Stefan Petterson aka Mother James har just släppt det strålande old school-r’n’b-albumet Stomping Ground.

Hur gångbar är Mother James musik 2008?
–När jag började var jag ganska ensam på den scenen, och jag ställde mig verkligen samma fråga. Men jag gör ju den här musiken för att jag älskar den, inte för någon annans skull. Och nu verkar det plötsligt finnas ett intresse för musik som är inspirerad av hur det lät innan rock’n’roll uppfanns, när soul, blues, pre-rock och swing gick hand i hand. Det kanske är en växelverkan, efter dataspel blir människor sugna på något levande och spontant istället?

Den oundvikliga frågan är förstås hur Quentin Tarantino kom att höra Mother James.

–Vi spelade på något söderställe, och så fick jag plötsligt se honom sitta i baren. Efter spelningen började vi prata. ”Stefan, nu måste du komma ihåg ordagrant vad han säger om musiken”, tänkte jag, och när han sa att han gillade musiken var jag nästan på väg att svara att jag gillade hans filmer. Men det hade blivit löjligt. Jag kom inte ens på tanken att ge honom en demo, eller ta ett kort ihop, så ställd blev jag.

Buddha, Dickinson, Mandela och Plura – tänk vad lite isolering kan göra för en människas skaparkraft. Justin Vernons skäl att dra sig undan världen i en liten stuga i norra Wisconsin med sin bysse och sin gitarr handlade om flykt och överlevnad. Där levde han jägar- och samlarliv, och i förbifarten spelade han in några sånger som var dömda att nå en större publik än de 500 som fick tag på de ex han gav ut när han vågade sig tillbaka till civilisationen.

Den som är nyfiken på hur Iron & Wine skulle låta om han levde sina sånger får svaret här, och även om det långtifrån är en bekväm skiva är det en makalös upplevelse att sitta som en fluga på väggen och bevittna den ljuva kampen mellan eremittillvarons vansinne och terapi. Intimare och starkare än så här blir det aldrig.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Under klubbnatt efter klubbnatt har Club Killers gått från ett skitkul partyband till en hypertät baktaktsmaskin med totalkoll på hela tidsspektrat från bluebeat via ska och rocksteady till roots utan att någonsin tappa lusten eller spelglädjen. Det innebär dock inte att deras första studioalbum är oproblematiskt. Club Killers reggaefieringar av Neville Brothers (som funkar grymt) och Velvet Underground (som definitivt inte funkar) är inte gjorda för vardagsrummet eller privata lurar, och för en hemmaklubb i sommarsugan återvänder man hellre till deras källor. Däremot får 13 Top Reggae Hits oss att bli väldigt sugna på ännu en levande Club Killers-natt, så som påkostad flyer är den formidabel.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2008)

Common, Jack White och Kent — se där den senaste trojkan att sälja ut sin integritet för att fylla håligheter i plånboken. Coca Cola, Coca Cola igen och Sony Ericsson heter de grymma storföretag som får fansen att gråta sig till söms. Eller har vi blivit mer toleranta gentemot musikers reklamengagemang?

Ända sedan den katolska kyrkans marknadsstrateger beslöt att anlita en populär underhållare för att få deras varumärke att svänga igen och erbjöd Michelangelo att måla det Sixtinska kapellet 1508 har vägen till en bättre varumärkesimage, vare sig vi talar om religioner, ideologier eller produkter, gått via anlitandet av kulturarbetare. Bellman avlönades av hovet, och bland bildkonstnärer är det inte det minsta kontroversiellt att utforma Absolut-annonser ens bland de mest radikala. Roy Anderssons reklamfilmer betraktas med samma analytiska allvar som hans långfilmer, möjligen med undantag för den med ketchupflaskan, och bland svenska skådespelare har radioreklam ett högre anseende än de flesta tv-producerade Beck- och Wallanderfilmer.

Men inom den genomkommersiella populärmusiken har reklam ansetts som den största dödssynden. När fjantarna i Sigue Sigue Sputnik för drygt 20 år sedan slugt sålde annonsplats till L’Oréal och iD Magazine mellan låtarna på sitt första album var skandalen ett faktum, och de fick oproportionerlig uppmärksamhet i relation till sin kassa musik.

Samma år satte Levi’s Marvin Gayes musik till sin nya reklamfilm och låtlicensieringen exploderade, och detsamma gjorde protesterna när Mick Jones sedan sålde rätten till The Clashs Should I Stay or Should I Go till samma jeanstillverkare. Neil Young betonade på This Note’s for You 1988 att han minsann inte sjöng för Pepsi utan för oss, och lät det gå väldigt illa för mindre nogräknade artister som Michael Jackson och Whitney Houston i den vidhängande videon. Numera skulle Neil Young ha ett sjå om han ville håna artister som tillåter sig inkomster från reklamen.

Att hitta artister som tackar nej till chansen att förbättra ekonomin genom att licensiera ut låtar till reklam är så gott som omöjligt idag. Sedan Moby sålde hela sitt album Play (och gav upphov till en sellout-formel med en specifik Moby-kvot vid universitetet i Southampton) har Yeah Yeah Yeahs, Flaming Lips, Spoon, Magnetic Fields, The Shins (för McDonalds) och Postal Service – uppräkningen kan fortsätta för evigt – sålt rätten till sina låtar. Några svenska exempel är José González i Sony Bravia-reklamen, Peter, Bjorn & John som sålde Young Folks till AT&T och framför allt Teddybears som kan höras i amerikanska reklamfilmer för såväl Heineken och Cadillac som Virgin Mobile och Intel.

”När hörde du senast ny musik på reklamradio eller MTV? Reklamfilmer har helt tagit över som förstalyssningsarena för nya artister”, påstår Jon C. Allen som äger söksiten AdTunes.com om reklamfilmsmusik. Och han har en poäng. James Blunt var okänd i USA till dess att You’re Beautiful blev soundtrack till NBCs OS-trailers 2004, och både Coldplay och Badly Drawn Boy slog i USA inte tack vare turnerande utan via reklamlåtar. De senaste att nå masspublik på det här sättet är Devendra Banhart och Yael Naim, och i Sverige hördes Vincent först i 3-reklam och Oh Laura ordnade sitt massiva genombrott via reklam.

Reklamen kan dessutom hjälpa gamla artister att gå en ny vår tillmötes. Madonnas nya singel Four Minutes släpptes samtidigt till radio som till Sunsilks shampoofilm, medan Nick Drakes Pink Moon plötsligt sålde 150 000 exemplar, trettio år efter sin release, efter att den dök upp i en VW-reklam. Banksaldot hos Chemical Brothers har inte dalat i takt med deras popularitet, tack vare Ford, och KC and the Sunshine Band har lyckats kränga sin gamla discohit That’s the Way (I Like It) till såväl Burger King och KFC som Budweiser och HP Sauce.

Men kritiken mot Common och i synnerhet Jack White handlar inte om att de tillåtit gamla låtar ljuda i reklamfilmer. Nej, deras synd är att de prostituerat sig genom att specialskriva låtar för reklamfilm. Och nu är det dags för nästa steg. Både Fyra Bugg och en Coca-Cola och Mauro Scoccos idoga pluggande av 7-Eleven må ha varit före produktplaceringens tid, men härom året erbjöd McDonalds världens rapartister 5 dollar per radiospelning av varje låt där Big Mac namncheckas.

Andra varumärken som förhoppningsvis ser till att Jay-Z, 50 Cent och Snoop Dogg får ett tillskott i kassan är Courvoisier, Gucci, Dom Perignon, Bentley och Porsche. Den japanska rapakten Rip Slyme sålde så mycket produktplaceringstid till Sony i sin I.N.G. 2007 att den blev en parodi på laptop-reklam.

Musikvärlden ligger öppen, med andra ord, och sedan är det dags för andra marknader. Vem kan till exempel vara säker på att företagsnamnen i den här Nöjesguiden-artikeln är journalistik och inte produktplacering?

One-ad-wonders

Heed — Ramlösa®
Babylon Zoo — Levi’s®
MC 900 ft. Jesus — Levi’s®
Don’t Be A Stranger — Apoteket®
Stiltskin — Levi’s®

Mindre lyckade låtval i reklamfilmer

Microsoft® — The Rolling Stones Start Me Up
(”You make a grown man cry” — så sant)
Mitsubishi® — Iggy Pop Lust for Life
(låttiteln är de enda ord som är barntillåtna, resten ströks)
Nissan SUV® — The Ramones Blitzkrieg Bop
Australiska armén® — U2 Sunday Bloody Sunday

Titelspåret är inte en ny Travelling Light, som vi ju alltid hoppas på från Tindersticks, men den är tillräckligt nära för att allvarligt överväga att skita i hela konceptet med vårsol i år och bara dra ner persiennerna. Den melankoli som varit bandets signum ända sedan Den Stora Depressionen har slipats till en svårmodigare glans än någonsin, och då gör det inget att utvecklingsstegen är små.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Att den tidigare så The Band-beiga gotlänningen med alldagligt namn skulle slå internationellt var minst sagt otippat. Att han sedan skulle landa i så här övertygande pop, såväl i fina pianoballader som i maniska indiedängor, var minst lika otippat.

Några oinspirerade återfall bland höstlöven gör att det är för tidigt att nämna honom i samma andetag som Peter, Bjorn and John, men snart så.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

För en indiegeneration som tvångsmatats med Mora Träsk redan på dagis är Doktor Kosmos kungar. Här slår de nästan knut på sig själva med en renodlad metaskiva om att göra en skiva, och försäkrar sig mot all kritik genom att sjunga alla tänkbara invändningar innan vi recensenter får chansen. På samma sätt formulerar de sina referenser (”Det låter som om Florian Schneider startat kennel med Pink och bjudit in Olof Palme på en indiepopdrink”) och namndroppar alla från Timbuktu via Hives till E-Type utan att behöva stå för sina förolämpningar.

Skulle någon skälla dem för radikala Magnus Ugglor skrattar de bort det med ett ironiskt ”tack och hej, nästa tjej”, och bara när de i Doktor Kosmos skriver ett öppet brev till sina fans gör slut med sin skenheliga publik blir det en stunds allvar.

Ja, just det, det finns musik på skivan också. Och inte alls dålig sådan. Flera låtar hade kunnat vara indieklassiker, och särskilt den lättfunkiga popen med Talking Heads-rytmer i Doktor Kosmos spelar på Ung Vänsters sommarläger har allsångspotential. Men till musiken är det tyvärr svårt att nå genom de tjocka ordväggarna av självmedvetet übersmarta resonemang. Vilket de förstås förutsett skulle hävdas, och nu fnissar åt att besannas i.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att Brian Eno är en ljudmästare går inte att ifrågasätta. Men den som överväger att anlita honom som producent bör också betänka baksidorna. Hans audioteorier och -ideologier är svåra att skämta om, och under hans ledning börjar varje band utan undantag uppleva sig som sanna, viktiga och mycket seriösa konstnärer. Fråga Talking Heads, fråga U2, fråga Coldplay. Och fråga James.

Att som lite fånig slå sig ner intill Tim Booth kommer inte på fråga längre, trots att Brian Eno åtminstone under eget namn inte varit fysiskt närvarande hos det återförenade James. Fånighet och små enkla popsånger är inget James har tid för, och om vi ändå hade velat skulle det ha varit omöjligt att äntra de skyhöga stadiumhästar de numera sätter sig på, uppallade på hemmasnickrande svulstiga riff, stämningsskapande synthsjok och storslagna metaforer.

Den som behöver en skiva intill Kents senaste i sin iPod, i avvaktan på kommande Enofierade album från U2 och Coldplay, finner trygghet i James. Men Tony Wilson, som upptäckte bandet i en annan tidsålder och en annan värld och som har fått Hey Ma dedikerad till sig, lär spinna i sin grav, som en skiva baby, runt runt runt runt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Frågan är vilket som väger över. Är det a) att det börjar bli lite för många moderna artister som inte intresserar sig för modern musik utan med stor möda och den senaste tekniken istället återskapar gammalsoul in i minsta Hi- och Staxdetalj? Eller är det b) att Another Day och Little Bit of Feel Good är grymma soullåtar och att Jamie Lidell är en sjujäkla soulsångare, som ledigt rör sig bland såväl Al Green och Otis Redding till synes utan ansträngning?

Om ditt svar är a) är den forne laptop-experimentalisten Jamie Lidell den värsta svikaren av alla, och du bör överväga att sänka betyget här ovan minst ett steg.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med sitt debutalbum 2002 fick Jesse Malin med sitt känsligt rockande New York-låtskrivande oss att tro att vi var en arvtagare till Paul Simon, Johnny Thunders eller Dion på spåren, eller åtminstone till Garland Jeffreys. Men förväntningarna blev för tunga att bära, och därpå följande album har sorterats in i facket Stora besvikelser. 

Här kommer förklaringen, när han tar till den tryggaste utvägen och serverar oss sina influenser på ett coveralbum. Det visar sig nämligen att hans musiksmak är oerhört ytlig, och visserligen rymmer förväntade NY-referenser som Lou Reed, Paul Simon och The Ramones, men inte lyckas ta sig djupare än till deras allra mest sönderspelade allsångshits. Standards av Clash, Rolling Stones, Elton John, Sam Cooke och Fred Neil förmår inte fördjupa bilden, och bara två bra låtar av vardera Lords Of The New Church och The Hold Steady överraskar en smula.

Visst kan vi glädjas över en medryckande partyplatta, men bara om vi kan skjuta undan att alla förhoppningar om Jesse Malin är grusade.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden