Det sägs att sönderslagna hotellrum, sexchocker och spritåknarkfester hörde sjuttiotalets artister till. Men är det verkligen bara yoga, kabbala och rökelsekar som gäller för dagens stjärnor? Vi kollade av med The Soundtrack of Our Lives, Hästpojken och Kings of Leon.Det sägs att sönderslagna hotellrum, sexchocker och spritåknarkfester hörde sjuttiotalets artister till. Men är det verkligen bara yoga, kabbala och rökelsekar som gäller för dagens stjärnor? Vi kollade av med The Soundtrack of Our Lives, Hästpojken och Kings of Leon.

Kings of Leon

Text: Patrik Forshage

Kings of Leon har inte kokstävlingar med andra band så ofta numera och pissar bara i de tv-apparater som verkligen förtjänar det.

Nathan Followill är storebror till Caleb och Jared, och utgör tillsammans med kusin Matthew Kings of Leon. Men Nathan har inga ambitioner att vara ett föredöme för sina lillebröder, tvärtom. När det framåt eftermiddagen har blivit min tur att träffa honom på det posha designhotell i Soho där bandet bor har han hunnit göra ett antal intervjuer under dagen. Minst lika många mojitos har han dessutom hunnit med, att döma av blick, lätt sluddrande tal och – det kanske tydligaste tecknet – de tomma glasen på bordet framför honom.

Det nya albumet Only by the Night är verkligen stort. Är det skräddarsytt för arenaspelningar?
–Ja, det är det. Vi ville göra något riktigt mäktigt. Men skit i det. Hoppa över frågorna om det nya albumet, jag lovar att inte uppfatta det som oartigt. Fråga om det du vill veta istället.
Jamen det finns saker om ert nya album jag vill fråga om. Om det är ok? Jag vill till exempel veta vad som ligger bakom Calebs plötsliga religiösa grubblerier.
–Du och resten av världen. Ibland tänker jag att det hade varit bättre om vi inte hade gjort de där nya låtarna. När Caleb sjunger om ”the crucified USA” så handlar det om att det amerikanska folket är jävligt dåliga på att ta ansvar. De röstar fram dårar som presidenter, och sedan sitter de hemma och klappar sig på magen.
”Jesus don’t love me anymore” sjunger han också. Det är sensationellt från någon som gått ut så öppet med sin kristna bakgrund och grundsyn som ni gjort.
–Äsch. För det första har ingen av oss minsta minne av att ha spelat in den låten. Vi var så skitfulla den natten att vi inte kommer ihåg ett skit. Kvällen efter tyckte vår producent att vi skulle spela in lite extramaterial till b-sidor och så, och vi sa att, fine, då gör vi Cold Desert. ”Men den satte ni ju igår kväll”, svarade producenten, och vi blev helt paffa. ”Jaha, gjorde vi? Hur låter den?”
–För det andra sjunger Caleb faktiskt inte att Jesus inte älskar honom. Han sjunger ”don’t”, inte ”doesn’t”, och det är menat som en uppmaning till Jesus att sluta älska honom. Caleb mådde verkligen skitdåligt under den perioden. Skuld, antar jag. Sprit är som ett sanningsserum för oss, så är det bara.

Skuld är en högst begriplig känsla för den som likt bröderna Followill ägnat hela sin barn- och ungdom åt att resa runt södern med sin predikande pappa, och som sedan upptäckte rock’n’roll via de kassetter med Pixies och The Cure den yngsta brorsan Jared, den enda som fick chansen att gå i vanlig skola, fick av kompisar.

Att gå från den allra mest kristna uppfostran man kan tänka sig till den mest extrema form av rock’n’roll-liv, det måste vara en otrolig omställning. Och kanske en smärtsam sådan?
–Jo, i början var det väl så att man bad Gud om förlåtelse i sina böner. Men när jag tänker tillbaka på vår uppfostran handlade mycket om att skrämma oss till lydnad och Gudsfruktan, och det tycker inte jag är Jesus kärlek.
Ett fyra år långt party, har du sagt om er karriär.
–Det är just så det har varit.
Har ryktet föregått er vid det här laget? Skruvar hotellen fast tv-apparaterna när ni kommer?
–Jag har aldrig kastat ut en tv genom fönstret. Det verkar ju livsfarligt, man skulle kunna träffa en stackars förbipasserande i huvudet med den. Aldrig i livet. Jag har pissat i några tv-apparater dock.
Pissat i dem?
–Men då var de värda det.
Jag antar att du har några Keith Moon-historier om dig som bara väntar på att komma ut?
–O ja, en hel bok. Vill du ha en som handlar om flickor som väger mer än 150 kilo, eller en som handlar om flickor som väger mindre? Höhö. Nä, men allvarligt så har det blivit en hel del, bland annat eftersom det har blivit en del överdrifter med alkohol under åren.
Inte bara alkohol har jag förstått.
–Så sant, så sant. Men vi var tvungna att dra i handbromsen till slut. Det funkade inte längre när man inte kunde komma hem på julmiddag, eftersom mamma började gråta så fort hon såg oss. Vi var bara tomma skal. Då bestämde vi oss för att inte bli ett av de där hårdfestande och hårdknarkande banden som i bästa fall får ihop två hyfsade album och sedan går under. Om vi låter bli att ha kokstävlingar med andra band, som det blev några gånger, kan vi göra sju-åtta skitbra album, och sedan har vi både tid och råd att festa resten av livet.
Så ni lever ett lugnt liv numera alltså?
–Nja. Jag skulle ljuga om jag sa att det var slut med alla dumheter. Men det är inte alls på samma nivå som för.
Ge oss några festtips!

–Lagliga? Ok. Drick mycket vatten så att du inte torkar ut. Festa med folk du litar på, och på trygga platser. Och viktigast – betala kontant. Jag vet inte hur många tiotusentals dollar jag blivit av med genom att lämna kortet i baren. I övrigt har jag nog inga tips. Om man har levt i en virvelvind i fyra år hinner man liksom inte stanna upp och analysera.

—-

Hedonistintervjun med Soundtrack of our Lives hittar du här.

Ursprungligen publicerad som ”3X Hedonister” i Nöjesguiden

Hedonistintervjun med Hästpojken är gjord av en annan skribent och hittas förmodligen på Nöjesguidens hemsida

Wicked Cool/Playground

Vansinnesskriken, de pipande orgelslingorna, effektpedalerna (eller om det är spruckna högtalare) och framför allt popkrokarna – The Urges från Dublin har tagit på sig rollen som de främsta bärarna av garagerockens och i synnerhet The Sonics arv. Efter The Sonics dansbandscovers av sina egna låtar på Way Out West i somras finns behovet av just ett sådant band, och The Urges är rätt personer för uppdraget.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Rodriguez spelade in Cold Fact hemma i Detroit 1969 var han säker på att det var början på något stort för honom, och kanske för samhället dessutom.

– Det känns som igår. Allt som har hänt i mitt liv känns som igår. Tid är relativt, vem är det som har bestämt vad som är nyligen och vad som är länge sedan? Jag minns allt. Jag hade jobbat på fabrik innan och började leva musikerlivet fullt ut. Jag stannade uppe på nätter, jag umgicks i de kretsarna, jag hade det tufft, alltihop. Alla som var inblandade i skivan trodde att vi skulle slå igenom snabbt. Dennis Coffey, som jobbade på Motown och som producerade, alla musiker, skivbolaget, varenda en. Men så blev det inte.

Så blev det sannerligen inte. Trots att Cold Fact var ett mästerverk i protestgenren, med en mäktig suggestionskraft i sin underliggande groove och med mördande snygga psych-partier, sjönk den som en sten. Absolut inget hände med Rodriguez musikkarriär, och revolutionen dröjde likaså.

– Jag spelade in mitt andra album i London 1971. Men inget hände med det heller, och då la jag ner musiken. Jag började jobba med annat istället. Ett tag gick jag tillbaka till jobbet på fabriken, och sedan jobbade jag på byggen, med rivning, med renovering, vad som helst. Och så pluggade jag filosofi.

Du jobbade som lärare också?
– Ja, i ett och ett halvt år. Det var fantastiskt att få jobba med barn, där kan man verkligen påverka.

Men på ett sätt som är alldeles för fantastiskt och otroligt för att kunna vara påhittat hände det ändå saker med Cold Fact. Skivan blev nämligen en internationell succé och Rodriguez en nästan mytologisk gestalt, utan att han visste något om saken.

– Några exemplar av skivan hade tydligen hittat till Sydafrika, på något sätt. Där började radion spela mina låtar, och folk kopierade skivan och spred den över hela landet. På samma sätt gick det till när den spreds vidare från Sydafrika till Australien, på en bootleg som en radio-dj i Sydney började spela. Tydligen har den blivit rätt stor i Zimbabwe också, men jag vet inte om jag vågar åka dit och spela. Det är ganska osäkert där.

I spekulationerna om dig ryktades om att du var död eller satt i fängelse.
– Jag hade ingen aning om ryktena. Shit, jag visste ju inte att det fanns folk som brydde sig om mina gamla skivor, och ännu mindre att de undrade vad jag gör nuförtiden.

1998 hittade David Holmes ett tummat exemplar av Cold Fact, och föll självfallet omedelbart för Sugarman. Den skulle sitta fint på min skiva med The Free Association, tänkte David Holmes och använde hela sitt kontaktnät för att spåra upp Rodriguez, eller åtminstone hans efterlevande, för att skaffa rättigheterna till låten. Och se, på en byggplats i Detroit hittade han honom, pigg och frisk och lika engagerad som i sin ungdom.

– David Holmes är fantastisk. En ung kille från Belfast som har fingertoppskänsla för musik. Han lät mig spela in en ny version av Sugarman. Jag fick mest hålla till i bakgrunden bakom en tjej som sjöng lead, men det var helt ok.

Och sedan var bollen i rullning. Först på dagordningen stod turnéer i Sydafrika, där han togs emot som en stjärna.

– Nu har jag turnerat där fyra gånger, och lika många gånger i Australien. Det är framför allt unga ansikten i publiken, folk som har hört mig via sina föräldrar. För mig är det fantastiskt att få resa så, och det jag ser är att världen har tillräckligt med tillgångar för alla. Men jag ser också att företagens konglomerat har byggt upp en gigantisk arbetarklass som de flyttar runt som de har lust, allt för att kunna höja sina priser och minska sina omkostnader.

I augusti var så Rodriguez på ett två veckor långa besök i Sverige. Han var inbjuden av Hysteria Film som gör en dokumentär om Rodriguez, med Andreas Bohman som regissör, och när han ändå var på plats har han passat på att ge en gratiskonsert på Mosebacke med ett svenskt pickupband.

– Alla är så vänliga här. Och det är precis som alla har sagt – alla svenska kvinnor är vackra och alla svenska män är vikingar. Du vet, jag är från Detroit, och den staden är motsatsen till Sverige. Där är det en mycket hårdare verklighet.

Det har jag lätt att förstå. Vad reagerar du särskilt på här i Sverige?
– Att ni har så vacker accent när ni talar engelska.

Äsch, nu skojar du. Vi låter ju som svenska kocken i Mupparna.
– Haha, ja, lite, men det är väldigt vackert. Ni nästan sjunger engelska. Svenskar måste vara väldigt musikaliska. Det märktes på det band jag spelade live med igår, med Johan Carlsberg, Andreas Unge och deras vänner. Vi hann repa tillsammans en gång innan konserten, och de var fantastiska.

Ett samtal med Rodriguez är ingen linjär och välstrukturerad sak. Han får infall, blir distraherad och hamnar på stickspår. Men så fort vi talar politik blir han fokuserad.

Cold Fact var ett inte så lite revolutionärt album.
– Jag menade inte att vara kontroversiell. Jag ville bara spela musik.

Men du sjöng saker som att ”The systems gonna fall soon”.
– Jo, samtidigt måste man säga vad man vet och vad man tycker, så visst, på ett sätt har jag alltid varit en musikalisk politiker.

Och i någon mån en vanlig politiker dessutom, eller hur? Du har ställt upp i flera lokala val under den ”bortglömda” tiden.
– Ja, till flera olika samhällspositioner, state representant, kommunfullmäktige, sådana grejor. Men jag har aldrig varit någon politiker, bara en engagerad medborgare. Två gånger har jag ställt upp som borgmästarkandidat i Detroit. Men du vet, jag är en evig förlorare. De märkte mig inte ens. Jag fick 7500 röster, som mest. Det är omöjligt att åstadkomma något i USA om man inte har pengar och kontakter, och redan det visar att den amerikanska demokratin är rutten. Samtidigt är det ändå rätt att ställa upp i val och försöka kampanja, åtminstone för att kämpa för att få upp de viktiga frågorna på agendan. För marijuana-förbud, mot polisbrutalitet, mot nepotism i samhällstoppen och affärslivet. Sådant kan man inte sluta slåss om.

Så ditt samhällsengagemang har inte mattats av på 40 år?
– Hur skulle det kunna göra det, när bara 18% av de röstberättigade deltar i primärvalen, när Detroits borgmästare just släppts ur fängelset, och när landet styrs av Usama Bin Bush som kom till makten genom valfusk. Schwartznegger fuskades också in av de rika. Det är inte folket i USA som styr, det är Exxon i Texas. Hur kan man undvika att kämpa mot det? Man kan aldrig icke-veta det man en gång vet, och man får aldrig vara tyst om det man ser. Ondskan vinner när de goda är passiva. Men de verkliga revolutionärerna i musiken är folk som George Harrison, som introducerade sitaren i pop, eller Willie Nelson med sina Farm Aid-galor. De påverkar verkligen samhället. För att inte tala om Victor Jara i Chile, som fortsatte sjunga om Pinochet tills de tog ifrån honom hans händer.

Tillbaka till din fantastiska historia. Finns där en sens moral i ditt öde och din senkomna uppskattning?
– Alla youngbloods behöver lära sig att tålamod lönar sig. Tid är relativt, och förr eller senare blir det som du hela tiden har velat.

Rodriguez Cold Fact (Light in the Attic/Border) släpps igen den 1 september. Äntligen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Polythene/Plugged

Vore de engelsmän eller amerikaner vore de välförtjänta kulthjältar. Kolla videon.
Hade Håkan Soold varit engelsman eller amerikan hade han tillhört en utvald skara internationellt erkända men mycket måttligt säljande kulthjältar. Med sin högkvalitativa och småpsykedeliska rock, sina smidiga gitarrslingor nästan på Tom Verlaine-nivå och sin habila röst ganska nära Ian McNabb (se det som en rekommendation) borde han sorteras in bland just sådana artister, tillsammans med Richard Lloyd, Chris Spedding och Matthew Sweet. Hans bakgrund i klassiska Dom Dummaste, vars Lars Cleveman gästar här, skulle ha bidragit till kulten, medan gäster som Green on Reds Chris Cacavas hade varit manna för finsmakarna. Nu är Håkan Soold och hans plastkompisar inte engelsmän eller amerikaner utan svenskar, och det gör kulten nästan försumligt liten. Den som hittar till Plastic Pals andra vägar är dock att gratulera.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

4AD/Playground

Den gamla experimentella vernissagerocken har ersatts av en smart och pigg Prince-funkig hitparad.
När singeln Golden Age släpptes härom veckan anade man fulspel. Så slickat och kommersiellt funkigt hade TV on the Radio aldrig låtit, och misstanken att singelvalet var avsett att lura in intet ont anande svenssons i bandets experimentella vernissagerock kändes inte alls långsökt.

Så var det nu inte, eftersom hela albumet är just så flyhänt och lättillgängligt i sin smarta och pigga Prince-funkiga hitparad. Det är så smidigt och kul att Beck uppgivet linkar hem till äldreboendet medan TV on the Radio sätter afroblås, falsettsång och något mäktigt stråkarrangemang som om de var uppvuxna på en topplista snarare än i en Williamsburgh-ateljé.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När singeln Golden Age släpptes härom veckan anade man fulspel. Så slickat och kommersiellt funkigt hade TV on the Radio aldrig låtit, och misstanken att singelvalet var avsett att lura in intet ont anande svenssons i bandets experimentella vernissagerock kändes inte alls långsökt.

Så var det nu inte, eftersom hela albumet är just så flyhänt och lättillgängligt i sin smarta och pigga Prince-funkiga hitparad. Det är så smidigt och kul att Beck uppgivet linkar hem till äldreboendet medan TV on the Radio sätter afroblås, falsettsång och något mäktigt stråkarrangemang som om de var uppvuxna på en topplista snarare än i en Williamsburgh-atelje.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Problemet med den här sortens hyllningar är att de ofta verkar i två riktningar. Det är inte en dag för tidigt att uppmärksamma Olle Ljungström, men alltför många av uttolkarna förminskar snarare än lyfter hans sånger, och då motverkar det uppmärksammandet.

Inte så att Olle Ljungströms sånger inte skulle tåla att kläs av intill bara skinnet, som konceptet är här, tvärtom. Men sångare som Eric Gadd, Emil Jensen och Tomas Andersson Wij stannar just där, och i banala artisters händer blir även Olle Ljungströms sånger banala.

De enda som kryper under huden på låtarna är Andreas Mattson, Di Leva och lite överraskande Bo Sundström, och det räcker inte för att skivan ska fungera som hyllning och än mindre för att locka nya lyssnare till Olle själv. För oss redan frälsta funkar den utmärkt som motivator att plocka fram originalen igen, men där stannar det.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Sitt namn till trots är Emiliana Torrini nästa stora sångerska från Island, och är redan ordentligt etablerad bland hobbits och rättvisemärkta stadiumartister. Det enda hon delar med Björk är den där charmerande brytningen, och istället för flippade excesser sjunger hon snygga sparsmakade sånger med subtil groove och gott humör, trots allvarstyngda texter om kraschade relationer.

Något segt reggaeparti vägs med lätthet upp av den pigga Bow Wow Wow-moderniseringen i Jungle Drum, och Emiliana Torrini besitter både röst och låtkänsla som merparten av hennes nordiska kollegor skulle ge inte bara sina högerarmar utan till och med sina kompletta Joni Mitchell-, Nico och (hemliga) Sade-samlingar för.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Varenda detalj är exakt när Fatboy tar sig an all things 50’s. Rock’n’roll, crooning, swing och framför allt rockabilly, alltihop genomförs så stilfullt att man häpnar. Det är mer än en aning musealt, givetvis, och Thomas Pareigis är en mindre profilerad sångare än den samtida mästaren Richard Hawley.

Men i sina bästa stunder påminner Fatboy både om sina förebilder från då och någon gång till och med om de främsta bland nyskapande traditionalister, som The Havalinas. I sina sämsta stunder får de fortfarande Stray Cats att framstå som maskeradfjantar, och det är ingen dålig lägstanivå.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Vare sig Howe Gelb befinner sig i ett stim och släpper fyra skivor i månaden eller som på sistone sänker sitt utgivningstempo avsevärt, låter ändå varje album som ett ofärdigt utkast fyllt av skisser till mästerverk inom spridda genres som americana, trögflytande Lou Reed-rock och jazzig bossa. Och som hos Leonardo da Vinci är redan de hastigt nedkastade konstruktionerna med sitt försiktiga skorrande så klockrena att det är uppenbart att de inte bara skulle fungera utan revolutionera om de bara blev byggda.

Själv har dock Howe Gelb redan hastat vidare till nästa idé utan en tanke på att slutföra den förra, och varken de lokala danska musiker från trakten kring hans sommarställe som idag utgör Giant Sand eller gäster som Isobel Campbell, Neko Case och M Ward skulle drömma om att störa geniet med petiga synpunkter.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden