Fiction/Universal
BETYG: 6/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2015)

Egentligen skulle det alltid ha räckt med de fina popmelodierna. Men Kevin Parker vill så oändligt mycket mer. Det är därför han konsekvent skruvar produktionen och experimenterar med ljudbehandling och subtila effekter i varje låt. Det är därför han ibland överger fina låtfragment som Nangs och Disciples efter bara någon minut, men låter mjuka spår som Eventually sväva ut desto mer. Det är därför han låtit psychrock och Elephant-riff från förr blåsa bort i en ny sval bris där gitarrer låter som mjuka synthsjok och synthar låter som skirt nylonsträngplockande. Tame Impala-fans kommer att känna igen sig, vagt, i överväldigande låtar som New Person, Same Old Mistakes och den sju och en halv minut långa Let It Happen, båda två mästarstycken lika mycket i sina exakta och lågmälda r’n’b-påverkade popmelodier och den utsökta försiktiga falsettsången som i de modiga produktionsutsvävningarna. Currents är ljudspåret till den här sommarens bästa dagar.

Skivrecension

Modular/Import
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2010.)

Det finns gott om likheter mellan den australiensiska kvartettens barfotadans i gräset och Dungens. Den försiktiga sången som inte vill rubba naturens harmoni, de friformiga elektriska flummerierna och inte minst de utsökta små popmelodierna flummerierna slingrar sig runt. Att de inte har något gitarrgeni som Dungens Reine Fiske i sina led lyckas de nästan balansera med små utflykter till de lite hårdare pre-heavymetal-marker Dungen hittills inte besökt. Men bara nästan.

Skivrecension

Modular/Border
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2012.)

Efter att de bryskt ryckt undan mattan på världens musikrecensenter med sin debut fortsätter Tame Impala att gå i två motsatta riktningar samtidigt. De vidareutvecklar sin vänligt psykedeliska ådra med flummiga gitarrer och flangereffekter i långa elektriska folkpopstycken värdiga tidiga Pugh och Dungen. De krånglar med temposkiften och avancerade variationer mellan olika stycken i samma låtar så att man inte kan undvika att associera till tidiga Genesis. Samtidigt skriver de melodier så omedelbara att de känns som gamla vänner redan vid andra återhörandet, och tvekar inte en sekund inför att använda all tänkbar elektronik och digital teknik för att omdefiniera begreppet psykedelisk rock för vår samtid. Det är i den kollisionen Tame Impalas unika värde uppstår.

Skivrecension

Outside/Border

BETYG: 4 av 6

Inledande Foolish Heart gör att man stannar i steget. Tami Neilson ÄR Roy Orbison, reinkarnerad som kvinna, och ser dessutom till att omge sig med med en orkestrering lika gigantisk som rösten. Det kan mycket väl vara en av årets största låtupplevelser, i flera bemärkelser.

Men Tami Neilson är inte bara Roy Orbison, även om hon återvänder till samma röstuttryck i avslutande och mer återhållsamma One Less Heart. Där emellan hinner hon presentera en bred repertoar både av Nashvilleuttryck och andra sydstatsgenres, och en röst som utan ansträngningar ror alla iland. När hon räknar upp sina referenser är de alla påtagliga i hennes röst och genrebredd – utöver Roy Orbison också Elvis, Patsy Cline, sorgligt förbisedda kd lang och Judy Garland. I Borrow My Boots är hon dessutom en mäktig soulsångerska med gospeltrio i ryggen, och i Love Someone gör hon snygg Bonnie Raitt-blues.

Den dova och lite skevt illavarslande Tom Waits-bluesen U-Haul Blues tar avstamp i erfarenheterna från en uppväxt på ständig USA-turné med familjbandet The Nielsons, men egentligen är hon kanadensare i Nya Zealand-exil. Det sistnämnda förklarar gästspelet av den i sammanhanget lite otippade Neil Finn (Crowded House) i titelspåret, och den fascination av allt som har country att göra förklarar den ekande ökenduetten med JD McPherson i eleganta You’re Gonna Fall.

LIte opersonligt blir det nog när Tami Neilson visar upp hela sitt imponerande spektra, men mer än den bästa Roy Orbisonlåt vi hört sedan han gick bort finns här tillräckligt för att hon redan fått göra sitt första framträdande på barndomens drömmål Ryman Theatre, och för att hålla henne under noggrann uppsikt framöver.

Av Patrik Forshage

Den 16 juli 2025

Skivrecension

Woah Dad!

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2017)

Hans musikaliska utveckling har alltid siktat mot ett gediget och komplext låtskrivande byggt på största allvar istället för att söka snabba och uppseendeväckande sensationer, och allteftersom har Markus Svensson mognat förbi försöken att efterlikna förebilder som i tur och ordning Townes Van Zandt, Jason Molina och Bob Dylan. Nu har han helt och hållet landat i ett eget uttryck uttryck, och då är det dags för nästa steg.

Att utmana sig själv att känna sig obekväm har varit en drivkraft i hans kreativa process, säger han, och man lockas lätt att tro att det är de små samplingarna mellan låtar eller något collageexperiment som är det obekväma. Men Markus Svenssons har aldrig varit den som backar från de svåraste ämnena eller att behandla dem i de längsta resonerande sångerna, och utmaningen rör sig nog snarare om strävan efter att göra mer angelägen musik. Det lyckas han med.

Här är arrangemangen större och fylligare, och hans sånger starkare än någonsin. Redan inledande MDMA by the Sea är nästan överväldigande när den mjuka melodin växer till ett mäktigt crescendo, och lika fantastisk är Stocholm Hold Your Son med hemstadsnostalgiska rader som ”Klara, I miss you even though we never met” inleds med ett inklippt försvarstal från 60-talets rivningsdirigent Hjalmar Mehr. Ännu större känslor väcker Love is Falling Apart in Each Others Arms, som inte bara har en hänförande titel utan kan vara The Tarantula Waltz vackraste sång hittills.

Markus Svenssons musik har fortsatt växa och utvecklas i takt med hans mognad, och lika mycket som jag uppskattar Blue As In Bliss njuter jag av vetskapen om att varje skiva som kommer blir ännu bättre än sin föregångare.

Brus & Knaster/Playground

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2010)

För någon som idoliserar Townes Van Zandt så innerligt är det kanske en del av tjusningen att vara missförstådd och underskattad, och i så fall är det ok att det framgångsmässigt inte velat sig riktigt för Markus Svensson ännu.

Men eftersom han har en av landets allra vassaste americana-röster och skriver mördande sånger med titlar som Bruno K Öijer, Where Are We Going? är det bara en tidsfråga innan det lossnar. Hans andra album ståtar med snabbare tempo, fylligare sound och gäster som Edith Backlund, Hajen och David Sandström, och det borde väl vara mer än tillräckligt för att det ska lossna? 

Razzia/Sony

BETYG 6/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2019)

Det har alltid funnits där och väntat på att komma ut, men Markus Svensson har aldrig riktigt vågat blotta sig förr.

De stora och dramatiska gesterna har legat nära till hands under hela The Tarantula Waltz långa existens, men tidigare har han använt dem för att förställa sig och gömma sig. Musiken har alltid varit stilig, engagerande och övertygande, vare sig han rest runt på italienska landsbygden och försökt leva och sjunga Townes Van Zandt, kommit hem och utforskat självdestruktiv Jason Molina-farlighet eller bildat familj till tonerna av Bob Dylans 70-tal. Men också alltid bortskrattat med ett rått swingerskämt, en Nobelprisploj i kvällstidningen, en Sune Mangs-absurditet, som för att hålla det stora allvaret på en armlängds avstånd.

Kallocain är motsatsen till sådant. I Karin Boyes odödliga roman är det ett obarmhärtigt sanningsserum, och som titel på The Tarantula Waltz fortsättning på Blue as in Bliss är det en synnerligen träffsäker titel. För här är avståndet inhämtat, grimaschen utsuddad och masken bortsliten – paradoxalt nog med tanke den ständigt närvarande Rolling Thunder Revue-sminkningen. Markus Svensson varken försöker efterlikna någon eller gömma sig bakom manér. För första gången är han helt och hållet på riktigt, med en skiva som helt saknar skyddsnät.

Ta låten Fallin’ till exempel. Den är ett mäktigt crescendo, en storslagen urladdning av skräckslaget ansvarstagande och är det kanske samtidigt lycka (?) där oron mullrar i en dov elektronisk botten och den stora flygelns försök att hålla ordning på livet med en enkel melodi till slut dör drunkningsdöden i framvällande stråkfloder. Styrkan i fem minuter av Fallin’ lämnar lyssnaren flämtande efter luft på golvet, man orkar nästan inte mer. Och då är det bara skivans inledningsspår, och en av skivans lyriskt positivt laddande stunder.

Här finns också utrymme för saknad, närhet, tragedi och lycka, och flera låtar landar långt förbi femminutersstrecket. Det gör de därför att de nödvändigt behöver få svälla och ta utrymme, för att avgrunden inte kan uttryckas annat än tillsammans med en himlastormande gospelkör. Lika öppet och ofiltrerat är Markus Svenssons sånguttryck. Det är nog närmast en tillfällighet att passionen i Life Won’t Wait tangerar Rick Dankos finaste under-huden-ögonblick, för även om låten tar avstamp i hur finstämda The Band-ballader kunde låta innebär överflödet av stråkar att låten ändå hittar ett eget The Tarantula Waltz-uttryck.

Med syntar och elektroniska detaljer tar Markus Svensson rejäla steg från den traditionsenliga americana i olika riktningar som tidigare varit hans uttryck, och tillsammans med de stora ambitionerna i orkestrering och körer och de tjocka lagren av elektriska instrument gör det starka positiva avtryck i hans musik. Med arrangemang lika överväldigande som centraleuropeiska bergsmassiv bygger The Tarantula Waltz här upp musik som är spitrituell i sin känsla, utan att alls hade en sådan vinkel i sin lyrik, och det påminner särskilt i One With Nothing om när Mike Scott byggde The Big Music under Waterboys tidiga år.

Ända sedan den då sextonårige Markus Svensson med tillkämpad kaxighet räckte över sina första demos till mig på den där fina skivbörsen på Råsundavägen i Solna där han jobbade extra har jag förstått att den här stunden skulle komma. Stunden när Markus Svensson slängt sina självförminskande ironiska masker och på allvar hittat sin röst och sina melodier. Den dagen är här, och den är ännu mycket starkare än någon kunnat ana.

Brus & Knaster

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2014)

Hittills har Nöjesguidens alla förutsägelser – ända sedan hans första demo – om att Markus Svensson skulle rensa banan med hela den svenska americana-scenen kommit på skam. Det har gått fyra år sedan senast, och under tiden har Lo och Bob bidragit till att fördjupa hans mognad och hans låtskrivande. Lo är Markus lille son, och det är lätt att föreställa sig att det är hans ankomst som har gjort The Tarantula Waltz balansgång över depressionens bråddjup mindre halsbrytande svajig.

Bob heter Dylan i efternamn, och även om spåren efter Townes Van Zandt och Jason Molina fortfarande är påtagliga i musiken – i synnerhet i Majestic Jaws respektive Wolverine, Death Machine– är det ändå tydligt att Dylan numera är en centralgestalt i Markus Svenssons musikaliska liv. Bland många stora låtar sticker 17 ut som en storslagen ballad med svällande orgel och ledsna återblickar på ungdomligt oförstånd. Plura skulle älska att sjunga den, även om han inte riktigt har samma röstomfång som Markus.

Tinder Stick Neck är en allvarsam och mogen skiva, och – vi säger det igen – det är dags att världen uppmärksammar The Tarantula Waltz.

National

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2007)

Än är förmodligen The Tarantula Waltz stoltare än Jason Molina över den vänskap som manifesteras bland bandets myspace-kompisar, där också likasinnade som Great Lake Swimmers, Christian Kjellvander och salig Townes finns med. Men den ännu ojämlika relationen kommer att förändras, var så säker. 

För det här är svensk americana som inte känns det minsta tillkämpad, vare sig sångerna kläs av in till bara stilla gitarr, pedal steel och cello eller ekiperas i större arrangemang, och den som söker förklaringar till hur Markus Svensson kan låta så mogen, för att inte säga ärrad, behöver inte söka sig längre än till texternas tragik.

Org

BETYG: 4 av 6

När den här skribenten för ett par år sedan irrade runt på råttinvaderade bakgator i Brooklyn på jakt efter den lilla bar där Memphis-profilen Tav Falco och den italienska trio som numera utgör Panther Burns skulle spela var det långt mellan namnkunniga gäster. Vi var väl kanske ett trettiotal personer i publiken totalt som jublade när han påminde oss om sin gamla bandkollega Alex Chilton i en stilig tagning av Bangkok, men det bekom inte Tav Falco det minsta. Han spelade ut hela sitt kråmande och eleganta rockabillyregister som vore det The International Hotel i Las Vegas.

På hans 14:e album är uppslutningen desto större. Grunderna i återbesöken i hans egna garagerockabilly-pärlor är inspelade hos Sam Phillips Recording Services i Memphis, men sedan har beundrare, vänner och kollegor på båda sidor Atlanten anslutit.

The Cramps och Gun Club är två av Panther Burns samtida jämlikar, och det är också den självklara musikaliska referenspunkten både för Vampire from Havana med Bongwater-Ann Magnuson och för Sympathy for Mata Hari ihop med Jon Spencer. Självklart är syskonbandens gemensamma nämnare Kid Congo Powers också med här, tillsammans med Rev. Horton Heat bistår i ekande Prologue.

Här trängs också New York-innovatörer som Jimmy Rip, Richard Barone från The Bongos och Jim Sclavunos, som är en av de tidigare Panther Burns-medlemmarna som återvänder tillfälligt. Han hänger tillsammans med Bobby Gillespie i Doomsday Baby, och andra engelsmän som Pete Molinari och Boz Boorer (The Polecats, Morrissey) får också plats, båda i skivans ljumässigt smutsigaste och låtmässigt bästa stund i The Ballad of Rue De La Lune.

Nicole Atkins – senast hörd på Peter Moréns nya SunYears-album – bidrar både i Crying for More och i Epilogue tillsammans med rockabillyveteranen Eddie Angel, och här finns också legendarer som Charlie Feathers son Bubba och Charlie Musselwhite på munspel intill Chris Spedding i punkbluesiga Cuban Rebel Girl.

Men den största legendaren är förstås Tav Falco själv. Han är den nutida rockabillyns och garagerockens främste elegant, och man kan hoppas att det här sällskapet ska vara tillräckligt för att möjliggöra större turnéer och spelställen än de senaste åren. Å andra sidan kommer han nog allra bäst till sin rätt i sunkiga smålokaler i Brooklyn eller källarklubbar i New Orleans och Memphis.

Av Patrik Forshage

Den 13 september 2025

Skivrecension