Ryktet om Bloc Partys bannlysning av gitarrer var helt grundlöst. Både stötiga gamla punkfunkrytmer och sirligare indievarianter breder ut sig över de allra största delarna av bandets snabbsläppta tredje album, och den energi de besitter tillsammans med Kele Okerekes förmåga att svänga ihop enkla och övertygande punkpophits är de viktigaste orsakerna till att Intimacy funkar så pass bra som den gör.

När Bloc Party rör sig mot klubbmusik blir det avsevärt vingligare. Singeln Mercury är visserligen en fullträff i sina försök att låta Public Image Ltd-remix anno 1984 (desto mer ironiskt med tanke John Lydons rasistiska smädelser och fysiska överfall på sin beundrare Kele Okereke i somras), men inledande Ares är en illaluktande kakafoni av lika delar Beastie Boys, Chemical Brothers och Cornershop. Bloc Party bör nog hålla sig borta från dansgolven.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

De fem artister (levande eller döda) som White Denim helst vill gå på krogen med.

1. R Kelly – vi kan låta honom sjunga vad han har lust med

2. Dolly Parton – den största och bästa personligheten i showbiz

3. Charles Mingus – Mingus tar inga genvägar – damn

4. Alice Cooper – Cooperstown och kloner

5. Bob Logg III – double boob scotch on the rocks

Texasbandet White Denim släppte sitt fantastiska debutalbum Workout holiday förra månaden.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När skiten träffar fläkten kan det bli väldigt kul.

Skåpmat? I högsta grad, och på många sätt. Small feces har fastnat på många skor både på baksidor av de ursprungliga vinylsinglar de flesta spår först dök upp på och på de två samlingar med det namnet som kom för tre år sedan. Och även om den fläkt som är den här fina dubbelutgåvan ger materialet en aning större spridning, 4999 ex utöver det jag vårdar ömt, är det fortfarande framför allt lojala fans som träffas.

Synd, kan tyckas, eftersom man inte kan få nog av deras glädjepruttande covers av Fear, The Dicks, Cockney Rejects, Poison Idea och Black Flag, för att nämna några av de punkfavoriter de leker med, eller David Bowie, MC5, The Stooges och Roky Erickson, för att nämna några av deras andra husgudar, eller till och med Ebba Grön och The Leather Nun, för att nämna de svenska förebilder som får sina låtar tolkade på Turbonegrovis. Att Turbonegro mådde bra av att drabbas av Hank Von Helvete är tydligt, men även tidigare sångarna Harald Fossberg och Pål Erik Carlin hade sina stunder. Ett kap!

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Israel Nash insåg att han stod långt bak i singersongwriterkön, och att hans habila gitarrplonkande och vemodiga Neil Young-parafraser knappast skulle räcka för att komma längre fram. Det nya greppet att bygga fullskaliga poparrangemang enligt sena 60-talsprinciper, och att byta sin existentiella hummande och mumlande mot jublande och smittande livsglädje. ”Hippie spirituals” kallar han själv sina sånger, och det är en helt adekvat beskrivning av The Eagles-luftiga Lucky Ones och Beach Boys-klingande Sweet Springs. Med en sprucken falsett ställd mot triumferande trumpeter tangerar han i The Widow till och med Ulf Sturesons känsla, och det enda man vill göra är att vilja fridansa barfota i gräset.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin har råkat i blåsväder ett antal gånger. Våra två stjärnreportrar tänkte vara schyssta och bara ställa henne mot väggen för den gången då hon valde Bruce Springsteen framför Nobelfesten eftersom Tobleroneaffären känns rätt uttjatad. Men tydligen har Mona ännu inte fått nog av ämnet eftersom hon självmant tog upp spektaklet igen.

(DÖDSKALLE) Hur gick det när du ställde upp i Melodifestivalen?

–Det låter som om jag var med och uppträdde. Jag var ju med i Nacka musikskola när jag var liten, bland annat i flickkören. Vi var väldigt duktiga, så vi fick förmånen att vara med och köra till en del artister, bland annat till Jan Malmsjö i en låt som hette Hej clown, som tyvärr bara kom tvåa i Melodifestivalen. Men vi vann på Svensktoppen, före Tommy Körberg och hans Judy min vän.

(MÄSTERLIGT) Etta på Svensktoppen! Wow!
–Ja, med min lilla barnröst i refrängen. (sjunger) ”Hej clown, kom hit så vi får titta på dig”.

(MÄSTERLIGT) Är du en vinyl-, en cd- eller mp3-människa?
–Cd-människa. Det går ju inte att vara vinylmänniska längre. Dotterns kille är fortfarande vinylmänniska, och när man är där spelar man ju dem. Men cd, för mp3 har jag inte kommit in i.

(DÖDSKALLE) Inga illegala nedladdningar med andra ord.
–Nä, det gör jag faktiskt inte. När man lever i den här musikvärlden, vilket jag verkligen gör genom hela familjen, och när man vet varför det har blivit så dyrt att gå på festivaler, därför att det är enda sättet för artisten att få in pengar, då laddar jag inte ner av princip. Sedan skulle jag önska att branschen kunde hitta andra lösningar, för nedladdningen är ju här, det går ju inte att ändra på, och man måste dela på pengarna på ett rimligt sätt.

(MÄSTERLIGT) Hur borde man göra det?
–Det som man börjat diskutera nu är ju som man gjorde med videofilmerna, att varje gång man hyr något går en del av de pengarna till dem som låg bakom filmen, och på samma sätt borde man kunna göra med musik. Branschen får inte bara ropa på lagstiftning, utan måste vara lite mer innovativa själva.

(DÖDSKALLE) Annars brukar ett av dina vanligaste uttryck vara ”Jag vet inte”.
–Ja, om jag inte vet så svarar jag så.

(MÄSTERLIGT) Är du glad eller besviken över att Hillary Clinton inte blir presidentkandidat?
–Det är jag besviken över. Det viktiga är i och för sig att det blir en demokrat som blir president, men jag hade väldigt gärna sett Hillary som kandidat.

(MÄSTERLIGT) Det är förresten skönt att du inte är lika käck som Maud Olofsson.
–Alltså, om någon jämför mig med Maud, då blir jag allmänt sur, kan jag säga. Det var skönt att du tycker det.

(DÖDSKALLE) Men kan man verkligen lita på någon som är så inställsamt alldaglig och vanlig som du är?
–Jag är så trött på att så mycket frågor handlar om personer. Jag fattar att personer är viktiga, det är de i alla förhållanden, också mellan väljare och politiker. Men jag tycker att det håller på att bli väl mycket sånt. Jag hoppas att väljarna kommer att fortsätta tycka att politiken är det man röstar om. Sedan kan man tycka mer eller mindre om personen, men jag vill inte ha ett amerikanskt system med en boxningsmatch mellan mig och Reinfeldt.

(DÖDSKALLE) Fredrik Reinfeldt sitter i tv och pratar fotboll…
–Ja, han är statsminister. Det är klart att han ska heja och prata om landslaget. Det säger jag inget om, det är bra. Alla ska heja på Sverige, tycker jag.

(DÖDSKALLE) …och du åker till Hultsfredsfestivalen. Vilket går hem bäst i stugorna?
–Alltså, nu åker inte jag till Hultsfred för att synas. Jag har varit där i tio eller elva år nu, och har en dotter som bor där nere, så jag är där för att det är kul. Men jag hade hellre suttit som statsminister och pratat om fotboll, men nu är det inte så.

(MÄSTERLIGT) Jobbar du med en stylist?

–Nej, det gör jag inte.

(DÖDSKALLE) Varför har du alltid så kluttig mascara?
–Jag har alltid haft det. Det har blivit en del av mig. Jag känner mig naken, oklädd och ful utan mascara. Så är det bara.

(DÖDSKALLE) 3,3 i slutbetyg var ju inte så lysande.
–Nä, det var det väl inte. Lite över medel. Några ämnen var jag riktigt duktig i, och tyckte var kul, och andra ämnen var jag jättedålig i och gillade inte. Så jag hade väldigt ojämna betyg. Engelska, svenska och samhällskunskap hade jag bra i, och dåligt i typ fysik och kemi.

(MÄSTERLIGT) Thomas Bodström. Advokat, fotbollsspelare, dokusåpadeltagare, författare, politiker. Borde han inte välja yrke snart?
–De som väljer politik som yrke tycker inte jag ska hålla på med politik. Thomas är som han är. Jag brukar säga det — och jag menar det verkligen med kärlek — att jag tycker att det är så bra att Thomas finns och att han är som han är. Alla kan inte vara som han, det vore förskräckligt, men Thomas behövs.

(MÄSTERLIGT) Vilket av dem tycker du han borde välja?
–Om man tar bort politiken som yrke, okej? En gång har jag sett Thomas i rättssalen, och blev oerhört imponerad. Han var så duktig. Skulle jag råka illa ut skulle jag gärna gärna gärna vända mig till Thomas. Han är en bra försvars-advokat. Han skriver hyfsat, men är en riktigt duktig jurist.

(MÄSTERLIGT) Fortfarande lagt av att röka?
–Ja. Men jag tuggar nikotintuggummi.

(MÄSTERLIGT) Visst blir livet mycket tristare utan?
–Ja. Det blir absolut tristare. Och förhoppningsvis lite längre. Jag sakna det här (rullar drömskt en imaginär cigarett mellan fingrarna), men jag kommer aldrig att röka igen, fast det är en sorg fortfarande.

(DÖDSKALLE) Varför var du inte med i facket under lång tid?
–Jag startade eget företag då. Jag har varit med i Handels i alla år, och de har inget medlemskap för småföretagare. Det var liksom inte okej att vara med. Jag tyckte inte det, och de tyckte inte det. Men nu är jag med igen.

(MÄSTERLIGT) Det där med Bruce Springsteen före Nobelfesten var värsta grejen.
–I media, ja. För mig var det ingen stor sak, det var ganska givet. En del av reaktionen tror jag var lite avundsjuka, och andra kanske inte alls förstår det där hur man som 51-årig tant kan ha ett sådant idolförhållande till en artist. Några har ingen aning om vem Springsteen är, och för många är det nog så att deras högsta dröm är att gå på Nobelfesten. De kan bara inte förstå hur man kan tacka nej till det. Det är i och för sig en känsla som jag kan ha respekt för.

(MÄSTERLIGT) Om Bossen hade gett dig ett skamligt förslag där backstage, hade du varit frestad?
–Nej. Hehehe. Vissa saker är det jättekul att ha drömmar om, men man vill inte ställas inför dem på riktigt. Jag har ju fått komma bakom scenen och träffa honom, och han kom inte med något skamligt förslag. Han var bara skittrevlig. Men min man brukar säga, halvt på skämt och halvt på allvar, att han har fått acceptera att vi är tre i vårt äktenskap.

(MÄSTERLIGT) Jag läste ett öppet brev du hade skrivit till Bruce Springsteen för några år sedan, och du avslutade med ett PS.
–Mm, det kommer jag ihåg, det PS-et, eftersom jag fick höra rätt mycket om det av personen ifråga.

(DÖDSKALLE) ”Visst är det svårt att tro att du och vår statsminister Göran Persson är lika gamla” skrev du till Bruce. Vad sa Göran om det?
–Jag kommer inte ihåg ordagrant vad han sa, men han muttrade rätt så mycket om det där. Så är det.

(DÖDSKALLE) Men visst var det en medveten taskspark mot Göran?
–Njae, det var verkligen en förundrad kommentar bara, att människor som är lika gamla… Hur olika intryck och hur olika personligheter de kan ha. Ålder är någonting relativt, och jag tycker fortfarande att det är fascinerande när man ser dem på scenen att de är lika gamla. Det tycker jag.

(DÖDSKALLE) Branting, Per-Albin, Tage Erlander, Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson. Har du tänkt på att du är den enda sosseledaren på 100 år som inte varit statsminister?
–Mm. Jag hoppas att jag får sälla mig till skaran. Det finns två som blev valda till partiledare utan att samtidigt bli stats-minister, och det är Branting och jag, och jag är den första kvinnan. Det känns mer unikt än… Alltså, vi har förlorat ett val, och det är bara att förlika sig med, men att få vara den första kvinnan i den där raden, det tänker jag mer på.

(MÄSTERLIGT) Kan vi inte få ställa två frågor till, bara?
–Jodå. Något med Toblerone kanske?

(MÄSTERLIGT) Inte just det. Men kläder. Har du kvar den där snygga röda skinnjackan med gröna ränder…
–Den snygga röda skinnjackan med gröna ränder? Har jag haft en sådan?

(MÄSTERLIGT) Ja.
–Kommer du ihåg alla kläder du har haft? Det var ju en jacka som figurerade i den där Sahlin-affären, om det var den? Jag har ingen aning om vart den tog vägen, men jag har inte kvar den. Man måste ju komma ihåg att både den skinnjackan och Tobleronen betalade jag med mina egna pengar.Ibland känns det som om man måste påminna om det.

Fixar det tillrättalagda som Dixie Chicks, men inte det vassa och kontroversiella. Debutalbumet var tillräckligt för att ge Abalone Dots en plats på Lars Winnerbäcks sommarturné förra året, och säkert finns det folk i den publiken som kommer dragandes med Dixie Chicks-jämförelser när de nu spelat in i Nashville. Men där Dixie Chicks fixar att vara samtidigt tillrättalagda, vassa och kontroversiella klarar Abalone Dots fortfarande bara det förstnämnda.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Eller Hur Patrik Forshage Lärde Sig Acceptera Bruce Springsteen

Jag har aldrig varit tight med Bruce Springsteen. Tvärtom, när vi var yngre tillhörde vi rivaliserande gäng. Jag menar, en av oss älskade Joy Division och Johnny Thunders, och klädde och definierade sig därefter. 

Den andra dök upp i sin rutiga skjorta på varenda fest som skolkamrater med hockeyfrilla och Sting-fabläss ordnade, klampade omkring med sin stabbiga tradrock och tjafsade envist om bicepsmått, motorvägar och den där jävla floden han alltid skulle dra med oss till. 

Ointresset övergick i djup irritation när ”Bossen” (så kallade hockeyfrillorna, numera tydligen kvällstidningsjournalister allihop, kärvänligt honom) i tid och otid envisades med att visa upp sitt billigaste syntetsteroida partytrick i form av fläskiga Born in the U.S.A.-synthfanfarer, omöjliga att skilja från dem i The Final Countdown. Att han gick hem hos alla machopappor som med ölburken i hand drömde om att byta midjemått mot bicepsmått gjorde vår relation om möjligt ännu sämre, och så fort jag kunde sa jag upp den mycket ytliga bekantskapen.

De märkligt bra covers av hans låtar som Patti Smith, Greg Kihn (kolla upp, vänner) och till och med Frankie Goes To Hollywood släppte ifrån sig förklarade jag med att han uppenbarligen hade en talang som låtskrivare som han inte kunde omvandla till egna vettiga framföranden.

Att lyssna på Born in the U.S.A. idag, när SonyBMG släpper hans kompletta katalog som jättefina små japanska faksimiler till budgetpris, är en lika hemsk upplevelse. När det gäller den självbelåtna PC-skrovlaren som är Bruce The Rocker bekräftas stämde min ungdoms intryck av platt ytlig machisimo och trött denim-rock. På det albumet finns inte många försonande drag, och inte heller på den hemska liveskivan från MTVs Unplugged, där Bruce Springsteen gjorde revolt genom att spela, eh, inpluggat. Likaså det meningslösa dubbelsläppet Human Touch och Lucky Town från 1992 luktar illa och avslöjar en man som svalt sin egen mytologi med hull och hår.

Men. Jag vet inte hur det är med dig, men när jag var ung såg jag ganska mycket i svart och vitt. Huvudsakligen svart. Det var lätt att tro att Bruce Springsteens bootsklampande var hans enda sida, och att därmed förkasta hans sällskap fullständigt. När jag blev äldre besannades de där hemska spådomarna om mognad som min moder hade mött mina kategoriskt tvärsäkra ställningstaganden med. Jag började ana andra nyanser och fler dimensioner. Kalla det tragiskt om du måste, kalla det att vekna, att kompromissa, men utan att komma med några generaliserande påståenden om hur det är för dig kan jag konstatera att jag blivit lite mindre kategorisk med åren. 

Med stor tveksamhet har jag närmat mig Bruce Springsteens utgåvor under de senaste åren, enbart i tjänsten naturligtvis, men jag har gång på gång tvingats konstatera att de inte varit möjliga att avfärda så mördande och svepande som jag planerat. Tvärtom har jag upptäckt att de snurrat i min spelare långt fler gånger än de fyra som jag kräver av mig själv för en recension, hur kass skiva jag än har att behandla, och att jag sedan fortsatt att plocka fram dem även efter att min text publicerats.

När jag till slut kände mig tvungen att konfrontera mina inre Bruce-demoner insåg jag att jag bara betraktat honom ur ett enda perspektiv i min ungdom, och att Bruce Springsteens personlighet rymmer två andra sidor (kanske fler, men de är isåfall privata), varav den ena går att fördra och den andra rentav är attraktiv.

1973 var Bruce Springsteen en ung romantiker med samma kärlek till Bob Dylan som till Brill Building, och som gammal Mink DeVille-beundrare måste man uppskatta både hans debut Greetings from Ashbury Park, NJ, den ännu mer sentimentala The Wild, The Innocent and the E-Street Shuffle och den nästan Phil Spectorska lager-på-lager-maffiga Born to Run. Tre album inte bara att fördra utan faktiskt att sluka, att ge sig hän åt. Delar av den livebox som är den här bunten japanska återutgåvors praktpjäs, Live 1975-1985, inger samma mäktiga känsla, och gör det begripligt varför de där människorna som annars alltid väljer rätt sida i konflikten för en stund ställde sig bakom Bruce Springsteen. Att sedan flera av dem valde att med en lojalitet lika dumdjup som den man kan hitta hos amerikanska elitsoldater stanna intill honom oberoende av vad kanske också går att förklara, men det är förmodligen en helt annan historia.

Det avskalade mörka historieberättandet på Nebraska och många år senare på The Ghost of Tom Joad (och avsevärt mindre lyckosamt på Tunnel of Love) är en annan sympatiskt sida hos Bruce Springsteen. Eller sympatisk, förresten, när det handlar om småtjuvar och seriemördare kanske det är fel ord. Bra är hans americana hursomhelst, lite som en Bob Dylan med begripliga texter, eller en Willie Nelson uppvuxen på rock, eller en Woody Guthrie i cab. 

Till Göteborg, alltså? Nej, så långt vill jag inte sträcka mig. På Ullevi kommer fortfarande hans mest osympatiska stompande att ta över, medan kvällstidningsjournalister kommer att slåss om vem som kan kalla honom ”Bossen” flest gånger per dag och vem som kan hitta flest varianter på ”jag-har-sett-rockens-framtid-och-hans-namn-är” om den snart 60-åriga rockaren. Nej tack. Men gärna ett par varv till med The Wild, the Innocent and the E-Street Shuffle.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Modern Guilt innebär inga stora avsteg från det forna underbarnets inslagna väg. Fortfarande gäller hemmapulande och klipp-och-klistra, möjligen med tidigare hiphop och blues delvis ersatt av elektronik, pop och något övertydligt Caesars-lån. Men de senaste årens alltmer påtagliga kreativa desperation har ersatts av slagkraft och entusiasm. Om han nu bara dumpar den där Hubbard och kvasireligiositeten också ska han nog se att det ordnar sig.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med demokratiska principer om att alla får vara med har den duo det äkta paret David och Meredith Metcalf startade som nygifta svällt till fullt fotbollslagsstorlek, och när alla elva stämmer upp i stora fostrade-i-demonstrationstågskörer eller jammar fram hemmasnickrade rockriff har vi inte hört motsvarigheten sedan Nationalteaterns och Motvinds dagar. Och på indie-vis är det inte alls så hemskt som du tror.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det verkade som om 60-talet var Carole Kings decennium. De låtar hon skrev med sin man Gerry Goffin var garanterade hits åt alla från Little Eva och The Crystals till The Byrds och The Monkees. Som sångerska hade hon själv en jättehit med It Might As Well Rain Until September 1962, men sedan tog låtskrivandet över allt mer.

Men 1971 hade hon kommit igång med en solokarriär igen, och plötsligt blev hon större och bättre än någonsin. Ihop med bland andra James Taylor och underskattade Merry Clayton sjöng hon in Tapestry med ett antal nyskrivna sånger kompletterade med några av hennes gamla kompositioner, Will You Love Me Tomorrow som The Shirelles haft en kontroversiell hit med 1961 och You Make Me Feel Like a Natural Woman, som hon skräddarsytt åt Aretha Franklin 1968.

Det var ett rätt anspråkslöst album. Att till exempel påstå att Tapestry är producerad av Lou Adler, mannen bakom bland andra The Mamas & The Papas, är en sanning med modifikation. Möjligen kan hans jobb betraktas som ett utkast till Rick Rubins sätt att hantera Johnny Cash och Neil Diamond, för så värst mycket produktion rör det sig nämligen inte om. Han såg helt enkelt till att Carole Kings sånger, framförda rätt upp och ner vid pianot, fastnade på band, och anledningen till att Tapestry kom att ligga på topplistan i sex år, fick fyra Grammys och beräknas ha sålts i 22 miljoner ex har diskuterats sedan dess.

En vanlig förklaring är att det beror på Carole Kings röst, som inte är konstlad i någon riktning utan bär melodin, varken mer eller mindre, men det stämmer givetvis inte. Sanningen är att en skiva med tolv så fantastiska sånger – minst hälften av dem givna bland världens bästa låtar alla kategorier – inte kan hållas under skäppan utan måste få lysa, och att var och en som kommer i kontakt med den helt enkelt är tvungen att älska den. Det visar om inte annat det hyllningsalbum som fylldes av smör med Rod Stewart och Celine Dion ställt intill Grace of My Heart, den utmärkta film som åtminstone löst är baserad på hennes liv och som lockade såväl Redd Kross som Jay Mascis till skådespelandet.

Med elva av originalalbumets tolv låtar i liveversioner inspelade mellan 1973 och 1976 som bonusmaterial, finns det all anledning att dubblera skivans försäljningssiffror.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden