”Vilse”, sammanfattar Alf sin belägenhet. Efter fyra inledande låtar som tillsammans är den starkaste albumöppningen sedan Moneybrothers Blood Money förlorar han riktningen, och släpper sin luftiga janglepop till förmån för akustisk proggvisa. Då tappar Alf skärpan, och börjar till och med vackla i sin skånska till förmån för platt rikssvenska. Om Alf bara slog ner pålarna i den breda popfåra han finner sig så väl tillrätta i skulle hans fjäderlätta handlag ge honom en plats hos Plura, Winnerbäck och Ljungström på kvarterspuben. Aldrig mer skulle han behöva fråga efter vägen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med tunn röst, pipande orgel och klingande gitarrer låter Anders Elowsson som någon sorts indieblandning av Tom Petty och Hep Stars. Några stillsammare sånger saknar förmågan att lyfta, men ju muntrare och ju mera handklappande det blir, med en topp i The Scold, desto roligare har vi i hans sällskap.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med ett urval av sina bästa sånger från The Decemberists tillsammans med några Fleetwood Mac- och Smiths-covers, och som grädde på moset sin absolut sämsta låt (”just to give folks a sense and a balance – it’s bad to the core”), ger Colin Meloy oss något så ovanligt som ett akustiskt livealbum som fortsätter vara både bra och underhållande lyssning efter lyssning. Hans alternativa karriär som indiegenerationens Billy Bragg ligger vidöppen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Först tog han Manhattan, sen tog han Berlin. Nu är det återbäring, när vi lottar ut Lou Reeds Berlin-konsert på DVD och CD. Vi lottar ut fem ex Lou Reeds Berlin-DVD, ihopsatt med en CD för soundtracket, till fem smarta läsare som kan komma på ett sätt att få Lou Reed att lätta upp och kanske skratta en aning, nu när det går så bra. Se bara till att vara ordentligt inloggad innan du föreslår uppmuntringsmetoder i kommentarsfältet här under, så att vi kan få tag på dig för att dela ut priset.
Det vi vill dela med oss av är både den visuella och auditiva upplevelsen av ett album vars kompletta och välförtjänta revansch saknar motstycke i musikhistorien. Lou Reeds Berlin. När den släpptes 1973 hade Lou Reed två kategorier av fans, och båda hatade den. Den då fortfarande ganska glesa skaran Velvet Underground-fans ville ha manodepressiva sånger om junkies på Manhattan, och redan titeln sa att det här var något annat. Den avsevärt större hitlistepubliken ville ha en uppföljare till Walk On The Wild Side, Lou Reeds hit från året innan, och allra helst med fler inblandade popstjärnor av David Bowies kaliber.
Istället anlitade Lou Reed sin gitarrist Steve Hunters gamla producent Bob Ezrin, känd för sitt teatrala och svultsiga anslag (senare fulländat på Alice Coopers Welcome To My Nightmare, Kiss Destroyer och Pink Floyds The Wall). Han var precis rätt man för den tematiska och dramatiskt uppbyggda sångcykel Lou Reed planerat, om en dysfunktionell kärlekshistoria i skuggan av Berlinmuren, full av missbruk, polygami, våld, myndighetsingripanden och barnomhändertaganden och till slut självmord. Alltihop lyxbudgetorkestrerat med stråkorkestrar, körverk, nattklubbskakafonier och hysteriskt gråtande barn.
Det är klart att sågningarna duggade tätt, och buttre Lou Reed skrinlade för alltid planerna på att iscensätta sitt epos live. Ända tills härom året, när opinionen svängt och Berlin etablerat sig som hans kanske allra bästa soloalbum. Då återförenades han med några av albumets musiker, och kompletterade med sina nuvarande musiker, en stråksektion och en stor kör, och i somras mellanlandade hela spektaklet i Globen på sin världsturné.
I konsertfilmen, regisserad av Julian Schnabel och inspelad på St Ann’s Warehouse i Brooklyn, och på dess soundtrack (Matador/Playground) får vi uppleva inte bara en Lou Reed i bättre form än på 14 år, när han spelar skivan i kronologisk ordning och adderar några personliga favoriter som extranummer. Vi får faktiskt till och med se honom – håll i dig nu – le en smula när hans senaste sidekick Antony Hegarty tar ton. Med sin undersköna röst sjunger han duett på Candy Says, och det blir pricken över i i en av Lou Reeds mest genomtänkta album på mer än två decennier. En repris, visserligen, men en fantastisk sådan.
(Som du anade av årtal och ursprungspubliceringsplats är den här tävlingen avgjord för läääääänge sedan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När spolingarna Pugh Rogefeldt, Jojje Wadenius och Janne Carlsson (som då inte hunnit bli Loffe med befolkningen ännu) spelade in Ja dä ä dä 1969, fortfarande Sveriges bästa skiva någonsin, var Dödskalle och Mästerligt inte ens en glimt i sina pappors byxor. 40 års skandaler och succéer var för sig har följt sedan dess, och nu har trojkan återsamlats för en uppföljare.
(MÄSTERLIGT) Svänget på Ja dä ä dä är osannolikt.
Pugh: Ja, det blev lyckat.
(DÖDSKALLE) Och en hel del måste säkerligen tillskrivas illegala substanser.
Pugh: Du menar att det låter lite rökigt? Ja, det var ju sådana tider, och det är klart att alla hade en sådan attityd, även om inte vi rökte, men alla runt omkring höll ju på.
(MÄSTERLIGT) Nu får ni till samma sväng igen, 40 år senare.
Pugh: Det är ju samma gäng som spelar. Jag inbillar mig att om det här hade varit vår debut så hade den väckt en del uppmärksamhet ändå – den låter rätt unikt. Å andra sidan kanske det hade varit svårt att få någon att våga satsa på att ge ut skivan. Särskilt med tanke på vår ålder.
(DÖDSKALLE) Hur mycket av det fria svänget ska tillskrivas illegala substanser den här gången då?
Jojje: Inget. Däremot kanske lite legala.
Pugh: Jag har inget emot om det finns en air av 1968 och hippies runt musiken, jag tror att många unga idag saknar den frihetskänslan som vi hade. Jag hade inte en aning om vad jag ville göra av livet förrän långt upp i vuxen ålder, och det har nog hänt under åren på vägarna att jag funderat på att göra något helt annat.
(DÖDSKALLE) Tror du verkligen att du skulle få något annat jobb?
Pugh: Jamen vadå? Musiklärare kunde jag blivit, eller konsult av något slag. Nu är det försent, hursomhelst.
(MÄSTERLIGT) Ja dä ä dä räknas som den första rockplattan på svenska. Hur kom ni på idén att den skulle vara på svenska?
Pugh: Det fanns tendenser åt det hållet just då. Plattan kom ut på våren 1969, och bara ett halvår senare kom November med svenska texter, så det var bara röta att vi blev först. Jag hade sjungit med en massa band hemma i Västerås, och tröttnat på att ta ut engelska texter.
(DÖDSKALLE) Sen på Pughish började du lattja med påhittat språk. Hade du inget mer vettigt att säga?
Pugh: Delvis faktiskt. Det fanns två anledningar. Den ena var att jag följde det konstnärligt fria konceptet som gällde på den tiden. Den andra var att jag hade skitsvårt att få ihop tillräckligt bra texter så fort som det behövdes då.
(DÖDSKALLE) USA-lanseringen av Ja dä ä dä gick bara halvdant.
Pugh: 600 ex trycktes upp, med texterna översatta till engelska på baksidan. Skivbolaget hade väl varken kunskap eller kontakter.
(DÖDSKALLE) Hur kom någon på idén på att försöka lansera en svenskspråkig rockskiva i USA?
Pugh: Jag vet, det var en helt absurd idé, och är det ju fortfarande. Men Dungen når ju ut, och de är dessutom skitbra Och DJ Shadow hittade ju ett ex av plattan så småningom, och samplade både trummor och gitarr från Love, love, love. ”Ska vi göra process”, frågade mitt skivbolag, men va fan skulle det vara bra för?
(MÄSTERLIGT) Så han hade inte skaffat tillstånd?
Pugh: Fan heller. Han nämnde det inte ens på omslaget, och det blev jag sur över. Björk var samplad på samma skiva, och det stod noggrant upptaget i omslagstexten, men där fanns inte jag.
(DÖDSKALLE) Hon kanske hade haft bättre juridiska muskler att reagera annars.
Pugh: Så är det ju.
(MÄSTERLIGT) Er sammanlagda ålder på Ja dä ä dä var 78 år.
Pugh: Är det så? Minnet sviker. Men det stämmer nog, jag var ungefär 20, Jojje något år äldre och Janne var en gubbe redan då.
(DÖDSKALLE) Nu är er sammanlagda ålder 195 år.
Pugh: Vart vill du komma med det?
Jojje: Det märks mest på att om man sitter för länge i en stol så blir man lite stel.
(MÄSTERLIGT) Ni hade aldrig spelat live ihop förrän härom året?
Pugh: Det stämmer. Det var ett av skälen till att vi ville jobba ihop igen.
(DÖDSKALLE) En del recensioner antydde att det märktes att ni inte spelat ihop.
Pugh: Det är möjligt. Vi hade ingen tid att repa, eftersom Janne höll på med Göta Kanal 2 och mest dök upp lagom till giget.
(MÄSTERLIGT) Beror din coola sångröst på att du kommer från Västerås…
Pugh: Möjligen böjningen av vokalerna.
(DÖDSKALLE) …genom att du genom att vara cool försöker distansera dig från ditt gnälliga förflutna?
Pugh: Hm. (Lång tystnad). Möjligen kommer böjningen av vokalerna från min dialekt.
(MÄSTERLIGT) Hog Farm är ett angrepp på vänsterns flummande, och på CIA:s inblandning i det, om jag har förstått saken rätt.
Pugh: Nä, inte CIA. Det skulle vara miljövårdskonferens i Stockholm 1973, och då kom någon kommunal pamp på att bästa sättet att städa stan från hippies och flummare, precis som i Peking inför OS, vore att släppa in det amerikanska kollektivet Hog Farm med alla deras droger, och låta dem hålla till på Skarpnäcksfältet. Då drog ju alla hippies dit.
(DÖDSKALLE) Är du konspiratoriskt lagd?
Pugh: Nej. Det är sanningen. Och CIA har jag aldrig anklagat för det. Möjligen sossarna.
(MÄSTERLIGT) Hur ser du på det svenska försvaret?
Pugh: Hahaha, jag började ana att du rotat i det.
(MÄSTERLIGT) Du har gjort en hyllningslåt till JAS.
Pugh: Om det inte vore för musiken hade jag kanske varit stridspilot. Jag har alltid varit flygintresserad, trots att jag stack från lumpen och fick sitta inne tre månader för det. Under åren har jag fått en del bekanta i, eh…
Jojje: Den undre världen?
Pugh: Snarare den övre isåfall. En major jag känner bad mig skriva en JAS-låt till en skiva de höll på att göra. Det finns några sådana rätt udda och dolda sanningar om mig, som till exempel att jag alltid varit positiv till kärnkraft, även när alla gick omkring och demonstrerade mot den.
(DÖDSKALLE) En annan sådan sanning är ditt engagemang för black metal-musik.
Pugh: Hur kan du veta om det? Min brorsa Ingemar har söner som är helt inne på sån musik, och jag har bett om kopior av det absolut värsta de har. Jag fullständigt älskar den musiken, de gör precis vad de vill, fullständig konstnärlig frihet.
(MÄSTERLIGT) En period var ryktet starkt att du var Quorthon i Bathory.
Pugh: Va? Har du en bild av honom? Får jag se? (studerar ingående den långhåriga och läderkalsongklädda trio som patrullerar lingonskogen med sina Sagan om ringen-svärd). Tja, rätt likt hur jag såg ut 1968. Nä, men det är inte sant. Ryktet om min kärleksnatt med Alexander Bard däremot stämmer. Men det blev inget långvarigt, för han var hemligt kär i Carola. Fast med den fula nunan kan jag förstå att det inte blev något av där heller. Därav aggressiviteten.
(MÄSTERLIGT) Har du varit på något schysst blot på sistone?
Pugh: Det tänker jag inte tala om. Men jag var tidigt intresserad av nordisk mytologi, och känner ropet fortfarande. Men min asaskiva Hammarhjärta var ett par år före Nordman och hamnade mitt i stormen av skinnskallar och nazister, och det blev ett jäkla liv.
(DÖDSKALLE) Hammarhjärta hyllas fortfarande på ”patriotiska” hemsidor.
Pugh: Det är jävligt äckligt. Min livstro har inget med att sortera eller förtrycka människor att göra.
(MÄSTERLIGT) Pugh, du har spelat med Ola Magnell, Magnus Lindberg, Thåström och Muscle Shoals-bandet.
Jojje: Där finns en hel del tunga namn. Tänk om man kunde sätta ihop det gänget och lira tillsammans.
Pugh: Det skulle inte gå, alla lever inte längre. Kisa Magnusson dog ju till exempel härom året. Peps, lever han?
Jojje: Jo, absolut. Han gjorde ett skitbra album härom året.
(DÖDSKALLE) Och så har du spelat med Petter.
Pugh: Vadå, gillar inte Nöjesguiden hiphop?
(MÄSTERLIGT) Jo. Det är ju det vi gör.
Pugh: Okej, han är kanske inte lika elak som Ken, men jag tycker att Petters senaste album är skitbra.
(MÄSTERLIGT) Och du Loffe har spelat med Dexter Gordon och Johnny Griffin. Och med Jimi Hendrix.
Loffe: Då var det ju inte så speciellt, Jimi Hendrix var ju inte än legend än. Men Dexter Gordon var speciell redan då, han är Gud.
(DÖDSKALLE) Och så har du bildat TV-lag med Jan Johansen – det måste ha varit av kollegial artighet mot hans far?
Loffe: Nej, inte alls. Jan är en trevlig prick, precis som sin far, och ryktet säger att han är en rätt hyfsad trummis också.
(MÄSTERLIGT) Jojje, du har spelat med Aretha Franklin, James Brown, Diana Ross, Simon & Garfunkel och Luther Vandross. Vilket var bäst?
Jojje: Det går inte att jämföra. James Brown har jag bara spelat med när jag var medlem i Saturday Night Lives husband. Simon & Garfunkel var stort, om inte annat för känslan att spela framför 80 000 personer. Luther var också stort eftersom jag fick spela med världens tajtaste rytmsektion, och Steely Dan var den största musikaliska utmaningen.
(DÖDSKALLE) Och så har du spelat med Backstreet Boys och Kent.
Jojje: De är väl helt okej? Låten ihop med Kent blev väldigt bra, tycker jag, ett perfekt exempel på vad man kan åstadkomma med studiomusiker.
(MÄSTERLIGT) Loffe, ser du dig huvudsakligen som skådespelare eller musiker? Eller kanske lekledare?
Loffe: Jag ser mig som en kameleont. Eller helt enkelt konstnär. Musik, teater, film. Och måleri
(MÄSTERLIGT) Vi har hört att det ska bli en Göta Kanal 3 inom kort.
Loffe: Japp, och den kommer att bli jävligt kul. Det blir ett helt nytt upplägg, ingen jävla tävling den här gången. Fast kvar på kanalen, förstås.
(DÖDSKALLE) Sadist.
Loffe: Det gläder mig att du tycker. Vi behöver mera sadism.
(MÄSTERLIGT) Yngve Frej, Daddy Taikon, Loffe, Janne i Göta Kanal – vem av alla dina rollfigurer krävde störst förarbete?
Loffe: Allihop har krävt lika mycket. Nä, egentligen inte, när jag tänker efter. Inför Någonstans i Sverige och Slas-filmerna var jag faktiskt tvungen att gå in i rollerna på ett annat sätt, faktiskt
(DÖDSKALLE) 69:an är kanske ett lite olyckligt rollnamn?
Loffe: Hehe, jo. Och 47:an Löken var en jäkligt olycklig film, så det passar ju. Fan, den lyckades de inte ens synk-lägga, och det var inte Ragnar Friskes fel. Oj oj oj, den var dålig
(MÄSTERLIGT) Vi saknar de där härligt glammiga, orepeterade liveundehållnings-showerna du höll i på åttiotalet iklädd silverkavaj och Stan Smith. När är det dags igen?
Loffe: Alla saknar dem, men de kommer aldrig igen. Den sortens TV-underhållning görs inte längre, och det är synd. Det var ett jävla bra program, och orkestern var så jävla bra att artister som kom och skulle sjunga till sina tejper kastade bort förinspelningarna för att få bandet i ryggen istället. Baletten var också jävla bra, men det skrev aldrig fårskallarna i tidningen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
XL/Playground
När det inte skickas ut recensionsex i förväg brukar det betyda att skivbolaget är tvärsäkra på sågning och vill minska skadeeffekten. I The Raconteurs fall svamlar Jack White om att det är en snabbrelease bara en vecka efter slutförda inspelningar, och om att han i demokratisk anda vill vara säker på att alla får möjlighet att lyssna samtidigt. Egentligen handlar det nog mer om att minska hypen för att bibehålla The Raconteurs hobbystatus.
Den statusen är tydligare här än på debuten, eftersom Consolers of the lonely visserligen spretar lika mycket, men på ett annorlunda sätt. Visst leker herrar White och Benson som då med att sjunga varandras lead, men varje beståndsdel är lättidentifierad, med lite Icky Thump-mariachi och flera hårdriffande Zep-spår som på ett klassiskt White Stripes-album.
Här finns några intrikata 70-talsrockare med glänsande vokalharmonier courtesy of Brendan Benson, och lite roots med felor a la Greenhornes. Precis som vid första varvet är det fantastiskt även uppdelat i sina beståndsdelar, men det är när The Raconteurs väver ihop delarna som resultatet bländar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Fortfarande är Daniel Lanois framför allt uppmärksammad som superproducenten som skulle kunna få Dismember att låta stillsamt känsliga, men sedan 1989 har han med viss regelbundenhet släppt alltid hörvärda soloalbum.
Den här gången snurrar han till det rejält med – häng med nu – ett soundtrack till filmen om inspelningen av soundtracket, och sånger och melodisnuttar blandas med inte alltid så djupsinnigt filosoferande med den ständige följeslagaren Brian Eno. Men det kan man stå ut med för att få tillgång till Daniel Lanois varma och fina sånger över nästan meditativa grooves och Garth Hudsons piano, och i synnerhet för den bluesiga gospeln This May Be the Last Time, med en gästande Brady Blade Sr, kommer att gunga vidare lika länge som debutalbumets The Maker.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Foscas DIY-manifest heter Don’t be a DJ och sammanfattar allt den gamla Sarah-veteranen Dickon Edwards alltid stått för. ”What’s the point of making some noise if it’s not with your own voice?” I all sin söta kampvillighet säger den allt om bandets fenomenala hemsnickrade pop, som bygger på att medlemmarna fortfarande i vuxen ålder smyger in i storebrors rum för att tjuvlyssna på gamla indievinyler med Felt, The Go-Betweens och tidiga Wedding Present, lika mycket för att höra musiken som för känslan av att ge sig ut på förbjudna äventyr. Just så nördiga är Fosca, och just så fantastiska.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”Bowie-clones” avfärdades allt med synthar som 1979. Men Gary Numans ambitiösa försök att kombinera pop med postpunkestetik, science fiction-mardrömmar och (dåtida) hypermodern elektronik är ett lika dramatiskt, smakfullt och ångestladdat cyberpunkmästerverk som någonsin Bladerunner. Me! I Disconnect from You, Down in the Park och Are ’Friends’ Electric? är bara toppen av isberget, och här får vi utöver ett klockrent ljud dessutom hela albumet som ännu mer obehagligt androida demoversioner.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
U2 har sina efterföljare, och Radiohead, och till och med Coldplay. Stadiumband brukar få lärljungar. Det är alltså inte konstigt att Get Cape Wear Cape Fly vill låta exakt som Manic Street Preachers, och dessutom vill ståta med ett lika fånigt bandnamn. Däremot är det måhända mystiskt att de är så pass ensamma om att vilja det. Det kan ha att göra med att de flesta andra inser att det enda som får oss att stå ut med Mancs är att de då och då svänger ihop en riktigt klistrig hit? Att det inte räcker med artigt arg men oansenlig rock och självgott svulstiga omvärldsanalyser? Att ”udda” detaljer som salsa-, jazz och, eh, drum’n’bass inte på långt när hindrar oss från att gäspa?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden