Cat Powers avskalade covers är rätt ljudspår till det asketiska leverne som känns så attraktivt i mellandagarna. Efter julbord, bjällerklang och glitter infinner sig en kompakt mättnadskänsla, och Cat Powers avskalade covers är precis rätt ljudspår till det asketiska leverne som plötsligt känns så attraktivt. Som ett appendix till coveralbumet Jukebox från januari släpper hon ett minialbum (coolare i tiotumsvinylvariant än som download, förstås) med några spår som först kan ha ratats för sin standardstatus eller för hennes rättframt okonstlade tagningar av dem, och på något egendomligt sätt låter dessa refuserade spår bättre än den skiva de var tänkta för. En sorgsen fiol, en ständigt aktuell Fortunate Son i dov version och ett titelspår som i Cat Powers version snarare låter som en junkies hyllning till sin drog än som James Carrs sorgsna f.d. älskare – och mer behövs inte för att skapa en rätt stämning för mellandagarnas asketism.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Böckerna för 2008 är redan stängda när Convoj kastar sig in i indieleken, helt i avsaknad av tålamod men med en rytmisk frenesi som vi hoppas skvallrar om postpunkinfluenser från Brända Barn och Memento Mori (men lika gärna skulle kunna ledas tillbaka till en del avsevärt modernare men mindre intressant brittisk punkfunk). 

Den elakt hackande gitarren, som hos Convoj är rytmsektionens bärande stag, och sångaren Jonathan Winblads hetsiga attack gör att de inte behöver skämmas inför ens de intressantare eventuella förebilderna, och även om de inte ger oss anledning att revidera våra 2008-listors toppskikt kommer de säkert att kunna göra avtryck framöver.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Slarvigt skramlande duetter med ena foten i den punkigare pubrocken från 70-talets slut, andra i klassisk duettradition, tredje i navelskådande glimten-i-ögat-pop och den fjärde i country. Inget av det förvånar från en gammal antihjälte som Wreckless Eric. 

Men att han till slut skulle hitta den enda rätta flickan för honom, och på närmare håll än Tahiti, överraskar desto mer. När det numer äkta paret i Men in Sandals enas i klarsynta modeanalyser (”there’s no excuse for it”) blir det tydligt att han har hittat en själsfrände på alla områden i amerikanske Kate Rigby. En bagatellskiva, förvisso, men också orsaker att vara munter, del fem. 

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden) 

Långt innan Pallers släppt sin förförande debuttolva Humdrum jublar bloggvärlden intensivt över den drömska elektroniska dansmusiken, och lika intensivt spekuleras det om vem den mystiske sångaren är? Nöjesguiden fick kontakt med stockholmsduon bakom höstens skönaste sommarhit för att försöka lösa mysteriet.

kontakt med stockholmsduon bakom höstens skönaste sommarhit för att försöka lösa mysteriet.

Så, hemliga medlemmar, minsann.

JOHAN: – Näe, inga hemligheter. Men Pallers är Pallers och det känns lite ointressant och vilse-ledande att tala om vilka låtar vi remixat eller spelat gitarr på tidigare.

Kom igen, berätta! Vi spricker av nyfikenhet.

J: – Tja, det är en Pallersremix på senaste The Legends-singeln. Den är riktigt riktigt fin.

Äsch. Hette ni verkligen Sara and Jenny från början?

J: – Ja. Jag ser ingen fördel i att folk tänker på just penis när de lyssnar på vår musik. Vår musik är väldigt androgyn. Jag ville helst inte ha några pressbilder alls heller för att ta bort ytterligare onödig information.

Redan har Pallers hunnit bli internationella bloggfavoriter. Har ni bråttom till uppskattning?

J: – Nja, Pitchfork skrev om Humdrum tre dagar efter den var mastrad och klar och sedan råkade det gå väldigt snabbt bara..

H: – Visst är det kul att vi fick ett sådant mottagande av första låten men vi kunde inte veta hur mottagandet skulle bli, såklart. Vi vill gärna se det lite mer långsiktigt än att bli en blogg-favorit, sådant brukar blåsa över tämligen fort. Men det var en bra start.

Baleariska inslag är inte det enda som ger medelhavskänsla i er musik, tycker jag.

H: – I dessa dagar räcker det med att man använder ett fluffigt pad-ljud för att folk ska plocka fram ”the B-word”, nästa månad kommer väl till och med Lasse Stefanz kallas baleariska.

Så ”the B-word” är inget ni slänger er med?

J: – Nej. Pallers har förbjudit det ordet. 

Berätta om den kommande tolvan.

H: – Den är så himla fin! Den innehåller spår som skiljer sig ganska mycket åt allihop, så man blir inte understimulerad av att lyssna på den. Utöver Humdrum bjuder vi på den svängigaste, skånska reggaen sedan Peps glansdagar. Sedan har vi gjort en egen remix på Humdrum, den börjar ambient men halkar ner i ett dumfunk-hål för att senare dyka upp till ytan och avlutas med en svajig gitarrduell. Dessutom har välljudande Ultracity gjort en makalös remix. Den perfekta decemberresan! 

J: – Jag nöjer mig med ett citat. ”This is dance music for the lazy, the blazers and for the slightly depressed”.

Det gömmer sig med största sannolikhet ett fantastiskt trippelalbum i sessionerna. ”Det gömmer sig ett fantastiskt enkelalbum här”. Så brukar vi otåliga recensenter möta band som inte förmått redigera ner sina dubbelalbum. Men det går inte att applicera på The Soundtrack Of Our Lives, som inledde sin existens med storslagna excesser och bara fortsatt växa sedan dess. De spelar enligt helt egna regler, visserligen med många drag i sin crescendorock lånade från The Who, och när deras starkaste album sedan Behind the Music dessutom rymmer fräscha nya flings som barockpop och Dungenprogg intill boogien är det bara att låta dem hållas. Det gömmer sig med största sannolikhet ett fantastiskt trippelalbum i sessionerna bakom det här skivsläppet.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Det var på tiden att Titiyo tog befälet över sin musik. Här råder ingen tvekan om att Kleerup, Goran Kajfes, Andreas ASS Söderström och inte minst Moto Boy arbetar åt henne snarare än tvärtom, och deras bidrag skaver avsevärt mer utmanande än förra studioalbumets Jocke Berg- och Peter Svensson-sandpapprade själlösheter. 

Med avstamp i en liten portastudio och en nyväckt fabläss för kraut, tro det eller ej, har hon skapat vackra elektroniska sånger som gör att den där övertygelsen vi haft så länge om att Titiyo skulle kunna åstadkomma storverk till slut kommer att förverkligas.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Under det syntetiska 80-talet var det uppdämda behovet av något mer genuint akut. Det räckte med en EP med smart sydstatsrock och Faces-boogie från ett sketet barband i Atlanta för att vi skulle gå igång, och plötsligt var Georgia Satellites vardag full av topplisteplaceringar, världsturnéer och Tom Cruise-soundtracks.

Men efter att de banat vägen för Black Crowes var behovet av deras rock’n’roll inte lika stort längre, och när fallet blev lika plötsligt som uppgången varit tidigare satsade Dan Baird på att fortsätta barbandskarriären under eget namn istället. I övrigt är förändringarna inte stora, och det betyder att man tryggt kan skaffa hans nya album och få den där kvalitativa sydstatsrocken, men att man likaväl kan skaffa vilket som helst av hans tidigare album.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Plura erövrar litteraturen och Eldkvarn samtidigt släpper ännu ett knäckande bra album, den här gången med tempo, energi och ljud som för oss tillbaka till det tidiga 80-talets new wave-sound, är det klart att Nöjesguiden måste ta ett snack med Plura.

Ni är tillbaka i de snabba, korta låtarna från för länge sedan?
— Elvis Costello var den som fick mig att börja skriva på ett professionellt sätt, kort och riktat till människor, runt Pojkar, Pojkar, Pojkar för länge sedan. Nu var det Jari Haapalainen som föreslog att vi skulle göra en sådan skiva, och jag svarade att han vände sig till fel person. På tre minuter brukar jag inte ens hinna till refrängen nuförtiden. Men jag drog till Koster i mars, och tävlade mot mig själv för att få låtarna så korta. Efter åtta sådana låtar sket jag i det och skrev ett epos, som jag sedan klockade till 2:50 lång. Jättebra, då hade jag lärt mig.

Men egentligen hade ni inte planerat att göra en ny skiva alls?
– Vi höll på med en stor CD-box, som bara svällde och svällde. Till slut var den uppe i 10-12 skivor, och det krockade för mycket med den stora textboken jag också höll på med. Då kände vi att vi skiter i det och gör en ny skiva istället. Man måste passa på när man är mitt inne i ett kreativt stim. Just Hunger Hotell var en idé som hade funnits tidigare, men som vi övergivit då. Nu hittade vi dit igen, och alla var med på att det skulle vara just den här sortens snabba distinkta skiva. Werner Modiggård har alltid snackat om att vi skulle göra något sådant igen.

Ta det för vad det är är undantaget från det snabba.
– Den var också två och en halv minuter från början, men Jari Haapalainen tjatade hela tiden om att vi skulle spela långsammare och långsammare. Till slut stod den nästan helt stilla, och då var den fem minuter lång. Jag tror faktiskt aldrig jag har spelat så långsamt förut.

Ni försöker inte gömma influenserna, direkt.
– Nej. ”Kan man göra så”, funderade vi när Vägen till Paradiset blev så väldigt mycket Springsteen. Vissa låtar har jag styrt väldigt mycket för att det ska leda tankarna i en viss riktning, medan Jari styrde några låtar åt helt andra håll än jag hade tänkt mig från början.

Det låter som att Jari Haapalainen är en rätt jobbig producent.
– Man måste vara öppen för att träffa andra, som för in nytt blod, som tycker något. Men det är klart att vi tycker att det är jobbigt samtidigt. Jag såg en intervju med producenten Tommy Erdelyi i Tom Petty-dokumentären, och han sa att efter tredje skivan tillsammans ska man skjuta sin producent. Det ligger det något i.

Så nu ligger Jari illa till?
– Jag vete fan om jag ska skjuta honom. Nä, allvarligt talat så tycker jag väldigt mycket om honom och hans sätt att jobba.

Finns det andra producenter som Eldkvarn skulle vilja jobba tillsammans med?
– Björn Olsson tycker jag är riktigt spännande. Han kanske skulle kunna föra in något nytt.

En massa gäster dyker upp på Hunger Hotell.

– Sånt är kul. Vi har med Markus Krunegård, till exempel. Där finns faktiskt en rätt kul historia, eftersom Markus pappa var lärare både till Carla och Tony på gymnasiet i Norrköping. Vilka är det mer… Mauro Scocco, Nicolai Dunger, David Nyström. Och så Peter LeMarc, som spelar munspel på två låtar. Tomas Hallonsten har varit med på flera av de senaste albumen, eftersom hans Hammond är så grym. Och så Sophie Zelmani, som är med och sjunger. Men jag tycker inte att hon hörs. ”Jodå, hon hörs”, tyckte Jari, men jag kan fan inte höra henne.

Vilken relation har hon till Eldkvarn?
– Det visade sig att hon är ett stort Eldkvarn-fan, som suttit längst fram och kollat oss många gånger. Hon var med och skrev en text om Eldkvarn i boken Den stora landsvägen.

Den en är bara en av tre aktuella Plura-böcker. Du har klivit in i litteraturens värld ordentligt.
– Jag är fortfarande så ny på att skriva, men jag kan kända en otrolig frihet och lust i att skriva prosa. Låtskrivande kan vara så förknippat med ångest, att grubbla över rim och räkna stavelser. Jag kan bara komma på fem ord som rimmar på natt eller blogg, och när det tar stopp är jag tvungen att ringa brorsan för att få hjälp. I prosan behöver man inte bry sig om sådant.

Så författarskap är din grej framöver, med andra ord?
– Författare är jag inte. Författare är sådana som skriver 20 böcker. Men jag vill hemskt gärna fortsätta skriva. Än så länge har det bara handlat om mig och om mitt liv, och författarskap handlar om att placera egna erfarenheter hos nya personer och i nya miljöer. Men det är kul, och det var en intressant erfarenhet att åka på bokmässa och träffa favoriter.

Vilka då, till exempel?
– Åke Edwardson kom fram. ”Er musik har räddat mitt liv”, sa han. Lars Andersson är en annan. Jag deltod i några seminarier, och blev bjuden på några öl. Men jag kan inte intrigerna i den världen, så där det är blodigt allvar för författarna är det bara kul för mig.

Och nu är det dags för ”Eldkvarn – The next generation”?
– Du menar Adrian (Modiggård, Werners son /vår anm)? Han har rest runt med oss sedan han var liten, och sen blev det naturligt att han rycker in här och där. Werners hem är som en enda stor musikstudio, och han har spelat med Adrian ända sedan han föddes. Det var inte så konstigt att Adrian blev musiker.

Men visst är din son med i Adrian Modiggårds band?
– Jo, Axel och Adrian gick på Rytmus. Vi stack ner och lyssnade på deras olika band där, och blev rätt tagna. ”Ingen i Eldkvarn skulle platsa i de här banden”, sa Werner. Det är klart att jag var lite kluven till att Axel skulle bli musiker. ”Kan du inte bli statsminister eller något istället”, försökte jag. Men jag sett hur mycket musiken ger honom, så det är inget att diskutera, egentligen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det var bara en tidsfråga innan deras röster åter skulle slingra sig runt varandra på det vackrast tänkbara sätt. Gammal kärlek… Att Gary Louris och Mark Olsons röster var för evigt ämnade för varandra visste vi säkert, och när Olson övergav Louris och Jayhawks för Victoria Williams förstod var och en att det var en medelålderskris och en övergående crush. Båda hade sina individuella stunder under separationen, men det var bara en tidsfråga innan deras röster åter skulle slingra sig runt varandra på det vackrast tänkbara sätt. Även om de slarvat en aning med låtmaterialet här är de värdiga arvtagare till Paul & Art, Don & Phil och Charlie & Ira, och hela konungariket jublar åt deras återförening. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Dubbelrecension med Marianne Faithfull)

Den ena 60-talsikonen, Marianne Faithfull, kör det säkra kortet med ett stillsamt all-star-coveralbum med låtar av alla från Billie Holiday via Morrissey till The Decemberists. Till sin hjälp tar hon Nick Cave, Cat Power, Antony, Rufus Wainwright med familj, och, för att riktigt slå in öppna dörrar, Keith Richards. Låtval och gäster ger fascinerande lyssning, men tar samtidigt effektivt fokus från Marianne Faithfull.

Ikon nummer två har efter Serge Gainsbourgs död också låtit sig uppvaktas, bland annat av Johnny Marr, Pet Shop Boys, Franz Ferdinand och just Rufus Wainwright, men den här gången håller Jane Birkin beundrarna på en armlängds avstånd. Över suggestiva akustiska arrangemang med nästan osynlig kosmetisk elektronik viskar hon fram egenskrivna texter som får oss att fokusera på hennes inneboende coolhet. Små gester och viskningar, sånt får oss att lystra.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden