Hej Hjärtespalten.

Jag är en gratistidning på 26 somrar som har ett jättestort problem. Saken är den att jag har varit kär i musiken från en kille som heter David Sandström i flera år. Han skriver jättejättefina popsånger med snygga muskler men som samtidigt är väldigt mjuka och goa. Fast han verkar jättesmart sjunger han hela tiden refränger som inte känns så där svåra och komplicerade, utan som man faller för direkt. Hans bästa kompis heter Dennis Lyxsén och är jättepoppis, men jag gillar faktiskt David Sandström mycket mer, eftersom både hans röst och hans låtar är mycket bättre.

Problemet är att David Sandström inte alls verkar känna på samma sätt för mig. För ett par år sedan bestämde jag mig för att berätta hur jag känner i en recension, men han brydde sig inte alls. Värst av allt var att han till och med skämtade om mig på scenen framför mina kompisar och en massa andra, och sa att han inte alls gillade mig.

Nu har David gjort en ny skiva, och när jag lyssnar på den blir jag alldeles varm i hela kroppen. Den är kanske lite slarvigare än hans förra, och lite lång med sina 16 låtar, men just för att han alltid är så kraftfull och samtidigt så snäll kan jag inte sluta lyssna. Nu skulle jag behöva ett råd. Tycker du att jag ska berätta hur jag känner för hans nya skiva i en ny recension, eller tror du att det inte finns några chanser alls för mig och David Sandströms musik?

Hälsningar NG

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den evige bohemen, poeten och världsräddaren Donovan skildrar ”det renässansårtionde som var 60-talet” i sin nya självbigrafiska DVD. Nöjesguiden ringde upp Donovan, och blev kungligt underhållna.

I Don’t Look Back, filmen om Bob Dylans Englandsturné 1965, riskerade Donovan Leitch sitt rykte för all evighet. Snacket om att han var en skotsk Dylan-wannabee blev inte direkt mindre av scenerna där Dylan fullständigt pulveriserar sin beundrare. Men Donovan är gjord av teflon, och även om han aldrig blev någon Dylan blev han ändå en av hippie-erans främsta företrädare med hits som Sunshine Superman, Hurdy Gurdy Man och Season of the Witch. Och även om senare årtionden varit mindre generösa mot honom har han haft stunder av framgång och uppmärksamhet, till exempel när TV-serien Young Ones (Hemma Värst) idogt hyllade honom, eller när han gjorde en turné med svärsönerna i Happy Mondays.

Med anledning av sin nya biografiska DVD Sunshine Superman, The Journey of Donovan (Border) håller Donovan högtidligt och stundtals högtravande telefonhov för journalister. När hans agent lämnar över luren till honom dröjer det en god stund innan han är beredd att börja prata. Under tiden underhålls jag med akustiskt gitarrplinkande.

Var det du som spelade i bakgrunden?
– Ja, jag tänkte att du behövde få lite underhållning och själsfrid.

Tack. Ditt nya album har blivit försenat, förstår jag?
– Eh, ja. Ritual Groove kommer i vår. Det kändes rätt att låta den här DVD:n få utrymmet nu.

Är du nöjd med DVD:n? Jag förstår att du inte bara är huvudpersonen utan har haft ett avgörande inflytande på innehåll och utformning.
– Jag har faktiskt inte sett den som helhet, bara i delar. Men min fru och musa Elinda har sett hela, och hennes omdöme litar jag fullständigt på. Så jag är mycket nöjd. Regissören gjorde ett bra jobb. Tanken var att han skulle följa min biografi från 2005, och samtidigt skildra det renässansårtionde som var 60-talet i sitt sammanhang. Första gången jag träffade regissören Hannes Rossacher kom han hem till mig och såg alla mina artefakter och samlingar, och jag minns hans första iakttagelse. ”You’re very well organised for a gypsy – vad vill du säga med din film?” Låt mig diskutera de bohemska idealen, var mitt svar.

Så du ser dig fortfarande som en hippie?
– En hippie, en bohem, eller om du vill en outsider. Colin Wilson fångar mig ganska bra i sin bok om den bohemiska själen. En sann bohem måste ställa sig utanför samhället för att kunna se, men eftersom bohemen är ett ideal och når succé vill alla ha sin lilla bit av honom och hans talang. Jag är fortfarande en bohem, precis som till exempel Joni Mitchell fortfarande är, och givetvis Leonard Cohen.

Kan du känna samhörighet med den nya vågen av hippies och folkmusik? Devendra Banhart, eller Fence-kollektivet?
– Det blir alltid så att vi måste återvända till ljudet av en röst och ett instrument. Där finns renheten, där kan du studera ljudet. Och så är det ett billigt sätt att göra musik. De där du nämner – jag älskar dem alla. Min 17-åriga dotter har samma syn på musik, och hon låter mig höra mycket nytt. Evanescence till exempel, dem har jag fått från henne.

Men Evanescence är väl varken folkmusik eller bohemer?
– Jodå, det är de. Lyssna! Om du lyssnar kommer du att höra att det är folksång i botten.

Vilken relevans har din musik för unga idag?
– Unga som arbetar med musik respekterar mig mycket. Jag bryter mot alla regler, men jag är också mycket skicklig, trots att jag aldrig studerat musik. Det är kunskaper jag bär med mig från mina tidigare liv.

Det är inga dåliga kunskaper, Donovan Leitch.
– Jag vet, jag vet. Jag är doktor i poesi. Vill du boka tid för en undersökning, eller för att bli helad? Jag fick en doktorstitel i poesi, och för mitt miljöengagemang, och det roligaste var att jag tog emot den i St Albans Cathedral, samma ställe där jag brukade gömma mig bland gravstenar för polisen på sextiotalet.

John Lennon är citerad när han kallar dig poet i första hand. Uppfattar du dig själv så?
– Jag har kallat mig poet ända sedan jag var 14 år. Hello, poet, säger jag till min spegelbild. Poeter ser den sanning som regeringar vill tysta ner, och poeter berättar om den. Poeter är världens räddare. Men man måste vara mycket skicklig, som jag är, för att kunna hitta den talade eller sjungna poesin i sin själ.

Finns det tillfällen när du möter din egen musik i oväntade sammanhang?
– Jag har aldrig hört min musik i en hiss, tack och lov. Men det har hänt att jag sitter på en restaurang och hör något jag gillar i högtalarna. ”Vad är det här, det är ju skitbra, vem är det?”, har jag frågat, innan jag känt igen min egen inspelning.

Du har hängt med Brian Jones och Jimmy Page, och inte minst med Dylan och som sagt Beatles i dina dagar.
– Jag lärde John Lennon att spela plockande gitarr, och sedan lärde han Paul McCartney samma sak.

Till och med Alice Cooper har du spelat in tillsammans med.
– Det är ett kul minne. Jag höll på med ett album 1971, och Alice Cooper spelade in i studion på våningen under. Jag hade sex stycken 14-åringar som stod där tillsammans med sina förkläden för att sjunga kör, och när Alice kom in i min studio ställde sig deras beskyddare i ring runt flickorna. Men Alice frågade om inte han kunde få dirigera dem, och istället för att sjunga vänt och flickaktigt fick han dem att sjunga argt och hotfullt. Det blev jättebra. Sedan hängde jag med in i hans studio, och sjöng lite på Billion Dollar Babies. Men jag kommer mest ihåg att gitarristen spelade jättehögt, så att jag fick ont i öronen.

Och så har ditt barnbarn Shaun Ryder till pappa.
– Haha, Happy Mondays var 80-talets motsvarighet till The Rolling Stones. När jag turnerade med dem hade vi en galen tid, verkligen galen. Men jag vet faktiskt inte riktigt hur Shaun Ryder mår idag. Min dotter Oriole är skild från honom, och vi kämpar för att lilla Coco, som faktiskt är 14 nu, ska få träffa sin pappa lite mer. Men det är svårt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Frida Hyvönen är sig lik, men hennes musik har köpt en sprillans ny garderob. Nöjesguiden ringde henne för att få veta mer.

Du har tagit ett stort steg med arrangemangen på nya albumet.
– Tycker du? Det är ju inte så att jag har bytt kön och börjat jojka. Det är väl mest att det finns trummor på nya skivan, och sådana har inte varit med så mycket tidigare i livet. Men jag har länge velat spela med trummor, över huvud taget att ha folk att spela med.

Kommer du att uppträda med band från och med nu?
– Det var ett av skälen till att göra skivan så här. Jag har längtat efter att ha ett band att dela hela grejen med. Några av musikerna har jag turnerat med förr, till exempel trummisen Tammy som spelade med Jens Lekman när vi åkte i USA ihop.

Den musikaliska spridningen är också större än tidigare. Girl group-låtar, munter indiepop, en hel del musikal och 70-talssinger-songwriter.
– Det gängse sättet att tänka om att göra en skiva är att man har koll och veta var A och B ligger och hur man ska gå mellan dem. Så är det nog inte med mig, jag har prövat och testat mig fram. Det går att göra när man jobbar fokuserat. Jag har stigit upp varje morgon och jobbat med skivan sju dagar i veckan. Sedan jag flyttade till Flarken mellan Umeå och Skellefteå blir det ju inte lika många sena kvällar på Riche.

Är du äventyrligt lagd?
– Oj. Ja, jag är nog det. Jag gillar att ge mig ut i okänd mark, och jag är tillräckligt stabil för att våga ta risker. Egentligen är ju hela livet ett mysterium.

Det är texterna som är din passion, melodier råkar du skriva ”med vänster hand medan man talar i telefon” har du sagt.
– Ha ha. Har jag? Det ligger något i det. Texterna är centrala, och melodierna kommer väldigt enkelt, men alla är inte bra. Egentligen består mitt melodiarbete mest av sållning.

Hur mycket av texterna är du, och hur mycket är fiction?
– Det känns inte jätteviktigt att berätta.

Jag undrar eftersom du med värme sjunger om ett antal guilty pleasures, med både Kylie och Dirty Dancing redan i inledningsspåret.
– Guilty pleasures? Inte för mig. Inte alls.

Abortskildringen är oerhört stark.
– Tack! Det hoppades jag verkligen att folk skulle tycka. Det är en sådan hyschgrej med så många olika bottnar. Egentligen är det ju märkligt bara att kunna bestämma över liv, och samtidigt är det så laddat att ingen pratar om hur aborter går till. Jag försökte hålla texten väldigt saklig, utan några känslor alls nästan, bara som en berättelse från en särskild tid och en särskild plats. Tycker du att den sticker ut från resten av skivan?

På sätt och vis. Utöver texten är den väldigt ljudmässigt avskalad, till skillnad från låtarna runtomkring.
– Just det, och med en nästan kabaret-artad melodi. Det blir, eh… bitterljuvt… eller tragikomiskt, eller…

Jag antar att den kommer att väcka en hel del uppmärksamhet i USA.
– Det får man nog räkna med. Men det är ju inte den kristna högern som recenserar skivor, så det är svårt att veta.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Frida Hyvönen tar ut svängarna med fullt band till sin fantastiska röst och sitt storslagna piano finns det inga tabun. Först verkar det nästan för mycket. När Frida Hyvönen tar ut svängarna med fullt band till sin fantastiska röst och sitt storslagna piano finns det inga tabun. Det är ekokammare, kastanjetter och maffiga körer, det är girl group-travestier och musikalnummer med taktbyten och tonartshöjningar, det är guilty pleasures som Kylie och Dirty Dancing, det är banala kärlekshistorier och de djupaste känslor.

Den sakliga abortskildringen i December, på intet sätt ett ställningstagande i någon debatt, får håren att resa sig, men orsakerna till den fullständiga kapitulation man snabbt tvingas till är helt andra. De handlar fullt ut om fantastiska sånger och inte minst om Fridas sätt att sjunga direkt från sitt hjärta till våra, utan att passera någonderas logiska system.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ingen slår Kaiser Chiefs på fingrarna när det kommer till målgruppsanpassning. De vet precis vilka beten som funkar på de halvgamla brittiska män de sålt två identiska album till förut. Något som funkar tvärs igenom publarmet. Blurpop med högljudda indiegitarrer, men utan sånt där jobbigt konstnärligt tjafs. Whoa-refränger man fortfarande kan skråla med i efter fem pints (sånt är särskilt eftertraktat nu när Gary Glitter gjort sig till persona non grata). ”Annat-var-det-på-vår-tid”-gnäll på dagens ungdom (”It’s cool to know nothing”). Vanliga hederliga brittiska te-referenser. Glatt humör och upptempo. Inte mer än en halvtimmes speltid. Cheers, mates!

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

För ett år sedan kunde man jubla över Those Dancing Days entusiasm, över deras sprittande och väldigt spretiga soul-indiepop och över den fullständigt distanslösa övertygelse som fanns i Linnea Jönssons röst. Men fler än en i branschen gjorde allt det där med ett milt överseende och en klapp på tjejernas huvuden.

När EP-låtarna från då som här ställs mot nyare alster blir Those Dancing Days nästan muterade utvecklingsprocess uppenbar, och jag skulle vilja se den som försökte behandla dem så idag. Those Dancing Days nya låtar är så många resor tightare och intensivare, deras vassa framföranden matchar fullt ut den entusiasm som är intakt, liksom för övrigt spretigheten, och Linnea vuxit ut till en av de kaxigare sångerskor vi hört i Sverige. Den som försöker klappa dem på huvudet får akta sin hand.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

————-

Ni har utvecklats väldigt under året sedan EP:n.
— Den största förändringen är att Linnea och Mimmi har slutat skolan NU, så att vi kan satsa fullt ut och lägga all energi på musiken och allt runt omkring den. Vi har mycket mer scenvana och utvecklas hela tiden på våra respektive instrument. Eftersom vi reser och spelar mycket så hinner vi inte jobba med något annat. Från början var det bara en kul grej att spela i band på fritiden, men det är ännu roligare nu när vi kan satsa på och jobba med det bästa vi vet.

Det måste ha varit en omtumlande år?
— Ja men det har varit fantastiskt! Vi får vara med om så mycket kul och se så många nya saker hela tiden, det känns som om det aldrig tar stopp. Det har känts lite konstigt att gå från att vara hobbymusiker till professionell, och att då helt plötsligt bli hårdare bedömd eftersom kraven höjs. Men jag tycker att vi klarar det bra, vi har alltid inställningen att ha så kul som möjligt och göra på vårt sätt. Passar det inte skiter vi i det.

Vart är ni på väg härnäst?
— Vi ska till Japan i november! Det ska bli grymt! Vi vill spela så mycket som möjligt och fortsätta ha så kul som vi har. Så småningom ska vi börja jobba på en ny skiva, och vi har pratat om att kanske flytta till en annan stad och bo där ett tag tillsammans om något år. Men man vet aldrig var man hamnar.

Lambchop sänker volymen ytterligare och fokuserar all sin energi på sångernas inneboende skönhet.”This is my song – don’t sing along” muttrar den tillbakadragna Kurt Wagner, och det är inte med allsångsrefränger eller buller och bång Lambchop kommer tillbaka. Men när de som här fokuserar all sin energi på sångernas inneboende skönhet och sänker volymen ytterligare, så att den ömsint orkestrerade soul/americana-kombon nästan slår över i easy listening, är det svårt att låta bli att nynna med lite. Förlåt.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

AC/DC fick tomt i krutförrådet redan för ett halvsekel sedan. Det vet Angus Young, och det vet Angus Young att publiken vet. Men AC/DC fick å andra sidan ihop tillräckligt med festanthems för en hel livstid enbart på sina sex-sju första album, och därför vill varken de eller vi avsluta festen och gå hem och lägga oss.

Deras första album på åtta år ska därför inte ses som ett försök att skapa nytt material till deras parad av odödliga låtar utan bara som en påminnelse om AC/DCs existens, som om det skulle behövas, och som en ursäkt att dra runt jorden ytterligare något varv för att spela de låtar vi verkligen vill höra. I den funktionen funkar Black Ice utmärkt, men både AC/DC och vi vet att vi inte kommer att ropa efter någon av de här låtarna i Globen i februari.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Foto Dag Vag 2005: Mattias Hedström

Under många år i Nöjesguidens barndom var Stig Vig en av de skribenter som med sina intervjuer och recensioner bidrog till att utveckla tidningens personlighet och ton. Igår avled han, 63 år gammal. Vi vill hedra honom genom att återpublicera det sista samtalet med Stickan, aka Per Odeltorp, som Nöjesguiden hade, år 2008 i samband med återutgivningarna av Dag Vags skivor.

– Tage, vinka!

Så skanderade vi där nere på klubben Underground under Sergels Torg, och när Dag Vags trummis, tillika Stig Vigs bror, generat lyfte handen till en hälsning jublade vi intensivt. Visst tyckte vi att vi var lite ironiska i vår uppmaning, herregud, vi var ju barn av punken, men vår kärlek till Dag Vag var djup och intensiv när vi följde dem till spelningarna på Underground, Mariahissen och Eriksdalshallen.

I Eriksdalshallen spelade de i november 1980 tillsammans med sitt syskonband Ebba Grön på den gemensamma turnén Turister i tillvaron. De hade hamnat i den lite underliga situationen att som Sveriges två största band spela förband till en inte helt etablerad brittisk popsångare. Så när de hade avslutat varsitt set, och spelat ett par låtar tillsammans som extranummer, klev en liten engelsman i för stora glasögon upp på scenen för att spela sånger bara enstaka i publiken kände igen. Undertecknad var alltså inte ensam att rycka på axlarna efter tre-fyra låtar från huvudakten och prompt gå därifrån – samma sak gjorde halva publiken.

— Spelningen i Eriksdalshallen var rätt kul för oss också, om man säger så, minns Stig Vig idag. Elvis Costello var förvarnad av EMA att han skulle ”värmas upp” av två av Sveriges för tillfället mest populära band, ändå går han in och kör tio (eller hur många det var) nya låtar på raken. I och för sig hade de flesta redan gått när han satte igång, men han var inte särskilt glad efteråt.

Att Dag Vag var det enda band i landet som kunde tävla med Ebba Grön i popularitet 1979-82 framstår förstås som obegripligt idag. Medan Ebba-mytologin har ökat år efter år, med återutgåvor, gamla liveinspelningar och boxar i en aldrig sinande ström, har Dag Vags 300 000 tusen sålda album, topplisteplaceringar och Rockbjörnar i det närmaste försvunnit i glömska. Det finns många att skylla på för den saken.

Den första är Dag Vag själva. Med ideliga party-återföreningar och nya inspelningar har de bidragit till att devalvera sitt minne – för ofta, för plojigt, för ointressant. Nästa skyldiga är landets alla efterföljande band, som haft Ebba Grön i bröstmjölken men vid intet tillfälle grubblat på om det finns influenser från progg-rock-reggae att integrera i sin musik. Dag Vags musik verkar ha varit en återvändsgränd, och deras arv har inte hörts i svensk musik sedan deras första nedläggning. Men störst skuld skall tillskrivas skivbolag och rättighetsinnehavare, som vid ett par tillfället har testat hur landet ligger med samlingsalbum, men som aldrig (säger aldrig!) låtit originalalbumen finnas tillgängliga på CD. Förrän nu.

Men nu äntligen kommer deras fem album innan nedläggningen 1983 nu på CD, med drivor av välmotiverade bonusspår, antingen alltihop ihoppackat i en liten låda eller var för sig, beroende på hur desperat fan man varit. Om det inte hade varit en sådan självklarhet att skivorna skulle finnas tillgängliga hade det varit en kulturgärning av sällan skådat slag, men det är också en perfekt illustration av ett av Sveriges bästa bands snabba uppgång och lika hastiga fall.

Debuten, som bara heter Dag Vag och som introducerar deras hemvävda reggaelogga som omslag, är ett riktigt riktigt bra genrep. Stig Vig, Bumpaberra, Tage Dirty, Zilverzurfarn och tidiga medlemmen Olsson blandar ska och reggae med lite blues, punk, stora doser folkrörelseprogg och en liten antydan av svenskt kulturarv (Elsa Beskow, minsann, och senare skivor fortsatte på det spåret med Dan Andersson, Evert Taube och Thore Skogman) på ett sätt som slog undan fötterna på avsevärt fler än bara mig. 

Inget annat ungt band skulle kommit på idén att inleda sitt debutalbum med en Träd, Gräs och Stenar-cover (och inget annat ungt band hade rott idén tryggt iland heller, för den delen), just när det var dags att göra upp med den svenska musikrörelsen, och Dungenfans gör klokt i att utforska bonusspårens tidiga jamversion av Tokna & Galna. Med den eventuellt drogliberala Jag Blev Inte Hög hamnade de för första men långtifrån sista gången i onåd hos etablissemanget (men blev å andra sidan en seriesida i amatörserietidningen Svenska Serier). Men mer än ett genrep var albumet inte, storverket återstod fortfarande.

Med den liveinspelade uppföljaren Scenbuddism peakade Dag Vag. Avsevärt säkrare på vad de ville och hur man åstadkom det (och med ett liveljud som vida överträffar debutens studioljudkvalitet, även i remastrade versioner) spelade Dag Vag in en riktig klassiker.

– Då åker vi, inleder Stig Vig en lång tagning av den nu tvärsäkra och hypertighta färdiga versionen av Tokna & Galna, och åka blev det. Han och Tage Dirty, aka bröderna Stig och Lennart Odeltorp, tog med sig alla sina erfarenheter från att reggaeifera svensk folkmusik med Peps Perssons Kapell. De tog dessutom med sig landets hetaste organist Bumpaberra, Brynn Settels, som var av-och-tillmedlem i Dag Vag under hela bandets existens. Till de hade de letat upp den unge gitarrhjälten Zilverzurfarn, eller Johan Zachrisson, idag mest känd som far till Lykke Li. Nytillskottet Beno Zeno, eller Kenny Håkansson (ingen relation till sin namne i Hellacopters och på Nöjesguidens skivredaktion) som han kallades i Mecki Mark Men och Kebnekajse, var en veteran från den tiden när svensk musikrörelse var mer intresserade av kraut och progressive än av kamp och progg, och tillsammans fulländande de Dag Vags flummigt gungande och samtidigt sylvassa musikrörelsereggae. Fattiga & Rika, barnramsan Pär i Hagen och inte minst Dimma i en hårdsvängande komplett bandversion – Scenbuddism är den bästa svenska liveskivan någonsin.

Deras tredje album, Palsternacka från 1980, var mer en räkmacka än en rotfrukt. Den majestätiska inledande programförklaringen Musik var en bicicleta i öppet mål, och visst fanns där fler fina stunder. Men Palsternacka var också början till slutet. Dag Vag tillät sig att slarva i banddemokratins namn, bland annat i Rulla På som aldrig borde nått utanför replokalen Kapsylen. Likaså Vaskarubli, en sunkig svarscover på Ebba Gröns tagning av Flyger, sitter väldigt obekvämt i Dag Vags knä.

När det var dags för 7 Lyckliga Elefanter hade vi vuxit ifrån varandra, Dag Vag och jag. För min del hade de hjälpt mig upptäcka att det fanns en hel musikvärld utanför Stockholms län att utforska, och för Dag Vags del var det i ärlighetens namn ett rätt oinspirerat ögonblick. Kanske var det omgivningen som styrde koncentrationen i andra riktningar, tillsammans med Talking Heads och Grace Jones vid Compass Point på Bahamas, där skivan spelades in. Influenserna från andra delar av Västindien hördes visserligen till exempel i pigga Ge Bullen Ett Ben, men en översättning av Generation X och Billy Idols Dancing with Myself blev mer än lovligt fånig, och några engelskspråkiga försök som är påhäftade här gör fortfarande ingen mänska glad.

Deras femte album Almanacka var en gåva till de trognaste fansen, i form av en andra liveskiva som inte ens en gästande Don Cherry lyckades lyfta, och med samma Träd, Gräs och Stenar-cover som de började sin albumkarriär, fast baklänges, lade de ner verksamheten och sagan var all. Dag Vags fall blev lika snabbt som deras hastiga uppstigande.

Men även om kvaliteten sjönk på de sista skivorna, och även om Scenbuddism så fullständigt utklassar resten av Dag Vags katalog, innebär nu inte det att man kan snåla in och nöja sig med en separat CD istället för boxen. Dels är boxen ett tidsdokument av det enda lyckade mötet mellan progg, punk och Västindien, med äkta guldklimpar spridda över alla fem skivorna. Dels finns det ett maffigt bonusmaterial på alla skivor, framför allt i form av bandets mäktiga singlar. Den fornelektroniska debutsingeln, Sånt Är Livet, Selecter-översättningen Trycke E För Mycket och vad som närmast var Per Cussions soloprojekt Kinesiska Muren. För att inte tala om chansen att få alltihop signerat, genom att beställa via Dag Vags hemsida. Det slår till och med att få Tage att vinka.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, och igen med ny ingress i samband med Stig Vigs bortgång i januari 2012)

Ursprungligen publicerad som ”3X Hedonister” i Nöjesguiden

Det sägs att sönderslagna hotellrum, sexchocker och spritåknarkfester hörde sjuttiotalets artister till. Men är det verkligen bara yoga, kabbala och rökelsekar som gäller för dagens stjärnor? Vi kollade av med The Soundtrack of Our Lives, Hästpojken och Kings of Leon.Det sägs att sönderslagna hotellrum, sexchocker och spritåknarkfester hörde sjuttiotalets artister till. Men är det verkligen bara yoga, kabbala och rökelsekar som gäller för dagens stjärnor? Vi kollade av med The Soundtrack of Our Lives, Hästpojken och Kings of Leon.

Soundtrack Of Our Lives

–Vi är extremt trögstartade.

Så sammanfattar Ebbot grunden för The Soundtrack of Our Lives skapande, och kanske för hela deras existens. Han säger det för att beskriva hur det var att börja jobba ihop igen efter fyra års paus, och som om orden inte vore tillräckligt visar bandet upp det både en och två gånger när Nöjesguiden träffar dem. Vänliga och tillmötesgående är de, inte tu tal om saken, men de är också misstänksamt avvaktande. Fotografens idé om bilkrasch övervägs noga, men efter en trevande inledning piggnar de till och poserar allt muntrare. På samma sätt förhåller sig Ebbot och Fredrik Sandsten till fiskandet efter skandalöst festande under vårt samtal, till att börja med ovilligt, men allteftersom mer och mer entusiastiskt.

Först avhandlar vi dock Communion, det kommande albumet. 

–Tanken var att nästa skiva skulle vara Origin Vol 2, en sorts feminin partner till Vol 1, men det blev så förutsägbart och tråkigt. Så vi beslöt att skjuta upp den ytterligare en platta. Skivbolaget ville till och med att vi skulle ge ut en Best of. Hur hemskt hade inte det varit? Sånt luktar loser lång väg, slår Ebbot fast.

Tjugofyra låtar skulle kunna leda till suckar om bristande redigeringsförmåga och utdragna flumexcesser. Men att döma av de nio låtar bandet läckt till journalister är det snarare koncentrerat och vasst, och kanske viktigast av allt ett lyckat försök att röra sig utanför sina vanliga ramar. Bandets klassiska ingredienser finns givetvis där – rockriff, The Who och psykedeliskt. Och dessutom de där mäktiga crescendobyggena som bandet är världsmästare på.

–Det är ju det som är vår botten, och jag hoppas att vi lyckas bibehålla någon sorts identitet. Och crescendon är ju skönt, sådana partier ser man verkligen fram emot när man spelar live.

Men de delarna får nu sällskap av elektroniskt oväsen, gitarr-jazz och renässanspop. 

–I Utopia och The Ego Delusion kan jag känna att vi ger oss ut i ny terräng rent rytmiskt. Och Second Life Replay låter lite 1200-tal, lite gregorianskt. Den är en av mina favoriter. Men annars gäller det bara att få till en låt så bra som möjligt, och skulle det innebära någon ny riktning så – kul!

Fredrik Sandsten instämmer.

–Det som är så kul är att musiken skapar sig själv. Plattan födde sig själv och det var bara att ta emot. Vi kom in i ett så skönt flöde. På förra albumet hade vi en massa press på oss från skivbolaget, att skriva si och så eller att låta si eller så. 

Hur reagerar ni på den sortens press, sätter ni klackarna i backen då?
–Det var ju en ganska utdragen process, suckar Ebbot. Beslutet att göra två Origin-plattor var ju inte vad vi ville. Det hade varit skönt att göra en lång och ganska stor skiva av det, och just då kändes det inte särskilt kul att tvingas dela upp det. När det är så uppe i varv känns det inte bekvämt.

Hur viktiga är texterna? 

–För mig är de skitviktiga. Jag ska ju sjunga låtjävlarna i tusen år, och då gäller det att texterna har något eget underhållningsvärde för mig. Då går det inte att bullshitta.

Ryktena om turnéstrapatser och festande är inte lika överväldigande runt The Soundtrack of Our Lives som de var om Ebbots legendariska Union Carbide Productions. Men bandets fester i en gammal industrilokal utanför Göteborg är omtalade för sin omtumlande partynivå, och nyss syntes Ebbot massakrera ett piano i den Division of Laura Lee-video han regisserat.

–Jag hade spelat in den långt innan, men visste inte vad jag skulle använda filmen till. Det fanns ett piano som jag inte orkade bära ut, så jag slog sönder det med en yxa och filmade skiten. Sen kom Division of Laura Lee och frågade om jag ville göra en video. ”Jamen, den är redan klar”, svarade jag, och så fick de den.

–När det har hänt att vi slagit sönder instrument har vi gjort det av frustration och aggression, inte efter någon planering. Jag har sönder saker hela tiden, av misstag, eftersom min finmotorik inte är riktigt som den ska, suckar Ebbot. Men det är ju alltid kul att släppa allting ibland, på riktigt. Tidigare, i mitt förra band, var det ju så att saker skulle gå sönder. Fläktsystem och sånt. Då skulle det vara så att ambulanser kom och hämtade oss. Den sortens liv har man ju levt, och det skulle ju kännas rätt töntigt att försöka återskapa.

–Men det är klart, jag har väldigt svårt att varva ner efter en spelning, och då är det lätt att man ramlar dit i någon sorts konstant partyrus. Jag är ju inte den som dragit mig för något, eftersom jag är nyfiken.

Fredrik konstaterar att eftersom hela bandet är sociala till sin personlighet är det nära till utgång och partaj.

–Det är inget konstigt med det. I början var det ju fest hela tiden. Vi stack ut på turné och festade, och sen, oj, då var det en spelning mitt i innan man kunde fortsätta festa. 

Att resa med Oasis måste innebära en hel del vilt festande?

–De var ganska lugna, det var snarare vi som drog igång dem. Men uppstår en social skön vibb är det klart att det visar sig i festandet. Man hetsar varandra när man åker med Bob Hund eller Silverbullit, och då är det klart att det blir en del festande. Det är enbart skitkul tycker jag.

När Ebbot ska välja ut sina mest hedonistiska stunder i bandet tvekar han inte en sekund.

–Glastonbury var ett sånt. Jag gick runt med brutet ben en hel vecka utan att märka det. Det var beyond allting. Och första USA-turnen var också en toppnotering angående överdrifter. Men det går lite i vågor, tror jag, och i nio fall av tio är det inte det minsta destruktivt. Det är ju kul att röja ibland. 

Kanske ett festtips till våra läsare?

–Se till att du har en tillräcklig arsenal, för man vet aldrig vad som ska hända. Det är som att fjällvandra, se till att du har så att det räcker åtminstone en dag.

Hedonistintervjun med Kings of Leon hittar du här. 

Ursprungligen publicerad som ”3X Hedonister” i Nöjesguiden. Hedonistintervjun med Hästpojken är gjord av en annan skribent och hittas förmodligen på Nöjesguidens hemsida