Inte så att J Mascis skulle vara vilsen på egen hand. Tvärtom, han har fortfarande aldrig gjort ett album sämre än bra. Men det är i den här klassiska Dinosaur Jr-uppställningen han vässar sig som mest. Med Murph och sin älskade/hatade Lou Barlow slipar han fram de vackraste och vemodigaste popmelodierna och dränker dem osentimentalt i den ädla tinnitusfeedback och det mäktiga gitarroväsen han gjort till en egen konstart.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det fanns lite för många Billy Bragg-ättlingar runt om i London härom året, och för unge arge cockneypoeten Jack Peñate gick det bara halvdant. Ur ekonomisk synvinkel är alltså idén att återuppfinna sig själv i en helt ny inkarnation säkert ett klokt beslut. Att göra det tillsammans med oldtimers som Norman Cook och folk från Prodigy-lägret däremot var inte lika välbetänkt, och att vitt och brett prata om Fela Kuti och samba när man har samma rytmkänsla som en nykter kamrer är värre ändå. Oddsen för ännu en total makeover nästa år är rekordlåga.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Trots att de alltid låter bra låter de aldrig någonsin det minsta egna. Vänta lite, jag har det på tungan. De låter som… som… de låter som Big Audio Dynamite. Nej, vänta. Mera som Psychedelic Furs, faktiskt. Eller, förresten, inget av det, de snor ju rätt av från Happy Mondays. För att inte tala om från alla sina grannband hemma i Brooklyn. Så där famlar man fram medan man lyssnar på Amazing Baby, som trots att de alltid låter bra aldrig någonsin låter det minsta egna.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det enda som saknas för en fulländad grabbkväll för medelålders musiknostalgiker är en stereo och några öl. Men tillsammans med de franska gentlemännen Marc Collin och Olivier Libaux i soffan på skivbolaget är det så trivsamt att man inte saknar ens sådan rekvisita, när nördarnas sammansvärjning tävlar i detaljkunskap om punk och new wave.

–Ça Plane Pour Moi var väl inte någon englandshit när det begav sig?

–Jomen The Damned gjorde en engelsk-språkig version av den, på en singelbaksida.

–Ja, just det, Jet Boy Jet Girl. Men det var väl en cover av det egentliga originalet?

Sådant roar inte särskilt många utomstående, och när undertecknad försöker underhålla bekantskapskretsen med den sortens resonemang är det lätt att hamna utanför inbjudningslistan till nästa fest. Men fransoserna har gjort karriär på det ända sedan 2004, när de för första gången förvandlade gamla new wave-hits till bossa nova, och senare också till andra lättlyssnade musikgenrer. När Nouvelle Vagues brasilieninspirerade tolkning av Joy Divisions Love Will Tear Us Apart blev en hit avfärdades de som one-hit-wonders.

–Det var ju det, ett experiment, en lek. Vi var beredda på att det skulle ta slut innan sommaren var över. Men sedan började vi turnera, och så rullade det på.

Nu kommer deras tredje album NV3, och den här gången har de slagit på stort och bjudit in några av originalens musiker för duetter med bandets egen uppsättning svala vokalissor.

–Det är så stort så att man darrar. Jag såg Echo & The Bunnymen i Paris 1984, och nu sjunger Ian McCulloch på vår skiva. Till på köpet ville han att vi ska spela upp vår version av hans The Killing Moon i studion. Hur gick det till? Och Terry Hall från The Specials, i Our Lips Are Sealed som hans Fun Boy Three gjorde ihop med The Go-Go’s. Och Martin Gore, och Magazines Barry Adamson. Fatta!

Jag fattar, jag fattar. Fanns det någon som inte ville?

–David Byrne sa att han inte hade tid, trots att vi ligger på hans skivbolag. Vi trodde nog att han var självskriven. Och så idolen, David Sylvian. Han meddelade att han tyckte att det var poänglöst att rota i det förflutna. Hm.

Gästsångarna sällar sig till Nouvelle Vagues eget stall av sångerskor, där Eloisia som sjunger Violent Femmes och Gary Numan på nya albumet är den allra svårbegripligaste.

–Från början var vi på jakt efter någon som skulle sjunga bossa med portugisisk brytning, och Eloisia var perfekt eftersom hon faktiskt inte förstod ett ord av engelskan hon sjöng. Eller, förresten, som brasilianska är hon ju djupt troende katolik, och det blev lite jobbigt när hon skulle sjunga DAF:s Der Mussolini. ”Varför ska jag sjunga Tanz den Jesus Christus?” ”Äsch, ingen fara, det är bara en dansstil, ungefär som The Mashed Potato”.

Efter att flera gånger ha fått hjärtat i halsgropen av era orädda låtval måste jag fråga; finns det verkligen inga låtar som är heliga?

–Vi var lite oroliga i början, faktiskt, men vi gick ju ut hårt med Love Will Tear Us Apart, och sedan fortsatte vi med The Cure, Clash, och nu på nya skivan gör vi Sex Pistols. Så svaret är nej, inget är heligt.

–Det har hänt att vi möter en publik som inte har en aning om att vi spelar covers, eftersom de är alldeles för unga för att ha varit med när låtarna var nya. Och det händer att låtar som vi tycker är rätt obskyra möts av ett jublande publikhav. I Grekland hann vi inte ens börja sjunga vår The Sound-cover innan publiken tog över. The Sound hade tydligen varit jättestora där. I Frankrike vet ingen vilka det var.

Tar ni emot låtönskemål?

–Vi brukar få en del sådana. Värst är nördarna som skickar långa låtlistor. ”Här är fem The Fall-låtar ni måste göra, och här är fem The Smiths”.

Men det fattar ni väl att ni framkallar genom att vara nördar själva?

–Det fattar vi. Och ett par låttips i sådana listor har faktiskt varit riktigt bra.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Först så går det upp, så går det upp, så går det upp, så går det ner. Sedan går det ner, så går det upp, så går det upp. Povel Ramel var den som beskrev det, men få har fått uppleva samma hisnande klättringar och fall i berg-och-dalbanelivet som The Deportees.

Deras första tvåspårsdemo för sju år sedan fick Nöjesguiden att göra gemensam sak med Andres Lokko och halva Sveriges kritikerkår för att på gator och torg proklamera storheten i syskonkvartetten från Vindeln och deras, på den tiden, säregna mix av falsettsoul, country och finaste pop. USA-turné följde nästan för snabbt, med spelningar på CBGB’s och Trubadour, och sedan handplockades The Deportees att spela förband till Phoenix på deras turné i Storbritannien. 

Men. Deras andra album, i fyra näst intill identiska nyanser av brunt, gjorde ingen människa glad, och minst av allt deras skivbolag som prompt och osentimentalt kapade dem. Osämja och bandmedlemsavhopp följde, något som tar särskilt hårt när det är lillebror som inte längre vill/får vara med. Och hade sagan slutat där hade ingen blivit förvånad. Men The Deportees är gjorda av segare virke, och när det till slut är dags för deras tredje album, Under the Pavement – The Beach, har till och med skivbolaget fått krypa till korset. 

–Det är skönt att vara tillbaka i sadeln igen, konstaterar The Deportees sångare Peder Stenberg. Men för oss känns det inte riktigt som att vi har varit borta. Vi har ju levt med The Deportees hela tiden, pratat om det, planerat för det. Efter andra skivan hade vi tänkt vara lite sådär sextiotaliga och få ut en platta varje år, men riktigt så blev det ju inte. 

Så blev det sannerligen inte. Peder Stenberg berättar hur The Deportees istället fick silkessnöret av samma A&R som bara några år tidigare hade signat dem. 

–När Isse Samie från skivbolaget ringde för att ge oss sparken lindade han in budskapet så mycket att det nästan inte gick fram alls. ”Ni vet, det är inget personligt, och om bara några veckor är läget säkert ett helt annat, men…” Det är ju aldrig kul att känna sig övergiven och utkastad. Men vi är ett band med en särdeles stark bandkänsla, redan från den tiden i Umeå när vi slutade spela hardcore och alla tyckte att vi var dumma i huvudet. Så vi var rätt väl förberedda. 

–Det är klart att det är förknippat med oro att få sparken, spär brorsan och bandets gitarrist Anders Stenberg på. Så slutade Jonas Lidström i samma veva, dessutom. Vi har faktiskt aldrig riktigt pratat ut om det där. Man måste på något sätt vilja allt eller inget, är det något mellanting är det kanske lika bra att lägga ner. Stämningen var förstås känslig, och alla var superledsna, samtidigt som vi var inne i en bra period med en skivinspelning framför dörren. Vi var tvungna att höja oss en nivå över det, och på ett sätt stärkte det nog oss. 

Nu är The Deportees tillbaka på EMI igen. Men tro inte att de har stått med mössan i hand. 

–Att vi spelade in för egna pengar blev bättre i slutändan, konstaterar Peder Stenberg. EMI fick krypa till korset, haha, och det var förstås en liten revansch. 

Något som däremot inte längre finns kvar hos The Deportees är den där countryn som vi brukade vara så lyriska över. Popen och falsettsoulen däremot har fått en stärkt ställning. 

–Man skriver ju inte musik i ett vacuum. De idéer och uppslag som kommer är vad som kommer. På första albumet ville vi att det skulle låta slitet, med en mix av r’n’b och country som inte fanns på andra håll då. Sedan med Damaged Goods ville vi ha det gubbigt och skäggigt. Nu är det mer en återgång till det dramatiska, med stråkar och stora känslor. Undermedvetet blir det nog så att varje skiva på något sätt blir en motreaktion på sin föregångare. 

Ingen cover blev det på det nya albumet, men några mycket tydliga citat. Sologitarren i Tell It to Me Like You Told It to Them, till exempel. 

–Visst, erkänner Peder Stenberg. Vi hörde att det lät väldigt mycket som The Clash Clampdown, och då var det lika att ta det hela vägen. I Out of Love har vi ju lånat en del från Talking Heads Naive Melody. Jag älskar sån där konstnärsfunk som bara svänger. Det vore skitkul att börja en konsert med en bergsprängare, som David Byrne i Stop Making Sense, fast kanske en bazookavariant, och sedan ramla runt på scenen medan jag spelar gitarr, på ett snyggt koreograferat sätt. 

Det låter som om det kommer att finnas anledningar att se The Deportees live?

–Vi borde verkligen ha en riktigt bra liveshow, men än har vi mest pratat låtval, funderar Anders Stenberg. Vi är inget uniformsband, men samtidigt vore det kul att komma längre än att var och en sätter på sig den tröja de gillar bäst. Vi är vanliga killar, mer än artister, men det kan krävas något mer, för vi gillar ju när det är visuellt. Jag såg Fever Ray häromdagen, med masker och laser, och det var verkligen mäktigt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Fibes-Christian var 12 var han kär i Kim Wilde. Igår spelade de båda in en duett i London, och då var det kört igen. Nöjesguiden ringde upp Fibes! Oh Fibes i Londons tunnelbana, på väg mot flyget i eftermiddags efter en lunchdate med en annan 80-talsikon. Nöjesguiden når en stressad Christian Olsson i ett bullrigt London, där Fibes! Oh Fibes! just gjort ett snabbesök för att spela in sin drömduett. Med Kim Wilde.

– Just det. Eller egentligen för att spela in hennes del av duetten, i en jävligt fräsch studio som hon spelade in sina 80-talshits i. Det var rätt kul, eftersom jag hade spelat in min del av duetten i mitt gamla pojkrum i Lerum, där jag diggade henne på den tiden.

Jaså, du är ett gammalt Kim Wilde-fan?
– Jag var helt kär i henne när jag var 12. Vi i Fibes har fantiserat om att göra en riktigt bra duett, och hon har stått överst på önskelistan.

Hur var det att träffa henne till slut?
– Det var fan helt fabulous, helt fantastiskt. Jag var skitnervös, det kändes både stort och pirrigt. Jag kände mig som ett barn igen. Men det tog bara fem minuter innan vi hade slappnat av och lärt känna varandra.

– Hon är en grym sångerska och kvinna, fortfarande. Hon la popmusiken på hyllan när hon var 36, och sedan har hon bara ägnat sig åt trädgårdsmästeri. Hon skriver böcker om det nu, och har TV-program, och hon är extremt selektiv när det gäller förfrågningar om musik. Men när hon väl började sjunga hade hon exakt samma röst som när hon var 20, exakt som i Kids in America. Det var fantastiskt.

Så du ramlade rätt ner i samma crush som du hade när du var 12?
– Haha, nja, både hon och jag har ju hunnit bli lite äldre sedan dess. Men det är klart, lite svårt var det att inte falla tillbaka i förälskelsen.

Och så hann du träffa en annan gammal 80-talsidol, Gary Kemp från Spandau Ballet?
– Jag har faktiskt just varit och lunchat med honom. Vi har blivit vänner medan vi jobbat ihop, han kommer till mig i Stockholm och jag hälsar på i hans penthouse här i London.

Fibes! Oh Fibes samarbeten med Kim Wilde och Gary Kemp kommer på albumet 1987, som släpps efter sommaren. Till dess får vi hålla tillgodo med singeln Love Child, och det är inte fy skam.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Temat på den skiva Iggy Pop med utgångspunkt i en Michel Houellebecq-roman specialskrivit för den franska marknaden skiljer sig inte från hans andra skivor, den handlar om ”death, sex, the end of the human race and some other pretty funny stuff”. 

Men i övrigt är det en unik Iggy-platta, där han tar en paus från schablonbilden av sig själv för att istället act his age. Det innebär stilla nattklubbsballader, det innebär Iggys djupaste baryton, det innebär dekadent smygande rock som kunnat vara direkta uppföljare till Dum Dum Boys och Nightclubbing, det innebär postpunk för dansgolvet och den innebär akustisk blues. Det innebär visserligen också något av den i förväg omtalade New Orleans-jazzen, men det är lättglömda parenteser på en skiva som är Iggy Pops bästa på decennier.

För övrigt väntar vi fortfarande på den där Sinatra-hyllningsskivan han skulle göra bättre än någon annan.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Vår favorit-Grandaddy är tillbaka, bättre än någonsin. 

När Jason Lytle la ner Grandaddy och flyttade till Montanas vildmark trodde många av oss att han var förlorad för gott. Men han kunde inte hålla sig borta från musiken, och än mer glädjande är att han blivit en ännu bättre låtskrivare och en ännu mindre sansad låtskrivare. Solodebuten spretar vilt mellan fina pianoballader, simpel pop och hans fina elektroniska lo-fi-vrickningar, med alla stämningar från sorg till eufori på vägen.

Å ena sidan har du uppfordrande lappar uppsatta i studion – ”must record every day” – och å andra sidan hävdar du envist det kreativa kaoset.

– Jag vet, det är dubbelt. Men i studion är jag oftast den galne vetenskapsmannen som dricker för mycket, som inte kan sova och som är vilt kreativ. Men ibland är jag också den ordningsamme sekreteraren som kommer in, suckar åt kaoset och sedan sätter mig att ordna och organisera. Jag pendlar mellan att vara musiker, galen, kreativ och oansvarig, och tillvaron som ansvarsfull vuxen, som sätter på kaffe och betalar räkningar.

Albumets titel kanske syftar på din flytt från urbana Californien till rurala Montana också?

– Jag borde verkligen ha flyttat tidigare, men nu var det en fråga om liv och död. Här är jag motiverad – det räcker med en kvart i vildmarken för att ladda batterierna – och här umgås jag med folk som brinner för vildmarksliv snarare än studioliv. En hel del skateboardfolk träffar jag ju fortfarande också.

Låten It’s the Weekend skäms du visst för?

– Haha, jo, det gör jag, på ett sätt. Den är alldeles för simpel, och jag vet inte riktigt om det beror på att den gömmer någon dold agenda jag har eller om jag bara gillar enkelheten. Min första tanke var att skivan skulle vara all over the map, men sedan fick jag hålla igen lite eftersom det är min första under eget namn. Hursomhelst har jag lagt ner oändligt med arbete på varenda låt. Häromdagen när jag var ute och gick mötte jag en hund som höll på att gräva ett hål. Han märkte inte ens mig, så hundraprocentigt fokuserad var han på sitt meningslösa hål. Och precis så har jag jobbat med den här skivan. 

Avslutningslåten heter Here for Good. Är det ett löfte?

– Det fanns en tid när jag inte visste om jag ville fortsätta med musik över huvud taget. Men nu vet jag att jag vill det, så ok, se det som ett löfte.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Folkpuritan med antikvariska böjelser har börjat sneglat åt det tidiga 70-talets folkrock. Tidigare har skotten Alasdair Roberts framstått som folkpuritan med huvudsakligen antikvariska böjelser. Men även om de uråldriga tonerna och instrumenten finns kvar på hans fjärde album har han sneglat en aning åt det tidiga 70-talets folkrock och släpper in inte särskilt klädsamma elgitarrer och trummor också. Tur för honom att melodier och röst är tillräckliga för att väga upp sådana skönhetsfläckar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Som om inget hänt sedan Gärdesfesten. Med både Kebnekajse och Träd Gräs och Stenar mitt ibland oss är de viktigaste spelarna på den svenska progressiva 70-talsscenen tillbaka på banan, till glädje inte enbart för japanska skivsamlare och enstaka övervintrade hippies. Särskilt som Träd Gräs och Stenar fortfarande improviserar fram elektrisk och minimal trancerock med titlar som Folkets Lok i Obeveklig Rörelse, stundtals jazzrockigt avigt och stundtals med en mer strukturerad groove, som om inget hänt sedan Gärdesfesten. Bara deras bidrag till bröderna Åhlunds Punkrocker-stafett (”I’m a punkrocker, yes I am, I’m a prepunker… freefunker”) känns sökt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden