Aidan Moffat tar inte det där med band så allvarligt efter Arab Strap. The Best-Ofs är inte så mycket ett band, menar han till exempel, det är snarare ”en klubb med fritt inträde för vem som helst med talang för något jag gillar ljudet av”.

Sådana saker är uppenbarligen en human beatbox, en folkgitarrist, en tramporgel, en väckarklocka (!) och ett knippe ofokuserade och stundtals aspackade sånger som pendlar mellan charmerande och generande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

För den här sortens udda ekvilibrist hade det varit lätt att fastna i gimmickar som visslande och handklapp, eller att låta de avancerade violintricken ta överhanden. Men Andrew Birds främsta styrkor ligger i snyggt popsnickeri och fin indiestämma, ibland faktiskt med drag av vibratot hos en ung Marc Bolan, och även om det visslas en hel del här är det just hans huvudkompetenser som dominerar. Därför blir Noble Beast med sin stillsamma dramatik en systerskiva till Loney Dears kommande album (de medverkar dessutom på varandras skivor), minus det elektroniska, och ett förträffligt litet popalbum utan åthävor.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Dra inte för stora växlar på att Azitas piano kunnat höras hos Bonnie ”Prince” Billy och Silver Jews eller att hon här lutar sig mot Chicagos finest för att understryka dramatiken i sin flygelpop. Det är habilt, jordnära och stundtals ganska fint, men till skillnad från sina tidigare uppdragsgivares musik ack så slätstruket och i längden riktigt trist.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

”Aprock” kallar förstås Babian sin högenergirock, men egentligen låter det ungefär som när överåriga hippies gav sig på att spela punk i mitten på sjuttiotalet, och var lite för skickliga, lite för hårdrockiga och lite för välformulerade för att kunna lura tonåringarna mer än för en kort stund. Eftersom den sortens band, med Kal P Dal, Rävjunk och Eddie & The Hot Rods i spetsen, var grymt underskattade tar vi emot Babians läktarvänliga refränger och lustfyllda kickar mot allt som rör sig med öppna armar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hur definierar ni Aprock?

– Folk anklagar oss för att spela aprock, men sanningen är att inte ens vi själva vet vad det egentligen innebär. Precis som vårt bandnamn så är det något vi tagit till oss utan att förstå om det är positivt menat eller ett skällsord. Babian spelar slamrig garagerock som inte behöver ta några omvägar om hjärncentralen. Vi är fyra extremt särpräglade individer som exploderar var gång vi ställer oss på en scen. Ingen lämnar en konsert med Babian oberörd. De kan hata oss eller älska oss, men det vi gör med vår musik är det enda vi klarar av. Vissa kallar det en ömsint käftsmäll, andra kallar det aprock!

Hur behåller man sin liveenergi i en inspelningsstudio?

– I Babians fall handlar det mer om att inte låta liveenergin ta över en session. Vi vet hur man tar med sig festen in i studion, hur man får rummet att svänga. För att det ska bli möjligt krävs att hela rummet mickas upp. Under inspelningen av vårt nya album tog det en hel dag att placera ut mikrofonerna i rummet, men när de väl var på plats hade vi vårt sound och kunde bete oss som vi gör på en konsert. Att spela felfritt har aldrig varit vår ambition. Personligheten sitter i vår otillräcklighet. Leve den!

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Följer du med Dan Auerbach på utflykt från The Black Keys bör du ha oömma kläder, eftersom hans utforskande av den amerikanska södern omedelbart bär av ut i träsket. Så länge han håller sig på grusvägarna blir man bara lite John Fogerty-dammig, men sedan blir det okontrollerad tango och mangel i någon sorts försök att åkalla Ron Ashtons och Screamin’ Jay Hawkins odödliga själar, och plötsligt står vi upp till midjan i lera. ”Kul” är kanske inte det lämpligaste ordet att sammanfatta Keep It Hid, men ibland är det förbannat skönt att smutsa ner sig ordentligt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Lambchop och till och med Silver Jews blivit mainstream – fast på ett bra sätt – är det klart att det måste bubbla upp en ny weirdoscen i USA:smest konservativa musiknäste Nashville. Där roar sig medlemmar från alla nämnda band med att fördjupa sig parallellt i loj slackerpop av 90-talssnitt, syntig lounge, skruvade powerballader eller sexistisk släpfunk. Men det som verkligen gör dessa oberäkneliga charmörer så attraktiva är det obehagliga vansinne som ständigt ruvar strax under den glättiga ytan.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

För tio år sedan besjöng Josh Rouse Nebraska med största allvar och djupaste känslor, och det var allt som behövdes för att det skulle klicka mellan oss. Det är väl någon slags fetischism, antar jag. Så när Tom Freund nämner Wyoming med samma passion drabbas jag åter – det händer inte alltför ofta – av den lycka det innebär att möta en ny bekantskap som har allt det där som bäddar för en djup och långvarig vänskap.

Singersongwritern Tom Freund har inte bara en Randy Newmansk underfundighet och en självklart sympatisk röst. Han har också en näve omedelbara och stundtals småjazziga popsånger på nästan Dan Penn-nivå, till att börja med det elpianomättade titelspåret. Ring mig när du kunnat ta dig förbi den, om några veckor, så pratar vi vidare om saken.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Föreställ dig att Joel Alme gör ett smäktande coveralbum, men avstår från att sjunga själv och istället ställer Lasse Lönndahl framför mikrofonen. Det skulle bli fantastiskt, men det skulle inte bli lika fantastiskt som när Richard Hawley gör just så med charmören och gentlemannen Tony Christie.

För vi ska inte missta oss. När Richard Hawley gör skivor gör han Richard Hawley-skivor, vare sig det är i eget namn eller som demonproducent här och bakom A Girl Called Eddie för ett par år sedan, och kompromissar inte med vare sig sina smörigaste croonerböjelser, sin klassiska rockabilly eller sin extrema lokalpatriotism. Och även om Tony Christie inte kan räknas in bland de stora sångarna – han blir till exempel överkörd av jämnårige konkurrenten Tom Jones – är han en alldeles utmärkt vokalartist, som förvandlar Arctic Monkeys- och Human League-covers till eviga örhängen och Pulps Born to Cry till en bortglömd Roy Orbison-hit. 

Det han saknar i djupare känslor och närvaro kompenseras mer än väl av Tony Christies hyperprofessionella framföranden över körer som är Mills Brothers rätt av, stämningsfullt muterade trumpeter, stråkar som dryper av flott och arrangemang storslagna som gnistrande sagoslott.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Orkar vi verkligen med ännu en vindpinad loner, fantiserande om Paul Westerberg och klagande över sin olycka till toner av steelgitarr och munspel medan han sköljer ner dammet med dubbla whiskeys mitt på blanka förmiddagen? Finns det utrymme för ännu en Ryan Adams, lika fast i sitt garage som i fantasierna om Hank Williams? Vid det här laget avgörs de frågorna helt av hur starkt låtmaterial veckans punkcowboy har, och hur övertygande han framför det. I Wes Charltons fall blir svaret tveklöst ja, vi orkar och utrymmet finns.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden