Efter att ha slagit världens festivaler med häpnad med sin lyckliga indiepop och sina stora körarrangemang för ett par år sedan är I’m from Barcelona nu tillbaka. Alla 28. Men allra mest Emanuel Lundgren, förstås.

Fortfarande är du väl den enda i I’m from Barcelona som inte är utbytbar?
–Från början var det så. Jag knöt till mig folk jag umgicks med, så jag kände alla i bandet, men de kände inte varandra. Nu har vi suttit på turnébuss ihop i två år, och då är det en annan sak. På spelningarna utomlands blir de andra igenkända och uttalar sig för bandet, och det händer att folk frågar efter någon medlem som inte är med på just den spelningen. Men mediamässigt är de andra kanske anonyma.

Men ändå. Ställer ni in spelningar för att person nummer 27 inte kan vara med?
–Om 28 pers skulle ha lika mycket att säga till om i allt som har med bandet att göra skulle det inte funka. Och visst, det är jag som skriver låtarna, men å andra sidan känner vi varandra så bra att jag har resten av bandet i huvudet när jag skriver. Live är vi oftast bussanpassade, och det betyder att det är 18 personer som åker med. Man märker ju vilka det är som omedelbart tar ledigt från jobbet för att hänga med, de som verkligen längtat efter smutsiga rockklubbar, och då blir det ju en naturlig kärna i bandet. Men jag skulle aldrig hänfalla åt att ringa någon som inte varit med på ett tag och ställa ultimatum. ”Häng med nu, annars är du ute ur bandet!” Sådan är jag inte.

Ni har turnerat runt väldigt mycket, och hunnit med några väldigt prestigefyllda spelningar.
–Ja. Vi har spelat på Olympia i Paris, där Edith Piaf brukade uppträda, och tusen andra efter henne. Det var häftigt. Det kändes lite som att klampa in i finrummet med stövlarna på, men nu har vi en annan självsäkerhet. Det finns liksom ingen anledning att be om ursäkt längre.

Och självklart har ni spelat i Barcelona.
–Det var en av våra första spelningar utomlands. Vi hade någonstans runt 80 000 personer som hade sett vår video på YouTube, och jag tror att de allra flesta var barcelonabor. Katalanerna uppfattade We’re from Barcelona som en frihetssång, så när vi kom dit var vi en av de största nyheterna. Vi gjorde säkert 17–18 intervjuer i tidningar och tv.

Det måste ha varit omvälvande!
–Det var helt galet. Vi blev igenkända överallt, i köttbutiken, på gatan, precis överallt. Vi kände oss som 28 apor från zoo. Det var en mycket märklig start på karriären, kul och konstig. Det var bara att skratta.

Hur reagerar man på den typen av uppmärksamhet som ni plötsligt fick?
–Det är lätt att få hybris i sådana situationer. Om vi hade varit 19 år gamla hade nog folk i bandet tappat fotfästet. Men nu är jag 31 och trött, hehe, och det innebär nog att de värsta hybrisfällorna går att undvika. Visst, folk känner igen en första veckan efter att man varit med i Allsång på Skansen, men det kommer nya band varje vecka och lika snabbt är man anonym igen.

Berätta om barnprogrammen ni varit med i.
–Yo Gabba Gabba? Vi var inte sena att tacka ja när vi blev tillfrågade. När vi har spelat i engelsktalande länder har vi fått många treåriga fans som kommit fram och sjungit Tree House, så det kändes helt rätt. Det är en show där både The Shins och Mark Kozelek har varit med. Det var en helt fantastisk upplevelse, 40 personer jobbade en hel dag för vårt lilla treminutersinslag. Kolla, serien går på Nickelodeon här hemma.

Och så var det Sims-jobbet, förstås.
–Det var skitkul. Vi blev tillfrågade och tackade ja, och då fick jag prata länge med deras ”vocal coach” om hur man uttalar orden på simlish. Jag trodde att det var ett komplett utarbetat språk, ungefär som klingonska i Star Trek, men han förklarade att simlish bara var jibberish. Britney blev Blipney på simlish.

Annars tycker jag inte att det där infantila draget alls är lika tydligt längre.
–Nej, jag tror inte heller det. Barnet som var avsändare på förra skivan har vuxit upp nu, och blivit tonåring. Det kanske är svårt att tro, men jag har haft mina pretentiösa perioder, när jag bara kunde göra sorglig musik. Första skivan var min reaktion på det, då hade jag bestämt att det enbart skulle vara glatt. Jag behövde nog göra båda ytterligheterna, men den här gången ville jag sammanfatta hela mig själv. Det klassiska på en andra platta är ju annars att man antingen vill göra något helt annat eller att man prövar exakt samma format igen, och jag ville ingetdera. Det identifierbara fingeravtrycket skulle finnas kvar, men samtidigt ville jag få fram andra dimensioner. Det har ju gått några år, som tur var. Hade vi hetsat fram vår andra skiva hade det nog blivit rätt blekt. 

På många ställen låter I’m from Barcelona nu som ett ”vanligt” band.
–På vårt första album var det ganska extremt. Vi upprättade särskilda regler, eller ett specifikt dogma om du vill. En vers skulle det vara, och om det absolut behövdes mer tog vi samma vers i repris. Den här gången var reglerna de motsatta — vi ville testa att ta det hela vägen med den arsenal vi ändå har.

Just låten Houdini låter till och med lite T.Rex.
–Vi försökte helt enkelt hitta varje låts personlighet, och det har väl blinkats lite åt T.Rex-hållet. Bland annat. Vi släppte fram alla varianter efter att ha varit så stränga mot oss själva på första albumet. Då blev vi placerade i twee-facket, trots att jag faktiskt aldrig har lyssnat på sådant. Jag lutar nog mer åt inte helt nya grejer. 

Vadan fascinationen för Harry Houdini? I pressmaterialet skriver du att du har prövat magin själv.
–Ja, det är kanske lite överdrivet. Jag har inte trollat offentligt. Jag försökte impa med korttrick i skolan, men jag var för blyg för att det skulle funka. Sedan hittade jag gitarren istället, den imponerade bättre.

Men skivomslagets alla föremål är helt klart inspirerat av mysticism.
–Absolut. Jag lyssnade mycket på hårdrock på åttiotalet, och satt och ritade Metallica-loggan hela dagarna. Där väcktes faktiskt mitt intresse för formgivning. 

Berätta om prylarna. Där finns väldigt laddade symboler, som ett kranium, blandat med vardagliga saker som en radio-styrd bil.
–Precis så vill jag se musiken på skivan. Det skulle kännas fel om alla föremål var laddade och pretentiösa. Även om det finns flera tillfällen när dödskallen kommer till sin rätt i musiken måste det jordnära och vardagliga också finnas.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Jenny prioriterar trevlig samvaro framför genomarbetad musik, och bara besvikelse återstår. Med den rösten skulle Jenny Lewis kunna göra en Gwen Stefani med en parallell solokarriär minst lika kommersiellt framgångsrik som Rilo Kileys, men det vill hon nu alls inte. Istället samlar hon åter familj och vänner, bland dem She & Him, både M Ward och Zooey Deschanel, Chris Robinson, syrran, farsan och till och med Elvis Costello, för lite studiojam. Men fokus verkar ha legat på trevlig samvaro, och även om här finns några nästan lika fina sånger som solodebutens folk och americana så överlastas de alldeles för ofta med trötta gubbrockiga gitarrer, okänsliga gospelkörer och Jennys muskelsjungande, och när hennes syratripp är över återstår bara besvikelse.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att alla försök att utnämna Joseph Arthur till geni föll på hälleberget kan ha att göra med att de kommit från folk som Peter Gabriel och Ben Harper. På hans sjunde album erbjuder han själv en annan plausibel förklaring med sin högst ordinära mittpåvägen-rock.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Psychedelia? Progg? Flumpop? Kanske till och med jazz, den här gången? Nej, lägg ner de där patetiska försöken att etikettera Sveriges mest angelägna band. Och vad du än gör, kom inte och snacka retro om något så här hypermodernt, bara för det släpiga svänget, Reine Fiskes briljant frisinnade gitarrimprovisationer, tvärflöjtsdetaljer eller välbehagliga associationer till Mikael Ramel.

Dungen har nosat på mästerverk förr, men med den här koncentrationen och det här låtmaterialet – extremgrooviga Mina Damer och Fasaner måste vara det bästa de gjort – kommer de än närmare fulländning.

Jonathan Donahue berättar hur Mercury Rev stängde av sina hjärnor.

När jag till slut når Jonathan Donaue på telefon är han minst sagt upprymd. Skälet är att han just sitter och tittar på en bild från Sverige, och han vill gärna att jag ska hjälpa honom att förstå bildtexten. Eftersom hans uttal på svenska inte är helt korrekt är det svårt att förstå vad det är som fascinerar så.

– Jamen det är ju Loch Ness-odjuret, fast i Sverige. Hur hinner han förflytta sig mellan Skottland och Sverige så snabbt? När jag ska resa är det alltid en massa flygförseningar som ställer till det.

Aha. Du pratar om Storsjöodjuret. Det är inte samma odjur som i Skottland, det är hans kusin. 

– Det förklarar saken. Intressant. Jag trodde att det bara var skottar som trodde på sånt där. Men de kanske fick det från de nordiska vikingarna, som hade med sig odjuret på något av sina plundringståg.

Eh, ja, kanske. Får jag byta spår? Ni ska just spela på John Zorns lilla experimentställe i New York, istället för att lansera ert nya album?

– Inte istället. Också. Vi ska inte ha några instrument, utan kommer med våra hjärnor enbart. Vi kopplar upp dem mot någon sorts EEG som sätter toner till hjärnans elektriska impulser. Det är ett annat sätt att närma sig musik, och resultatet blir mycket större än vi själva. Normalt tänker man för mycket, konstruerar en slinga eller en melodi, och sedan bevakar man den girigt. ”Det där är min musik.” Men sanningen är att man inte kan äga musik, och att den musik som uppstår när man stänger av hjärnan är mycket mer intressant. Det är klart att risken för misslyckande är mycket större utan planer och strategier, men även misslyckandet är också musik. Om man spelar en ton fel i en Beethoven-symfoni är det fortfarande en symfoni, men en annan.

Det där med experimentell musik är inget nytt för er. Visst studerade Grasshopper för Tony Conrad en gång i tiden?
– Det stämmer, och den viktigaste lärdomen från det är att man ska söka sin inspiration från alla håll. Från musik, från slumpen, från kvantfysiker. Det gäller musiken och det gäller livet.

Nya albumet gjorde ni med liknande experimentella förhållningssätt, eller hur?
– Vi gjorde inte albumet alls. Det gjorde oss. Det var en av största frihetskänslorna jag har upplevt som musiker. Vi stannade aldrig upp, vi ifrågasatte aldrig, vi bara betraktade vad som hände helt förundrat.

– Vi bara spelade, och höll i en känsla under kanske 40-50 minuter. Det var nästan mantralikt. Sedan återvände vi till inspelningarna en månad senare och började redigera. Vi valde att behålla det vi inte fattade, och så jobbade vi vidare med det. Skivan har inte en enda vers och ingen refräng. Jag försökte känna efter var jag skulle lägga sångpartier, men det förändrades också hela tiden. Det var skrämmande och fascinerande.

Ändå låter det väldigt fokuserat.

– Inte tack vare oss. Vi undrade hela tiden om vi ens gjorde ett album. Det var mer än 62 timmars musik totalt, utan en enda låt. Egentligen var det mer som ett hollogram eller ett kaleidoskop. Varje bit var obegriplig och meningslös för sig själv, men tillsammans blev det koherent, när de kom de att bilda en väldigt vacker och ständigt föränderlig helhet.

Då måste det finnas en massa spännande outnyttjat material kvar i datorn?

– Ja, minst fyra timmar som jag vill använda. Vi rotar i det, och så skrattar och grälar vi om vad och hur vi ska göra.

Varför delade ni upp det i två album, det andra instrumentalt och gratis på hemsidan?

– Vi började tänka, och bestämde att vi ville ha den uppdelningen. Så placerade vi musiken här eller där, men det blev strul där också. Innan vi skulle lämna in det för mastring pajade datorn, och vi kunde inte minnas på vilken av skivorna vi hade planerat att ha det ena eller andra. Så vi singlade slant om varje låt, och sedan provlyssnade vi hur resultatet blev. ”Yeah, great”, tyckte vi, och så fick det bli så.

The ghost in the machine igen, alltså?

– Just det. Och det datorhaveriet är jag tacksam för, det satte stopp för vårt tänkande.

Snowflake in a hot world, heter en låt. En sann paradox.

– Det är det. På ett sätt är det en analogi för tillkomsten av skivan och för naturens kretslopp. Man upplever skönheten under en kort stund innan den är förintad, men beståndsdelarna tas upp igen och blir en ny vacker skapelse så småningom.

Det ger mig samma associationer som Man Rays gamla konstverk för förstörelse. Skönhet som bara existerar under bråkdelen av en sekund. 

– Det har du helt rätt i. Men jag har faktiskt inte tänkt på den likheten förrän nu.

Bryr ni er om hur skivan mottas i media och av fans?

– Inte alls. Eller, förresten. Jo, om någon upptäcker lekfullheten i musiken och i livet genom vår musik så är det fantastiskt, även om det bara skulle vara tre personer det handlar om. Men media – inte det minsta.

Det blev ingen spelning i Beirut i augusti?

– Nej, det gick inte. Säkerhetsbyrån som skulle sköta arrangemangen blev bombad under sommaren, så det kändes lite för osäkert. Men jag vill verkligen dit. Det är på samma sätt som när vi har spelat i Israel eller på Balkan. Man ser en tacksamhet i publikens ögon. De vet att det inte varit enkelt för oss att komma till dem, och vi vet å andra sidan att det varit ännu svårare för dem att kunna komma och höra oss.

…och det blev inget Sverigebesök på den här turnén heller?

– Det skulle blivit för bråttom. När vi spelar i Skandinavien vill vi göra det ordentligt, inte bara någon enstaka spelning. Vi vill hinna med Malmö, Göteborg, Stockholm givetvis, och kanske något annat ställe också. Räkna med oss under 2009, det garanterar jag.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Att kalla Anna Maria Espinosa ”nästan känd” är givetvis en löjlig underdrift. Ända sedan hennes hyllade demo och Lollipopspelning med Espinosa Five i tidernas begynnelse har hon funnits i vårt medvetande, och som sångerska i Moder Jords Massiva och Club Killers har hon blivit en av våra mest uppskattade sångerskor alla kategorier. Fråga Concretes, Laakso, The Plan, Petter, Tomas Andersson Wij, Eldkvarn och en drös andra som förhöjt sina alster med hennes röst. Men under sitt eget namn har det bara blivit en enda singel tidigare, och först nu släpper Anna Maria Espinosa sin solodebut. 

Varför dröjde det så länge innan ditt eget album blev till?
–Det viktigaste för mig har alltid varit att få sjunga live. Att jag aldrig gillat att skriva låtar har också bidragit, det gjorde att jag aldrig ens reflekterade över ett soloalbum.

Hitsingeln To Win My Love 2005 — var den språngbrädan mot en solokarriär?

–Det var då jag kom på att man faktiskt inte behöver skriva sina egna låtar. Anders Wendin hade skrivit en låt till Livet enligt Rosa, och så fick jag uppdraget att sjunga in den. Från början skulle det bara vara en minut, med en liten tjej som skulle mima, så jag ombads sjunga så barnsligt jag kunde. Men sedan blev det inte så. Jag sjöng som jag ville, den blev ledmotiv, singel och en hit. 

Men den egentliga avstampen var när jag körade på Kajsa Grytts album. Det var där jag blev tillsammans med Jari Haapalainen, och det var han som tyckte att jag inte behövde göra egna låtar. ”Fråga alla du känner istället”, tyckte han, och så blev det. Flera av mina största idoler skrev ju aldrig eget material, Dusty Springfield till exempel.

Hur många låtar fick du från dina vänner?
–Många. Och sedan valde jag de tio bästa. 

Mattias Alkberg, Martin Sköld, Ed Harcourt och Markus Krunegårds låtar fick inte plats på skivan.

Är det inte svårt att berätta för folk som ansträngt sig att skriva en låt till dig att den inte platsade på skivan?
– Ibland. Med Kajsa Grytt som jag gillar så mycket var det särskilt jobbigt. Men de flesta fattar att det inte är kvaliteten på deras låt som styr sådant utan hur den funkar i helheten. Ed Harcourts låt var skitbra, men den var en väldigt personlig betraktelse av en av Eds favoritpoeter, och eftersom jag aldrig hört talas om poeten funkade den inte för mig. 

Jari Haapalainen kan vara ganska bestämd i studion, har jag förstått.
–Verkligen. Och det gillar jag, han är en helt fantastisk producent. Tanken var att det skulle gå fortare att göra skivan, men Jari och jag gjorde slut och därför tog det längre tid. 

Produktionen är väldigt mycket mera slick än vad han brukar göra.
–Det är du inte först att tycka. ”Lite väl slick”, säger till och med en del människor jag känner. Men det var liksom poängen, vi ville göra musiken så tillgänglig som möjligt. Jag är mer rädd att den ska uppfattas som spretig, men om det blir så blir det så. Jag gillar ju allt som finns på den, från soul och country till powerballader. 

Blir din solokarriär prio ett nu, snarare än till exempel Club Killers?
–Javisst, det blir den. Om Club Killers har en spelning samma kväll som jag är inbokad i eget namn får Club Killers klara sig utan mig den kvällen. Jag inser att jag tar mig vatten över huvudet med det, som ensamstående mamma, men det är så kul att jag måste. 

Debutalbumet Glowing with You (BonnierAmigo) med låtar av Teodor Jensen, Andreas Mattsson, Ellekrai Larsson och The Concretes, bland många andra, och med röst av Anna Maria Espinosa, finns ute nu.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ökenvandringen är över, tyvärr.”Leaving the middle of the road”, sjunger Calexico, men de gör tvärtom. Deras Morricone- och mescalstyrkta ökenvandring nådde redan för ett par år sedan salongerna, och även om det finns inslag av utpräglad spagettiwestern så rör sig deras mariachi och americana nu lika ledigt bland cocktails som förr bland tumbleweeds. Trots gäster som Iron And Wine finns dammet finns bara i skivtiteln, och i den storstädningen åkte en stor del av charmen också ut.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2008)

När Pelle Carlberg tar en fika med Patrik Forshage springer lätt två timmar förbi, och de hinner tala om allt från barnuppfostran, indie vs mainstream till Pelles nya album. Bland annat.

Det är första gången jag träffar Pelle Carlberg. Ändå har jag en nära relation till honom, om än inte ömsesidig. Tre album med Edson har kommit i min väg, varav det andra fick mig att ge upp principen att aldrig bära band-t-shirts. Att han sedan gick solo innebar visserligen att jag inte stoltserade med hans namn på bröstet längre – det verkade liksom fånigare att bära tröjor med hans för- och efternamn – men inte att mitt intresse för hans musik minskade.

Egentligen hade det ju varit konstigt om Pelle Carlberg hade varit likgiltig för mig. Vi delar en kärlek till språket och en längtan att leka med det, och vi bottnar båda i den brittiska nördigt översmarta gitarrindien hos Lloyd Cole, Housemartins, Beautiful South och för Pelles del framför allt Belle & Sebastian.

När vi till slut träffas inför hans tredje soloalbum The Lilac Time finns där alltså redan en relation att bygga vidare på, och vi har dessutom en hel del gemensamt. Över dubbla espressos blir det ett långt samtal som rör sig över stora områden. Vi hinner prata om allt från att uppfostra en hel massa barn till det klimatet för musiker i Sverige idag, såväl musikaliskt som ekonomiskt. Framför allt pratar vi om Pelles musik och texter.

Om familjen, ekonomin och alternativa sysselsättningar

Precis som jag är du fyrbarnsfar. Hur gör du för att hinna med något annat?
– Mina barn är mellan tio och fem år. Det var en ganska lång period när tre av dem hade blöjor och nappar, samtidigt, och vi bodde tre trappor upp utan hiss. ”Hur fasen orkade man”, kommer jag att tänka om något år. Att se småbarn nu är inte ens gulligt längre, de ger bara ångest. 

– Mitt i det har jag försökt fortsätta göra musik. Jag läser ganska ofta om folk i min bransch som väljer att vänta med barn, men jag har jobbat disciplinerat medan barnen är på dagis mellan nio och fyra varje dag. Då är det ju inte så svårt att vara produktiv. Samtidigt är det ju trist att behöva gå till dagis just när man är inne på något. 

Som artist är man delvis en offentlig person. Är det kul eller jobbigt för dina barn?
– Jo, de ser mig på TV4 morgon, men jag tror att de tycker att där är alla pappor med förr eller senare. Men äldsta sonens kompisar börjar fråga lite om mig, om jag är kändis. Annars är jag ju inte en sådan som blir uttittad eller stoppad på gatan, åtminstone inte i Sverige.
Jag har ju spelat en hel del i Asien, och där är det annorlunda. Där blir jag stoppad varje gång jag är ute. Vi har runt 1000 i publiken överallt där, men rätt fanatiska fans, och de kommer fram för att ta en bild eller få något signerat. Jag menar, med mitt utseende sticker jag ju ut rätt mycket i säg Kuala Lumpur, så de som har koll på att det är en konsert på gång har lätt att identifiera mig. 

Du är ett etablerat namn, men ingen storsäljare. Kan man leva på musiken på din nivå?
– Det är svårt. Jag är rik två gånger om året, när förlagsförskottet kommer. Som bonusspår på nya plattan sjunger jag att den låten är min allra sista låt, och det var ärligt menat när jag skrev den. Jag kände att det här går bara inte, jag har inte råd att fortsätta spela musik, jag måste kunna köpa mat till mat till barnen. 

Men det finns ju vägar att tjäna pengar på musik. Alla licensierar ut låtar till reklamfilmer nu, till exempel.
– Ska jag överleva som artist, rent ekonomiskt, måste jag nog få in en låt i något sådant stort internationellt. Man kan leva helt ok i flera år på en sådan deal. Jag har varit jättenära, men än har det inte blivit något stort. Det är just vad jag skulle behöva. Jag sålde Riverbank till en bank på Island, och fick 80 000. Just den låten är ju utpräglat antikapitalistisk, så det var ju lite kul att sälja den till en bank, och de tyckte att den var klockren. Jag har sett filmen de gjorde, och den är mycket bättre än min video. Låten får en helt annan fart. 

Det är väl samma sak för väldigt många när skivförsäljning inte ger pengar längre.
– Live-jobbet tror jag att många kan leva på. Ta Timo Räisänen till exempel. Jag tror att inte ens han som säljer relativt mycket skulle kunna leva på skivförsäljning, men i kombination med live så tror jag att det går. De som inte jobbar internationellt tycker jag synd om, det är nog svårt att klara sig då.

”If I couldn’t sing, I’d probably make some money”, har du sjungit. Vad skulle du göra då?
– Haha. Jag får inte skriva fler låtar om min dåliga ekonomi, har Johan på Labrador bestämt. Det vill ingen höra längre. Vad jag skulle göra om jag inte gjorde musik? Jag kanske hade blivit engelskalärare. Eller journalist, faktiskt. 

Det har jag lätt att förstå. Båda yrkena handlar ju till stora delar om språkhantering.
– Jamen det är ju språket som är centralt för mig. Jag skulle nog gärna kunnat bli politiker också. Jag var lite halvaktiv som tonåring i Uppsala, men man kan ju inte börja med sådant vid min ålder.

Varför då? Partierna och politiken söker ju med ljus och lykta efter retoriker.
– Det är sant. Det är det politiken handlar om. Men det är nog svårt att vara annorlunda där. Det är en så hierarkisk värld. Gustav Fridolin till exempel var riktigt bra, men han blev så ensam till slut. Hanna Zetterberg fick inget uträttat, hon förväntades bara hålla tyst. 

– Nå, något med språket hade det blivit. Jag har ju hållit på en hel del med översättningar, av pedagoogiska lek- och lärspel för barn på CD-rom. Det är skitkul.

Oldsberg blir svårt att referera till för din asiatiska publik.
– Hahaha, verkligen. Jag gjorde det här Facebooktestet, och min ålder blev 51,3. Det kändes lite… oj. Visst, jag är vuxen, men… Det handlade om Ica-kort, sommarbil, skild, om man är beredd att banda så ska det låta, och jag prickade in alltihop. Så det fick bli en lite bitter text om det. Jag älskar ju På spåret, och tyckte att skulle vara kul att få in det i texten. Jag har inget emot att ha svenska referenser, och i Asien leder det alltid till att de frågar. ”Vad är Musikbyrån?”, är en av de allra vanligast frågorna jag möter. Jag har svarat på det 100 gånger, efter Musikbyrån makes me wanna smoke crack. 

Gömmer du referenser för att se vem som rotar? Finns det oöppnade påskägg i dina texter, som du inte har fått någon reaktion på?

– Ja, jag gör nog det. Jag gillar känslan av att alla kanske inte hittar, och att de som gör det sitter och grubblar. Mina lyssnare är visserligen intresserade i texterna, men generellt så är det nog så att vi är ett melodibaserat folk som låter texterna skölja förbi, även om vi alltid kan sjunga med, inte alltid med en tanke på vad vi sjunger. 

– Men det är klart att det finns grejer som ingen har uppmärksammat. Det finns en Lloyd Cole-referens som ingen har kommit på, till exempel. Oh no it’s happening, på första plattan, har en rad om ”Miss Malcontent”. Den är helt uppenbar, eftersom han har en låt som heter Mr Malcontent, men den har ingen upptäckt vad jag vet.

Det där med att vi kanske inte uppmärksammar engelskspråkiga texter fullt ut, har inte det att göra med att vi börjar sjunga nonsensengelska redan som småbarn? Sedan fortsätter med ljudhärmningar snarare än textframföranden?

– Ja just det, vi blir kvar i det även när vi börjar förstå Abbas texter. Det har jag inte ens tänkt på, men det är klart att det är en aspekt som spelar in.

Har du på samma sätt små musikaliska citat och referenser?

– Nej, det har jag inte så ofta. Jag har aldrig referensmusik, andra försöker hitta ett gitarrljud någonstans. 

I Tired of being PC hör jag en klockren The Commotions-gitarr. 

– OK. Det har jag inte tänkt på. Det är Henke, som annars spelar bland annat med Markus Krunegård, som gör den. Han är helt grym. När jag har en idé om ett gitarrljud eller en slinga så kan det ta mig hela dagen att hitta dit. Men när jag ringer Henke, som bor på samma gata som studion, så kommer han ner och sätter den på en kvart. Han vet också vad jag gillar, och fixar det. 

– Men de där referenserna går ju aldrig att dölja, och jag har känt på den här skivan att jag inte vill dölja dem heller.

Men det har du väl aldrig försökt göra.

– Ibland har jag nog tagit bort någon grej som är lite för, till exempel lite för mycket Johnny Marr. Nu tänkte jag att jag bara ska låta det vara precis som hjärtat säger. Recensenter som du hör ju referenserna ändå, och skriver om dem, så det finns ingen anledning att sitta och tjuvhålla.

Jag tycker att dina ordlekar på samma sätt blir alltmer publika och inbjudande.

– Tycker du det?

Bara titeln 1983 (Pelle & Sebastian), till att börja med. 

– Ja, det är klart. Det är stenhårt. Jag har haft den titeln i flera år. Det är ett sätt för mig att slå in sista spiken i den där eviga jämförelsen. Den är ju helt adekvat, framför allt tidiga Belle & Sebastian och det jag alltid har gjort har ju stora likheter, men jag hörde det bandet först efter att jag slagit in på den vägen. Men alla recensioner av Min första platta med Edson pekade på den likheten, och när man var lite grön så sved ju det lite grann. Det har förföljt mig sedan dess. För mig är vi samtida band, varav de har blivit mycket större, och med samma referenser, och jag drömmer om att någon gång i livet gå om dem. Jag längtar efter den första recensionen som säger att Belle & Sebastian låter som de lyssnat Pelle Carlberg. Den dagen är jag nöjd, då lägger jag av.

Gör alla ordlekarna dig till indiegenerationens Robban Broberg?

– Han är så bespottad i indievärlden, men jag tycker att han har gjort en massa saker som är fantastiska. Folk bara garvar åt honom. Han har ju en svärta mitt i sina vitsigheter, en sorg som han hanterar med sina roligheter. Det kanske är vår gemensamma grej, jag har också en svärta som jag måste hantera och få ut, kanske genom att skoja med.

Hur mycket av texterna är självbiografiska?

– 99 procent. Någon gång kan låtens jag vara någon annan, men väldigt sällan. 

Svärtan också?

– Absolut. I kombination med de oftast glada melodierna. Jag tror tyvärr att om jag skulle bli så där riktigt harmonisk skulle det inte bli särskilt bra musik. 

Men i och med att du är så självutlämnande lämnar du ju också ut andra runt omkring dig, dina föräldrar och kanske framför allt din sambo. Hur tar de den saken?

– Ibland gör ju det engelska språket att det inte blir riktigt lika tydligt, som sagt. Och när jag hänger ut någon handlar det ändå mest om mig.

Du har inte tappat relationer på grund av texter?

– Nej, faktiskt inte. Det finns en hel del som handlar om min samborelation, men jag hoppas att det kan vara ganska allmängiltigt, för det är ju svårt att leva tillsammans. Hon kan ta lite illa vid sig någon gång, men jag står för det jag skrivit.

Du kollar inte i förväg om det är okej?

– Nej, det gör jag inte. Eh, hon får säga ifrån om hon vill ha det så. Jag hänger ut skivbolagschefen Johan i Hit Song, men han tycker bara det är kul, och mina föräldrar har inga vänner som de inte vill ska känna till deras politiska åskådning eller så. 

– Jag tycker själv att det att är kul att få en ganska inblick i mina favoriters liv, och vissa formuleringar känner man ju att det är mer på riktig.

Om mina barn skulle sjunga om mig skulle jag känna mig rätt stolt ändå, även om jag blev utlämnad.

– Precis. Så länge man fortfarande har en relation. Och så lär det nog bli för min del. Jag har svårt att tänka mig att inte något av mina barn skulle välja att uttrycka sig i musik, hålla på med texter eller bild eller något annat. Det blir så mycket musikalisk stimulans, eftersom min sambo också jobbar med musik, och min sexåring har så lätt för melodier redan. 

Berätta om texten till Tired of being PC. 

– Dels är det ju en självironisk blinkning om att vara trött på sig själv. Dels handlar den om något så banalt som den oskrivna taxiregel att man ska småprata om huruvida chauffören har en arbetsam kväll så fort man sätter sig i en taxi. Jag började grubbla över vad som skulle hända om man satte sig i en taxi och lika självklart började en initierad diskussion om, säg, Stone Roses. 

Det påminner mig om en intervju med John Waters, regissören, som var så upprörd över att taxichaufförer helt självklart börjar diskutera sport, som han hatar. Han började med samma självklarhet prata Ingmar Bergman med dem istället.

– Det är ju en ganska sund tanke, som jag inte borde vara ensam. 

Animal Lovers då?

– Jag är så trött på alla människor som inte är människovänner. Nästan alla mina vänner är vegetarianer, men jag tycker nog att några av dem kanske inte är lika vänliga mot människor

Botten i den är folkpopig.

– Det gäller nog allt nu, sedan förra albumet. Jag gillar den sidan av Simon & Garfunkel och Cat Stevens. Och melodislingan spelas på valthorn.

På förra albumet gjorde du som sagt en hatlåt till din skivbolagsboss Johan. Du var sur på riktigt, om jag förstått saken rätt. 

– Ja. Johan ringde upp och sa att han inte hörde någon hit på mitt färdiga album. När han på allvar sa att han kunde skriva en åt mig om jag ville blev jag sur på riktigt. Vad är det för snack, han vet ju vem jag är och vad jag gör. En halvtimme in i frustrationen hade jag låten, och så spelade jag in den och la till sist på skivan.

Hittar han någon hit på ditt nya album?

– Nä, jag tror att förra hade fler, faktiskt. 

Men 51,3 skulle kunna vara en hit rent melodimässigt.

– Jo, mina barn gillar den, men Labrador-Johan hade den inte ens bland de fem låtar som folk fick höra inför singelvalet. Den sticker ju ut lite, med en Def Leppard-gitarr spelad genom någon metal-preset på förstärkaren, och bryter mönstret på plattan. Annars kan Facebook vara lite känsligt att skriva om, lite för tidstypiskt, men för mig är att göra musik också att göra tidsdokument. 

Hur viktigt är det för dig att få den där hiten som Labrador tjatar om, då?

– Inte känslomässigt viktigt alls, men visst, ekonomiskt så är det nog det. För Labrador, för min familjs försörjning, men jag tror inte att jag kan sätta mig ner och försöka göra en hit. 

En utomstående producent brukar ju vara en vanlig väg i den riktningen. 

– Jo, det är sant. Nu har jag gjort tre album själv, och det skulle vara intressant att låta någon annan hålla i rodret. På det här albumet har jag släppt kontrollen av omslag och låtordning och så. Men att släppa musiken, det vete fasen. Jag tycker fortfarande att det är kul att producera min egen musik. Men det skulle kanske vara kul att pröva. Min absoluta drömproducent vore isåfall Annika Norlin. Jag vet inte om hon har producerat något alls, men jag tror att hon vore perfekt för min musik. 

Skulle du kunna låta någon styra dig i en helt annan riktning för att få den där hiten? Om Kleerup kom och skulle göra om dig?

– Jomen han är intressant. Och den lite lugnare Åhlund-brorsan, Klas, samma sak där. Det finns ingen prestige i att inte anlita en utomstående, men det lockar inte jättemycket. Det ligger inte för mig att vara uträknande och cynisk, att konstruera något kommersiellt på det sättet.

Samtidigt upplever jag dina låtkonstruktioner som väldigt genomtänkta.

– De är ju enkla. Det finns någon sorts Pelle Carlberg-mall, och de brukar reta mig för den när vi repar in nya låtar. ”Jaha, det är bara som vanligt.” De kan mitt sätt att arrangera låtar. Och egentligen är det ganska hittigt. Jag skiter lite grann i om jag har gjort det förut, eller om någon annan har gjort det förr. Jag går väldigt sällan till någon oväntad ton, utan tar det självklara även om det är mycket mer mainstream. Ju äldre man blir desto mer skiter man i att vara indie. Men jag har ju en tonartshöjning på det här albumet, i Ryan Air-låten. 

Jaså. Den är annars väldigt kul, lite grann av arg insändare. 

.- Mycket. Det var så jag kände från början. Det kändes nästan för billigt att gnälla på Ryan Air. Jag var så förbannad på att de skulle ha extrabetalt för varenda lite grej, instrumentavgift för en liten cymbalväska, typ. 

Du lär inte kunna sälja in i reklam, dock, åtminstone inte till dem.

– Haha, nej, men SAS kanske är intresserade. ”Ta lite extra handbagage”. Johan Angergårds brorsa är ju varumärkeschef där, jag kanske skulle snacka lite med honom.

Om att vara indie eller mainstream

Hur är din status i Sveriges indievärld just nu?

– Den är rätt låg, faktiskt. Och jag är ju aldrig ute heller, jag är hemma med barn på kvällarna. Jag känner inte att jag är en del av Sveriges indiescen, även om jag förstås är det. Jag skulle nog gärna ha en högre status, jag tycker nog att jag är värd det, om inte annat för lång och trogen tjänst. Men jag har alltid varit mellan två stolar. Jag har varit lite för mainstream för indien, och tvärtom, och det har gjort att det har varit svårt att kategorisera mig. Men jag kan inte göra något åt den saken. 

Jag tror att du har en poäng i det. Men tidiga Edson måste ju ha varit en dröm för Emmabodafestivalen.

– Ja, men det var lite för fläskiga trummor, den sortens smådetaljer som indiepuritanerna inte gillade. Lite för lite huvudet på sned, lite för hög snittålder redan från början. Trummisen och basisten kände ju inte till ett band av dem som indiekidsen ville snacka om.

Finns det saker på tidiga Edson-skivor som du idag tvekar om?

– Det finns det faktiskt. Jag hade ingen aning om ur man rattar ljud, och vi var helt i händerna på en producent. Så trumljud och bas och sånt skulle nog låtit helt annorlunda om jag kunnat då vad jag kan idag.

Men inga låtar du skäms över?

– Nej, faktiskt inte. Det finns inga gamla Edson-låtar som jag känner är helt fel idag. Faktiskt kan jag snarare slås av att det är bra grejer, jag kanske peakade redan där melodimässigt. 

Gräver nya lyssnare bakåt?

– Jag hoppas det. Jag vill verkligen att den som upptäcker mig via det nya albumet ska rota bakåt och upptäcka att de hittar sånt det gillar där också. Mer och mer får jag en publik som inte kände till Edson alls, och också en publik som visserligen kände till oss, men som inte kopplat ihop bandet med mig.
Det är snack om att vi ska göra en Best of- och det vore rätt skönt. Men det vore väldigt svårt att välja ut låtar, jag har kanske fem absoluta favoriter, men resten av materialet tycker jag bra om alltihop. 

Vad säger du om att gå i andra riktningen då? Som Lasse Lindh, kanske ställa upp i melodifestivalen?

– Tjaa. Jag backar inte för det, eller egentligen för någonting, så länge jag får göra min grej i det. Jag vill ju inte förändra min musik för att nå ny publik. Det enda jag inte skulle ställa upp på vore MUFs årsfest, se skulle inte vara mottagliga hursomhelst. Men visst, jag skulle kunna tänka mig att vara med i melodifestivalen. Jag skulle säkert komma sist, som Lasse gjorde, för det gör ju alla låtar som är åtminstone lite bra. Man sitter ju alltid som musiker och förklarar för andra att ”en sån där låt skulle jag kunna skriva hur lätt som helst”, och då svarar alltid någon att ”om det är så lätt så gör det då”. Det vore kanske kul att testa. Men det är klart att det inte är så lätt att skriva en sådan.

Du har ju börjat prata om Elton John på senare år, och på youtube finns din version av Rocket Man. Jag kan tänka mig att Elton John-referenser allienerar indiepubliken, samtidigt som de inte alls når fram till Elton Johns publik. 

– De hittar ju inte till mig. Men vilka är det som köper en Elton John-skiva idag?

Jag tror att det är samma personer som köpte Elton John-skivor förr, och som snubblar över ett nytt album med honom på bensinmacken.

– Ja. Det är nog sant. Alltså måste man in på mackar och flygplatser och så. Men hur kommer man in där då?

Vem är det som intervjuar vem här? Lasse Lindh gjorde nog en smart sak rent kommersiellt i att ställa upp i melodifestivalen, för därmed hamnade han på mackar och fick sitt namn igenkänt hos folk som handlar där.

– Just så. Det är som med Håkan Hellström på Allsång på Skansen. Sedan han var med där första gången har det programmet förändrats helt, och samtidigt har han nått en helt ny publik.

Om nya albumets titel

The Lilac Time heter ditt nya album. Ännu en smart referens? 

– Absolut. Jag kan känna släktskap med Stephen Duffy i att inte nå ut trots att musiken är jättebra. Hans myspacesida har typ 3000 besökare, bara. På vårt nya ställe på Gotland finns det hur mycket syrener som helst, och det handlar lika mycket om det. Men först var det bara ett skämt att skivan skulle heta så, för att jag inte kom på något bättre, men sen tyckte jag om det. Det där är rätt intressant egentligen, jag är ju så oerhört noga med orden och med titlar, men albumtitlar har jag så svårt för.

Varför är det så svårt?

– Albumtiteln ska ju sammanfatta hela skivan, och det gör den ju omöjligt. Albumtiteln är ju så central, det finns ju inget mer, inget större. Jag har fortfarande inte kommit på en fyndig albumtitel. Jag har en titeln som jag har använda jättelänge, men inte hittat rätt plats för ännu. ”Dyslectics of the world, untie”. Om man är dyslektiker, vilket jag är, och skriver det så ser det ju ut som ”Dyslectics of the world, unite”, och det är fyndigt. Samtidigt finns ju den där uppenbara Morrissey-blinkningen i det, och sådant älskar ju jag. Någon gång, banne mig, ska jag använda den.

Du är dyslektiker?

– Jag tappar bokstäver stavelser, ändelser. Jag måste alltid be någon korrekturläsa. Jag läser fel också, i böcker. Det är skitjobbigt med mail, när jag upptäcker grejer saker jag har fått till fel och skickat iväg

Ska vi stanna till Miss Rydell också kanske?

– Ja, det har väl aldrig avhandlats i Nöjesguiden?

Nej, men så gott som överallt annars. Jag föreställer mig att det är vad folk frågar om mest.

– I särklass. Men Go To Hell, Miss Rydell är inte skriven i syfte att väcka den uppmärksamheten. Dels var jag väldigt upprörd över hennes recension, med lite faktafel och annat. Hon skrev att vi var ytterligare ett exempel på unga medelklasskillar som fått repa i pappas garage. Vid det tillfället hade vi en snittålder på 36, och vi hade Helena i bandet, och så. Jag kanske reagerade extra starkt eftersom jag själv ser mig som en feminist, och så kommer hon som feminist och anklagar mig för att vara det jag inte heller gillar. Sedan kanske det inte hade blivit så mycket mer om jag inte hade kommit på titeln, som jag fortfarande är så nöjd med. Personligt, engelska och svenska i kombination – det kan liksom inte bli mycket bättre. 

– Det gick skitfort att skriva texten, utan att jag hade en enda ton i huvudet, och sedan sjöng jag in den rätt in i en enda tagning. Men återigen, låten handlar inte om henne, den handlar om mig och min reaktion på hennes text. Hon har inte hört av sig, jag har aldrig pratat med henne varken innan eller efter, men jag skulle vara oerhört förvånad om hon inte hört låten. Genom att inte låtsas som någonting är hon så mycket större än låten. 

– Jag stod bredvid en snygg tjej under en Hidden Cameras-konsert på Debaser, och när jag läste Malena Rydells recension av konserten insåg jag att hon var den som stått bredvid mig. Det var konstigt och lite kul.

Du inser att du satt alla recensenter på pottan med den låten? ”Såga Pelle Carlberg och du blir beskylld för att fiska efter att omnämnas i en låttext, hylla och du blir på motsvarande sätt beskylld för att inte vilja bli uthängd i en text.” 

– Jag insåg ju att det skulle kunna bli lite uppmärksamhet kring den, även om den inte är skriven i det syftet. Vissa recensenter verkar ha reagerat som att ”Han ska inte tro att han kommer undan bara för det där”, och andra just så som du säger, ”Höhö, ska man hoppas på en far-åt-fanders-låt nu?”

Om framtiden

Nu har du gjort tre album vardera med Edson och som soloartist. Vad händer i framtiden?

– Jag har faktiskt just börjat skriva på svenska. Jag började pröva att formulera grejer på svenska, och de blev nästan otäckt rättframma. Jag är mitt i ett stim från den här plattan, och tänker väl att jag ska dra ihop en 8-10 låtar för att se. Jag kommer att beskriva en värld som unga kanske har svårt att känna igen sig i. Det blir rätt kargt, obehagligt, och inte alls roligt. 

– På engelska har jag någon idé om att man ska vilja följa med i låten för att hitta en knorr. Men precis som Ujje Brandelius texter är mina ibland så jäkla roliga att man inte hittar igenom dem till musiken, och det kan vara en fara i det. Doktor Kosmos låtar är ju svinbra, om man lyssnar tio gånger och lyckas släppa texterna. Jag kan känna släktskap med det, men på svenska blir det nåt helt annat. Grymlings.

Grymlings?
– Nä, inte Grymlings. Men kanske Pugh, eller John Holm.

Pelle Carlbergs nya album The Lilac Time (Labrador/Border) finns ute nu.

Richard Ashcroft återförenar inte The Verve för några extra pund på banken. Han är mer grandios än så. För ögonen har han det världsherravälde han anser borde varit deras redan förra varvet. För att uppnå det krävs många sjuminutersdoser storslagen prog-stadiumrock resonerar Verve, och tar i så att både Simple Minds och U2 står och gapar. Sedan kryddar de med försiktiga Radiohead-experiment, jazzbas, bibliska referenser och Joy Division-citat, och de är till och med beredda att slänga in sånt som låter farligt nära Eurythmics 80-tal.

Om planen kommer att funka? Jodå, i den engelska press som envisas med att betrakta Storbritannien som jordens medelpunkt blir han att utropad till Världens Kejsare, och det kan de väl få tro?

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Patterson Hood förklarar hur Drive-By Truckers funkar.

Drive-By Truckers tar sin tidlösa rock – mer The Band och The Hold Steady än Lynyrd Skynyrd faktiskt – till Sverige i dagarna. Vi ringde upp Patterson Hood på hans mobil hemma i Austin, GA.

Kul att ni kommer till Sverige, vi kan knappt vänta.

– Inte jag heller. Jag har aldrig varit i Sverige, trots att min morfar faktiskt bodde där en massa år på 70-talet. Han byggde oljecisterner, och på fritiden åkte han runt överallt, och sedan skickade han en massa vykort och skrev att det var världens vackraste land.

Äsch. Det säger du säkert till varje land du datear.

– Nejdå, det är sant. Jag lovar.

Så vad kan vi förvänta oss när Drive-By Truckers spelar här?

– Jag vet lika lite om det som publiken gör. Vi har ingen låtlista, utan bestämmer bara vilken låt vi ska börja konserten med. Sen får vi se. Demokrati, och sedan anarki. Så funkar vårt band.

Men Spooner Oldham kommer inte med?

– Nej, tyvärr. Det finns ingen som han. Men han varken hinner eller orkar med vårt turnétempo.

Jason Isbell, en av Drive-By Truckers hörnpelare, hoppade av härom året. Hur klarar ett band att förlora en av sina förgrundsfigurer och låtskrivare, och bara komma ut starkare?

– Det var bäst för alla parter. Han tog med mycket till bordet under sina år i bandet, men mot slutet ville vi i helt olika riktningar. Dessutom sprack det ju mellan honom och Shonna, vår basist, och då blev det nödvändigt att välja mellan dem.

Men du och Mike Cooley har spelat ihop hur länge som helst?

– Nästa vecka blir det 23 år, faktiskt.

Grattis! Hur firar ni det?

– Genom att dricka. Det är ju så vi har umgåtts i 23 år.

Berätta om arbetet med Bettye Lavettes The Scene of the Crime förra året. Hon dissade dina låtförslag?

– Ja, oh ja. Jag är väldigt stolt över den skivan vi gjorde, men det var väldigt svårt. Bettye visste inte vilka vi var, och hennes erfarenheter av musikbranschen gjorde att hon uppfattade allt som Drive-By Truckers ville och föreslog som hot, som om vi var ute efter att sticka henne i ryggen. Hon hade, eh, ganska dåligt humör. Men till slut hittade vi varandra. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att spela bakom någon annan soullegend igen, någon gång i framtiden, och Bobby Womack vore den högsta drömmen. Med Bettye Lavette igen? Nej, jag tror inte det.

Du gästar på The Hold Steadys nya album. Känner du samhörighet med band som The Hold Steady?

– Absolut. De känns som ett sånt band som lever för rock’n’roll, precis som Drive.By Truckers, och vi bottnar nog båda i att ha haft musikaliska uppvaknanden på Bruce Springsteen-konserter, även om vi sedan gick i helt olika riktningar. Det är lite kul faktiskt, för även om jag älskar The Hold Steadys tre senaste album så har jag aldrig sett dem live, eller träffat dem. Min insats på deras album har gjorts separat.

Du deltar i arbetet med unga musiker på lägret Camp Amped. Berätta.

– Det är ett två veckor lång läger för tonåringar, där de bildar olika band med olika uppgifter, och där vi sitter i seminarier och diskussioner. Tonåringar är ju instabila, till att börja med, precis som skapande artister, och kombinationen av de två kan vara direkt livsfarlig. Jag bidrar helt enkelt till att ge dem vissa grundläggande överlevnadskunskaper. Tänk om någon hade kunnat ge mig något sådant när jag var i den åldern.

Men det borde väl din pappa (David Hood, legendarisk Muscle Shoals-basist) ha kunnat ge dig?

– Nja, han var ju mera studiomusiker än turnerande. Och sen är det ju alltid det där med att lita på vad ens föräldrar säger, det är lättare om det är någon utomstående.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden