Fire in the hole! Oron att Spencer Krug och Dan Boeckner bränt krutet i sidoprojekten Sunset Rubdown och Handsome Furs var obefogad. Wolf Parade kommer att explodera över indievärlden i år, som före dem Arcade Fire (som de bildades för att supporta) och Modest Mouse (vars Isaac Brock fick dem signade).
California Dreamer har uppenbara Transmission-kvaliteter, men att deras avancerade multilagermusik kallas ”indie” säger mer om termens förlorade genrebeskrivande funktion än om Wolf Parade. ”Proggrock” tror de själva att kritiker kommer att kalla deras musik, av den unika sort ”du kan dansa till”, och de träffar ganska rätt, även om dansen måste bli en aning okonventionell.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Desperat söker den här Yorkshirekvintetten efter något, vad som helst, som skulle få dem att kännas en aning egna och sticka ut åtminstone lite bland alla andra punkpopiga band som kajkar i Kaiser Chiefs bakvatten. Men trots lån av tidiga The Clashs sirengitarrer och trots Stephen Streets vassa produktion avfärdar vi dem ändå med några rader, och kallar dem ”ointressanta fripassagerare på bandvagnen”. Orättvist, det är vad det är.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Ett par singlar i begränsad upplaga satte igång snacket, och att de bara fanns tillgängliga i fyra butiker, en hemma i Manchester och de övriga i New York, London och Berlin, spädde på nyfikenheten. Bakom den här hypen finns dock substans nog att räcka åtminstone över sommaren…
-Att vara en duo är mycket häftigare än att vara i ett större band. Det blir väldigt energiskt, eftersom det inte finns någon att gömma sig bakom.
Och gömmer sig är det sista The Ting Tings gör. Jules deMartino bankar trummor och hanterar förinspelade synthar som han ville spöa skiten ur LCD Soundsystem, och Katie White är beredd att ta sig an hela det gigantiska Tom Tom Club-kollektivet på egen hand. Med sina neonkläder, platinahår och Broder Daniel-stjärnor på kinden är hon bandets blickfång, och den uppmärksamheten använder hon till att riffa över frenetiska burundi-rytmer och vråla ”The drums, the drums, the drums, the drums, the drums”, för att i nästa stund med den vänaste stämma sjunga barnramsor i Traffic Light. Fyra ackord behärskar hon hittills, och hennes integritet och energi är inyourface, den raka motsatsen till den sortens konstruerade tjejband där hon började sin bana.
–Äsch, det var inte konstruerat. Det var jag och två kompisar som var TKO. Vi gillade sådant, och när vi fick vara förband till Five var det en dröm som gick i uppfyllelse.
–Det var så jag träffade Katie, berättar Jules. Jag bodde i London och skulle skriva låtar till hennes trio. Hon var skitduktig, så jag såg till att hålla kontakten. Till slut flyttade jag till Manchester, London är alldeles för dyrt att bo i, och vi bildade Dear Eskiimo ihop. När det sprack bestämde vi oss för att köra själva istället.
Sedan gick det fort.
–Vi brukade spela för kompisar i lokalen i Salford, och efter två veckor satt plötsligt Rick Rubin tillsammans med Sonys VD på golvet för att lyssna. Katie gick omkring med ett gigantiskt leende i flera veckor efter det, men nu börjar vi så sakteliga komma ner på jorden igen.
Debutalbumet har föregåtts av en tredje singel, Great DJ, som lanserades på sedvanligt ögonbrynshöjande sätt.
–Vi köpte in lådvis med gamla vinylsinglar på eBay och loppisar, berättar Jules deMartino. Sedan vände vi omslagen ut-och-in och tejpade vårt namn tvärs över. 2 000 exemplar gjorde vi, sen orkade vi inte mer.
Fanns det singlar i de där högarna som ni inte kunde förmå er att riva isär?
–Hm, jo, någon gammal David Bowie-singel gömde vi väl bakom ryggen när ingen tittade.
–The Pretenders behöll jag, och temat till Ghostbusters, fnissar Katie. Annars är Talking Heads våra främsta förebilder, det är väl ganska tydligt? De tog aldrig någonsin den enklaste vägen, och om vi någon gång kan komma nära deras kreativitet så skulle jag vara lycklig.
The Ting Tings debutalbum We Started Nothing finns ute nu.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Rykten om krautinspirerat jammande och en första singel som klockar in på åtta minuter säger att Death Cab for Cutie har tröttnat på att vara indiekramdjur. Och visst finns här experiment med rundgång, Wall of sound-konstruktioner och exotiska trummor, men det är sekundärt. Inte ens om de spelat in hela skivan med enbart kazooer hade det inte kunnat fördunkla att Ben Gibbard och Chris Walla besitter Midas förbannelse, så att allt de tar i blir till de allra vackraste och mest hjärteknipande popsånger.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Hallå Chris Walla, berätta om nya albumet. 10 minuters Can-inspirerade jams? Från Death Cab for Cutie?
– Äsch, det är inte så dramatiskt. Men skivan är en reaktion på allt annat, och eftersom till exempel mitt nya soloalbum är så rentvättat så strävade vi efter att vara så skitigt jobbiga och gritty som möjligt. Det är mer blod än hjärna, och O.C. lär få svårt att hitta material till sitt soundtrack här.
Riskerar inte det här att överskugga ditt soloalbum? Och kanske Bens nästa Postal Service-album?
– Haha, Postal Services nästa är indiemusikens Chinese Democracy. De har en låt färdig, och två idéer som de inte riktigt gillar. Mitt soloalbum var mest avsett som terapi, för att se om jag faktiskt kunde skriva en sång eller elva. Det får gärna överskuggas.
Har ni några tveksamheter mot majorbolag kvar?
– Inte alls. Jawbreaker, som är ett av Ben Gibbards favoritband, pratade alltid om att de ”aldrig någonsin” skulle hamna på storbolag, och när de till slut ändå signade blev de korsfästa och hela deras fan-bas försvann. Men vi har aldrig varit så kategoriska. Vi älskar vår gamla indie-etikett, och lämnade dem mest för att vi inte behövde. Om det är begripligt? Atlantic behövde oss mer än vi behövde dem, och det är ju ett suveränt förhandlingsläge. Men om vi hade levererat den här skivan som vårt första album på etiketten hade de freakat ur, helt säkert.
Och i sommar kommer ni till Sverige?
– Jepp. Arvika, och kanske någon annan festival. I början av turnén blir det kanske inte mer än 4-5 låtar från nya albumet, eftersom vi inte har hunnit lära oss spela det än. Men så småningom, efter kanske två års turné, ska nog mera kunna sitta.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Räck upp handen den som föredrar Elvis Costellos senare perioder framför de tidiga. Ingen? Någon som kan komma på en riktigt bra singel från honom sedan Veronica? Inte det heller? Med tanke på den uppmärksamhet han ägnat sina 70-talsalbum det senaste decenniet, med varenda gammal demo inkluderad på den ena deluxe-återutgåvan efter den andra, så verkar Elvis själv instämma i våra preferenser.
Och någonstans i sina kartoteksgenomgångar har mannen som bara för något halvår sedan bittert hotade/lovade att lägga ner sitt skivutgivande plötsligt blivit inspirerad, och åtminstone för en stund tagit en paus i kampen för att med söndergenomtänkta orkesterverk och prestigefyllda samarbeten etablera sig på kultursidorna istället för nöjessidorna.
Det är i elfte timmen, och fler än ett desillusionerat gammalt fan som har lärt sig att gå omvägar runt nya Costello-skivor kommer inte att ge Momofuku den uppmärksamhet den förtjänar. Det är tråkigt. För som den teoretiker han är har han äntligen listat ut att ”some rock and roll music is better if you don’t think too hard on it”, och i all hast har han tillsammans med gamla vapendragare som Pete Thomas svängt ihop en rättfram new wave-platta med vassare låtar och mer både aggression och passion än på flera decennier. Till och med Steve Nieve’s piporgel dammas av igen, och helt oförhappandes har vi fått en värdig uppföljare till Imperial Bedroom. Hoppsan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj inför festivalsommaren 2008)
Lumparhistorier och fiskeskrönor i all ära, men det roligaste vi vet är att slå oss ner med ärrade festivalveteraner för att överträffa varandra i dråpliga minnen. Inför årets säsong har vi låtit årets viktigaste festivalprofiler rita och berätta om sina erfarenheter från leråkern.
Markus Krunegård hemsöker han från Hultsfred, Arvika och Peace & Love via Emmaboda och Storsjöyran till Putte i Parken och Skellefteås Trästock i sommar.
–Det är egentligen inte mitt eget minne, men eftersom det är en så sedelärande historia så kör jag den ändå. Den handlar om min kompis Eli, som kom hem efter Emmabodafestivalen för rätt många år sedan. Väl hemma satte han sig för att titta på tv, och upptäckte att hans könshår var fullt av spindlar.
–Poängen är alltså att festivaler inte är så kul som folk säger. Gå inte på myten. Stanna hemma. Om det nu gör att hälften av min publik försvinner i sommar — må så vara.
José Gonzales turnerar i USA hela sommaren. Men en avstickare till Way Out Wests scen unnar han oss och sig, särskilt eftersom han då får sova hemma en natt.
–Jag åkte till Hultsfred med min lillebror, som publik, och vi hittade ett jättefint ställe att sätta upp tältet. Inte visste jag att det var i träsket. Först blev det väldigt trångt mellan tälten, och sen vaknade vi en natt av att det luktade väldigt illa. Det var någon som hade bajsat i tältkanten, och så var det cigarettmärken i hela tältet. Till sist började det regna, och då gick det knappt att vara där. Brännhål i tältet, bajslukt och översvämning — det var första och sista gången jag tältade. När jag åkte dit för att spela första gången bodde jag i bilen, det var mycket bättre.
Mats Rubarth, AIK-spelare och blivande rockstjärna som missar både EM och festivaler.
–Jag har mest ickeminnen från festivaler. Under min skatepunkperiod, 1993 typ, ville jag se NOFX på Bergslagsrocken, men mina föräldrar ville inte att jag skulle sova över i en bil så det sket sig. Ha ha, inte speciellt rock.
–Saken är den att jag på grund av min fotboll inte har haft sommarlov de sista 15 åren, något som inte alls känns bittert. Jag har aldrig kunnat åka på någon festival. När man var 20 kändes det inte så kul, men numera spelar det mindre roll. Accelerator på Münchenbryggeriet är nog det närmaste festival jag kommit. Hm, fast så jävla kul var det inte heller, även om jag såg Strokes första Stockholmsgig då.
Mona Sahlin som år efter år hänger på Hultsfredsfestivalen, med allt fler och allt större livvakter runt sig för varje år.
–Jag har ju varit på Hultsfred i tio år, jag hade kunnat sitta och berätta minnen hur länge som helst men just den här natten står ut, det kan ha varit 2003 eller 2004. En sådan där underbar sommarnatt med Håkan Hellström på scenen och precis packat med människor. Vissa spelningar är det bara så mycket glädje som vibrerar i luften, och det här var verkligen en sådan natt, det var så magiskt. Jag stod bokstavligen och rös i två timmar. Det var så underbart. Sådana stunder får man sådan energi i flera veckor, månader efteråt, för han bara fyller folk med sådan glädje, och det gjorde han verkligen den natten. Så jag ser så mycket fram emot årets Hultsfredsfestival, jag är där fredag till lördag. Nu har jag tur som har en dotter som bor i Hultsfred, för släpar man med barn i tio år träffar de en Hultsfredspojke och så blir de kvar. Så nu slipper jag tälta i träsket. Håkan symboliserar för mig det bästa med Hultsfred och det bästa med musik, musik ger folk sådan glädje. Det låter så banalt men det är verkligen så.
Chris Keating, vars Yeasayer från Brooklyn kan vara de som gör eklektisk till ett positivt ord på Way Out West.
–Den första festival jag gick på var i Washington DC, när jag var 17. En massa bra band skulle spela, Beastie Boys, A Tribe Called Quest, och det kostade typ 60 dollar att komma in. Fatta, det var tre veckolöner för en 17-åring. Men innan det ens hunnit komma igång, medan fuckin’ Dave Matthews band spelade, så blev det allt molnigare, och plötsligt slog blixten ner rätt på gräsplanen. Jag hade just gått därifrån — tack, Dave Matthews — men två personer dog. Sedan ställdes hela festivalen in. Inga bra band, inga pengar tillbaka, då förstår du varför jag inte är så förtjust i festivaler sedan dess.
Nate Mendel, basist i Foo Fighters, spelar på Where the action is i Stockholm:
–Mitt bästa festivalminne är från när vi spelade på Rock in Rio i Rio de Janeiro 2002. Det var utan tvekan den största spelning vi gjort. Vi hade en publik på ungefär 200 000 och vi var så sjukt nervösa, men vi gick ut på scen och gjorde en grym spelning. Sen hängde vi på stranden och hangglidade lite.
– Innan vi började spela i Europa hade jag aldrig varit på festival, vi har inte festivaler direkt i USA, men den bästa festivalspelning jag sett måste vara The Arcade fire i Reading 2005.
The Teenagers står för sommarens mest ekivoka utspel från Accelerators scen.
–Vårt bästa minne var att spela på Readingfestivalen förra sommaren. Det var vår första stora festival i England, och eftersom det liksom är en av de allra största så var det cool bara att stå där på scenen. Det var sååååå mycket folk. Vi spelade direkt efter Crystal Castles, som är bra live, och Digitalism var också där.
– Efter spelningen hängde vi bara i solskenet hela dagen. Jag tappade bort mina skor. Till slut hittade jag dem igen. Så mycket mer kommer jag inte ihåg faktiskt, det var ett bra suddigt minne.
Nicole Atkins, Ashbury Park NJ:s bästa röst någonsin förgyller Peace & Love-festivalen.
–Jag minns Lollapalooza 1995, det var fantastiskt. Dels såg jag Beck där, enbart med en gitarr och långt innan han blev stor. Vilken förlust att han är scientolog. Men framför allt såg jag Pavement. Det var stekande hett, så funktionärerna började spruta vatten på oss med brandslangar. Folk blev skitförbannade och började kasta lera. Vadå? Nej, nej, inte jag, jag skulle aldrig kasta lera i Pavements riktning. Tvärtom, jag var nära att hamna i slagsmål med lerkastarna.
Larry Parypa, distlegend i återförenade The Sonics som förärar Way Out West sin närvaro 43 år efter att Psycho la grunden för all framtida garagerock.
–För kanske 8–10 år sedan öppnades EMP Music Museum vid Seattle Center med pompa och ståt. Det är typ ett Rock and Roll Hall of Fame. Historiska band från nordvästra USA bjöds in för att uppträda, och alla tackade ja. Men The Sonics vägrade.
– Min brorsa Andy och jag var där för att kolla alla 60-talsband på blues/rock-scenen, och eftersom The Sonics vägrade uppträda spelade istället — på fotbollstadions största scen — ett Sonics-tributband, med medlemmar från R.E.M, Young Fresh Fellows, Mudhoney och andra stora band från trakten. De spelade 14 Sonics-låtar för tusentals fans. Sedan spelade de in en CD med våra låtar. Teckning? Nej, jag har en sjuk familjemedlem att ta hand om, så jag hinner inte.
David Coverdale, Deep Purple-veteran som återuppväckt Whitesnake lagom till Sweden Rock.
–Jag var 16 eller 17 år och sjöng med ett lokalt band som hade fått äran att öppna festivalen Teespop i norra England. Det måste ha varit 1967. Innan spelningen mötte jag Steve Winwood, som var min största idol, och han bjöd mig på en joint. Sen efter spelningen kom Long John Baldry fram och försökte ragga upp mig genom att smickra mig för vår version av Penny Lane. Det var smickrande, men inte lika trevligt. Och inte fan tänker jag rita Long John trying to fuck me.
Jason Mraz som egenhändigt förvandlar Peace & Love till ett flummigt och lyckligt Woodstock i år igen.
–Peace & Love-festivalen här i Sverige förra året var fantastisk. När jag tackade ja till att spela där antog jag att det inte skulle vara så många som lyssnade på min musik så jag åkte dit mest för att göra reklam för mig själv. Sedan kom alla dessa människor och tittade på mig. Det var först då jag insåg hur min musik hade spridit sig.
–Jag var på Rock Werchter-festivalen som publik. Det var grymt. Jag rökte svampar och tittade på Manson och Björk. Jag var lite i min egen värld. Jag gillar Manson och Björk. Och svampar.
Fujiya & Miyagi är inte från Japan utan från Bristol. Hur som helst står de för Hultsfredsfestivalens bästa mix av kraut och electronica.
–Vi spelade på Electric Picnic på Irland förra som maren, och på stora scenen spelade samtidigt Iggy och The Stooges som är några av våra största hjältar. Mellan två låtar hörde vi hur de röjde i en tung Down in the street, och vi kände oss spontant tvungna att spela med några takter. Det borde kunnat bli en grym stereoeffekt med samma låt från två scener, men jag tror inte att folk riktigt fattade vad vi höll på med. Det var kul för oss, hursomhelst.
A Beautiful Friend, eller ”Pelle” som hans mamma brukade ropa när maten var klar, solodebuterar på Hultsfredsfestivalen i år.
–Mitt värsta festivalminne var när vi spelade med Yukon AK på Piteå dansar & ler, om det var 2001 eller 2002. På efterfesten stötte jag på en gammal tjej-kompis som jag inte hade sett på väldigt länge. Men medan vi stod och pratade kom det fram en sån där stor skogshuggarnorrlänning, helt tydligt med för mycket innanför västen, och var skitjobbig mot min tjejkompis. Jag försökte få skogshuggaren att inse att hon inte var intresserad, och plötsligt stod min polare Jimmy bredvid mig och frågade om jag behövde hjälp. I nästa sekund har han gett skogshuggaren en rak höger så att han föll raklång. När jag gapande vände mig mot Jimmy hade han redan vänt och rusat ut ur lokalen, och i nästa sekund var skogshuggaren på väg upp, argt stirrande på mig. Jag glömmer aldrig den blicken. Så jag och min tjejkompis fick också lägga benen på ryggen, och sedan var den efterfesten över.
Helena Gutarra, som med La Puma och under Turbonegro-beskydd gör sommarens småfestivaler i Tranås, Mariehamn, Lindesberg och inte minst Rejmyre osäkra.
–Mitt highlight moment var när jag genom en kompis fick följa med på Hyde Park Festival 2006, som gäst eller vad man ska kalla det. Vi hade de här speciella backstagepassen där vi blev bjudna på allt, och då menar jag allt. Det var Foo Fighters, Queens of the Stone Age, Motorhead och Juliette and the licks som spelade för 85 000 människor, ganska mäktigt, och vi fick stå på sidan av scenen medan de spelade. Det är ju inte alla som har sett Lemmys vårta på så nära håll.
Senare på efterfesten fick jag krama Dave Grohl, Josh Homme och Lemmy. Det var ett religiöst ögonblick. Jag delade ivrigt ut mina La Puma-demos till kända och okända på efterfesten, och väntar fortfarande på svar.
På Hultsfredsfestivalen den 12–14 juni spelar bland andra A Beautiful Friend, Afasi & Filthy, Babyshambles, The Courteeners, Familjen, Fujiya & Miyagi, The Hives, Håkan Hellström, Joel Alme, Kocky, Markus Krunegård, The Only Ones, Rage Against The Machine, Robyn, Those Dancing Days, Säkert!
På Emmabodafestivalen den 31 juli–2 augusti spelar bland andra Justice, Markus Krunegård, Familjen, Niccokick, Elf Power, Kristian Anttila, Zeigeist, Almedal, Kocky, Moto Boy, Dreamboy
På Peace & Love i Borlänge den 23-28 juni spelar bland andra Anna Järvinen, CSS, Entombed, Hästpojken, Jason Mraz, M A Numminen, Mano Chao, Markus Krunegård, Pugh Rogefeldt, The Wombats, Eldkvarn, Kent, Sex Pistols, The Hellacopters, Thåström, Christian Kjellvander, Hanoi Rocks och Nicole Atkins.
På Sweden Rock i Sölvesborg den 4–7 juni spelar bland andra Whitesnake, Judas Priest, Poison, Tesla, Ace Frehley, Ministry, Carcass, Def Leppard, Mustasch och Fastway.
På Accelerator i Stockholm den 24 och 25 juni spelar bland andra Band of Horses, Deerhunter, Duffy, Hercules & Love Affair, MGMT, Stars, The Teenagers och Vampire Weekend.
På Putte i parken i Karlskoga den 31 juli–2 augusti spelar bland andra Maia Hirasawa, Adam Tensta, Petter, Familjen, Fibes Oh Fibes, Markus Krunegård, The Soundtrack Of Our Lives, Christian Kjellvander, Anna Järvinen, LaPuma och Turbonegro.
På Arvikafestivalen den 3–5 juli spelar bland andra Cut Copy, Death Cab For Cutie, El Perro Del Mar, Familjen, The Go! Team, Hot Chip, Interpol, Anna Järvinen, Kocky, Markus Krunegård, M.I.A., Maps, MSTRKRFT, Kate Nash, O’Death, Britta Persson och Slayer.
På Way Out West i Göteborg den 7–9 augusti spelar bland andra Broder Daniel, Familjen, The Flaming Lips, Fleet Foxes, Franz Ferdinand, Grinderman, The Gutter Twins, Holy Fuck, Joan As Police Woman, José González, Lightspeed Champion, N.E.R.D., The National, No Age, Okkervil River, Sigur Rós, Sonic Youth, The Sonics och Yeasayer.
På Where The Action Is i Stockholm den 14 juni spelar bland andra Foo Fighters, Queens Of The Stone Age, The Hellacopters, Sahara Hotnights, Dirty Pretty Things och Dinosaur Jr.
På Skogsröjet i Rejmyre den 30 juli spelar bland andra Backyard Babies, Dia Psalma och La Puma.
Konceptet med skönheten och odjuret var för klockrent för att avsluta efter bara ett album, så här slingrar sig åter vokalissan med en röst som ljummen vaniljkräm runt rockmonstret med ett liv av självdestruktivitet i rösten. Eftersom de stilla mördarballaderna är lika vackra som förra gången, även om de nu lika ofta utspelar sig i Mojaveöknen som på en nordbrittisk hed, och eftersom paret får Lee & Nancy och Serge & valfri att låta som neutrala väderuppläsare är vi beredda att följa en lång serie uppföljare.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Lite färre hjärnceller och mycket mindre hår, men John Hiatt försäkrar sin fru och sin publik att han är the ”Same old man”. Helt i onödan, förstås. Varför skulle han avvika från sin inslagna gubbrockstig nu när han verkligen har åldern inne och rutinen att sätta en snyggt lunkande midtempoplatta i sömnen?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Självklart måste intellektuell Oxfordblues för tramporgel och akustisk gitarr innehålla skrotskrammel och mängder med elektroniska konstigheter, åtminstone om den framförs av någon är tight med Thom Yorke, gillar Gary Numan och produceras av Coldcut. Det låter bättre än du tror.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden