Från legender av den här kalibern räcker minsta livstecken – ett gästinhopp någonstans, ett julkort någon gång – för att hålla oss nöjda. Men mannen bakom Green Onions, Otis Redding och hela jävla Stax-katalogen vill mer och ger oss ett mäktigt gungande instrumentalalbum ihop med Drive-By Truckers och med Neil Young som argt gnisslande sologitarrist. Räkna med att OutKast bugar djupast, kanske lite konfunderat, inför tolkningen av Hey Ya.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2009)

Legenden Booker T Jones är tillbaka med besked. Nöjesguiden blev så entusiastiska över hans nya album att vi var tvungna att ringa upp Booker T & The MGs ledare för att fråga om hans samarbeten med Neil Young, Drive-By Truckers och inte minst Otis Redding.

Legenden Booker T Jones är tillbaka, med besked. Nöjesguiden blev så entusiastiska över hans nya album Potato Hole, recenserat här, att vi var tvungna att ringa upp Booker T & The MGs ledare för att fråga om hans nya samarbete med Neil Young och Drive-By Truckers och hans gamla samarbete med Otis Redding.

Du har gjort ett väldigt högljutt album.
– Ja, gitarrvolymen har skruvats upp ordentligt. Det representerar förändring för mig, eftersom jag oftast har varit väldigt väluppfostrad tidigare. Men jag ville inte offra det funkiga, det är min livsnerv. Hela albumet är en revanch för mig, ett sätt att ta mig ur en 15 år lång period av frustration.

Vad kom den frustrationen sig av?
– Att jag var en relik, att jag inte fattade hur man spelar in musik längre. Jag hade bara spelat in analogt, och när alla studios blev digitala var jag fullständigt vilse. Men jag sökte in på University of California och lärde mig ProTools, och så skaffade jag fler och fler diplom. Det ändrade mitt liv, och nu är jag en lycklig man.

Är Neil Youngs medverkan en följd av er gemensamma turné för 15 år sedan?
– Det är det. Jag är väldigt inspirerad av hans grungeiga sätt att spela soul på sin gitarr. Drive-By Truckers blev inblandade eftersom jag älskar deras sätt att spela southern rock. Jag hade jammat lite med Jason Isbell, och Patterson Hoods pappa David var med i Muscle Shoals rytmsektion på 60-talet. Det var Booker T & The MGs värsta konkurrenter då, så det var kul att sluta den cirkeln.

Finns det något ögonblick i ditt musikerliv som du har särskilt goda minnen av? 

– Oj. När vi hade en stund över i studion och råkade skapa Green Onions av misstag, kanske? Nej, det allra finaste minnet är nog av att vara i studion med Otis Redding, och det bara flödade. Vi skulle ha ett intro till Try A Little Tenderness, och det bara kom, (sjunger) da-da-da-da-da-da.

Du har spelat med alla Stax-sångare, med Stephen Stills, Willie Nelson, John Lee Hooker, Bill Withers och tusen andra. Finns det någon du fortfarande drömmer om att samarbeta med.
– Jag tänker inte så. Jag tar det dag för dag, så får vi se vad framtiden bär med sig.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Världens nya popdrottning borde rätteligen vara Neko Case. Men hon kommer aldrig att ta plats på tronen, eftersom hon prioriterar sin integritet och sin glädje långt högre än framgång. Hon är helt enkelt inte intresserad av topplisteplaceringar eller arenaspelningar.

– Jag gillar att vara nära min publik. Jag gillar att kunna se dem i ögonen, att veta om de gillar vad jag gör, jag gillar att veta att de känner sig välkomna. Jag kan inte ta mig på den sortens allvar som krävs för att man ska bli en riktig stjärna – den där rockmyten är bara bullshit. Men jag vet inte. Jag har undvikit storbolag, men nu är jag signad av Epitaph och eftersom jag gillar dem och det de låter mig göra är jag beredd att kompromissa en del. Inte så att jag skulle ställa upp och spela på malls, men jag träffar gärna journalister, till exempel.

Surt sa räven? Nja. Det var bara häromåret som Playboy utnämnde Neko Case till världens sexigaste sångerska och erbjöd henne fantasisummor för ett utvik. Hon tackade givetvis nej. Den skandal som gjorde henne bannlyst från countrymusikens Mekka Grand Ole Opry – efter att hon dragit av sig tröjan på scenen – hade också kunnat omsättas i rubriker och skivförsäljning. Om hon velat. 

– Det var verkligen konstigt. Jag var inte ute efter att flasha något, jag fick värmeslag där på scenen helt enkelt.

Som bannlyst från Grand Ole Opry är ändå Neko Case i fint sällskap. Hank Williams blev också bannlyst där under en period, Johnny Cash, Skeeter Davis och Kitty Wells också, för att inte tala om The Byrds. 

– Jojo, men Hank var Hank. Han välkomnades tillbaka sedan. Jag får aldrig mer sätta min fot där. Men jag har spelat på Ryman istället, det är den riktigt ursprungliga countryscenen.

Country, eller i hennes fall country noir, har varit Neko Case preferens under solokarriären. Men på sitt sprillans nya album Middle Cyclone har hon övergett banjo och steel guitar till förmån för klassisk pop, ganska nära den hon ägnar sig åt i sin parallella existens som sångerska i det kanadensiska powerpopbandet New Pornographers. 

Har New Pornographers fortfarande en funktion för dig nu när du gör pop också på egen hand?

– Absolut. Jag ska snart få demos till nästa album, och det längtar jag efter. Jag älskar att sjunga låtar av Carl (Newman) och Dan (Bejar), jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra om jag inte fick jobba tillsammans med dem med jämna mellanrum. Carl och jag ska spela ihop i sommar, eftersom vi har varsitt soloalbum att visa upp för världen. Hans är helt fantastiskt. Jag tiggde om att få vara med på ett hörn. ”Hej Carl, det är lustigt, men jag råkar befinna mig i New York nu, bara ett kvarter från din studio, och jag har inget särskilt för mig”. Men han lät mig inte. Det var nog klokt, annars hade det varit svårt att hålla isär New Pornographers och hans sologrejer.

På sin korta promotionturné i februari (till Sverige kommer hon först i augusti) har hon drivit igenom att få med sig hela sin femmannabackup, och hennes spelning på Bush Hill i Shepherds Bush är formidabel. Otight, skulle vän av ordning kanske invända om det ständiga tjafset mellan låtarna, där sidekicken Kelly Hogan hinner få sparken (för uppkäftighet) och återanställas (för att hon har välbehövlig Scotchtejp i handväskan när ett mikrofonstativ behöver lagas) redan innan giget hunnit halvvägs. Men det är charmerande, och eftersom de nya låtar som utgör merparten av giget är alldeles fantastiska små popmedaljer är det också en ljuvlig musikupplevelse.

När folk letar jämförelser drar de gärna till med sina absoluta favoriter. För min del tycker jag att din röst har samma övertygande och klockrena klang som självaste Kirsty MacColl.

– Som Kirsty MacColl? Åh, tack! Menar du det? Hon är min favorit. Vilken röst, vilka sånger, vilka texter. Det var så onödigt och tragiskt att hon dog. Tack, det kommer jag att leva på hela veckan.

Middle Cyclone är en skiva om djur, väder och natur. Men du är ju en stadstjej? 

– Nja. Jag har bott i städer under mitt vuxna liv, det är sant, men jag kommer från en farmarfamilj. Min styvpappa var arkeolog, och det innebar att vi alltid var ute i ödemarken. 

Och nu gör du gröna vågen och flyttar du till en gård i Vermont?

– Snart. Jag håller på att renovera först, inget stort men badrum och sånt. Och så väntar jag på att mamma ska ta över mitt hus i Tucson. 

Berätta om pianosamlingen du har där i Vermont. 

– Haha, ja, det är rätt knäppt. På gården där i Vermont finns en fantastisk lada som är så oändligt gammal. Den är från 1700-talet. Ok, för européer är det kanske ingenting, men i USA är det stort. Nå, samtidigt som jag utforskade den började jag se en massa annonser där folk skänkte bort sina pianon. De skulle passa i min lada, tänkte, jag, och började åka runt och hämta dem. 

Hur många har du fått ihop?

– Åtta stycken, men bara sex av dem går att stämma. Jag använde allihop utom de två ostämbara i en stor pianoorkester på nya albumet, i min cover av Harry Nilssons Don’t Forget Me.

Vad ska du göra med de ostämbara?
– Jag ska behålla dem. Men jag kanske ställer ut dem på åkern. Som prydnad. 

En Harry Nilsson-cover alltså. Du gör en Sparks-cover på skivan också. Är du ett Sparks-fan?

– Alla i New Pornographers älskar Sparks. Jag också. Jag funderade rätt mycket på att det var så många låtar om naturen på min skiva. Antingen kunde jag försöka tona ner det lite, eller så kunde jag ta det åt andra hållet och lägga till ännu mer tornados. Never Turn Your Back On Mother Earth har jag försökt hitta rätt forum för länge, och nu blev det så att jag lät den hjälpa till att göra skivan till en naturskiva. 

Är det extrema vädret mest metaforer, eller är du metereologiskt intresserad?

– Både och, faktiskt. This Tornado Loves You bygger på en dröm jag hade, där jag var ute på ett fält och en tornade kom emot mig. Jag var skräckslagen, förstås, men precis framför mig stannade den, och man kunde se hur frustrerad den var. Till slut förstod jag att tornadon hade fångat en bok, och att frustrationen handlade om att den inte visste hur den skulle be mig läsa högt ur boken. Tornados har svårt att bläddra.
Eh. Jo, det förstår jag. Minns du vilken bok det var tornadon ville höra?
– Nej. Jag kan inte läsa i mina drömmar.

Du har ukrainskt ursprung. 

– Ja, men jag har aldrig kunnat särskilt mycket ukrainska. När mina föräldrar kom till USA var det i en tid när det inte var cool att vara annorlunda, så de kapade alla band, och bytte namn och språk så fort de bara kunde. Särskilt Östeuropa var ju ett stort no-no. Men jag är fortfarande i kontakt med familjen i Ukraina, då och då, Och jag har lärt mig ryska i skolan.

Oj! Hur använder du det?

– Jag är faktiskt på väg att sätta ihop en ryskspråkig duo tillsammans med Becky Stark från Lavender Diamond. Hon talar också ryska. Det vore väl något?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Nordens förmodligen bästa powerpopband. Med sina enkla krokar, sina simpla singalong-refränger, sitt höga tempo och sitt allt annat än subtila tilltal borde powerpop vara den ultimata tonårsmusiken, som någon sorts naturlig fortsättning på barnvisan. Men idag är det nästan uteslutande infantila medelålders män som omfamnar den och som orerar om förträffligheten i kaxiga riff kopplade till vänaste stämsång.

Den plötsliga återväxten är alltså en av orsakerna till att glädjas åt att spolingarna i Stockholmsbandet The Zoo tar sig an genren i sin allra mest utpräglade form, med samma betoning på ordet powerpops båda led. Den andra – och större – orsaken är att de gör det med sådan hantverksskicklighet, finess och attack att man först måste konstatera att de kan sin Cheap Trick och sedan att de är Nordens förmodligen bästa band i genren sedan Popium.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När det gamla industrigardet började strukturera sitt oväsen fick de förstås ovett från puritaner, men idag återvänder de allra flesta av oss mycket hellre till Throbbing Gristles 20 Jazz Funk Greats eller till 23 Skidoos Coup än till renodlade skrotmanglingar. Här landar Brooklynbandet These Are Powers på samma sätt i hårt uppstyrt noise, med burundirytmer byggda av enstaka samplade ljud (är det inte en häftapparat vi hör någonstans där?), med preparerad bas och med röst och skarp gitarr metodiskt och konsekvent förvrängda. Det skulle kunnat bli sterilt och svårt, men är märkligt melodiskt och lättillgängligt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Låt oss pröva några alternativa scenarior kring hur det lät när FN:s svar på Kent bestämde sig för att spela in sitt tolfte album.

– Fyfan grabbar, vårt folkölshalvår i replokalen var verkligen grymt. Ni är så jävla schyssta, världens bästa kompisar, och våra nya låtar är så bra att vi bara måste låta folk höra dem.

Nja. Fram till 1983 kanske, men knappast idag.

– Vi har verkligen viktiga saker att berätta, och dessutom har vi hittat ett eget uttryck här. Det här behöver världen höra.

Tja, hade det stått 1987 i kalendern så kanske. 2009? Glöm det.

– Det är så härligt att göra sig fria från förväntningar och krav, och nu är vi helt crazy. Vi rebellerar mot allt vi någonsin gjort och spelar enbart dekadent NYC-sleaze/DDR-kraut/italiensk opera/dansgolvsinriktat (stryk valfritt).

På 90-talet, hela tiden. Men inte nu.

– Kollegor, jag har kallat till det här mötet eftersom det verkar ha kommit en massa nya arenaband de senaste fem åren, medan vi slöat till i solen och på politiska toppmöten. Om vi ska behålla prestigepositionen som Världens Största Band, om varumärket U2 ska fortsätta generera kapital och om plattformen mot Nobels fredspris inte ska ryckas undan borde vi nog släppa ett nytt album nu.

– Jamen, vad ska vi släppa då? Det är ju ett decennium sedan någon av oss hade en enda låtidé, åtminstone en med hit-krok. Och det där ”vi-förnyar-oss-och-gör-något-helt-annat”-knepet blev ju aldrig särskilt bra.

– Nä. Men vi är ju fortfarande stabila och kompetenta. Den där gamla Magnificent-demon från War-tiden skulle vi ju kunna använda, och så kan vi blanda lite innerliga ”I was born to sing for you”-texter med fredsbudskap och någon självironisk blinkning för att förekomma kritik. Sedan räcker det nog om vi lutar oss mot vår rutin och låter Brian Eno, Daniel Lanois och Steve Lillywhite fixa till resten.

– Som vanligt, alltså?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Magnus Uggla 1975. Ebba Grön 1979. Broder Daniel 1995. Håkan Hellström 2000. När man knockas av Den Stora Sömnens debut är det frestande att jämföra med sådana riktningslösa och intensivt självförbrännande debutalbum som betydde precis allt både för sina upphovsmän och för sina fans.

Men i eftertankens kranka blekhet kan vi konstatera att Den Stora Sömnen inte alls hör till den skaran.
”Finns det nån framtid för oss som apar efter?”, undrar de halvvägs, och vid det laget är det ingen chockerande nyhet. Deras frenetiska pop och punk är extremt självmedvetet travesterande både musikaliskt och textmässigt, bara i inledande Förortsbarn hinner de till exempel väva in korrekta citat av Clash, Ebba Grön och Pistols. Å andra sidan härmar de briljant och fullt av glädje och punkfiness, ofta så pass subtilt mitt bland alla svordomar och droger att hovet inte ens lär märka antydningar om en prinsessas abort.

Till och med grejen med en bonus-CD där Thorsten Flinck läser de mörka låttexterna, som borde varit osmakligt pretto, funkar. Men utan originalitet blir det ingen svensk punkklassiker, däremot en fantastisk goodtime-skiva som nästan flåsar självaste Matti Alkberg i nacken.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Nöjesguiden har försökt intervjua Den Stora Sömnen, men…
– Vi valde att svara i gåtor.

En brud från Drottningholm eller en från Birmingham?

– Blått blod eller rött hår… Om man säger såhär: you’ll never walk alone.

Litteratur eller musik?

– Beat-poesi räddar oss från ensamheten.

Kvarnen eller creddig Konstfacks-fest?

– Det är en fråga om att ta eller ge, vi föredrar att ge.

Sufjan Stevens vilsne tvillingsjäl. Det är lätt att förstå varför Sufjan Stevens var så snabb att signa DM Stith till sin etikett – hans övertygelse om att ha mött en tvillingsjäl visar sig i allt väsentligt stämma när debutalbumet nu ligger klart. Utom att där Sufjan Stevens framstår som en tvärsäker konceptualist i relation till den osäkre och stundtals bedrövade sökaren DM Stith. Han är ur fas med sin samtid och än mer så med sin religion, men likt en trasig Randy Newman har han en enastående förmåga att förvandla sin vilsenhet till den vackraste musik.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I mer än 30 år har Docenterna jagat den perfekta poplåten. Ofta har de kommit nära, väldigt nära, med låtar som Solglasögon, Chick-e-Chack, Söderns ros, Varma öl och kalla element och Underbar värld. 

Inför Docenternas nya album Medan vi spelar pop ringde Nöjesguiden upp Joppe Pihlgren för att få veta hur man skapar den ultimata popmusiken.

Om hantverket

– På sätt och viss handlar det om samma hantverk fortfarande som när vi startade som Docent Död. Men det har blivit lättare, genom att man har lärt sig en del under året, så att man faktiskt kan tänka ut hur något ska låta innan man börjar spela det.- Samtidigt är det viktigt att tillåta sig att experimentera, det är på det sättet som nya melodier dyker upp. Jag försöker alltid spela saker som jag aldrig spelat tidigare. Hälften av det låter vanligt, och 49 procent är bara skit. Men en procent är bra och helt nytt. 

Om samarbetet i bandet

– Larry (Lövgren) ska ha kredd för en hel del av Docenternas pop. Han har en extremt bra popkänsla, och blir säkrare och säkrare. Överhuvudtaget är vår musik väldigt mycket resultatet av lagarbete. Vi arbetar fram låtarna tillsammans, och flera av oss sjunger. Idde (Schultz) gör ju Min ende vän på skivan, till exempel. Docenterna är ett genomdemokratiskt band. Det gör att det kan bli trögt ibland – om någon har en dålig dag och inte har lust att pröva en idé kan en hel arbetsdag gå förlorad. Men det är det värt, grejor måste få ta sin tid. 

Om att låna från mästarna

– Det är klart att det händer. Jag fattar vad du menar med att det finns kopplingar till Dancing in the Dark i nya Saknar dig så. Och Söderns ros skulle kunna vara Daytripper, till exempel. Men jakten handlar om att leta efter något som är unikt men som ändå har en stark igenkänningsfaktor, så att folk får en känsla av att de hört låten förut utan att kunna sätta fingret på det. Det händer väl att man har gjort en låt, och sedan upptäcker att den redan är skriven och inspelad av någon annan. Då ryker den. 

Om relationen till samtida musik

– En orsak till att jag plankar så pass lite är väl att jag helt enkelt lyssnar väldigt lite på musik, över huvud taget. Så är det nog med hela bandet, utom Jon (Jefferson Klingberg) som har rätt bra koll. När folk frågar mig om jag hört det här eller det där bandet så mörkar jag alltid, ”Eh, jovisst”. Det är väl på samma sätt som med en bildkonstnär, mitt i sin egen skapandeprocess lär inte han gå på gallerier. 

Om igenkänningssymboler i texterna

– Jag vet inte om det handlar om tidsmarkörer, snarare handlar det om att jag vill använda språket. Jag gillar till exempel att leka med mångtydigheten i engelska uttryck. ”Södergående tåg” är ett uttryck som inte används på svenska, och som får en spännande laddning när man försöker. ”Jag är glad att ni har powerpoints” går att tolka i bokstavlig mening, men översatt blir ju power points också en bild av makt. Jag insåg det när låten var färdiginspelad, men då var det tvunget att ändra, trots att det krävdes minst två timmars jobb. 

Om balansen mellan det spontana och det genomarbetade

– Så petiga är vi väl inte egentligen. Eller, jo, den här gången så har de utdragna inspelningarna gått alla på nerverna, trots att det från början var väldigt lättsamma inspelningar. Det måste låta enkelt och spontant även när det är som mest genomarbetat. Så den balansgången är en bra bild av jakten på den perfekta poplåten. 

Om subtila detaljer

– Haha, kul att du uppmärksammade den där g-g-g-generation-stamningen. Och låten Sheena är förstås en liten hyllning till ett perfekt popband. Annars är subtiliteterna mindre tydliga, och handlar mer om till exempel att Krickes (Pihlgren) trummor kan innehålla någon detalj någonstans ifrån. 

Om politiska texter

– Vanligt folk kan ses som en politisk text om man vill. Man kan tolka den som stockholmares sätt att se på människor i resten av landet, rätt arrogant, men den kan givetvis också associeras till KD:s formuleringar och vara ett inlägg i den kulturpolitiska debatten. För mig är popmusik smartare än till exempel rock, och då måste popmusiken ha texter som hela tiden kan tolkas och tolkas om. Som bäst skulle man kunna betrakta dagens Docenterna mer som en think tank än ett band. En text från oss ska vara en lägesrapport som ersätter en 300-sidig utredning, och så ska det samtidigt kunna vara väldigt personlig upplevelse. När vi sjunger att världen rasar samman medan vi fortsätter spela pop kan någon läsa in Nordafrikas revolutioner och någon annan associerar till sin skilsmässa. 

Om den fortsatta jakten på den perfekta poplåten

– Vi har kommit rätt långt i den jakten tycker jag. På Medan vi spelar pop finns flera låtar som ligger rätt nära Den Perfekta Poplåten tycker jag. Förutom uppenbara saker som Vanligt folk tycker jag till exempel att Pärlemor är nära, även om den inte faller inom ramen för vad radion spelar. Men nä, jag kan inte se att vi någonsin blir färdiga med den jakten, det skulle innebära att man har slutat tänka och känna. 

Idag släpps Docenternas tionde album Medan vi spelar pop (Universal). För att fira det drar de ihop Docenterna Allstars för en spelning på Strand. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Inte så freakigt, och kanske inte folk, men väldigt bra. Den som vill beslå Hägga med etiketten ”freak folk” tänjer rejält på begreppet. Så värst freakigt inte hans debutalbum, däremot genuint organiskt med friskt lösa arr fulla av lyckligt trallande, berusat skrål, anarkistiska slagverk och en och annan fela och tvärflöjt. Folk är det bara stundtals, eftersom Hägga oftare rör sig i 70-talets poplandskaps mest levnadsglada nylonsträngsmiljöer, med smidigt grooviga Cleptomaniac som främsta men långt ifrån enda hörvärdhet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden