Razzia/Sony

BETYG 5 av 6

Lou Reed. Leonard Cohen. Bob Dylan. Mot slutet av sitt liv David Bowie. Och under det senaste decenniet Nick Cave. Det är artister som allihop på olika sätt låtit sin musik och sitt uttryck följa sina livsfaser. Det är artister vars musik har mognat och blivit alltmer allvarsam, komplex och angelägen i takt med att artisterna blivit äldre och utvecklats. Det är artister vars musik inte riktigt längre kan mätas med samma måttstock som resten av musikvärlden. Deras verk måste i allt högre grad upplevas som och jämföras med litteratur från de viktigaste författarna snarare än med popskivor.

Thåström är den enda svenska artisten som ryms i den kategorin. Sedan drygt 20 år arbetar han i en helt egen tradition, som inte låter sig inte påverkas av samtida trender, innovationer eller genres. Med bestämda steg, en röst i det lägre registret och med rejält med patina och med ett helt eget musikaliskt och lyriskt uttryck fortsätter han berätta fragmentiserade och till synes självbiografiska historier. Lyriskt innebär det ofta nostalgiska eller traumatiserade återblickar som presenteras som synnerligen konkreta minnesfragment, men i en kontext som är så abstrakt att bara Thåström själv kan härleda dem till specifika ögonblick eller skeenden. Med namn och detaljer lämnar han ledtrådar som tar oss så nära att vi känner Thåströms kroppsvärme, men att han håller oss så klaustrofobiskt nära gör det samtidigt omöjligt att få en överblick. Vi sitter som i ett skruvstäd, och detaljerna som dyker upp i vårt tunnelseende är skarpa medan sammanhanget förblir okänt.

”Jag är 21 år och jag sitter på Sundestrands golv”, minns han osäkert i Norrut/Söderut, och eftersom Lars Sundestrand i sin Station Rågsved skriver om hur Ebba Grön i samband med sin första spelning utanför Stockholm 1978 övernattade i hans lilla lägenhet blir detaljen för en sekund specifik och identifierbar. Men i övrigt håller han oss i okunnighet. På tombolan vinner han euro, och att stationsbygget mittemot hotellet som ”låter som en Neubauten-soundcheck hela natten” gör att vi förstår ungefär i vilken del av världen vi är, men mer explicit kontext än så får vi inte. Det årets kallaste kväll berättar med blixtsnabba ögonblicksbilder historien om en fatal kväll, och sedan om mytologiserande lämningar efter kvällen. Men vi får aldrig lära känna varken kvinnan som är huvudperson eller hennes öde, och när Thåström med krackelerad röst citerar Nina Simones Wild is the Wind är det bara ytterligare en stämningsskapande fragmentarisk detalj i en helhet som vi aldrig bjuds in i.

Ja, det är frustrerande att inte få hela historierna, att aldrig få kontexten eller avsikten. Men det är också ett poetiskt och suggestivt berättargrepp, som mystifierar och mycket effektivt drar in lyssnaren i en långvarig relation till Somliga av oss.

Musikaliskt fortsätter Thåström att skala av och skapa rymd. Produktionen av Thåström och Niklas Hellberg är fingertoppskänslig, och man kan ana Nick Caves sorgbearbetningsalbum eller Mark Lanegans senare album som ljudmässiga förebilder. Det är dovt och mörkt, med mullrande golvpukor och stråksektioner, men samtidigt luftigt och stort så att ett ensamt piano tillåts eka stort och mäktigt. För även om Thåström har sagt att hans avsikt var att fokusera på det vackra, så betyder ju inte det att det måste vara ljust och blommigt. Skönheten här är konsekvent mörk och dramatisk, som när sensommarljuset skiftar från mörkblått till blåsvart. I Mathilde får stråkarna en större roll, liksom i vackra Solen i den vänstra, och bidrar till skönheten, på samma sätt som när Andreas Dormann adderar små finkänsliga jazzdetaljer på barytonsax till den luftiga pianoballaden Majestätiskt.

Norrut/Söderut sticker ut med en kraftfullare attack, och manar suggestivt framåt med en dominerande bas och i bakgrunden en ettrigt överstyrd Black Angel’s Death Song-gitarr. Och även om Thåström nu sagt att det inte är så kul att föra oväsen på skiva längre är det ändå påfallande att det där Einstürzende Neubauten-omnämnandet i Magisk Oändligt inte är någon tillfällighet.

Somliga av oss inte Den Definitiva Thåström-skivan, den får vi vänta ytterligare tre-fyra år på. Men det är utan tvekan Ett I Raden Av Stora Thåström-skivorna ända sedan Skebokvarnsvägen 209, som tillsammans sätter standarden för allvarsam och seriös rockmusik under lång tid framöver, och som samtidigt kommer att vara föremål för djupa lyrikanalyser hos hans följare och studenter. Räkna in undertecknad bland dessa.

Av Patrik Forshage

Den 15 oktober 2024

Skivrecension

Sub Pop/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2014.)

På ytan verkar allt stabilt. Afghan Whigs första nya album på 16 år låter som ett Afghan Whigs-album – stort, hårt, mörkt, och med soul som en central ingrediens i grungerocken. Men det håller inte.

Utlevelsen känns ansträngd och tillkämpad, riffen är åldrat tröga, och tyngden har sjunkit ner och lagt sig runt midjan. Den närmast outhärdliga ljudvolymen (fortfarande är deras Stockholmsspelning 1996 det enda gig jag lämnat av omsorg om min hälsa) är numera nedtagen till trivselnivå och de soulinfluenser som brukade ge finess i manglet är numera pliktskyldiga. Royal Cream kommer närmast, och i Matamoros med dramatiska stråkar hittar Greg Dulli lite flykt i rytm och steg. Men när de sedan kokar en geggig soppa på Nirvana, U2 och Isaac Hayes i The Lottery sjunker stämningen igen.

Do to the Beast är ett hyfsat grungealbum, men jämfört med sin samtid är det daterat och jämfört med bandets katalog är det på sin höjd hyfsat. Det som återstår är därmed nostalgivärdet, som var och en bedömer utifrån sina respektive referensramar. Men lite sorgligt är det.

Sub Pop/Playground
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2017.)

Med Do To The Beast för tre år sedan gav Afghan Whigs alla de risker som finns när ikoniska band gör omotiverade comebackalbum ett ansikte. Med den ängsliga ambitionen att åtminstone försöka rekapitulera soundet från fornstora dagar var den en blek, feg och melodifattig ursäkt för veteranturnerande, men inget mer. 

Desto större anledning att jubla över att de hittar helt rätt vid andra försöket alltså. När det inte längre verkar viktigt att återskapa soundet utan snarare att hitta tillbaka till nyfikenheten och dynamiken låter Afghan Whigs rentav pånyttfödda. Bland idel starka låtar som rör sig från dova stråkarrangemang via mullrande rock med mäktigt Staxblås eller lätta soulgitarrer till kraftiga Marc Bolan-riff hittar Greg Dulli utrymme för hela sitt omfattande vokala register, och det räcker mer än väl för att In Spades med självklarhet ska kunna inta en ärofull plats i Afghan Whigs katalog.

Snapper
BETYG: 1/6

(Dubbelrecension med Manic Street Preachers – Lifeblood, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2004)

Hur angelägna känns The Alarm idag? The vilkadå? Det var ett walesiskt band som en gång i tiden hyllades som nästa The Clash. Du är förlåten för att aldrig ha hört talas om dem, 80-talets överord var ett utslag av journalisters desperat nostalgiska längtan efter något som griper tag i hjärtan och själar. The Alarm hade inga andra ambitioner än att.. eh… stadiumrocka och tävla med Bono om att förändra världen.

Hur angelägna känns Manic Street Preachers idag? Manic vilkadå? Det är ett walesiskt band som en gång i tiden hyllades som nästa The Clash. Men visionären och rebellen Richie James försvann spårlöst, och kvar stod tre kompetenta bakgrundsmusiker utan andra ambitioner än att… eh…. stadiumrocka och tävla med Bono om att förändra världen.

Och där står de kvar. Med sitt sjätte studioalbum har James Bradfield, Nicky Wire och den där tredje killen åstadkommit vad de menar är sitt poppigaste alster hittills, och Nicky Wire beskriver skivan som The Holy Bible för 35-åringar. Tony Visconti har…

Nä, backa tillbaka. ”The Holy Bible för 35-åringar?” Det där måste vi faktiskt reda ut. The Holy Bible var Manic Street Preachers sista stora stund, den var Richie James testamente och den var en vibrerande, omskakande rockurladdning. The Holy Bible släpptes för tio år sedan. Den lyssnare som är 35 idag var alltså 25 då.

Nicky Wire inbillar sig att den lyssnaren inte längre är intresserad av rock, engagemang, ”4 Real” och kaxighet? Nicky Wire inbillar sig att 35-åringen, för evigt fast i Live Aid-eran, hellre vill ha stadiumgester, The Cult-gitarrsolon, Queen-körer, Simple Minds värsta synthmattor, låtsas-goth-pukor och sövande låtar/programförklaringar med titlar som I Live to Fall Asleep? Projicering, skulle Dr Jennifer Melfi ha sagt.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Ryko/Bonnier Amigo
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2008.)

Om det här inte är en del av Gordon Andersons terapi så är det ett tydligt symptom på hans nära förestående sammanbrott. Vackert och underhållande är det hursomhelst.
Gordon Anderson har återförenats med två av sina gamla kollegor från Beta Band, som han tidigt hoppade av först för en sväng på mentalsjukhus och sedan för soloprojektet The Lone Pigeon. Kul för dem, men att döma av The Aliens skenande psykedelia är han långt ifrån frisk.

Inledande Bobby’s Song är 10 minuter lång, med tempoväxlingar, udda infall och sackande inspelningstempo, men också med bedårande stämsång och fina melodier (Not till korrekturläsare – jo, det ska stå i pluralform, även om det handlar om en enstaka sång, för sådana är The Aliens). Så fortsätter sedan skivan, med å ena sidan vokalharmonier och sakrala låtbyggen vars make avseende skönhet och komplexitet inte hörts sedan Beach Boys dagar, och å andra sidan ljudeffekter och vrickade flummigheter vars galna genialitet inte hörts motsvarigheten till sedan Pink Floyds andra album.

Om inte Luna är en del av Gordon Andersons terapi så är det ett tydligt symptom på hans nära förestående sammanbrott. Vackert och underhållande är det hursomhelst.

Beluga

BETYG 4 av 6

Nej, i den internationella tävlingen om vem som kan låta mest The Byrds och Tages har The Alloy Six ingen chans mot mästare som The Lemon Twigs. Faktum är att trots smarta låtar, klingande 12-strängat och utmärkt flerstämmig sång är Jonas Lindholm och hans band diskvalificerade, eftersom de helt självsvåldigt nonchalerar reglerna och vägrar vara renläriga.

De hade enkelt kunnat om de hade velat, men lusten att addera till exempel en rejäl dos kalifornisk paisley underground från 80-talet i sin musik är för stor. Och även om garaget är städat sedan sist har de fortfarande en brinnande förkärlek för garagerock från Nuggets via Solna och vidare. Till på köpet gör de en smart och värdig T.Rex-hommage i Children of the Evolution, och i titelspåret drar de till med bubbelgumkörer som hämtade från 1910 Fruitgum Co. Sådant går verkligen inte för sig hos 60-talspuritaner. Men vem bryr sig om sådana?

Av Patrik Forshage

6 mars 2025

Skivrecension

Partisan/PIAS
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2016)

The Amazing måste vara landets mest tålmodiga band. På skiva efter skiva fortsätter de att utveckla sin musik, någon gång med ett litet snedsteg men ständigt och konsekvent på väg mot den fullständigt uppslukande suggestionen. Inte heller i de enskilda kompositionerna har de bråttom, när de alltsom oftast unnar sig närmare sex minuter för att nogsamt och hantverksskickligt bygga upp avsedd stämning.

En av skivans finaste stunder är mjukflytande och korrekt betitlade Floating, och i titelspåret förstärker såväl Christoffer Gunrups släpiga sång och en mellotron de drömska drag som rymden i Reine Fiskes ringande gitarr skapar. Ännu bättre är samspelet mellan Moussa Faderas suggestiva trumrytm, den överviktiga basen och rymdgitarren i Blair Drager, som påminner om geniala gamla Snake Charmer av drömkonstellationen Jah Wobble, Holger Czukay, The Edge och Francois Kevorkian.

Om förra årets The Amazing-album Picture You blev lite för ekvilibristiskt, vagt och anonymt slappnar Ambulance av, blir mer personlig och kommer närmare. Därmed återfinner The Amazing sitt fokus.

Subliminal Sounds/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2011)

The Amazing vill inte kännas vid att de skulle vara ett sidoprojekt. Det innebär att Reine Fiskes och Johan Holmegards Dungen alltså inte ska betraktas som högre prioriterat än det här självutnämnda folk-rock-psych-pop-kollektivet, där även resten av musikerna är högst välmeriterade på sina skilda håll, och mycket riktigt är The Amazing ett angeläget band. Även om de knappast kommer att upprepa Dungens internationella segertåg bevisar de med sitt andra albums åtta långa men fokuserade låtar att ord som ”progressiv” och ”harmonisk” inte behöver stå i motsättning till varandra. 

Partisan/PIAS

BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2018)

Om drömsk musik får dig att sänka tempot och låta tankarna flyga – då måste väl syftet vara uppnått? Å andra sidan är det svårt att bedöma The Amazings musikaliska kvaliteter när man som lyssnare ideligen zoomar ut och tappar bort lyssnandet. Moussa Faderas trummor håller konsekvent en loj groove, Reine Fiskes gitarrer svävar fjäderlätt omkring i atmosfären medan Christoffer Gunrup sjunger med sin allra mildaste stämma.

Bortsett från en John Zorn-liknande urladdning i strålande Benson Se Convirtio`Completamente Furios finns ingenstans att fästa blicken i The Amazings impressionistiska atmosfärer, och det gör att musiken visserligen är vacker och vilsam men också vag och profillös.

Partisan
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2015)

Fryshusfunk kallar The Amazing en av sina låtar. Eftersom den egentligen är en övning i progressiv rock kan det verka skojigt självironiskt. Men eftersom låten samtidigt illustrerar den allmänna föreställningen om musikgymnasiemusik – teknisk skicklighet och själlös idélöshet – är det snarare en träffsäker titel. På samma sätt förhåller det sig också med de stilövningar – ett antal indiepoplåtar och några flerstämmiga folkpopsånger – som utgör resten av albumet, det är lite för välspelat och alldeles för profillöst. Så här vaga har The Amazing aldrig varit förr.