Loose/BORDER
BETYG: 4/6

(Dubbelrecension med Howe Gelb The Listener, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2003)

I Felonius sjunger Howe Gelb att han helst hade stulit av Monk, Ellington och Kerouac, men vare sig tunga eller instrument lyder honom. ”The piano’s stealing Lou Reed Licks, licks that he probably stole, (…) The tongue is talking like Lou now, like it had no choice or nothing else to do now”. Men även om Howe Gelbs pratsång mer än tangerar en skojfrisk Lou Reed, om inte det vore en självmotsägelse, och även om gitarren ibland tillåts rusa i konstiga riktningar, är The Listener inget annat än en jazzskiva.

Medan föregångaren Confluence var extremt spretig, till och med räknat med Gelb-mått, är The Listener desto mer sammanhållen. Större delen av musiken tillkom under Howe Gelbs halvårslånga vistelse i Århus förra året, där han varje vecka jammade på ett café tillsammans med lokala Under Byen. Med försiktiga trummor, kontrabas och någon gång bongos bakom det dominerande pianot – värdigt 70-talets Tom Waits – och med Howe Gelb andandes och viskandes för nära mikrofonen blir det rökig nattklubbjazz i direkt fortsättning på förra årets Giant Sand-tolkning av Black Sabbaths Iron Man. 

Även på det som spelats in hemma i Tucson tillsammans med Joey Burns och John Convertino, och med Handsome Family som gäster, är Howe Gelbs värsta skrovlighet bortslipad, och det gör The Listener till den mest lättillgängliga ingången till Arizona-kollektivet. Dessutom är – jag har sagt det förr – varje skiva med sågsolo ett måste. 

Ännu stillsammare är The Nick Luca Trio, det senaste tillskottet till den växande Giant Sand-familjen. Nick Luca har visserligen haft sitt finger med i spelet länge, men nu kliver han fram med en mycket stillsam samling sånger som även de drar åt pianojazz, men adderar akustisk groove och en klassisk modernitet som på Past Away påminner om Money Mark. ”I live my life psychedelically”, viskar Nick Luca, och vackra Back Again med Joey Burns cello är en av flera trösterika stunder för alla som väntar på nästa Mercury Rev.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

New West/Playground
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2008)

Rekvisitan kunde komma från Big Bengts High Chapparall, men The Old 97’s låtar är definitivt mer pop och rock, med rötter i såväl Lemonheads och Tom Petty som The Mavericks. My Two Feet kan få sällskap av fler pärlor härifrån på undertecknads årsbästa-cdr, och trängtande Jayhawks-fans behöver inte deppa längre.

ATO/BORDER
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2014)

Få altcountryband har så konsekvent skildrat livet i den amerikanska söderns rännstenar som Rhett Miller. På tio album under 20 år (och några soloalbum dessutom) – eller Longer Than You’ve Been Alive som de konstaterar redan inledningsvis – har hans band högljutt men inte alls missnöjt skildrat ett hårt arbetande Texasbands med- och framförallt motgångar.

På bandets svettigaste och bästa album på mycket länge konstaterar Rhett Miller att ”I am the most messed-up motherfucker in this town”. I rättframt röjiga låtar som Let’s Get Drunk and Get It On och This Is the Ballad (nej, det är det inte alls) lovsjunger han med gott om starka ord sedan rock’n’roll, turnerande, väldigt tillfälliga relationer och mest av allt rye whiskey. Men klicheerna blir aldrig störande, och Tommy Stinsons gästinhopp förstärker känslan av att The Old 97’s är den felande länken mellan The Replacements och Uncle Tupelo.

OnlyVision/Sound Pollution

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2009) 

PATRIK FORSHAGE 05:52 17 APR 2009 Another Girl, Another Planet är bara toppen av isberget.The Only Ones är ett av mycket få band från den ursprungliga engelska punkvågen som fortfarande knäcker varje gång man hör dem. Och när man ser dem, visar det sig på den här gamla VHS-samlingen (för första gången på DVD) med alla bandets promovideos, vilket inte blev så värst många, och några gamla liveklipp. Another Girl, Another Planet, här i ett par versioner, är bara toppen av isberget, och trots att bild- och ljudkvalitet varierar är den enda invändningen att den utmärkta intervjun med bandets ledare Peter Perrett är upphackad mellan låtarna.SKIVBOLAG: ONLYVISION/SOUND POLLUTIONARTIST: THE ONLY ONES

Southern/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2009)

Musik mot panikångest, stress och paranoia. Den funkar inte på upphovsmannen, men på oss. När någon startar band för att behandla sin panikångest gör omgivningen gott i att närma sig med viss försiktighet. Skulle sedan bandledaren – som The Paper Chases John Congleton – fortfarande kämpa mot samma demoner och dessutom slängar av stress och paranoia ett antal år och skivor senare får man anta att behandlingen inte funkar. Trist, men det är en tröst att terapin tar sig så här multiorkestrerade indieuttryck, ”nihilistiskt-existensialistiska” för att citera pressmaterialet eller helt enkelt bara vibrerande dynamiska och spännande som ett ännu sjukare Modest Mouse.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Domino/Playground
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i maj 2013)

Det har gått 16 år sedan The Pastels senast släppte ett studioalbum, borträknat samarbetet med The Tenniscoats häromåret och något soundtrack. På så lång tid hinner mycket hända, och det som först framstår som välbekant och lättfattligt visar sig snart ha nya och mer komplexa sidor. 

För även om The Pastels musik som alltid är stilla och försiktigt är det inte längre blygt, och definitivt inte DIY, utan självsäkert, framfusigt och detaljfokuserat. Faktum är att producerande John McEntire har hjälpt Stephen Pastel och Katrina Mitchell till en skiva som ger ett tystlåtet intryck på den som väljer att lyssna på låg volym, men om man vrider upp volymen blir bilden en helt annan. Stora Check My Heart väller fram som en euforisk skotskt The Mamas & The Papas med gitarrer c/o Teenage Fanclub, medan Summer Rain flyger iväg i flummiga improvisationer med flöjter, gitarrer och Robert Wyatt-ljudande trummor som vore The Pastels en indievariant av självaste Soft Machine. 

Ibland handlar detaljerna bara om någon ensam flöjt eller trumpet, men lika ofta finns här väl avvägda orkesterpartier och stråkar arrangerade av Craig Armstrong, särskilt aptitligt i sentimentala Kicking Leaves som är en mångfacetterad skönhets allra vackraste stund.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Double Black
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2011)

The Pepper Pots gör allt för att likna The Supremes 1966, och för maximal effekt anlitar de till och med Motowns ljudtekniker från dazumal (en man som uppenbarligen tillbringat de senaste dryga 40 åren inlåst i en tidskapsel). Men hur mycket de än kryddar sina simpla upptempotravestier med snygga arr och mäktigt blås är deras tribut märkligt blek och smaklös. Fem avgörande ingredienser saknas nämligen; karisma, originalitet och Holland-Dozier-Holland.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Nons/BonnierAmigo
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2007)

Medan våra tröga hjärnor har bearbetat oviktigare saker har The Perishers hyllats, turnerat och blivit TV-seriefavoriter i USA. Med sitt tredje album kommer de att fortsätta sin amerikanska framgångssaga, och här hemma tar det dem avsevärt närmare den Kent-status som borde vara deras. Om de får en minut över till oss.

Brittiska snällpopband som Coldplay och Travis hade gått över lik för en låt som Carefree, eftersom den skulle göra dem livslångt ekonomiskt oberoende. Best Friends är nästan överväldigande, och den upptempohit som är titelspåret skulle aldrig göra anspråk på sådana liknelser, men är till skillnad från alla uttalade pretendenter faktiskt nästan av Morrissey/Marr-klass. Om det inte bara är Ola Klüfts smidiga gitarr, lika övertygande som hans röst, som driver gäck med våra öron och våra hjärtan.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Memphis Industries/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2015.)

Playing Dead är fascinerande. Suggestiv och metallisk i sin hypnotiska kombination av psych, electronica, afropop och vanlig pop. Men den tar slut för snabbt, som om The Phoenix Foundation inte riktigt litar på sina ambitioner och bestämmer sig för att inte utmana lyssnaren för mycket. Eller så är de psykedeliska inslagen i nyzeeländarnas habila Crowded House-pop helt enkelt bara en tidstypisk topping. När de någon gång vågar lämna mainstreampopen, som i Jasons suggestiva faser, blir det avsevärt mer spännande, men när de å andra sidan envisas med fyndigt namedroppande om Bob Lennon John Dylan som om det vore indiepopens 90-tal igen är det desto mer irriterande.

Skivrecension