CSS släpper sitt andra album, och Nöjesguiden har pratat med Lovefoxxx om bandets usla basist, om hennes blygsel (hm) och om hennes idoler Sahara Hotnights och Breeders.

Ni har ett mycket tuffare sound nu, mer distgitarr och mindre electrosynthar.
– Jag håller med. Adriano gjorde det första albumet i sin studio mellan olika reklamjobb, som ett sätt att fly. Då blev det mycket blippande i datorn. Det här albumet skrevs genom att Adriano slet åt sig en gitarr så fort vi kom till hotellet, medan vi turnerade runt i världen, och då blir det tuffare. Jag menar, på första albumet visste vi inte ens vilket band vi var. Ingen kunde spela, jag hade aldrig sjungit framför folk, och jag är väldigt blyg.

Det är svårt att tro.
– Hehe, visst, jag sjunger fruktansvärda ord, och på scenen spelar jag ut. Men privat har jag blivit alltmer asocial. Särskilt sedan vår manager och vän, till och med förre basisten Iras pojkvän, blåste oss förra året. Skitjobbigt, han var en person jag gillade och verkligen litade på. Men det var inte därför Ira fick sparken från bandet sen, hon fick sluta för att hon var kass. Vi gav henne de allra enklaste sakerna att spela, och hon klarade inte ens det. Sen hade hon mage att börja en keyboard-kurs. Jag menar, lägg av. Det var ju bas hon behövde lära sig.

Nu är ni Brasiliens största musikexport.
– Men vi vill inte hålla på och tjafsa om det där med Brasilien. När jag var yngre älskade jag Sahara Hotnights, och de turnerade runt världen som alla andra band, inte som just ett svenskt band. Så vill jag också uppfattas.

Kommer ni att skicka med en CDR med albumet, så att fansen kan bränna den till en polare, precis som ni gjorde med er debut-EP.
– Det var vår A&R-killes idé, eftersom det var den första skivan på vår brasilianska label. Nu blir det inget sådant. Men det betyder inte att jag är emot nedladdningar, sådant går ju ändå aldrig att stoppa.

På första singelns baksida gör ni en Breeders-cover. Hur kommer det sig?
– Jag älskar Breeders. Men jag var lite orolig, just Cannonball har jag sjungit med i ända sedan jag var liten, och när vi skulle spela in den blev det omöjligt att göra den på något annat sätt än Breeders gjort. Så det är en cover rätt av, utan ändringar. Tänk om den gör att jag får träffa Kim Deal? Vi ska spela på samma festivaler i sommar, och det vore verkligen grymt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

The Loner rymmer både sådana låtar som du spelade på originalen av och sådana du inte var involverad i.

– Men nästan varenda en har jag spelat live med Neil. Det fanns ett par låtar som jag inte fick till rätt stämning i, trots att jag älskar dem, så varken The Needle and the Damage Done eller Philadephia kom med. Harvest Moon däremot fixade jag, trots att jag inte trodde att det skulle gå. Den är så lång, och jag trodde inte att jag kunde sjunga tillräckligt bra för att göra den rättvisa, men det höll.

Vad tycker Neil om dina tolkningar?

– Jag tror inte han har hunnit höra dem. Men jag är inte nervös, han hittar inget större fan. Han vet att mina insjungningar rymmer passion och ärlighet. Men jag var tvungen att sjunga dem för mina hundar och katter ett par veckor bara för att sluta vara ett fan och bli en sångare. Och Neils fru Peggy gillar dem. Hon ringde och sa det.

Vad säger Bruce Springsteen om att du har ett soloalbum att lansera mitt under brinnande världsturné med E-Street Band?

– Han får skylla sig själv. Det var han som ville ha nio veckors semester mitt under turnén, och då hade jag inget annat för mig än att spela in skivan.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Utan Jenny Lewis den här gången, men fortfarande lurar tvillingarna slölyssnaren lika mycket som de bedårar. Enäggstvillingarna Chandra och Leigh uppmärksammades välförtjänt för sitt album med Rilo Kileys Jenny Lewis för två år sedan, och på sin egna debut fortsätter de på samma spår. Flitigt användande av pedal steel lurar slölyssnaren, för i själva verket spelar de utmärkt simpel pop, visserligen countrykryddad, något som slutgiltigt slås fast med den snygga munspelscovern av The Cures Just Like Heaven.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Unik är bara ett av många stora ord som redan har använts om Hayden Thorpes röst, och att den inte liknar något annat är ett oomtvistligt faktum. Ofta är det en bra egenskap, men att låta som Russell Mael på helium framför ett taffligt indieband med svårbegripliga Genesis-ambitioner är definitivt inte ett av de tillfällena.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Trots att all tillgänglig empiri tydligt slår fast att sångare bör hålla sig långt bort från seriösa litterära publikationer envisas nödrimmare med att falla pladask i högkulturen. Men det finns glädjande undantag, och Richmond Fontaines sångare Willy Vlautin är den främsta av dessa.

Mer än en sångare genom populärmusikens historia har drabbats av hybris och börjat betrakta sig själv som sann renässanskonstnär. Det är därför vi hällt i oss för mycket vernissagevin för att ens orka snegla mot Pete Dohertys blodbestänkta skisser eller Mikas färgglada kludd. Det är därför Billy Corgan och Heather Nova gjort sig till allmänt åtlöje med ”diktsamlingar”.

Regeln är med andra ord glasklar — Bliv Vid Din Läst, O Popsångare. Låt skådespelare stå för skådespelandet, lämna tillbaka penslarna till konstnärerna, och framför allt, inbilla dig aldrig att ditt ”a-wop-bop-a-lula” är litteratur. 

För att regeln ska vara en regel krävs dock ett och annat undantag, och Willy Vlautins första roman The Motel Life från 2006 var ett saftigt sådant. 

Till vardags är Willy Vlautin ledare för bandet Richmond Fontaine, vars dova americana har slagit sig in på så gott som varje musikmagasins årsbästalistor de senaste åren. Men musiken var bara en fotnot i jublande bokrecensioner i New York Times och Esquire, som tävlade om att jämföra honom med namn som Carver och Steinbeck. Minst lika positiva var reaktionerna över nyutgivna Northline, och Nöjesguiden ringde till Willy Vlautin hemma i Portland för att ta reda på hur just han lyckas kombinera musik och författarskap.

Är musikern Willy och författaren Willy en och samma person?

–På sätt och vis, förstås, men jag skapar utifrån helt olika förutsättningar i de två rollerna. Musik skriver jag när jag är deppig och bakis, för att inte bli knäpp. Som författare lever jag sunt, med goda vanor och sund arbetsmoral. Författarskapet passar min personlighet bättre, att ha en tillvaro och att kunna krypa ihop i ett hörn. Att spela har å andra sidan gett mig allt viktigt som finns i mitt privatliv, och kamratskapen i bandet betyder allt. Därför är jag lojal med musiken. 

Raymond Carver upptäckte du via musiken? 

–Precis. Jag var tjugo någonting och lyssnade på Paul Kellys So Much Water So Close to Home, och i det finstilta stod det att det var Kellys bearbetningar av Carvers texter. Så jag letade upp en Carverbok, och inom en vecka hade jag börjat skriva egna berättelser. Raymond Carver förstörde mitt liv, hehe. 

Ditt litterära språk jämförs lika ofta med författare som med textförfattare. Mer än Carver och Steinbeck brukar du liknas vid alla från Cormac McCarthy till William Kennedy. Och så med Tom Waits och Woody Guthrie. 

–Shit. Jag älskar ju allihop. Att se mina skivor i samma butik som Tom Waits är en ära. Samma sak med författarna, jag skriver för att få stå pärm mot pärm med dem i bokhandeln, men de är läromästarna. Jag är på sin höjd den skolans vaktis. 

Northline utspelar sig i Reno, där Willy Vlautin växte upp. Reno var prototypen för Las Vegas men blev snabbt stadens fattiga kusin.

–Visst är det kärleksbrev till Reno jag skriver. Men egentligen är det bara den skärva av Reno där jag växte upp som jag berättar om. Staden är fokuserad på gambling, och det innebär billig sprit, billigt käk, gott om lågbetalda jobb, prostitution och en hel del misär. Under min uppväxt tyckte jag att det var trösterikt att hänga med människorna där. Jag var ju en av dem, och jag drogs till de värsta eftersom jag var övertygad om att jag förr eller senare ändå skulle vara där på botten hursomhelst.

Med avskalat språk och lågmäld dramatik skildrar Willy Vlautin även de största förlorarna med djup sympati. Northline handlar om unga Allison Johnson, som flyr undan sin våldsamma pojkvän till Reno där hon föder och adopterar bort deras barn, medan hon sakta tar de första stegen mot mänsklig tilltro igen. 

Hur hittade du in i en ung misshandlad kvinnas tänkesätt?

–Allison är en blandning av min mormor, min mamma och jag själv. De försatte sig i väldigt svåra situationer genom att fastna i fel relationer, men hittade till slut vägen ut och blev goda och starka. Samma med mig, även om det snarare var mitt eget destruktiva leverne som satte krokben för mig. 

Northline kommer med soundtrack-cd. 

–Det var ett sjå att redigera ner boken, och när jag körde fast slet jag fram gitarren, precis som alltid när jag mår kasst. Musikens stämningar kom att spegla bokens karaktärer, tyckte jag. Varje gång jag hör Ry Cooder så får jag upp bilder från Paris, Texas i huvudet. Musiken är ett sätt att förlänga upplevelsen, och min förhoppning är att någon någonstans fastnar för boken och sedan hittar tillbaka till den i sitt huvud efteråt genom musiken. 

Jag anar att folk redan varit på dig om filmrättigheterna?

–Båda är sålda, faktiskt, The Motel Life till Guillermo Arriaga som skrev 21 Grams. Men för att det ska bli film av någon av dem måste stjärnorna verkligen stå rätt. 

Är det Richmond Fontaine-fans som kommer till dina läsekvällar?

–För några år sedan var det rätt mycket så, men nu börjar det bli en crossover. Musikintresserade som normalt inte bryr sig om böcker kommer, och litteraturintresserade får upp ögonen för att jag är musiker också. Det är ju coolt om man kan bidra till att få folk att hitta nya typer av upplevelser.

Läsvärda sångare – den kompletta listan

Leonard Cohen
Nick Cave
Mare Kandre (Global Infantilists)
Lob
Linton Kwesi Johnson
Richard Hell
Steve Earle
Jim Carroll
David Berman (Silver Jews)
Rennie Sparks (Handsome Family)
Jeffrey Lewis

Författarförbundet? Tror inte det.

Jim Morrison
Morrissey
Ulf Lundell
Bruce Dickinson
Billy Corgan
John Lennon
Pete Townshend
Louise Wener (Sleeper)
Bob Dylan
Henry Rollins
Billy Childish

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Glöm alla de trendiga retrosoulakter Paperboy Reed jämförs med. Hans feta gammalsoul med svårtyglad blåssektion och Buddy Guy-resonans i gitarren har inte topplisteplaceringar som drivkraft. ”There ain’t no money in this deal”, sjunger han, och bygger istället en fullskalig rhythm’n’blues revue i samma anda som Sharon Jones och The Dap-Kings. Någonstans längst inne suktar vi ju alla efter mäktig JB-funk och soul byggd på blod, svett och tårar, och där står Paperboy Reed beredd att ge oss en religiös (definitivt baptistiskt) upplevelse.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hur gör man föräldrarevolt i Seattle, där varje äldre invånare har skramlat i rockband sedan Sonics och Jimi Hendrix, och där man löper större risk att trampa på en effektpedal än i hundskit på trottoaren?

Fleet Foxes gör det genom att odla skägg, gå i kyrkan, minnas David Crosby och excellera i avancerad stämsång att bygga väna akustiska popsånger och sakrala orkesterverk kring. Och som de allra hårdaste revoltörerna gör de det med klass, finess och konsekvens.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ikväll spelar Foals på Acceleratorfestivalen i Stockholm. Nöjesguiden ville veta vad deras föräldrar tyckte om sönernas val att turn on, tune in och inte minst drop out, så vi ringde upp Yannis Philippakis, bandets obestridlige ledare.

Är inte Oxford lika med mathrock och shoegaze?
– Nej, inte det minsta. Det är faktiskt mest noise, kids med trasig utrustning som försöker skapa så mycket oväsen som möjligt. Jag gillar det.

Nu är Foals popstjärnor och collegedropouts. Har ni funderat på om ni i framtiden bara kommer att vara collegedropouts?
– På ett sätt hänger väl bandets framgångar ihop med att nästan alla medlemmar hoppade av våra utbildningar. Det skedde ungefär samtidigt, och det var ett val vi gjorde för att verkligen kunna nå ut med musiken.

Och era föräldrar blev förtvivlade, som alla ansvarstagande föräldrar blir?
– Verkligen. Jag har en farbror som ringde och hotade att han skulle bryta mina ben. Men vi lever inte våra liv för att tillfredsställa föräldrar och släktingar.

Ni brukar hävda allt från mainstreamakter till Steve Reichs minimalism som era influenser.
– Allt vi hör och gör influerar oss, och vi skiter i om det är mainstream eller smalt. Vi vill vara lika porösa som en svamp och suga upp allt. Steve Reich var en förlängning av att jag lyssnat mycket på afrikanska trummor, men egentligen gillar jag Terry Riley bättre.

Varför är brittiska band så fixerade vid att förena klubbmusik och rock?
– Om man kokar ner musiken är det tre saker den består av. Det är rytm, det är människor och det är firande. Melodier och krokar är bara utanpåverk, det är rytmen som är hjärtslaget. Under min uppväxt i Grekland brukade vi dansa folkdans, och det kunde pågå i 8-9 timmar. Det var hypnotiskt, och jag känner på samma sätt för minimal techno. Det vill jag ska genomsyra Foals musik.

Nu rider man på framgången och släpper en dubbelretrospektiv med ert gamla band The Edmund Fitzgerald. Hur kul är det?
– Rätt kul faktiskt. Det är kompisar med en indielabel som släpper den, och eftersom vi inte gav ut särskilt mycket under vår existens är det kul om saker ändå kan höras idag. Men vi räknar inte med att så många fler än vi själva är intresserade, vi var inte direkt ett kommersiellt band. Vi köpte pot, vi rökte den och sedan spelade vi i nio timmar, sådan var vår tillvaro.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När det är profillöst hjälper inga klapprande kastanjetter i världen. Yukon AK var ett av de där svenska americanabanden som aldrig riktigt levererade, och när Pelle Ekerstam nu gått vidare till A Beautiful Friend blir det glasklart var problemet låg, och fortfarande ligger.

Liksom då är hans musik hyperhabil och snygg, med öppet flörtande till de förebilder som numera är Richard Hawley och Elliott Smith. Men både americana och crooning hänger helt och hållet på styrkan i låtmaterialet, och när det är profillöst hjälper inga sentimentala stråkarrangemang eller klapprande kastanjetter i världen, det blir ändå jämtjockt och oengagerande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Vi vill bli älskade av alla”, önskar Billie The Vision & The Dancers, och för att åstadkomma det är de beredda att med glimten i ögat väva in ett och annat citat från såväl The Cure som Guns’n’Roses. Det är en strategi som givetvis inte funkar, hur hade den kunnat göra det? För att ens accepteras rätt över krävs total utslätning, och Billie The Vision & The Dancers fyndiga ärkeindie med i sammanhanget så udda inslag som fioler är allt annat än slätstruken.

Men den som redan fallit för dem kommer att älska dessa kristallklara popsånger förbehållslöst, och Suburban Kids-romantiker och kanske en och annan Annika Norlin-älskare lär också falla handlöst. Det kan väl räcka så länge?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden