– Jag gör ju inte alls svår musik. Varifrån hade du fått den idén? undrar The Grand Openings John Roger Olsson. Jag gör ju enkel och lättlyssnad musik, visserligen oftast utan refränger men ändå.

John Roger Olsson har visserligen kommit till insikt om sina vemodiga och samtidigt varma och trösterika sånger, men att klassificera musiken är svårare.

– Ibland inbillar jag mig att jag spelar pop med postrock-feeling. Jag älskar Idaho och Smog, och deras stämningar liknar dem jag också vill skapa med min musik.

Ord som ”min” och ”jag” snarare än ”vår” och ”vi” kännetecknar John Roger Olssons sätt att tala om bandet. Han är Mr The Grand Opening, även om han gärna vill se sina vänner som bandmedlemmar, åtminstone när de spelar live.

– När jag flyttade från Ånge till Stockholm så kom The Grand Opening med mig, men inte de andra medlemmarna. Istället plockade jag in folk allteftersom jag behövde dem. The Grand Opening är min vision, och jag vill ha kontroll över det. Det förstår och accepterar alla som spelar med mig, men det innebär ju också att det är jag som får bära ansvaret. Förr krävde jag att medlemmarna skulle brinna lika mycket för bandet, och det är nog en av anledningarna till att det har varit en sådan omsättning på medlemmar.

På sitt nya dystra och samtidigt trösterika album bjuder han in i den personliga värmen, tydligast sammanfattat med orden ”Please intrude” i Dark Dark Dawn.

– Jag kan också tycka att det är mer öppet och inbjudande. Men det är inte avsiktligt. Jag analyserar inte så mycket, jag bara spelar det jag tycker om och har ingen plan. Men eftersom jag är lycklig nu har texterna varit skitsvåra. Jag hittade min sambo när vi var på turné nere i Tyskland, och sedan fanns det liksom inte så mycket att skriva om.

Lycklig? Nya albumets allra första textrad är ”This pain I feel”.
– Äsch. Jag vet inte riktigt. Jag sjunger så lite så möjligt för att uttrycka så mycket som möjligt. När jag gjorde nya skivan var alla låtar klara, och då drabbades jag av textpanik, jag hade ingen aning om vad jag skulle sjunga.

The Grand Openings andra album Beyond the Brightness (Tapete/Dotshop.se) släpps den fjärde april.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Sång Dans Sex. Med sin andra skiva la TT Reuter och framför allt Henrik Venant grunden till fler än en tonårings val av identitet i 80-talets början. Punk-t-shirten började kännas trång medan kajalpennans förmåga att framkalla streck på kinden likt svarta ärr efter tigerklor var oemotståndlig. Texter om dagsländor och postapocalypsens flykt till andra planeter fick en hel flock gymnasister att upptäcka metaforen som språklig metod. TT Reuter var ett svenskt Joy Division, och fler än jag blev aldrig mer desamma.

Henrik Venant hade redan hunnit med ett par inkarnationer innan dess, med punkbandet New Bondage som startpunkt, och efter TT Reuter följde Underjordiska Lyxorkestern. När det blev 90-tal halkade hans musik, nu som Pojken med Grodan i Pannan, längre och längre ut på vägrenen, och sen blev det tyst. Utåt. För hemma i Lund har han pulat vidare, och Shangle, det första livstecknet på många år, visar att tystnaden inte berott på brist på idéer.

Tvärtom, den sprutar inspiration. Midst inleds i oväntad ska-takt, och ovanpå det vräker Henrik Venant lika mycket bråte i form av knäppa ljudeffekter och atonalt pianoklink som på heliga Den grekiske fiskaren. Infallen avlöser varandra under elva minuter, med lätt hypnotisk effekt och Henrik Venants röst – den rösten! – som sammanhållande länk. Det är lågbudget och hemmainspelat, och billiga synthar, falsettkör och Snakefingergitarr på Doodledip leder osökt tankarna till The Residents.

Texterna är till de allra största delarna nonsens, med Hündin på Christian Vanders påhittade språk Kobaïan som grädde på moset, och Henrik Venants röst förvrängs som vore han utsatt för en exorcist. 22 minuter långa Mr Prinkle – egentligen flera låtar i en – går allra längst med sin repetitiva orgel och entoniga sång.

Shangle är en hjältes skadade och allt annat än ärorika återkomst, och den kommer inte att förvrida sinnet på särskilt många moderna tonåringar. Men på något konstigt sätt är musiken hypnotiskt vacker, och Henrik Venants attraktion är intakt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När den här gamla cowpunk-pionjären samlar solokarriärens bästa spår – att kalla det för hits vore mycket sagt – får vi nästan mer countryfierad rock’n’roll och udda samarbeten än man klarar att svälja. Men bara nästan, för såväl hans goda humör som enstaka vemodsdippar har en förmåga att smitta av sig, och att inte fördunklas i samarbeten med folk som Los Lobos och Steve Earle är en bedrift i sig. 

Några slarviga noveltys från sidokarriären som barnvisesångare drar ner intrycket en aning, särskilt löjliga Punk Rock Skunk, men med totalt 31 spår ger Jason Ringenberg ändå ordentligt värde för pengarna.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Johnossi röjer så att trumpinnar ryker och den akustiska gitarren får både repor och gropar, och efter bara två låtar är de redan ordentligt andfådda. Trots att de spelar i sin replokal, och trots att vi bara är två åhörare.

– Om man kan gå av scenen efter ett set har man inte gett allt. Man ska krypa, man ska vara utpumpad.

Att John Engelbert och Ossi Bonde inte kan ta ett steg tillbaka och låta någon annan bära ansvaret för en låt hjälper förstås till att driva fram svetten. De är ju bara två. Men det leder också till att Johnossi slentrianmässigt klumpas ihop med allehanda tvåmannaband, på samma sätt som lata journalister envisas med att jämföra till exempel band där medlemmarna är kvinnor enbart med andra kvinnodominerade band.

– När de kommer dragandes med White Stripes-jämförelser undrar man om journalisten överhuvudtaget lyssnat på oss, suckar Ossi. Eller om de lyssnat på White Stripes. Men det är klart, det är en enkel iakttagelse att vi är två.

Men även om John och Ossi är väldigt tighta (”I början delade vi hotellrum på turné mest för att det kändes läskigt att sova ensam på motell i Tyskland”) så är deras relation inte strikt monogam. 

– Jag tror inte att det fanns någon svartsjuka för att jag spelade i Håkan Hellströms band. Eller gjorde det, Ossi? 

– Nädå, det var lugnt. Det enda jag var orolig för var om någon Håkan-spelning på Liseberg skulle krocka med ett Johnossi-datum.

– Det var anledningen till att jag var tvungen att sluta där, för Johnossi är alltid prioriterat.
Johnossis nya album låter inte alls som debuten 2005. John förklarar det med att det första albumet spelades in nästan omedelbart efter att de börjat spela ihop.

– Det var extremt spontant, mer en lång jävla demo. Därför är den nya skivan egentligen en naturlig debut. Första albumet kom ur hur jag mådde då, när jag jobbade 9-5, hade ångest för alla möjliga saker och var livrädd för att tiden bara skulle rinna iväg utan att jag någonsin skulle få uppleva hur det är att vara lycklig. Nu är min livssituation en annan. Räkna med att jag aldrig någonsin i livet kommer att ta ett ”vanligt jobb” igen, det är just det här jag är menad för att göra. 

Johnossis andra album All They Ever Wanted (V2/Universal) släpptes häromdagen. Under april turnerar de i Sverige innan de ger sig iväg ut i Europa igen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Försök föreställa dig hur samtalen hos studie- och yrkesvägledaren lät, när lille Justin Townes försökte uttrycka sina studieplaner.

– Men pappa, jag skulle vilja…

– Håll käften. Jag har avlat dig, döpt dig efter min idol, fostrat dig åtminstone mellan turnéer och rehabvistelser – glöm alla idéer om förskollärarutbildning. Du ska bli countrysångare, och därmed basta.

Desto trevligare då att konstatera att Steve Earles lille son faktiskt har förutsättningarna för yrket. Med en röst som stundtals påminner om pappas, men med en tydligare traditionskoppling sjunger den unge mannen hillbilly med sådan auktoritet att vi hade lyssnat vad han än hetat.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är lätt att fastna i resonemang om den musikaliska genpöl som är ätten MacColl, som först gav oss Ewan, sedan hans dotter Kirsty och nu hans son Neill. Lika lätt är det att brista ut i hyllningar till Kathryn Williams, hennes stilla och starka folkröst och dito sånger, som vi gjort så många gånger förut. Men den här gången är det större än så. I samspelet och duetterna mellan dem båda växer något ännu vackrare, större och viktigare fram, något som gör att när de sjunger skivans enda lånade sång, Tom Waits närmast heliga Innocent When You Dream, så bleknar den intill deras egna små storverk. Du kommer att lyssna på Two ihop med dina barnbarn, i sinom tid.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

”He was very famous once upon a time/And no one cares even if he’s alive (we do)”. Så sjöng Dan Treacy på sin allra charmigaste singel för 25 år sedan, om Syd Barrett som svalt så mycket lysergsyredietylamid att till och med flummarpolarna i Pink Floyd fått nog. Syd tillbringade decennier gömd bakom nedfällda persienner, tillbakadragen på ett sätt som får Stina Nordenstam att kännas mediekåt. Men Television Personalities letade upp honom och sjöng om det.

Efter den hyllningen slog Dan Treacy in på samma väg. De som till slut officiellt efterlyste honom under hans förlorade sena 90-tal hade föga hopp om att hitta honom i reparerbart skick. Särskilt efter att det sista han spelat in haft lakoniska titlar som Now That I´m A Junkie. När han för två år sedan dök upp med en hälsning på Internet, skriven från den fängelsebåt där han var intagen, ökade inte direkt hoppet om mer musik från hans Television Personalities. Nu är han tillbaka. Inte munter, tvärtom, All the Young Children on Crack är bara ett av många spår som får hans närstående att låsa sina medicinskåp. Men han är tillbaka, och vi har saknat honom. 

Förra året kände sig en annan gammal Kurt Cobain-favorit tvungen att kalla sin första skiva på väldans massa år för Man Alive, sedan skotsk press publicerat hans dödsruna. Men Eugene Kelly var allt annat än död. Precis som Jackie Leven, Kevin Rowland och nu Dan Treacy som alla tagit sig ur missbruk, misär och bortglömdhet, hade han återuppstått starkare än någonsin. 

Den vackraste förloraren av dem alla verkar dock inte ha lärt sig ett skit. Peter Perrett har överlevt junkiepolare som Phil Lynott och Johnny Thunders, och fortsätter konsekvent att välja fel vänner. När han härom året stod på scenen för att spela Another Girl Another Planet igen, för första gången på nästan ett decennium, var det tillsammans med, eh, Pete Doherty. 

Men med Dan Treacy tillbaka bland oss levande kanske vi inte ska ge upp hoppet om Peter Perrett. För Syd Barrett är det definitivt kört.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Äntligen får Nöjesguidens hårt prövade musikskribenter ta del av de förmåner som så länge bara tillfallit reseskribenter och andra publikationers nöjesskribenter. Äntligen är de hårda åren i råtthålet till redaktion med ljudet från trista cdr-promos i slitna hörlurar över. Frequent Flyer-poäng och Hilton, here we come, på skivbolagens bekostnad.

Allt är Nick Lowes fel. Den ödesdigra promotionkampanjen för hans band Brinsley Schwarz 1970 (fråga farbror Olsson på Expressen om din farfar inte längre minns), när skivbolaget flög in en Boeing med 134 brittiska journalister till New Yorks Fillmore East var spiken i kistan. Under fem timmars flygförsening hann murvlarna bli aspackade, och den halverade grupp som inte åkte direkt till hotellet för att sova utan kröp in i de väntade Cadillac-limousinerna var fulla eller bakis när de upptäckte att de knappt fick plats i lokalen. Sura artiklar blev följen, Brinsley Schwarz debutalbum några veckor senare sågades konsekvent, och Nick Lowe förblev en obskyr figur i många år framöver.

Sedan det missödet har skivbolagen prioriterat annat än att föda och göda musikjournalister i sina promotionbudgetar, och vi har vackert fått betala själva för vårt inmundigande. Det har varit hårda år. Medan våra kollegor reseskribenterna har flugits förstaklass till Mauritius, inkvarterats i sviter och bjudits på så mycket mat att de inte orkat lämna hotellet, utan fått förlita sig på resebyråns information för att kunna rapportera om resmålet, har vi suttit med svettiga hörlurar på råttinfekterade redaktioner eller trängts med kreti och pleti på konserter där så gott som vem som helst har haft tillträde. Undra på att vi verkat sura.

Nu börjar det äntligen ljusna. Ett av de största multinationella skivbolagen har osjälviskt och generöst bestämt sig för att förbättra livsvillkoren för oss hårt arbetande musiktyckare, och ordnar sina showcasespelningar på alltmer exotiska platser, med hela rese-, boende- och näringsnotan för din stackars svultna skribent inplanerade under skivbolagets budgetpost ”investeringar”. I mars flygs vi in till Manchester International Airport, tillsammans med bolagets representanter från 14 andra länder och deras utvalda skribenter, och redan i ankomsthallen håller allt på att gå skrämmande Brinsley. Knappt hinner vi genom tullen innan anläggningen börjar brinna och måste utrymmas.

Med andan i halsen checkar vi in på flygplatsens eget lilla Hilton – se där hur vi förtjänar att behandlas – och vi som landat tidigt får några timmars fritid att utforska Manchester. Sena anländare däremot behöver givetvis inte stressa, utan bussas till lämpliga adresser som det anstår en Väldigt Important Person.

Framemot sjusnåret är det dags för en informell meet’n’greet med duon The Ting Tings, föremålet för vår uppmärksamhet, i den nergångna Salford-fabrik som är deras replokal/kulturhus/festlokal.

London-journalisterna lyser med sin frånvaro, och när det visar sig att deras inrikesplan inte lyft mer än en timme efter utsatt tid får historiekunniga promotionansvariga förmodligen hemska Brinsley Schwarz-bilder för ögonen. Men de döljer det väl. 

The Ting Tings gör hur som helst det som förväntas av dem. Trummisen Jules deMartino är en klok äldre indieveteran och sångerskan Katie White en entusiastisk ung hipster, och båda levererar högvis med rubrikvänliga citat.

Sedan skyfflas vi in i taxibilar för en snabb resa till mer fashionabla kvarter. På Carluccios bjuds vi generöst på middag, men något pajar i logistiken även här och vi hinner knappt serveras utsökta biffar förrän vi jagas upp från borden. Fortfarande tuggandes räknas vi in i den hyrda turistbussen och åker tillbaka till Salford-kyffet, där lokalbefolkningen betraktar vår storögda skara med viss munterhet. Det påverkar inte alls vårt goda och välvilliga humör, och det frikostiga utdelandet av förfriskningar förstärker ytterligare den goda stämningen.

En kvart efter vår återkomst kliver The Ting Tings upp på scenen för ett sju låtar långt showcase, vars låtordning generöst skickas till oss via mail dagen därpå. Fördelen med att flytta bergen till Muhammed är att bandet har alla fördelar av hemmaplan. Ljudet i stenkällaren är klockrent och de lokala vänner och bekanta som bjudits in för att fylla ut publiken är förväntat entusiastiska.
Hiltons sängar håller givetvis sedvanlig standard, och över frukosten, för mästare, nästa morgon övertygar alla församlade varandra om att The Ting Tings har oändlig hitpotential och är strålande – strålande – och att blickfånget Katie White är lika sylvass som bedårande. Efter en sista påfyllning från buffén enas vi alla över nationsgränser och skribent- eller marknadsförarroller att vi har upplevt De Stora Vita Pop-hoppen för 2008.

PR-trick vi gillar

Sex Pistols på Themsen

I juni 1977 bjöds rätt journalister på en themsenkryssning med M/S Queen Elizabeth. I sällskap med Sex Pistols, Malcolm McLaren och deras mest uppseendeväckande vänner hann det konsumeras en och annan lager innan polisen fick stopp på alltihop och burade in bland andra skivbolagschefen Richard Branson.

Michael Jackson på Themsen
Nästan exakt 18 år efter Sex Pistols themsenfärd lät Michael Jackson en tio meter hög och två ton tung staty av sig själv fraktas runt på en pråm på samma vattendrag, med åtta kopior på andra håll i världen. Visserligen inga lager, ingen journalist-smörj-ning och inga arresteringar, men ett rätt ståtligt pr-trick ändå.

PR-trick vi ogillar

Exklusiva Courtney Love-kalendrar – kommentar överflödig

Badges – hade vi varit 16 år så kanske

Cigarettpapper – vi kan se poängen när Black Crowes ger bort dem. Men Caesars?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Här är förutsättningarna: Tonårstjej från Fame-skola i London, snarlik Amy Winehouse röstmässigt men inte drogmässigt och med stämbandsresurser att röra sig över avsevärt större områden dessutom. Här är strategin: Kasta retrosoul, pop och lite folksång på väggen och se vad som fastnar. Här är resultatet: Aningen vassare än en ordinär Idol-finalist.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Bättre åldrar

19 – Paul Hardcastle
Eighteen – Alice Cooper
Seventeen – Rocket from the Tombs
16 – Buzzcocks
15 – Rilo Kiley

Deras hopp och samtidigt deras förtvivlan är att de är och förblir ett tributband, även om Almedal själva nu så smått försöker skaka av sig det självpåtagna oket, men de har två saker som talar emot dem. Medan säg Bjorn Again och Florence Valentin kan göra sig en hacka på att föremålet för deras hyllningar inte konkurrerar om uppmärksamheten så är Håkan Hellström i högsta grad både levande och aktiv.

Värre är att Almedals hyllning är mer än lovligt skakig. Singeln A har en viss tafflig charm, och den har sällskap av två eller tre poplåtar som tagits hela vägen från improviserad replokalsidé till färdig låt, men i övrigt struntar Almedal helt sonika i låtskrivande för att istället vältra sig i slarvpop mer självmedveten än euforisk och med en tonsäkerhet som får Håkan att framstå som Caruso i jämförelse.

Att Håkan Hellström blir smickrad är begripligt, åtminstone tills han lyssnat igenom albumet, och att Almedals kompisar har kul i deras sällskap också. Men vad ska vi andra med Almedal till?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden