Du måste säga ja till ännu en excess. Drygt fyra timmar Elvis. Mer än fyra timmars musik för att dokumentera en timslång TV-show kan tyckas överdrivet, men excesser var Elvis normalitet och då är det inte mer än rätt att hans eftermäle också fortsätter att ha sådana proportioner. Särskilt inte som TV-showen från 1968 innebar att överste Parker för en stund blev överkörd – det blev inte det traditionella och snälla julprogram han planerat – och Elvis vaknade ur sin långa Hollywooddvala.

Du kan historien. På en liten scen skojade, småpratade och sjöng Elvis, halvvägs stående ensam på scenen och med en gömd orkester som glatt slängde sig med swampsoulgitarr och fett blås. Andra halvan var sittande, med sällskap av sina gamla musiker från de tidiga Sun-inspelningarna. Det är allmänt känt att han trivdes bra i den avskalade och relativt avslappnade formen och att han sjöng bättre än på ett decennium.

Två CD i den här fina lådan består av de kompletta showerna inför publik, där Elvis ursprungliga nervositet i början är påtaglig (han hade inte spelat live på sju år) och lika tydligt snabbt ersätts av lättsamhet och koncentration. Att lyssna på dem direkt efter den TV-sända versionen blir givetvis mastigt, eftersom underhållningen framför allt består i att höra varianter, felsägningar, misslyckade låtförsök och en hel del skämt.

Men den fjärde skivan är en pärla. Där är vi flugor på väggen medan Scotty Moore, DJ Fontana och vem som råkade ha vägarna förbi avslappnat jammar och skrattar i gamla hits och en del oväntade låtval. Bakom scenen och långt från kameror är det fragmentariskt och naket, givetvis, men samtidigt väldigt, väldigt bra.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den här australiensiska ljudpusslaren vill att vi ska uttala hans namn som Jean-Paul Gaultiers efternamn. Men eftersom hans sångcollage, som han själv gärna jämför med The Avalanches och DJ Shadow, aldrig kittlar vare sig höfter eller intellekt, och eftersom han dessutom har en irriterande tendens att vilja härma Sting, så står vi över att uttala namnet över huvud taget, tack.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Första gången undertecknad hörde Jonathan Richman live, i början av 80-talet, drog han helt sonika ur sladden eftersom gitarren överröstade trummisens enda minibongo och fingercymbal, och kröp sedan runt på scenen för att illustrera sin visa om den ledsna lilla dinosaurien som rymmer hemifrån. Långt innan lo-fi var uppfunnet som begrepp var det en av hörnstenarna i Jonathan Richmans musikvärld, tillsammans med ännu inte lika etablerade genres som lo-volume, lo-aggression, lo-irony, lo-macho och lo-cred. Så där har det fortsatt genom åren.

Här får vi en sång på spanska, som vanligt, en på nybörjarfranska, en nyinspelning av en gammal favorit i Old World och till och med en cover, Leonard Cohens Here It Is. Framför allt får vi oss en rejäl dos slarvigt charmig levnadsglädje, i till exempel When We Refuse To Suffer (”that’s when the Prozak wins”) inte utan svärta, av den sort som Jonathan Richman skämt bort oss med ända sedan Modern Lovers dagar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

En munter bagatell, men likväl det bästa från dessa herrar på väldigt länge.Räkna inte med en ny ärkefunkig samplingsfest när David Byrne och Brian Eno slår sina sång- och text respektive musik- och produktionspåsar ihop för första gången sedan My Life in the Bush of Ghosts 1981. Förutom Poor Boy, som rör sig i samma djungel som då, har paret istället i all anspråkslöshet plockat ihop ett paket genuina och syntetiska popnoveller, avsevärt närmare Enos samarbete med John Cale på Wrong Way Up tio år senare.

En och annan afrogitarr blir det förstås, sånt har ju blivit en integrerad del av båda personlighet, och David Byrnes överraskade upptäckt att LCD Soundsystem och framför allt Vampire Weekend jobbar med samma beståndsdelar idag som han brukade använda med Talking Heads låter genuin i Strange Overtones. ”This groove is out of fashion, these beats are 20 years old”.

Måhända är den här skivan en munter bagatell från två vänner som inte hade något bättre för sig, såsom herrarna själva hävdar. Men likväl är den bådas mest inspirerade ögonblick på mycket lång tid.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är orättvist att han inte tagit plats på gubbsoul-tronen. Och bra. I den där rättvisa världen hade Jackie Leven knuffat undan en hel drös breda Van Morrison-arslen för att rättmätigt göra anspråk på den anglosaxiska jazzinfluerade gubbsoul-tronen. 

Å andra sidan hade han i så fall förmodligen inte fortsatt skriva så här ljuvliga och i sanning själfyllda vardagsbetraktelser, i en halsbrytande mix av mördarhistorier, föräldrauppgörelser och nästan Torsson-lika hamburgerrestaurangkonversationer, och han hade definitivt inte jobbat med dunkla absinth-strulputtar som Johnny Dowd. Lika bra att vi stannar i vår orättvisa värld.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Lemmy är en jävla gammaldags bråkstake, säger den goa Motörheadgubben Mikkey Dee när Nöjesguiden når hans mobil hemma i Göteborg. Men han säger det med mycket kärlek.

Nöjesguiden når den Mikkey Dee medan han smaskar i sig en korv med bröd hemma i Göteborg.

Mikkey Dee, du har varit en Motörheadare i 17 år nu.

– Ja, men det är inget man går och tänker på. Att spela trummor är viktigt, det har jag gjort hela mitt liv, och att spela musik man gillar ihop med folk man trivs med. Vi har ingen gameplan. Det finns dem som tycker att vi ska göra exakt samma skiva hela tiden, men jag vill att vi ska ta steg framåt. Inga stora kliv, bara små steg, men ändå.

Motörhead är ett av de få riktigt hårda banden som är älskade också utanför hårdrockkretsarna.

– Det där med genre är inte så noga. Lemmy pratar bara om rock’n’roll, inget annat, och jag tycker att Motörhead har arbetat ihop till en egen genre. En helt egen. På våra konserter ser man hårdrockare, punkare, byggjobbare, banktjänstemän, hemlösa och – ja, vafan – till och med synthare.

Lemmy verkar ha en väldigt nära relation både till sina fans och till sina bandmedlemmar.

– Han har inte ett fejkat ben i sin kropp. Lemmy är helt genomärlig, med mycket ironi och mycket kunskap, och det är svårt att inte tycka om honom. Iron Maiden är lite samma grej, de säljer ut Ullevi och sen går de på pubrunda med sina fans.

– Men du vet, jag är lite enveten, och det är Lemmy också, så vi kan verkligen ryka ihop om grejer ibland. Han kan vräka ur sig att jag är för forward och jag kan säga att Lemmy är en jävla gammaldags bråkstake ibland, men samtidigt är det just det vi älskar hos varandra.

Oj, jag hör att folk ropar på dig i bakgrunden.

– Ja, jag har några dagar i Göteborg innan USA-turnén börjar, och det brukar alltid komma fram folk, även om det är mer tissel och tassel än folk som störtar fram här hemma i Sverige. 99 gånger av 100 är det jättekul, och den sista gången när någon supit fram mod att komma fram och prata är det skitjobbigt. När han var mindre hatade min 12-åring att jag alltid blev stoppad på stan under våra heliga onsdagar, vikta för att göra kul saker ihop.

Det måste vara svårt att kombinera dina båda familjer, Motörhead respektive fru och barn?

– Det är skitsvårt. Nu är det ju inte så att man jagade strippor i LA ena dagen och vaknade upp med familj nästa, men man måste vara skicklig på att kombinera eftersom Motörhead är ett extremt hårt turnerande band. Men jag har rätt tjej, och jag vill ju att barnen ska ha en normal uppväxt, inte som ungar till Hollywoodstjärnorna.

Motörheads turné når Sverige först i december.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

På stora delar av sitt debutalbum lutar sig Ali Eskandarian så tungt mot Bob Dylan att det nästan känns parodiskt. Det är protestsjungande, munspelsflåsande, tillkämpad lågutbildad-sociolektande och The Band-imiterande in absurdum. Det gör han med den äran, så vänner av hans förebild hittar säkert något njutbart, men när han så småningom försöker bryta av med några Jeff Buckley-travestier återstår bara att sortera in albumet på komediavdelningen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den enes död den andres bröd. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Inget ont som inte har något gott med sig.

Klyschor? Jepp, men inget emot dem Backyard Babies är beredda att ta till för att erövra de marknadsandelar som genom Hellacopters plötsliga frånfälle är up for grabs. Och rock’n’roll-klyschor behöver inte vara negativt när de behandlas med den här sortens aggressivitet och kraft, för att inte tala om finess och engagemang. För Backyard Babies har gjort just det album folk fortfarande envist hoppas att Axl och hans Guns ’N’ Roses någon gång ska släppa ifrån sig, eller det Love It To Death II som några av oss bara drömmer om att Alice Cooper skulle hitta tillbaka till.

Invändningar? Jo, två. Dels blir de aldrig mer förband till AC/DC, eftersom de sopar banan med dem. Dels undrar man om någon mer än Dregen & Co verkligen orkar förfesta så här hårt i 45 minuter. Vi är hursomhelst beredda att försöka.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hybrisdrabbade singersongwriters med humor nog för ett dubbelalbum är inte vanligt. Att stöta på hybrisdrabbade singersongwriters som anser att de med sina humoristiska sånger, med titlar som I Went with Some Friends to See the Flaming Lips, har tillräckligt mycket material för att debutera med ett dubbelalbum är tyvärr inte alltför ovanligt. Att 25 låtar senare ge dem rätt är desto mer unikt.

Med såväl hår som skägg ner till knäna har Benji Hughes ett utseende som nästan överträffar egensinnet i hans genomsmarta sånger. Men bara nästan. Även om hans Beck-smartness någon gång kan kännas en aning för utstuderad är det ingen risk att man får det minsta trist i hans sällskap.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Bloc Partys Kele Okereke är inte särskilt entusiastisk när jag når honom i London. Eftersom den nya skivan Intimacy ska överrasknings-släppas dagen därpå (torsdagen den 21 augusti), utan förvarning, har inga journalister fått höra den när Kele pratar med oss. Det betyder att fler journalister än undertecknad varit tvungna att ställa rätt ospecifika frågor under den radda intervjuer han genomfört under dagen. Vems felet till detta än är kan det dämpa entusiasmen även hos den muntraste popsångare att 20 gånger i rad behöva förklara hur hans skiva låter. Själv gissar jag att det är mer elektronik, mer experiment och mindre gitarrer, att döma av singeln Mercury.

– Ja och nej. Visst, just Mercury är väldigt elektronisk, men vi försökte samtidigt skapa samma känsla som sådana där marschorkestrar i skolor. Sådana älskar jag. Och hornet som hörs i låten älskar jag också, det är det instrument som ligger närmast den mänskliga rösten. Annars ville vi gärna använda alla verktyg som stod till buds, och det innebar att vi lånade från electronica och klubbmusik, men lika mycket från klassisk musik och från rock.

Innebär det att skivan spretar i många riktningar?
– Nej, jag vill tro att vi har fått ihop det till en sammanhängande och intressant helhet.

Annars tycker jag Mercury låter väldigt mycket som Public Image Ltd, som jag har hört var ett av dina favoritband ända tills Johnny Lydons fysiska och rasistiska överfall på dig i somras…
– Låt mig stoppa dig redan där. Jag tänker inte svara på frågor om John Lydon.

Inte ens om hans musikaliska betydelse för dig?
– Jag tänker inte säga ett enda ord om den mannen.

Kan vi prata om skivans titel istället? Intimacy. På vilket sätt är skivan intimare än de tidigare?
– Jag har förklarat en massa om våra titlar och texter och deras bakomliggande betydelse på de förra skivorna, men den här gången vill jag inte göra det. Orden får tala för sig själva.

Ok. Vad ska vi prata om då? Videon till Mercury är ju kul.
– Tja. Jag vet inte. Jag har inte haft något med den att göra. Jag spelar musiken, den här gången ville jag inte bli inblandad i något annat.

Inte i skivomslaget heller?
– Det är en annan sak. Skivomslaget är ett sätt att spegla min vision med musiken. Där vill jag vara involverad.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden