Titeln andas ett nystart och funnit-sig-själv, men även om This is Jonna Lee är en aning skramligare än Jonna Lees debutalbum så är det i allt väsentligt en fortsättning och en utveckling. Klokt, med tanke på debutens kvaliteter. Hennes röst är tryggare och etablerar henne som en av Sveriges mest välsjungande singersongwriters (även om hon snarare borde jämföras med de brittiska dito som hon så uppenbart idoliserar), och hennes låtar är starkare. Men för att ta definitivt ta plats i den eliten måste hon höja sin lägstanivå, för bland den här skivans toppar finns också flera rejält sega djupdykningar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Alla stickspår Will Oldham ger sig ut på fungerar som krydda och spänningsmoment. Men det är just den här sortens vackert sorgsna altcountry, med fela, pedal steel och glimten i ögat, som gör att hans katalog kommer att respekteras lika högt som Neil Youngs under decennier framöver.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Mindre powerpop än i New Pornographers, men lika mycket popsmartness.

I New Pornographers frossar Carl Newman i powerpop, men på egen hand sänker han tempot och förstärkarvolymen en aning. Det klär hans subtila popsmartness utmärkt, särskilt i den storslagna inledningen There Are Maybe Ten Or Twelve, med dramatik och harmoni i lika delar och dessutom ett smakfullt kryddmått metatext. Det finns gott om sådana pärlor, till exempel Like A Hitman, Like A Dancer som är just så slickat aggressiv som titeln antyder, och det innebär att Get Guilty kommer att göra seriösa anspråk på topplaceringar på diverse årsbästalistor så småningom.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med harmlösa Talking Heads-omskrivningar kan de komma långt. Med nödtorftigt maskerade omskrivningar av gamla Pulp- och Talking Heads-dängor i The Ribs of a Broken Umbrella respektive The Great Defector kommer inte Bell X1 att rucka på omvärldens uppfattning om Irlands musikscen som habil men sällan spännande. Men med ambitiösa 90-talsarr och några imponerande låtar kan deras fjärde album kanske ändå nå en bredare internationell publik, åtminstone en utan krav på att band ska ha något eget eller nytt. Kanske Coldplays fans, till exempel?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Mycket vatten har runnit under broarna sedan Ben Lee i mycket unga år hypades av Sonic Youth och skrev hyllningar till sin mentor Evan Dando. Som inledande What’s So Bad (About Feeling Good)? antyder är han numera en nygift (med Donovans dotter och Beastie Boys-Adams exfru), tillfreds och skojfrisk popsångare med förkärlek för lättrallad noveltypop om Yoko Ono och Boy With A Barbie.

Så värst mycket djup går inte att finna, men när han med enkla arrangemang och smittande refräng konstaterar att ”I love pop music /…/it’s politics you can romance to/…/philosophy that you can dance to” kan man inte låta bli åt att le igenkännande åt banaliteterna. The Rebirth of Venus är som en amerikansk feelgood-komedi, varm trivsam och lättglömd.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”I used to get darker, then I got lighter, then I got dark again” sjunger Bill Callahan om författaren till Brevbäraren Ringer Alltid Två Gånger i inledande Jim Cain. Lika mycket handlar textraden om honom själv. För även om den forne lofi-ikonen har släppt pseudonymen (Smog) och nu smyckar sina välskrivna sånger med vackra stråkar är han samma mörkt humoristiska misantrop som alltid, bara ännu lite bättre.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Tiden har hunnit ikapp Bob Hund. De startar inga fler revolutioner. Medan Bob Hund tog sin långa paus hann tiden ikapp dem. Deras anarkistiska indievariant av Pere Ubu var så långt före sin tid under 90-talet att vi inte ens förstod vidden av det, men medan de blivit äldre och stelare rör sig omvärlden allt snabbare, och idag kan de knappast kallas avantgarde. Den förnyelse som kan höras på skivan, i form av en discolåt, en pianoballad (nästan) och en hel del elektronik på bekostnad av gitarrattacker, förstärker ytterligare bandets normalisering.

Därmed inte sagt att Bob Hund gjort en dålig skiva, tvärtom. Bob Hund är alltid är påhittiga och underhållande, och aldrig mindre än bra. Men när Thomas Öberg påstår att ”det här är världens bästa dåliga låt” syftar han förmodligen på någon gammal triumf, för någon sådan finns inte här. Här finns bara helt ok låtar, som inte lockar fram superlativer, som inte startar revolutioner och som inte välter liv över ända.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Countryns bästa äkta par rotar i grusiga rockhögar och vilar sedan på verandan. Har man överhuvudtaget lyssnat på americana har man stött på det äkta paret Miller både här och där. Som förband (och samtidigt kärna i kompbandet) till Steve Earle, bakom Lucinda Williams, med Emmylou Harris och senast med Robert Plant och Alison Krauss, för att inte tala om genom deras egna skivor, oftast var för sig och ibland som ett par. 

Här rotar de i de grusigaste rockhögarna och vilar sedan på verandan med försiktiga visor, den ena vackrare än den andra, och ännu trevligare blir det när först Robert Plant och sedan Emmylou Harris kommer på besök. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

4AD/Playground
BETYG: 4 av 6

Skulle Ry Cooder någon gång tröttna på att arrangera och highlighta de oöverskådliga samlingarna hos Museet för Nordamerikansk 1900-talsmusik kan han tryggt lämna över jobbet till M Ward. Han lyfter fram guldkorn ur Billie Holidays, Buddy Hollys och Don Gibsons kataloger, eller letar fram glömda gitarrljud och arrangemangsstilar från Josh White och Les Paul.

Till det adderar han drömgäster och sin egen personlighet i halsbrytande kast mellan extrem lofi och glittrande orkestrering, utan att någonsin låta dem skymma hantverket i hans gedigna restaureringar och rekonstruktioner.

Berätta, M Ward.
– Jag ser albumet som en helhet, där låtarna ska passa eller inte passa i sin kontext, med en bra balans mellan orkesterljud och pawn shop-ljud. Att det spretar handlar det nog om att jag lyssnade för mycket på The Beatles White Album när jag var liten.

Det är ett veritabelt allstar-album.

– Jag har turen att ha gott om talangfulla vänner som gärna jobbar med mig. Lucinda Williams hade jag aldrig träffat, men vi skickade iväg en förfrågan och hon ville vara med. Jason Lytle var det fantastiskt att ha med. Sedan han flyttade till Montana ses vi inte så ofta, men han är en av de mest talangfulla musiker jag vet. Och Zooey Deschanel är en fantastisk sångerska och vokalarrangör, mycket bättre än hon själv tror faktiskt.

Var hittar du materialet och inspirationen?

– Jag är enbart influerad av äldre album, äldre ljud, gitarrister som inte lever längre. Men att studera 1900-talets USA är ju också att studera framtiden, när man grubblar över vad som kommer att försvinna ur minnet och vad som kommer att leva kvar. På ett sätt är min mission att försöka fånga tid i musik, och under tiden göra lyssnaren osäker på sin tidszon och därför spetsa öronen.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Från ingenstans trodde vi att han kom. Men Salem Al Fakir hade levt för sin musik under många år, och stod pall när grammisar, spelmanspriser och Nöjesguiden-utmärkelser haglade över honom. Snart sommarpratade han i radio, underhöll i Allsång på Skansen, spelade i Berwaldhallen och var huxflux folkkär. Nu är det dags att ta nästa steg. 

Hinner man med själv i en sådan virvelvind?

–Jag har ju hela tiden varit mitt i bubblan, och där ser man inte riktigt vad som pågår. Det är klart, man inser ju att det går bra när man säljer ut tre fulla hus i Berwaldhallen, och skivan sålde ju väldigt bra, i sin egen lite konstiga genre. Men man gör ju inte musik för priser och utmärkelser, eller ens för skivförsäljning. 

Hur följer man upp den sortens succé?

–Det är faktiskt svårt, och lite farligt. Risken finns att man missar en massa spontanitet. Min första skiva var ju gjord bara för mig, hemma i källaren, men nu vet jag att massor av människor väntar på att lyssna. Jag har unnat mig att vara eftertänksam, och låta det ta många vändor. Det sista till skivan skrev och spelade jag faktiskt in alldeles nyss. Men, hur ska jag säga det här utan att låta nonchalant, jag måste fortsätta att göra musik som jag tycker om, inte som jag inbillar mig att andra ska tycka om. Jag hoppas att de som köpte min förra skiva köper den här också, men om de slutar komma på konserterna fattar jag att något blev fel. Vad? Det går inte att säga. Det kan vara fel just i stunden, det kan bero på att det är tjurens år eller råttans år.

Varifrån är pressen störst?

–Utan tvekan från mig själv. Min mor försöker få mig att lugna ner mig, ”ta det lugnt, det är tillräckligt bra så”, men jag måste hela tiden bevisa för mig själv.

Så vad skiljer kommande Astronaut från This Is Who I Am?

–Jag har gjort det mesta själv den här gången också. Skrivit låtarna och texterna, spelat in, producerat. Några kompisar har varit med från mitt liveband, och Svenska Radiosymfonikerna är med på ett spår. Men jag skriver om helt andra saker nu, och är mer lekfull i texterna, med förvrängningar och förvridna porträtt. Musiken avspeglar var man är, och för min del har jag jobbat väldigt mycket, haft en massa kul men också råkat ut för ledsamma saker. Jag hoppas att det hörs.

Det där med att du gör allt själv, är du ett kontrollfreak?

–Jag jobbar väldigt tätt i team med min A&R, Klas Lunding, och just nu försöker han få mig att släppa sargen, att inte kolla allt hela tiden. ”Nu kan du andas ett tag”, liksom. För jag är ett kontrollfreak, med exakt koll på varje ton och på varje siffra i inspelningsbudgeten.

Ursprungligen publicerad i ett större textblock om återkomster i Nöjesguiden. Även Loney Dear intervjuades, liksom flera andra texter av andra journalister.