The Stands? Nä, jag trodde inte det skulle ringa några klockor, och frågan är om Howard Eliott Payne själv trodde på det under sina år med de brittiska postbritpoparna ens när Noel Gallagher la näsan i blöt.
Tillbaka i USA ägnar han sig numera istället åt americana, och det visar sig vara ett klokt beslut. Även om hans röst är mjukare har han både låtar, producent (Ethan Johns) och arr som för tankarna till Ryan Adams solodebut, och i sin namnkunniga syster Candie Payne har han dessutom en egen Emmylou vid sin sida.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Rockstjärnor ska leva fort och dö unga, det är ju en del av överenskommelsen. Så när Ian Hunter släpper ett nytt album strax efter sin 70-årsdag (!) är det upplagt för de vanliga schablonvitsarna om åldrade rockstjärnor.
Men en del av sanningen är att Ian Hunter aldrig skrev under den där överenskommelsen. Att han hade glimten i ögat i sitt förhållande till rockstjärnemyterna visade han i sin omistliga turnébok Diary of a Rock ’n’ Roll Star, och för gammal har han ju alltid varit. När hans Mott The Hoople fick sin första hit med All The Young Dudes var han 33 fyllda, en löjligt hög ålder för att slå igenom som glamrocksångare 1972.
En annan del av sanningen är att det där med ålder aldrig bekommit vare sig Ian Hunter eller hans publik. Under alla år har han skamlöst ägnat sig åt varmt sentimental kvalitetsrock, med en blinkning åt Dylan och en parallell åt puben, och det har han inga planer att sluta med bara för att han med god marginal passerat pensionsstrecket.
På omslagsbilderna vandrar han ensam i kvällningen, med krullet och solglasögonen på plats och med elgitarren nonchalant hängande på ryggen. Förmodligen är det inte så mycket poserande som ganska autentiska bilder av hur Ian Hunter tillbringat större delen av sitt liv. Varför skulle han sluta nu, medan han fortfarande skriver så här gedigna låtar och inte har mist något av den styrka han framför dem med?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Nu slutar vi prata om det där ”nu-folk”, okey? ”They’re not new songs, by any means”, konstaterar James Yorkston när han till slut realiserar sin gamla plan och tar sig an ett knippe uråldriga brittiska folksånger (och en galicisk). Men eftersom han är allt annat än en arkivarie använder han de medel som krävs för att få sångerna att bubbla över av känslor, från sprudlande lycka till djupaste sorg, och bekymrar sig föga om vad folkmusikpuritaner kan tänkas ha för invändningar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med produktioner åt Solomon Burke och Mary Gauthier har Joe Henry med sitt brokiga musikaliska förflutna etablerat sig bland de respekterade professorerna i amerikansk 1900-talsmusik. Men till skillnad från ess som Ry Cooder och M Ward förmår Joe Henry aldrig gjuta liv i sina uramerikanska pastischer. Det går inte att invända vare sig mot hans metodval eller korrekthet, men det blir en aning för torrt och akademiskt för att man ska orka upprätthålla intresset under en hel föreläsning.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Allt väsentligt med John Fogertys första soloalbum från 1973, under namnet Blue Ridge Rangers, gäller också för dess senkomna uppföljare. Det är delvis mycket överraskande. Inte alls att det då som nu handlar om countrycovers, även om han här plockar lite mindre vältuggade russin ur Everly Brothers, John Prines, Buck Owens och, hoppsan, Pat Boones kataloger och jobbar såväl med gäster som Bruce Springsteen och Don Henley. Men att just den sortens coversamling än en gång ger John Fogerty fotfäste efter en period av oinspirerad – för att inte säga kass – musik överraskar och glädjer, och innebär att han fått till sin första hörvärda skiva på nästan 25 år.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Man skulle kunna fokusera på hur den forne ledaren för Skottlands bästa punkband Doll By Doll lyckades överleva åren som heroinist och uteliggare.Eller på det fantastiska kreativitetsflow som hittills under 2009 lett till tre dubbel-CD och ett par sidoprojekt under pseudonym. Eller på de hysteriskt roliga historier och anekdoter han kryddar sina konserter och därmed liveskivor som den med (för en ofullständig lista se nedan). Men skulle man välja något av de fokusområdena skulle man förstås missa det mest väsentliga, nämligen den varma soulröst och den sympatiska skotska dialekt som får hans fina sånger att glöda.
___________
De roligaste anekdoterna bland The Haunted Year; Summer – Barefoot Days spoken word-partier behandlar
– Jackie Levens favoritrubrik när Diana dog
– ”Leven’s top tips for shagging the opposite sex, or indeed anybody”
– vilken reaktion man får om man råkar trampa Joni Mitchell på hälen
– att presenteras för den som ansvarar för skivans marknadsföring, och som dittills trott att Jackie Leven är en kvinna
– hur fansen bjuder in till en bit mat, kanske, senare, på stans nya kebabhak
– hur man får en grapefrukt att sluta vicka på tallriken
– hur heroinet kan hjälpa en skotte att hantera sin okunskap om engelsk historia
– vad Ian Rankins deckarkaraktärer gör istället för att lyssna på en shite Jackie Leven-skiva
– de omedelbara fördelarna med att Drumbo förlorade vadet om att svepa en flaska Smirnoff Blue Label och överleva
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Till stora delar är Humbug inspelad i Mojaveöknen med Josh Homme, av alla otippade människor, och ökenluften har gjort Arctic Monkeys gott. Tillsammans med en allmän mognad har den tagit bandet långt bort ifrån I Bet You Look Good on the Dancefloor och det nattröj i Sheffield som de också rent fysiskt lämnat långt bakom sig. Dessbättre har det inte ersatts av vare sig soundtrack till det glassiga nattröj i LA som nu är deras vardag eller av det riktningslösa riffande som gjorde deras förra album så svåruthärdligt. De vassa gitarrerna är kvar, men utan att vara ett självändamål, och den arrogans som kännetecknade inte bara Alex Turners röst har kompletterats med andra dimensioner och fått ett djup som Arctic Monkeys inte hade tillstymmelse till förut.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Hör nu här, du har bara dig själv att skylla.
Om du tillhör majoriteten av världens musiklyssnare brydde du dig bara om Jack White i The Raconteurs.Därför vet du inte att Steady, As She Goes skrevs av Brendan Benson, och att den är typisk för hans briljanta popsånger. Du anar inte att den 70-talspowerpop som ekade i deras band behärskas till fulländning av Benson, inte av White, och du har helt förbigått hans tre tidigare fantastiska popalbum.
Du kommer att missa den här skivan också, om du tillhör majoriteten av världens musiklyssnare, och får aldrig veta att du därmed går miste om de ädlaste popharmonierna och de snyggaste sångerna. Låt oss hoppas att du ändå får ett någotsånär lyckligt liv i din okunnighet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Egentligen är det Monsters of Folk, det kommande samarbetet med Conor Oberst, Mike Mogis och M Ward som pockar mest på både vår och Jim James uppmärksamhet just nu. Men i glappet mellan det och hans My Morning Jacket-aktiviteter hinner han slänga fram den här lilla George Harrison-hyllningen i form av några avskalade och bedårande covers med originaltrogna My Sweet Lordsom finaste stund. Enligt Jim James spelades sångerna in som i trans omedelbart efter Harrisons död 2001, och just som en stundens ingivelse i förbifarten låter det. Men även om det i allt väsentligt är en bagatell är det en väldigt avslappnad och fin sådan.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
–Jag har aldrig hört talas om något band där precis alla är lika gamla och har lärt känna varandra i skolan. Det brukar alltid vara någon basist som är typ fyra år äldre. Tror du att det är negativt för oss?, undrar Karl Sundström som är sångare i Ram Di Dam.
När Nöjesguiden når honom står han på en studentmottagning och sippar champagne. Inte sin egen mottagning, gudbevars, han och resten av bandet tog studenten redan förra året – från det Schillerska där de sammanstrålade från Majorna och Haga och satte ihop sitt första coverband.
–Det var när Hugo Welther kom med, någon gång halvvägs igenom ettan på gymnasiet, som vi började lyckas skriva egna låtar. Vi hade försökt innan, men det blev verkligen inte bra. Men Hugo tillförde inte bara ett sound med sin discobas mitt i gitarrlarmet och popviljan, han hade också med sig en skicklighet som fick det att lossna.
MySpace-sagan om att bygga en bas av fans innan etablerad media hittar fram var nästa steg för Ram Di Dam. På gott och ont.
–Folk började gilla oss och komma på våra konserter långt innan någon auktoritet ens hade nämnt oss. Det trivs vi med, men det innebar ju också att publiken fick uppleva våra allra första stapplande steg. Så var det nog inte förr, då hördes man inte förrän man var ”färdig”.
Idag är er publik både lojal och engagerad. På MySpace finns sceninvasioner dokumenterade.
–Göteborg är en rätt liten stad, med en liten krets som kommer till de flesta ställen och ser de flesta band. Men det är en jävla pepp, och det tycker vi är skitkul. När vi spelar i Stockholm är det svårare, även om det är klyschigt att säga, men i Malmö förra veckan var det ett jävla ös. Jag tror inte att de som var där kände till oss, men man kunde se att de reagerade på oss.
I er pressrelease talar ni om er Ram Di Dam-satsning. ”Det finns ingen B-plan”.
–Äsch, det är lite hårdraget. Vi är ju inga lallande idioter som enbart kan spela musik, även om vi alltid kommer att göra det, i någon form. Men Ram Di Dam har kommit långt, och det ska bli skitroligt att se hur långt det bär.
Hur långt är det, då?
–Det är klart att man har tänkt tanken att kanske kunna försörja sig på att spela musik. Den pop-pojkdrömmen har väl funnits ända sedan jag gick i fyran och började lyssna på Håkan Hellström. Just nu fokuserar vi på att skriva bra låtar, och just nu lägger vi mycket energi på att välja skivbolag och i samband med det också producent. Tanken är ju att det ska bli ett album inom inte alltför lång framtid.
På Ram Di Dams en månad gamla ep heter producenten Kristian Anttila.
–Han är bra. Vi lärde känna varandra när vi spelade ihop någonstans, och jag ringde upp för att be honom producera ep:n, eftersom vi gillar hans discotakter och hans gitarrljud. Han gjorde ett skitbra jobb med vår skiva, men han är ju mitt uppe i sin egen musik, och vi behöver någon som är helt koncentrerad på oss till arbetet med vårt album.
Varje omnämnande av Ram Di Dam har också med The Strokes i samma mening. Är det enerverande?
–Inte så farligt, faktiskt. Från början lät vi ju så – jag och Julian Casablancas sjunger på liknande sätt. Men om man letar efter influenser så finns det massor med saker som borde vara tydligare i vår musik.
Ram Di Dams EP A Liar to Admire (Mock Turtle) finns ute nu. Missa dem inte på Vänner och Bekanta-turnén i Parken i Göteborg, på Strand i Stockholm, och på Debaser Malmö i juli.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden