Rough Trade/Border
Dramatik är The Veils grej. I deras förenande av Echo & The Bunnymen och The Waterboys sväller varje låt ut långt över sina bräddar. Men på något märkligt sätt blir man ändå inte övermätt på dem, inte ens när bandet gör sin bästa Jim Morrison- och The Doors-imitation i Larkspur.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Naivistisk astrakanpop i kritvita skrudar. Isolation Years Jakob Nyström och hans syster Lovisa, som båda förgyllt Säkert! live, klär både sig själva och sin naivistiska astrakanpop i kritvita skrudar. Med sina röster och försiktig instrumentering där stråkarna har en lika självklar plats som återhållsam elektronik bygger de skira och nästan sakrala stämningar, som kunnat beskrivas som drömska om de inte ställt så stora krav på uppmärksamhet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Exakt som några nutty boys från Camden i färd med att illustrera hur det skulle låta om Tom Tom Club gjorde Sympathy for the Devil. Jag vet inte från vilken del av London Golden Silvers kommer, men deras popdiscodänga till singel Arrows of Eros låter exakt som några nutty boys från Camden i färd med att illustrera hur det skulle låta om Tom Tom Club gjorde Sympathy for the Devil. Givetvis finns det inget annat på deras debut som når sådana nivåer, trots den gitarrlösa trions imponerande förmåga att skriva smarta poplåtar med lika många lån från 70-talspop som från britpop.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Eklekticism var målet, ofokuserad velighet blev resultatet. Visst har vi gnällt ibland när Gomez har valt för breda vägar, men vad vi önskat istället är inte det här. Nu är istället de tillfällen när de anstränger sig för Noel Gallaghers välsignelse de minst enerverande, eftersom de huvudsakligen experimenterar fram en gravt schizofren skiva där renodlad roots möter tradpop möter världsmusik möter modernistförsök. En didgeridoo krockar med plockande gitarrer, en speldosa blir ovän med daterad elektronik, och bara giftermålet mellan en stråkkvartett, en slidegitarr och en gammal synth i Win Park Slopeverkar någonsånär lyckligt. Eklekticism var målet, ofokuserad velighet blev resultatet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Man kan tänka sig att ett och annat övervintrat Motorhomes-fan satte hjärtat i halsgropen när Mattias Edlund gjorde comeback med en snuskigt hitmässig singel i form av Love Is My Drug, särskilt som uruppförandet skedde i duett med Amanda Jensen. De kan finna tröst i att det inte går att hitta några spår av Amanda Jensen någonstans på I Am John, men pop som är mer slipad och kommersiellt slagkraftig än något Motorhomes gjorde – lika påtaglig i Joakim Bergs Run – får de nog lov att acceptera om de vill stanna i Mattias sällskap.
Men sådana givna hits utgör bara ena sidan av en skiva som är kraftigt tudelad utan att bli schizofren. För minst lika mycket som en hyperkommersiell hitskiva är det en balladskiva, stundtals försiktig och eftertänksam och stundtals dramatisk och böljande. Finast är det när Mattias Edlund stilla och lite vemodigt plockar nylonsträngar över vackra stråkarrangemang, och här och där påminner han om en polerad variant av Nicolai Dunger. Vid andra tillfällen tar han upp kampen med Chris Martin, och tack vare sångernas styrka och lika mycket den oerhörda noggrannheten i detaljerna som ger djup och finess åt skivans alla uttryck är det en match som Mattias Edlund går segrande ur.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Han gick i pension efter Motorhomes. Men nu är Mattias Edlund tillbaka, i snyggare kostym än någonsin och helt på sina egna villkor. Den här gången tänker han inte tigga smulor vid skivbolagets bord.
De oklanderliga svarta kläderna och den smarta frisyren skvallrar om att Mattias Edlund är mån om hur han uppfattas inte bara på scenen, men det är ingen kocky popstjärna som möter mig i hotellobbyn när han är i storstaden för sin första spelning på jag vet inte hur många år. Den fasen gick han igenom som sångare i Motorhomes, ett av de band som var högst tippade som Kents främsta konkurrent i början av seklet. Nu är han en stillsam familjefar som njuter när han har skaffat barnvakt och hustrun och han får ett dygn för sig själva. Musikerlivet trodde han länge att han lämnat bakom sig.
–Jag hoppade av Motorhomes 2003, eftersom jag inte tyckte att det var kul längre. Det hade slutat vara en kreativ miljö, det kändes som att för varje steg framåt blev det omedelbart fem steg bakåt.
Men du var ju mitt i karriären?
–Ja. Direkt efter att jag hoppade av blev jag riktigt rädd. ”Shit, vad har jag gjort?” Men egentligen har jag inte ångrat mig en enda sekund. Det var helt andra saker som blev viktiga för mig. Min familj inte minst.
Men han var inte färdig med musiken. Exakt tio år efter att Motorhomes skrev på sitt första skivkontrakt är han tillbaka, nu som soloartist under namnet John ME.
–Ja, det är lustigt hur saker går i cirklar, historien upprepar sig. Och det är samma skivbolag och samma människor där.
Men du sa i en intervju i samband med Motorhomes andra album att det var en ”dyrköpt läxa att skivbranschen faktiskt är så rutten som det sägs”.
–Man gick ju på så mycket nitar. Det är lättare nu, för nu vet jag vart jag vill och jag kan vara tydlig med det. Jag pekar med hela handen numera, fast vänligt. Jag har lärt mig att jag måste ligga steget före, jag ska vara den som har idéerna innan folk försöker pracka på mig grejer som de tycker är bra. När jag var ung fattade jag inte det där, och jag hade helt andra avsikter på den tiden. Jag ville spela, jag ville festa, jag tänkte inte särskilt mycket framåt, och då åker man ju på en och annan näsbränna. På den tiden blev jag smickrad när ett skivbolag ville göra något med oss, lite som en hund som tigger rester. Nu går vi in som jämlikar, på lika villkor.
Det är en avsevärt tryggare Mattias som är John ME än han som ledde Motorhomes. Och en avsevärt mer egen sångare och låtskrivare.
–I Motorhomes försökte jag fortfarande härma, även om det oftast var omedvetet. En kompis reagerade på en ny låt som jag spelade upp för honom med att säga att han tyckte det var en bra låt, ”som Coldplay, fast sämre”, och jag blev skitförbannad. Men sedan insåg jag att han hade rätt.
Musiken blev till i ett litet förråd utanför huset där han bor. När familjen somnat smög han sig dit för att spela.
–Det var helt tyst, helt ostört, och jag kunde följa en tanke eller en idé hur långt jag ville. Vid tvåtiden satte jag mig ofta vid pianot för att spela lite i fem minuter innan jag skulle gå in och lägga mig, och så – poff – var klockan fem och jag hade fångat en melodi. I det där ostörda blir det ju på det sättet, en självvald ensamhet med ett ganska lågmält sound.
–Men det var inte alls tanken från början att jag skulle göra en skiva. Jag planerade bara att göra lite musik att lägga upp på MySpace eller så. Men min gamle vän och producent Simon Nordberg peppade mig, och tjatade på att det var så bra att det måste bli något större.
Du har många friends in high places som hjälper till på skivan.
–Andreas Mattson var den som kom in först, och jobbade gratis långt innan dealar ens var påtänkta. Det är bra att ha någon att bolla med, någon som inte bara säger att det är bra. Jag skickade texter och låtar till Andreas, och bad honom reagera på dem. Ibland föreslog han helt nya saker, ibland ville han byta eller flytta ett ord, och ibland fick jag bara bekräftelse på att jag hade träffat rätt.
Jocke Berg och Pär Wiksten har också varit inblandade.
–Jocke var också innan jag hade gått till skivbolag med skivan. Vi känner varandra sedan tidigare, och jag kollade om Jocke hade lust att co-writa en låt, och han hade Run i byrålådan. Pär Wiksten var annorlunda. Skivbolaget föreslog ett samarbete, och jag tyckte att det lät som en bra idé. Först försökte vi skriva tillsammans, men det blev inte så bra. Då fick jag en demo med Love Is My Drug istället.
Den skiljer sig mycket från resten av skivan. Som förstasingel är den ett skyltfönster, och en sådan hit på en skiva med en i övrigt nattlig croonerkänsla kan ju slå åt två håll.
–Det är sant. Men jag oroar mig inte. Jag tycker att det är en grym låt, som var skitkul att spela in. En supersingel öppnar dörrar, ”hej, nu är jag här”, och jag tycker att den verkar fungera som slamkrypare. Folk som brukar vara snabba att avfärda säger att de gillar den.
Får du med dig dina gamla fans in i John ME?
–En del, säkert. Men jag tror att det finns dem som blir lite rädda när de hör Love Is My Drug. Förhoppningsvis blir de lättade när de hör resten av albumet. Avsikten var ju att göra en crossoverskiva, som varken var råkommersiell eller indie.
Ditt första soloframträdande var ju rätt kaxigt. Love Is My Drug på P3 Guld, i duett med Amanda Jenssen.
–Jag hade bestämt mig i förväg för att vägra klä ner mig och försöka verka indie. Jag ville ta det åt ett helt annat håll. Många blev chockade av att se mig sådan… och det var kul. Det var nog inte helt väntat.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Åström har slipat på sina singersongwriter-skills. Det var ett tag sedan vi senast hörde av Kristofer Åström, och han har använt mellantiden till att slipa på sina singersongwriter-skills. Tidigare albums alltför intensiva sneglande mot altcountryförebilder har slipats bort, liksom den otåliga slarvighet som ibland fördunklat hans talang. Här är de enda skönhetsfläckarna något skramligare rockspår, helt ok i sig men obekväma i sällskapet av varma melankoliska sånger, några av dem bland de finaste han skrivit, och en bedövande vacker Thin Lizzy-cover.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Du sa i TV att ingen bryr sig om en femteplatta. Är det verkligen så illa?
– En bra skiva är en bra skiva. Men naturligtvis får man ha förståelse för att en artist är mer intressant vid sin andra än vid sin femte skiva. Alltså ur medial synvinkel. Men om man fortsätter erbjuda kvalitet så är man förstås alltid intressant ur en konstnärlig synvinkel.
Du skriver i pressmaterialet att det var viktigt att få tillbaka lekfullheten på det här albumet. Var tyckte du att du hade tappat bort den?
– Ett band fungerar lite som en snöboll när man sätter den i rullning. Ganska lätt att få att börja rulla, och omöjlig att få att byta riktning när den är igång. Bandet blev en maskin med bara ett mål. Och när jag stod på scen och drömde om något annat nådde vi inte dit. Mount Pleasure är en samling bra låtar, men speciellt lekfull är den inte. Jag menar inte att jag vill göra musik med glimten i ögat, men musik som sticker iväg åt oväntade håll.
Var ska jag satsa min sista tvåhundring, på din skiva eller på några burkar av din tomatsoppa?
– Det är dina pengar. Du får bestämma.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Över popig Sham 69-punk, producerad av Black Francis, reciterar Eddie Argos små poem om vad han tycker om (chokladmilkshakes, superhjälteserier – ”even though I’m 28” – kollektiva transportmedel och The Replacements) och vad han inte tycker om (att dricka för mycket, och ”the record buying public”). Skälet till att de kallar en låt Positively Fifth Street är att ”that’s one more than Bob Dylan”, och sådana resonemang säger mycket om Art Bruts tredje album. Ingen skiva är simplare, och ingen gör dig på bättre humör.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Nu rör han sig i de gamla Hüsker Dü-trakterna igen. Bland de nio soloalbum Bob Mould hunnit med är det här definitivt en av de tre första att lägga beslag på. Hyperkoncentrerat väver han på en dryg halvtimme ihop det bästa från altrocknyanserna hos Sugar, desperationen från sina första soloalbum och framför allt Hüsker Dü:s mäktiga punklarm, med en medveten återgång till de låtskrivartekniker som då gav oss några av historiens mest perfekta poplåtar, och nu rör sig i samma trakter igen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden