Att de skulle sluta sina dagar som karaokepar med musikdecennie-teman som sin specialitet var en smula otippat på den tiden då Susanna Hoffs firade triumfer som sångerska i Bangles och Matthew Sweet hyllades som Det Stora Powerpophoppet. Men när de följer upp den första volymens 60-tal med Fleetwood Mac-, Bread- och Todd Rundgren-covers hamnar de inte bara rätt i trendflödet, de gör det med både expertis och finess och med gästspel av äkta 70-talsmusiker dessutom.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Jag minns när Berlinmuren föll, när Kurt Cobain dog och exakt var jag befann mig när rapporterna om flygplan som kraschade i WTC kom. De historiska händelser man upplever direkt glömmer man aldrig. På samma sätt kommer jag alltid att minnas värmen som spred sig i kroppen medan jag första gången lyssnade på Wilcos sjunde album, som generationer framåt kommer att kalla historisk och nämna i samma andetag som Music from The Big Pink och Hollywood Town Hall.
Så fantastiskt bra är Wilco (The Album), i allt från minsta George Harrison-gitarr-detalj via duettpartner (Feist) och omslagsdesign till sångstrukturer, melodier och albumstruktur. Med Wilco (The Album) har Wilco överträffat Yankee Foxtrot Hotel och skapat ren perfektion och ett rockmusikens mästerverk. Och för andra gången under mina nio år på Nöjesguiden önskar jag att det fanns ytterligare ett betygssteg.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
David Bowie hade det kärvt med karriären i början, men en astronautsång lagom till den första månpromenaden garanterade exponering och var första steget mot superstjärnestatus. Exakt 40 år senare försöker han sig på samma trick, och påminner alla TV-producenter om vad de borde använda för soundtrack till de där restaurerade Neil Armstrongbilderna.
Den digitala re-releasen av Space Oddity rymmer originalversionen tillsammans med två kortade singelversioner och den nyinspelning Bowie gjorde lagom till det jubileum som skedde för 20 år sedan.
Dessutom får man chansen att göra sin egen remix i iKlaz Space Oddity Multi Track-applikationen för iPhone, genom att alla originalinspelningens olika kanaler adderats var och en för sig. Och tycker man att Gus Dudgeon gjorde ett bättre producentjobb redan från början än vad en iPhone slumpmässigt klarar när den skakas kan det kanske vara kul att höra enbart Space Odditys stråkar?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Så kan det gå. När Jack White bjuder in några polare för att inviga sin nya (givetvis analoga) studio slutar det med att han vips sitter han där med ännu ett fullfjädrat band att spela med. Den här gången står Alison Mosshart från The Kills för det vokala medan Jack slagit sig ner på trumpallen för att istället för att som vanligt härma Jimmy Page leka John Bonham. Det unnar man honom, och rätt ofta blir supergruppens tungt rytmiska mangeljammande lika kul för oss som det verkar ha varit för dem.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Fibes, Oh Fibes! är tillbaka för att tillgodose några av de behov som Maslow kallar för grundläggande. Kärlek, närhet, värme, glädje, näring och nostalgi.
På albumet 1987 som släpps om en månad hyllar de sitt favoritår tillsammans med tidstypiska gäster som Gary Kemp, Björn Skifs och Kim Wilde. Tillsammans med Nöjesguiden har Fibes, Oh Fibes! dissekerat allt väsentligt under ”det ultimata popåret”.
Om popåret 1987
–Det var det ultimata popåret. Det var året som gav musiken vi vuxit upp med, musiken vi går igång på. Att döpa vårt album till 1987 är vårt sätt att hylla våra idoler. Allt fanns då, och det var inte så höga murar mellan de olika stilarna. Pop i kombination med hårdrock gav Def Leppard och Guns ’N’ Roses, och sådant finns det ingen motsvarighet till idag. Vår skiva är som ett bra samlingsalbum från då, med allt dödkött borttaget. Vi vill hitta tillbaka till den känslan man fick av låtar som förändrade ens liv. Det är bara de låtarna man har sitt första hångel, sin första kärlek, sin första fylla till.
(Christian Olsson)
–Det är en Absolute Fibes-skiva. Det vi ägnar vår tid och vår kraft åt är att försöka mejsla ut den ultimata poplåten. Det innebär en låt som kanske skulle lyckas slå sig in på den skrämmande grymma Trackslistan från 1987.
(Mathias Nille Nilsson)
–Det ska vara musik som går rätt in, utan filter. Nu kysste inte jag min första tjej till Fleetwood Mac, men jag önskar att jag hade gjort det, och jag önskar att vår musik ger just den känslan.
(Edvin Edvinson)
–De där tillfällena kommer alltmer sällan. Senast en ny skiva förändrade mitt liv var väl när Nirvana släppte Smells Like Teen Spirit 1991. Lustigt egentligen, när jag växte upp och min pappa, som för övrigt också är pianist, spelade sina gamla Rolling Stones-skivor svor jag på att jag inte skulle bli sådan. ”Jag ska inte fastna och bara lyssna på gammal musik”. Och se på mig nu. (CO)
Om Andy Warhol, som dog 1987
–Andy Warhol bevisade att det inte behöver vara en motsättning mellan kvalitet och massproduktion, eller mellan yta och djup. Allt han gjorde på Factory – ihopkopplandet av konst, film, musik – var så banbrytande. (CO)
Om att produktionstekniken anno 87 allmänt uppfattas som rätt… stiff
–Vadå? Roland D-50 kom 1987. Det är den bästa synten. (EE)
–Tänk dig ett band som Spandau Ballet. Stelt, absolut, och platt för att inte säga fult sound. Men det svänger ju. Det var en perfekt kombination av fabriksgjort och emotionellt. (CO)
Om att vara nere med slick åttiotalspop sedan dag ett
–Vi har inte tillbringat hela våra liv i Burt Bacharach-skolan. Nille och jag spelade tillsammans i obskyra instrumentalband under många år innan Fibes, Oh Fibes!. Vi har nött Slint- och Polvo-inspirerad experimentell alternativrock. Men vi hittade hem igen, och Love Child hade förmodligen inte kunnat låta så här utan den tidens vedermödor. (CO)
–Ert Polvo motsvarades av mitt Minor Threat. Jag var bara fyra år 1987. Men jag har hittat dit i efterhand. (EE)
Om Sighsten Herrgård, som offentliggjorde sin HIV 1987
–Det var en otrygg och missinformerad tid, på många sätt. Jag minns att man trodde att man kunde få HIV av att gå på en toalett som använts av någon som var smittad. På samma sätt var det med haschinformationen i skolan, som sa att om man tog ett enda bloss hasch så var det kört. ”You’re dead”. Det kolliderade med sitt syfte, liksom. (CO)
Om Appetite for Destruction, som släpptes 1987
–Fyfan, alltså. Jag hittade ett av mina gamla VHS-band med en liveinspelning av Guns ’N’ Roses, och när vad-hette-han-nu-igen Steven Adler precis sätter igång med ett trumsolo blir det bara brus på bandet i tre minuter innan solot är färdigt. Jag måste ha suttit och spolat fram och tillbaka för att se det där solot en miljon gånger. (EE)
–Min syrra hade ett gult kassettband som jag snodde, med Guns ’N’ Roses på ena sidan och Poison på andra. Det var helt fantastiskt, jag älskade verkligen de banden. (CO)
Om 1987 års stora tv-händelse Varuhuset
–Jag såg just det igen, och det är ett genialiskt koncept. Visst var det den allra första svenska såpan? Man satt som klistrad varje tisdag klockan 18.30. (CO)
–Min favorit var Richard, som deppade i charken. Jag kan fortfarande alla detaljer och alla karaktärer i den serien, och Varuhuset bidrog avsevärt till min uppfostran. När chefens dotter åkte fast för snatteri lärde jag mig att man inte ska snatta, till exempel. (MN)
–Chefens dotter, var det Lina Englund det? (Faktiskt inte, Lina var med i Storstad reds. anm.) Henne var jag lite småkär i, tror jag. I Vinterviken påminner hon faktiskt lite om Juliette Lewis. (CO)
Om fler musikaliska ikoner från 1987
–Phil Collins har vi lyssnat mycket på allihop, och det innebär en hel del Genesis. Och så Fleetwood Mac, förstås. (CO)
–George Michael. Innan världen hunnit skaffa sig en massa uppfattningar om honom, vi fattade inte att han var gayikon. Efter Wham uppfann han sig själv och sin egen slicka popmusik, med en massa disco i. Han var verkligen cool. (MN)
–LL Cool J. Man både fick och förlorade tjejer till I Need Love. Milli Vanilli. (CO)
–Nämen Milli Vanilli gillar vi väl inte? (MN)
–Jomen, de hade faktiskt rätt bra låtar. (CO)
–Jamen för helvete…(MN)
–Bros var min första skiva. Jag hade två ex på kassett och ett på vinyl. (EE)
Om Paolo Roberto som blev känd genom sitt gängbråkande 1987
–När han röjde i kravallerna i Kungsträdgården fattade jag att Sverige inte var en trygg idyll. Han blev ansiktet för det, och grundade den svenska gangstakulturen. (MN)
Om Teenage Mutant Ninja Turtles som hade premiär 1987
–Nu pratar vi! Det var mina favoriter. (EE)
–Men det var en stor debatt om att de skulle göra barnen våldsamma. (CO)
–Jag blev inte våldsam. Tvärtom. Däremot fick jag koll på några av mästarna, Donatello, Raphael, Michelangelo och Leonardo. Och så förstod jag att det var farligt att hälla ut miljögifter i naturen. Det var jävligt moraliska superhjältar. (EE)
Om förlovningen mellan Carola och Runar 1987
–Jag bodde i USA då, men min syster var ett stort fan, och när man kom hem så hamnade man mitt i värsta Carola-hysterin. (CO)
–De var den tidens hemvävda variant av glamourparet som förkroppsligar ouppnåelighet. Den tidens Beckhams, kanske. (MN)
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Andra viktiga händelser 1987
● Mattias Rust landar sportflygplan på Röda Torget.
● Nancy Reagan, presidenthustru, besöker Stockholm.
● Spionen Stig Bergling rymmer.
● Polisen jagar fortfarande Olof Palmes mördare, och gör raid mot 20 kurder.
● Marinen jagar fortfarande ryska ubåtar.
● Världsrekord och segrar av Patrik Sjöberg, Tomas Wassberg, Stefan Edberg och JO Waldner.
● Sveriges första kvinnliga partiledare Karin Söder avgår.
● Boforsaffären med svenska mutor till vapenköpare i Indien uppdagas.
● Det statliga tv-monopolet bryts när TV3 har premiär den 31 december.
Vilken otrolig lättnad det måste ha inneburit för Frank Turner att kasta av sig Million Dead-ryggsäcken full av gammal punkbarlast och bara bära röst, gitarr och sånger istället. På sitt andra soloalbum är han fortfarande så entusiastisk över hur smidigt han kan röra sig att han spottar ur sig den ena vassa, smarta och ordrika låten efter den andra. Att han kunnat bli stämd av såväl Billy Bragg som salig Joe Strummer för varenda en, hade de varit girigare, bekymrar honom inte det minsta, så varför skulle det bekymra oss?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I den fullständigt överbefolkade svårmodig-folksångar-klubben räder sedan länge en-ut-en-in-regeln, och varken inslag av fin trumpet, Tom Waitska husgeråd-percussion eller dokumenterad vänskap med Lambchop räcker för att ge Holly Throsby förtur i kön. Would you?, en andlöst vacker kärleksduett med Bonnie ”Prince” Billy, räcker däremot mer än väl för den saken och ger oss anledningar att lägga hennes namn på minnet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Jón Þór Birgisson, eller mera avslappnat Jónsi om du föredrar det, och hans sambo Alex Somers har ett skaparprojekt ihop.
Båda har skaparprojekt vid sidan om också, Jónsi som sångare i Sigur Rós och Alex i Reykavik-bandet The Parachutes. Nöjesguiden ringde upp dem för att berätta att de atmosfärer de skapar tillsammans tar vår recensent Elina Wessman till den ena exotiska platsen efter den andra ända tills hon känner sig alldeles för patetisk.
– Oj. Fint! Men det var inte vad vi eftersträvade. Vi försökte faktiskt inte åstadkomma något alls, vi satt bara inlåsta i köket och lät saker hända. (JB)
– Eftersom vi spelade in utan avsikter eller tankar på att det skulle bli en produkt trodde vi inte att musiken skulle ta med någon annan än oss till olika platser. Meningen var bara att vi ville göra något som fick oss själva att må bra. Men jag blir glad över Elinas känsla, för när vi satte ihop materialet till en skiva så småningom tänkte vi lite så, att vi ville ha variation i stämningar och känslor. (AS)
Från början handlade det mest om bildkonstprojektet Riceboy Sleeps, förstår jag?
– Egentligen inte. Det var bara att den delen blev offentlig först, med vår bok 2006. Men det visuella och musiken gick hand i hand redan från början för fyra-fem år sedan. Fast långsamt. Det var inget vi ville eller bestämde, det konstnärliga bara kom helt naturligt. Men det är ju inte så konstigt, när två människor som spelar och skapar bor under samma tak att man gör det tillsammans. Vi är ju båda musiker, och vi spelar ju alltid. (JB)
– Jag tror faktiskt att musik var det första vi gjorde tillsammans, innan bildkonsten. (AS)
Så det är mer resultatet av er privata relation än av något professionellt samarbete?
– Utan tvekan. Absolut. (JB)
Blir det inte till ett delmål eller ett bokslut att då ge ut en skiva, eller innan dess publicera en bok?
– Jag vet inte. Jag känner inte så, det blir mer ett tillfälle att fira. (JB)
– Jodå, absolut. Hela processen med skapandet är att försöka fånga delar av vårt gemensamma liv, och när det sedan blir bok eller skiva är det vårt sätt att dela med oss av vårt liv. (AS)
Känns det inte utelämnande att bjuda in publiken i ert liv på det sättet?
– Inte alls. Visst är det personligt, men vi vill ju dela med oss av de processer som har varit vårt liv de senaste fem åren. (AS)
Det var en del trubbel under inspelningarna. När datorn pajade försvann en hel del material som därmed aldrig når våra öron.
– Vi förlorade halva albumet. Först blev man helt galen av ilska, varför gjorde vi inte säkerhetskopior, liksom. (JB)
Men kan det inte vara befriande också, på ett sätt? Om jag tvingas skriva om en text hittar jag ofta rätt på mycket mer direkt.
– Jo, du har helt rätt. Man hittar kärnan direkt, och det är trösten när något sådant händer. (JB)
Vilken är den främsta fördelen med att ha sin livspartner som arbetspartner dessutom?
– Jag tycker att vi befinner oss i vår trygga zon omedelbart, med vår gemensamma lägenhet som både platsen att leva och arbeta. Det gör att man snabbt kan komma in i arbete när inspirationen kommer, men att man aldrig behöver forcera fram den. (JB)
– Vi trivs tillsammans och inspireras av varandra. Vi vaknar tillsammans på morgonen och kan prata om nattens drömmar, eller om en idé till ett recept någon av oss fått, eller en idé till en video, eller en musikalisk stämning. Samtidigt kan vi hur lätt som helst välja bort de skapande processerna och bara ha vardag. (AS)
Och den främsta nackdelen?
– Egentligen samma sak. Man kan råka ut för att bli lat med det levnadssättet. (JB)
– Det händer ju att en av oss har skapandelust, men inte den andra, och då kan det bli en del tjafs. (AS)
Så ni grälar mer om ert skapande än om vem som ska diska eller städa?
– Det gör vi. Och det är ju inte dåligt att gräla, tvärtom. (AS)
Vilken är din partners största konstnärliga tillgångar?
– Vi är fullständigt olika. Jag är snabb och spontan, medan Alex kan sjunka in i detaljer i timmar. Den långsamheten och noggrannheten är hans största tillgång, och det är bra egenskaper i kombination med mina, tror jag. (JB)
– Jónsi har en fantastisk känsla för melodier, för ljud, som jag förundras över. Hans sätt att skapa ytstruktur – hård eller mjuk, smutsig eller ren – är fantastisk. (AS)
Och hans största brister, ur det konstnärliga perspektivet?
– Just det där eviga petandet kan vara extremt irriterande, på samma gång. Det där att Alex fastnar i samma loop och stannar där hur länge som helst. (JB)
– Man får väl säga att Jónsi inte är särskilt tålmodig. Han rusar vidare till nästa sak direkt, särskilt om den första tanken stöter på hinder, medan jag gärna vill dröja kvar och lösa problemen. Jag är mycket långsammare än Jónsi . (AS)
Först kallade ni er Riceboy Sleeps. Nu är det bara skivans titel. Vad hände?
– Jag vet inte riktigt. Det hände bara. Riceboy Sleeps-namnet förvirrade bara, och när vi försökte hitta alternativ blev det bara konstlat. Så vi tog våra förnamn, helt enkelt. (AS)
Vart tar ert samarbete vägen härnäst?
– Det vet jag faktiskt inte. Vi har inga konkreta planer, men vi jobbar ju som sagt alltid, så vi får se. Kanske en utställning någonstans? (JB)
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Brooklyn är grejen i år igen, och The Dirty Projectors kan mycket väl vara det bästa därifrån. Nöjesguiden ringde upp Amber Coffman för att få veta om hon får vara med och bestämma i bandet. Svaret var nej.
Så här tillgängliga har The Dirty Projectors aldrig varit förr. Håller du med?
– Ja, det gör jag. Men det var inte avsiktligt. När Dave Longstreth gör musik blir det som det blir, helt enkelt.
Så det är ingen demokrati i bandet, direkt?
– Nej, inte alls. Dave skriver allt, och vi andra finns där för att vi tror på honom. Han vet vad han vill, och bestämmer vad alla andra ska göra. Men vi känner varandra så bra att han ser till att utmana var och en i bandet på rätt nivå.
Du sjunger mer på det här albumet än någonsin förr.
– Det är härligt när jag och Angel får mycket utrymme. Dave vet att vi gärna vill sjunga mycket.
Hur mycket av gitarrerna är dina?
– Egentligen ingenting, de är väldigt mycket Daves, även om han kastar åt mig en del grejor att spela.
Är ni bekväma med de ständiga Captain Beefheart-, Talking Heads- och afropopjämförelserna?
– Tja, vad kan man göra? Men just Beefheart är extra kul, för honom hade Dave överhuvudtaget inte hört förrän jag köpte en skiva till honom härom året. Och jag tror ärligt talat inte att Dave har brytt sig om att lyssna på den heller.
Hur kom samarbetet med David Byrne till?
– National-bröderna var på väg att sätta ihop ett samlingsalbum till Red Hot-stiftelsen mot AIDS. De vände sig till oss och David Byrne och föreslog att vi skulle göra något ihop, så David och Dave började skicka idéer till varandra innan vi träffades i studion.
Och nu ska ni spela ihop med Björk för en annan välgörenhet.
– Precis, mot hemlöshet. Hon kontaktade Dave för ett år sedan, eftersom hon gillar The Dirty Projectors, och sedan dess har vi pratat om olika idéer om samarbeten.
Blir det en fortsättning på det samarbetet?
– Det är för tidigt att svara på. Först gör vi den här gemensamma spelningen, sedan får vi se.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Idag börjar Where The Action Is på Stora Skuggan, med bland andra Neil Young, Pixies, Olle Ljungström och Existensminimum på programmet. Nöjesguiden ringde upp Chrissie Hynde i Pretenders, som inviger den största scenen i eftermiddag, för att utreda hur hon ser på festivaler. På köpet fick vi veta hur hon ser på sin vän Morrissey, och på Blackeberg.
Festivaler är perfekta tillfällen att upptäcka band man inte visste innan att man gillar. Berätta om något band du upptäckt på festival.
– Jag brukar egentligen bara se dem som spelar efter mig på samma scen. Men för ett par år sedan spelade Iggy Pop och jag på samma festival, och han kom rusande och tyckte att jag skulle hänga med och se Green Day. Deras sätt att dansa och röra sig var verkligen hysteriskt, jag gapskrattade hela konserten.
Stör sponsringen av festivaler dig?
– Lite. Men köttindustrin på festivaler stör mig mer. Plötsligt nås jag av stanken av bränt kött på scenen, och då tappar jag humöret och blir till slut förbannad till och med på publiken. Sen är det kört.
Så det är en god idé att placera korvstånden långt från din scen?
– Eller att förbjuda dem helt och hållet.
På Where The Action is spelar också Pixies, Nick Cave och Neil Young?
– Är det sant? Neil är Gud! Men det största med att komma till Sverige är att jag kanske får chansen att se Blackeberg?
Blackeberg?
– Som i filmen. Låt Den Rätte Komma In.
Du gillar den filmen?
– Den är helt fantastisk. Sorglig, känslig, vacker och skrämmande. Jag har sett den tre och en halv gång, hittills.
Då kommer du att älska författaren John Ajvide Lindqvists andra böcker, och integration av zombies, om ständigt Morrissey-citerande spöken och om köttätande höghus.
– Är det sant, har han skrivit mer? Jag kan knappt vänta. Haha, Morrisseyciterande spöken. Jag spelade in med Morrissey alldeles nyligen.
Igen!
– Ja, det var andra gången jag sjunger på hans låtar, och det är verkligen jättekul. Det är inte bara vegetarianismen vi har gemensamt. Den här gången råkade vi bo på samma hotell i Los Angeles, och han frågade om jag hade lust att sjunga på Shame Is The Name. Det hade jag.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden