Efter ålders-, trendängslighets- och trist andraalbumsbacklash var Franz Ferdinand tvungna att fixa en helt knäckande platta för att vända den negativa spiralen innan den blir halsbrytande, och förhandssnacket om afropop, dub och goth har låtit desperat. Tonight är ingetdera, tack och lov, men det är inte heller plattan som vänder utvecklingskurvan uppåt. Däremot bromsar den fallet, med avsevärt starkare låtar än föregångaren och med en väl avvägd balans mellan gamla tiders gitarrindie och syntetiska dansanpassningar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När en sketen lågbudgettrummis plötsligt befinner sig i rampljuset och får tre av sina tidigare soloalbum – med mycket begränsad räckvidd första varvet – återlanserade samtidigt som hans femte album plötsligt är ett högprioriterat släpp är det något stort i görningen.
Och att J Tillman till vardags trummar i Fleet Foxes, och dessutom funkar som deras stadiga förband, är en utmärkt indikator på vilken sorts tidlös folkrock (eller urbota 70-talsskäggiga dito, beroende på hur man ser det) han intresserar sig för, hur genuint kvalitativa hans sånger är och hur undersköna vokalharmonier han bygger.
J Tillman tar otvunget plats intill Levon Helm och Don Henley bland världens mest välsjungande trummisar, och om resten av Fleet Foxes medlemmar har så här snygga soloskivor inom sig vore det bäst för oss alla om de sprack så fort som möjligt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Gubbrecensent gillar Springsteen, hur förutsägbart är inte det? Just den här gubbrecensenten har envist hållit Springsteen på avstånd, på grund av det där eviga bredbenta bootsklampandet, men det här går inte att hålla distans till.
Bruce Springsteens romantiska och sentimentala sida är så passionerad att det hårdaste hjärta smälter, och när han som här lutar sig mot Brill Building, mot Dion, mot Mink deVille och mot sin egen The Wild, the Innocent and the E-Street Shuffle, och har ett mördande låtmaterial som spöar varenda hits-samling som givits ut i hans namn, då får man leva med att vara en kliché.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
EMI-kontraktet ger Freddie Wadling mat på bordet, men jag sätter en hundring på att Sveriges utan konkurrens bästa sångare och största freakkulturfan egentligen är lika ointresserad av att sjunga tillrättalagda sånger av namnkunniga musiker som han är av att sjunga psalmer i TV eller fina Taubetolkningar (dem har han avfärdat som ”skit”).
Här går han och bolaget halva vägen var. Freddie accepterar att sjunga specialskrivna låtar av Stina Nordenstam och Anna Ternheim mot att han också får med en David Lynch-låt från Eraserhead, och ställer upp på Meja- och Magnus Carlson-duetter mot ett 24-minuter långt Beefheart-möter-Residents-collage. Och eftersom det är Freddie njuter vi av båda delarna, trots att det vi verkligen vill höra är det där Blue For Two-albumet han säger är i det närmaste klart.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Han gör en ok Neil Young. Frågan är bara varför? Det är habilt om än finess- och poänglöst så länge Hollands egen Neil Young och hans band är överens om att ägna sig åt ohöljt Crazy Horse-härmande. Problemen uppstår först när han någon gång vill imitera sin andra influens Dylan, och bandet inte har en aning om hur de ska hantera situationen, och än mer på dubbel-CD:ns andra hälft, där samma sånger skalas av och framstår i all sin identitets- och meningslösa nakenhet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Amy Speace sjunger om sviken kärlek och aspirerar på Lucinda Williams mantel, och när hon dessutom ser till att ha Roger McGuinn-klingande gitarrer bakom sig och en alldeles äkta Ian Hunter som gäst finns där alla möjligheter att lyckas. Men innan hon är där måste hon kapa de transportsträckor som ibland blir alltför långa.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När Antennas nämner Bill Drummonds och Jimmy Cautys instruktionsbok The Manual (How to Have a Number One the Other Easy Way) som en av sina viktigaste inspirationskällor handlar det mer om humor och styvnackat egensinne än om att göra en Edelweiss och faktiskt följa instruktionerna till punkt och pricka. Musikaliskt har deras stiffa dansrytmer, friska popsånger och teatrala sång, alltihop exemplariskt torrt producerat av Magnus Existensminimum, hämtat avsevärt mer från Remain in Light och framför allt Sparks, och Sparksinfluenser, mina vänner, är precis vad världen behöver i bistra tider som dessa.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Först och främst – trots att det inte kom förrän 1978, när punktalibanerna redan hävdade att punken var död, försäkrade sig Buzzcocks med sitt debutalbum om en plats i punkens heliga treenighet. Howard Devoto hade redan övergivit deras egenfinansierade EP:ns prototyppunk genom att hoppa av för att bilda världens första postpunkband Magazine, medan Pete Shelley övergav det rudimentära till förmån för rakbladsvass distinkt poppunk som Fast Cars, I Don’t Mind och Autonomy, ofta med hjärtskärande personliga texter och ständigt med någon sorts punkvariant av Thin Lizzys patenterade tvillinggitarrer.
Dessutom hade Pete Shelley en hemlig (nåja) krush på kraut, och det innebar repetitiva drag i till exempel Moving Away From the Pulsebeat. Ett exemplariskt debutalbum, ett stilbildande punkalbum och en fantastisk popskiva.
Sedan – senhöstens återutgåvor av de tre album Buzzcocks släppte innan sin ursprungliga splittring 1980 är de mest ambitiösa återutgåvorna någonsin, och borde upphöjas till universella föredömen. Originalalbumen får sällskap med alla relevanta singlar (och vi talar om en tid när singlar var unika låtar, inte nio månader gamla albumspår), demos, radiosessioner, initierade essäer av Jon Savage och varsin komplett livekonsert. Totalt 30 bonusspår. Per album.
Sånt gör även den avsevärt svagare uppföljaren Love Bites till ett givet inköp, liksom återhämtningen A Different Kind of Tension. Bäst bonusar står dock debuten Another Music in A Different Kitchen för, med singelmästerverken Orgasm Addict (men tyvärr inte Linder Sterlings grymma omslagscollage) och What Do I Get?, och givetvis Boredom i ännu slarvigare, ännu skränigare och ännu argare demoform.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Acceptera bakgrundshistorien som en sanning och njut i fulla drag. Den presbyterianske pastorn och hans förskollärarhustru lär sig spela gitarr för att kunna sjunga psalmer i hemmets lugna vrå, men råkar i händerna på Sufjan Stevens som lurar i dem att Danielson Famile-covers, The Smiths Half A Person och ännu värre Velvet Undergrounds Jesus sitter fint intill kompositioner som Unless The Lord The House Shall Build.
Eller se det som fejk och påhitt, och njut i fulla drag ändå av den fantastiska historien och av indiesoulhymnerna med gospelkörer och Sufjans geniala/helgalna arrangemang. En av 2008 års roligaste skivor är det vilketdera.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Goda smulor från det fulsnygga parets bord. Att berätta att nya skivan består av refuserade spår från senaste albuminspelningen brukar sällan vara god marknadsföring, men vem skulle våga ifrågasätta Mark Lanegan? Det är visserligen Isobel Campbell som är hjärnan i deras noir-samarbeten, men med Marks obevekliga muskelauktoritet behöver hon aldrig höja rösten (på den här sexspårs-EP:n behöver hon knappt använda den alls).
Hursomhelst är de ett fantastiskt vackert sagopar, och det finns många i branschen av vackra förlorare som skulle betrakta de stillsamma blivande evergreens som är smulorna från Isobel Campbell och Mark Lanegans bord som karriärtoppar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden