It Feels So Good When I Stop är inte i första hand Joe Pernices nya album. I första hand är det hans debutroman. I andra hand är det den här skivan, ett ”boksoundtrack” med covers av låtar som finns med i bokens handling. Det betyder allt från Del Shannon via Todd Rundgren till Sebadoh, med en vördnadsfull tagning av Dream Syndicate’s mästerliga Tell Me When It’s Over som en av flera höjdpunkter. Originalet till Black Smoke (No Pope) är ingen idé att leta efter dock, eftersom Young Accuser är det litterära band där bokens huvudperson spelar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Såklart kunde inte Magnus Carlson svälja den ursprungliga Coltrane&Hartman-tanken rätt av. Självklart ville han ha mer mods-feeling och addera lite Paul Weller, och dessutom hylla dagjobbet med en tagning av Willow Weep for Me. 

Med Per Ruskträsk Johansson och Goran Kajfeš som inflytelserika blåsare, en utmärkt tolkning av Rodriguez mäktiga Sugar Man och fina vokaljazzversioner av allt från Nina Simone, Mel Tormé, The Zombies och John Martyn hade det därmed kunnat spreta ordentligt. 

Men tack vare en tight kvintett och Magnus överraskande bra jazzröst håller det ihop utmärkt, och det finns egentligen inget mer man skulle kunna önska sig. Det skulle vara några inhopp av El Perro Del Mar isåfall. Och se, även den önskan uppfylls!

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Outgrundliga är inte bara Herrens vägar, utan lika mycket JR Collins. Ursprungligen från Alabama, uppenbarligen, har han hamnat i Göteborg, och eftersom det är ett av världens mest garagetäta områden per capita känner han sig som hemma. Med stor autencitet låter han som att han faktiskt varit nära att drunkna i whiskey men finns kvar för att berätta om det, och den soulskitiga rock han tillsammans med Mattias Hellberg och Nikke Ström larmar fram på det här minialbumet ger mersmak.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det var länge sedan Basement Jaxx var en klubbakt för avantgardet. Idag är de en huvudattraktion för festivaler och en magnet för sjungande gäster som bjussar på lite crossover-potential i gengäld för en aning klubbcred. 

Nöjesguiden fångade den själutnämnda hippien Felix Buxton för att fråga om det och om Basement Jaxxs samarbete och kosmiska diskussioner med Yoko Ono.

Felix Buxton har svårt att fokusera på fotograf-Johannes instruktioner om att titta in i kameran.

– Men det är ju orättvist! Då ser ju alla andra vad som finns bakom mig, men inte jag. Och jag är väl ändå huvudpersonen? 

 De allt vildare bildidéerna, som fått den stackars skivbolagsrepresentanten att blekna och bara med största tveksamhet fört vidare till bandet, visar sig falla i mycket bördig jord. Faktum är att Felix Buxton och Simon Ratcliffe blir så till sig över förslaget att de nästan slåss om vem som ska få träffa Nöjesguidens utsända. Och det beror till mycket liten del på undertecknads charm eller rykte. Men att Basement Jaxx är förtjusta i exponerad hud förvånar inte den som sett deras videos, gjorda för att vara så iögonfallande som möjligt. Liksom deras uppträdanden. 

– Gör en show, sa de när vi först hade gått med att göra ett album snarare än bara tolvor. Men vi är ju bara DJ:s, hur skulle det gå till, undrade vi. Elektroniska akter bakom skivspelare och synthar är ju så trista att se, och det ville vi absolut inte hamna i. Men tyvärr insåg vi att vi ändå var på väg i en sådan riktning lite för sent. 

– Första gången vi spelade på Glastonbury – jag minns inte ens vilket år det var – hamnade vi direkt på en av de lite större scenerna. Jag tyckte att giget gick bra, men sedan fick jag se en inspelning av ”showen”, och det var verkligen rubbish. Visserligen inte sämre än de flesta stillastående och ointresserade rockbands liveshower, men vi ville något mer. Vi älskar teater, vi älskar att uppträda, och då är det inte tillräckligt med några liveinstrument, lite rök och en och annan gästsångare för att det ska bli underhållande.

– Den Glastonbury-spelningen fick oss att vakna. Efter det bestämde vi oss för att vi måste bry oss om hur vi ser ut. När vi kom tillbaka till Glastonbury några år senare, som ersättare för Kylie som festivalens toppnamn, hade vi alltså med oss 30 trummisar på scenen, till att börja med. 

Saknar ni aldrig det småskaliga?

– Vi fortsätter med våra DJ-set, på klubbar och för klubbheads, men aldrig på de stora scenerna. För dem har vi något annat. 

På sitt nya album Scars har Basement Jaxx uppgraderat vokalgästerna ytterligare. Där trängs Kelis, Lightspeed Champion, Paloma Faith och Eli ”Paperboy” Reed. Bland andra.

– Men vet du vad det sjukaste var? Jag hade trott att de flesta ville skriva sina egna bidrag själva, men ingen av dem ville. Jag satt i studion och höll på med en låt en morgon, till exempel, just när det hade krashat med min tjej. Just då kom Santigold in och sa att hon älskade det jag sjöng, och att hon gärna ville sjunga det på vår skiva om hon fick. 

Berätta om Yoko Ono. Hur fick ni med henne?

– När jag tog kontakt med Yoko från början var det inte hennes sång jag var ute efter i första hand. Jag ville ha en kosmisk diskussion. Jag har alltid varit en hippie, och Yoko Ono om någon borde ha svaren. Jag hade snubblat över en av hennes låtar, Kiss Kiss Kiss, medan jag letade Lennon-låtar, och blev nyfiken eftersom hon sjunger ” Just One Kiss”, och Basement Jaxx har en låt som heter så. Det allra sjukaste var att just som jag var som mest besatt av Yoko Ono hittade jag en intervju där hon sa att Basement Jaxx var hennes favoritmusik. Vi var liksom synkroniserade, på något sätt. Men det viktigaste med vårt samarbete var att det gav mig chansen att ställa mina frågor om religion och om livet till henne.

Det där med konst verkar rätt viktigt för Basement Jaxx. Ni har tonsatt ett konstverk på Tate Modern.

– Ja, just det. Hip, Hip, Hoorah! av Karel Appel. Men det var faktiskt inte vårt förstahandsval när vi blev tillfrågade. Vi hade velat tonsätta Salvador Dali, särskilt hans hummertelefon. Men Tate sa nej, så vi fick ta det näst bästa. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2009)

Nöjesguiden kan inte låta bli att ringa upp Mattias Alkberg i Lule, eftersom vi blir så till oss över Sveriges bästa björnkvartetts nya album 89.

Ska vi kalla det en återförening?

– Inte det minsta, för att återförenas måste man skiljas. Vi har hållit ihop hela tiden, utom Peter Noutttaniemi som la av ett tag men är tillbaka igen. Han brukar göra så. Och vi har gjort fullt med skivor, i tanken, det har bara inte blivit av att spela in dem.

Men det blir inte särskilt mycket livespelningar?

– Det verkar finnas någon uppfattning om att vi inte gillar att spela live, men den är helt fel. Vi har inget emot det alls. Det handlar mest om att få ihop nog med pengar för att det ska funka. Men det där med att åka runt och spela på nationer och så, och sitta i en liten buss en massa 40-åringar tillsammans, det skulle nog inte vara så bra för oss. Däremot är vi öppna för en massa udda livesaker, vi har inga principer eller så om livegig.

Men om att spela gamla låtar har ni principer, förstår jag?

– Egentligen inte. Det är väl bara att Jari (Haapalainen) och Jejo (Perkovic) inte är intresserade av det. Vi andra körde ju i Lule i julas, tillsammans med några andra killar, och då blev det bara gammalt BQ-material. Men så funkar vårt band, om fyra vill och en inte vill så blir det inget. Vad ska man med en massa demokrati och sånt till, hehe.

Du skrev någonstans att du sparade din black metal för att ha med på det här BQ-albumet. Berätta. 

– Det jag gillar med Black Metal är att det inte finns några macho-markörer, som i annan metal. Det är lite tunt och lite kusligt, och inte alls så där uppblåst muskulöst. Det är som att de snusar mer än att de tar en massa droger.

Du har kallat BQs nuvarande sound för ”postfuturistiskt” och ”lyxigt”, medan Jari Haapalainen i förväg talade om skivan som en mix av The Stooges och The Go-Betweens. Din beskrivning ligger närmare verkligheten tycker jag.

– Haha, tack. Jag vet att jag skrev att det lät så, och jag är lite generad över det. Men jag ville ha den där känslan som på Kate Bushs två första skivor, att skapa ett stort ljud som man aldrig skulle hört något liknande förut. Jaris beskrivning var nog mera ett mål för inspelningarna, just då.

Så det finns ingen färdig ritning för en skiva, att sedan färdigställa?

– Nej, skivan är inte klar i våra huvuden i förväg, den växer fram. Eller, förra skivan var nog rätt klar i huvudena redan innan, men inte alls 89.

Är det ett självändamål med att alltid överraska publiken (trots att vi vant oss vid att förvänta oss vad som helst)?

– Inte alls. Vi tycker bara att det är så väldigt tråkigt att upprepa oss. BQ existerar i en helt egen BQ-värld, och om den någon gång skulle råka vara i fas med resten av världen så skiter vi ändå i det. Men det betyder också att vi aldrig anstränger för att vara motströms.

Och så det oundvikliga. Vad menar ni med albumtiteln, 89? 

– Det är bara ett viktigt år. Det var då franska revolutionen skedde, det var året när Berlinmuren föll, det var året när BQ bildades. Bara saker som var skitdåliga. Eller rättare, bara saker med goda avsikter och usla resultat.

Det är ett välkänt faktum att BQ inte tar skit. Men är ni mottagliga för beröm?

– Absolut. Det är klart att man blir glad för beröm. Men det är klart att jag kan bli sårad om folk missuppfattar oss också, jag kan ta åt mig. Det handlar egentligen om integritet, BQ finns inte för andra utan för oss. Vill de höra annan musik får de väl göra den själva – om vi klarar det så klarar verkligen precis alla det.

Varför ger ni ut skivan på Adrian efter alla år på A West Side Fabrication?

– De frågade, och de hade råd. Men det finns inga hard feelings mellan oss och A West Side Fabrication. Tvärtom Jag släpper en egen skiva, Nerverna, om en månad. Den kommer på A West Side Fabrication, som vanligt.

Och den här gången är det rockabilly? 

– Eh. Någon sorts rockabilly, eller åt det hållet, åtminstone.

(Dubbelrecension med Strasse, den eleganta paneuropeiska romantikens göteborgska veteraner)

Hade inte Strasse varit mästare på blasé 80-talsromantik, synthetisk Bowie och stilfull paneuropeisk livströtthet vore det konstigt. De har faktiskt ägnat 30 år som band åt att förfina det. På Half Past Animal har göteborgarna dessutom rekryterat den riktiga Bowies pianist Mike Garson, och då är de givetvis i sitt esse.

Mer oväntat är att de stöter på lokal konkurrens från Bye Bye Bicycle, unga nog att vara Strasses barn men med en minst lika stor fascination för all things Roxy Music, Japan och Blondie. Eleganta discotrummor och stråkmaskiner övertygar igenom hela Compass, och om de bara kan släppa de där sista resterna av omotiverat euforisk göteborgsk falsksång så är de något spännande på spåren. Och något långlivat dessutom, uppenbarligen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Åratal av målmedvetna satsningar leder ofelbart till att den här 18-åringens debutalbum går rakt in på försäljningslistans förstaplats. Pixie Lott har nämligen allt som krävs för att vara den nästan barntillåtna mixen av Britney Spears och Amy Winehouse – entusiasmen, rösten, utseendet och inte minst beredskapen att exponera hud. Och hon är beredd på det mesta.

Den som inbillar sig att Pixie Lott och Mama Do är ett bubbelgum med smak nog för en sommar får snart bita sig i tungan. Men går det att förbereda sig för uppståndelsen som kommer med en skivsuccé? Nöjesguiden ringde upp en munter Pixie Lott för att fråga.

–Oj, nej, det går inte. Men jag visste ju inte att singeln skulle gå in på förstaplatsen.

Det är klart att folk gjorde dig uppmärksam på att chansen var rätt stor att Mama Do skulle slå?

–Jag var hypernervös, faktiskt. Några dagar i förväg fick vi mitt-i-veckan-rapporten av singelförsäljningen, och den sa att vi skulle hamna etta. Men man kan ju inte vara säker, du vet.

Och det är inte bara en singel direkt in på förstaplatsen. Det är en debutsingel direkt in på förstaplatsen. Det är till och med den första debutsingeln från en kvinna, borträknat några dokusåpatjejer, som går direkt in på förstaplatsen. Men det är inte dem Pixie Lott ser som sina konkurrenter, eller nya pretendenter som La Roux och Little Boots heller. Amy Winehouse och Duffy då, eller till och med Britney eller Kylie? Nej, Pixie Lott satsar högre.

–Allihop som du nämnde är mina värsta konkurrenter, faktiskt. Egentligen varenda kvinnlig sångerska som finns. Alla de där är bra, även om ingen av dem låter som jag gör. Men om du frågar efter förebilder så är det på nivån Mariah Carey och Whitney Houston, de är fantastiska.

Så pass. Och alltihop började med att du besvarade en annons som sökte efter ”nästa popdiva”. 

–Ja, faktiskt.

Så, är du det? Nästa popdiva?

–Om man menar diva på ett bra sätt, om man menar någon med personlighet.

”Diva” brukar ju associeras till divalater. Kommer du att kräva ett stearinljus i en viss nyans och matchande handdukar för att ens kliva in i sviten när du kommer till Stockholm på din första turné?

–Oj. Gör divor det? Nej, det kommer jag inte att kräva. Det tror jag inte, i alla fall. Men jag tar det som det kommer just nu, det går inte att planera i förväg.

Redan flockas paparazzis runt dig. Jag föreställer mig att det måste kännas smickrande, åtminstone i början?

–Du har rätt, jag tycker inte att det är så jobbigt, faktiskt. Inte om man är beredd på det. Men det är klart, ibland är man helt oförberedd, och då kan det vara jobbigt.

Men du är ju precis i inledningen av karriären, och det lär inte bli mindre uppmärksamhet. 

–Jag är bara entusiastisk inför det. Det kommer att bli jätteroligt!

Trots att du aldrig kommer att kunna leva ett vanligt liv?

–Vadå vanligt? Vem bestämmer vad som är vanligt?

Du kommer aldrig att kunna slinka ner och köpa juice lite bakis en söndagsmorgon.

–Om det är priset man får betala så tar jag det.

Hur reagerade du på Michael Jacksons död?

–Jag blev bedrövad, såklart. Jag gillade verkligen en del av hans gamla Jackson 5-låtar, verkligen. Varför undrar du det?

Du paras redan ihop med celebriteter. Russell Brand, 34, har gjort framstötar?

–Ja, hihi.

Men din mor sjasade iväg honom?

–Jag läste också det, men det stämmer inte. Han gick innan. Men hon hade nog sjasat bort honom om hon fått chansen. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

– The Stone Roses debutalbum är verkligen ett av de där generationsdefinierande albumen, sådana som bara kommer ett enda för varje generation. Lite som Pink Floyds Dark Side of the Moon.

Under 1980-talet var indie undantagslöst en frimärkssamlargenre där allvarliga unga män med gitarr och möjligen en och annan synth sjöng tänkvärda popsånger omöjliga att röra sig till.

Så när The Stone Roses för 20 år sedan lade till ett groove sydde de ihop indie med dansmusik, orsakade hausse för denim-tillverkare och Beppehatt-fabrikanter och kickstartade Madchester-eran. Varför skulle Mani Mounfield skräda med orden när han talar om The Stone Roses 20-årsjubilerande självbetitlade debut?

– På ett sätt kändes det redan under inspelningarna som att det skulle bli en klassisk skiva, faktiskt. Ian Brown, John Squire, Reni och jag hade ju jobbat hårt i replokalen och nu köpte vi en massa billig studiotid, nattetid framför allt. Det var fantastiskt att se hur (producenten) John Leckie spred sitt magiska stoft över musiken, precis som att betrakta en blomma öppna sig.

I Am the Resurrection. Made of Stone. She Bangs the Drum. Det är inte för inte The Stone Roses debut är en klassiker i varje del och varje detalj. Inklusive John Squires omslag. 

– Ian Brown hade mött någon som berättade för honom om situationisterna i Paris i slutet av sextiotalet, och det var fascinerande. När studenterna var ute på gatorna och gjorde revolt så fanns det bara en sak som lindrade mot polisens tårgas, och det var citroner. Därför kom de med på omslaget. Vi ville skapa samma rebelliska anda, och få folk att ge sig ut på gatorna. Get Up Stand Up. Vi var socialister, det hänger säkert ihop med att vi kommer från norra England och att allt annat var galenskap efter Margret Thatcher, och hela tidsandan var revolutionär med acid house och med e. 

Punken en gång till, alltså? Både med situationismen och gör-det-själv-filosofin.

– Absolut! Det var ju därifrån jag kom! Men jag är rädd att vi var de sista i den familjelinjen, nu ska alla vara framgångsrika individualister och entreprenörer. Det är så fel, rock handlar ju om uppror.

Ni var till och med föremål för debatt i det brittiska underhuset.

– Haha, det var legendariskt. Vi var tydligen en spark i skrevet på någon politiker, som ville förbjuda oss. Fuckin’ brilliant!

Det finns gott om fuckin’ briljanta anekdoter om The Stone Roses. Som den om när de ville markera det olämpliga i att deras ursprungliga indie-bolag återutgav deras gamla singlar, genom att dränka bolagets hela inredning och dessutom dess boss i vit målarfärg. Inte så mycket en våldshandling utan mer ”en konstnärlig installation”, resonerar Mani.

– Då var det nära att gå riktigt illa. När vi kom till rättegången visade det sig att domaren var en ökänt sträng typ som gick under öknamnet Maximum Martin, eftersom han alltid delade ut strängast tänkbara straff. Det var så här nära fängelsedomar, men vi körde konstresonemanget som försvar och kom undan med böter. Pust. Men jag menar, vi var ju inte direkt våldsamma typer, så det var en rättvis dom tycker jag. 

Var ni inte våldsamma? Jag tycker mig ha hört att du och Ian Brown lärde känna varandra genom att spöa ett gäng nazister.

– Så sant, så sant. Vi var nog någon sorts angels with dirty faces, du vet? Men det var sådana tider i Manchester, och allt våld runt omkring smittar av sig. På gott och ont. Det var inte det bästa för affärerna, men det gjorde oss streetwise. Och jag tycker fortfarande att nazister förtjänar ett kok stryk. 

Men efter The Stone Roses debutalbum och det fortsatta segertåg som var singlarna Fools Gold och One Love, och mammutgig på Spike Island så tog det plötsligt stopp. 

– Det var de där förbannade handbojorna som vår kassa manager hade satt på oss som ordnade det. Det var värdelöst. Plötsligt tillbringade vi tre år i rättsalar istället för i replokaler, för att komma loss från vårt slavkontrakt. Under den tiden fick vi inte spela, och det fanns domstolsbeslut på att vi inte fick spela in en enda ton. Vi klarade det till slut, men sedan gick det inte att hitta tillbaka till musiken ändå. Vi hade tappat lusten. Egentligen visste vi det redan då, och det hörs ju tydligt på Second Coming. 

Nu då? Nu firar ni 20-årsjubileum för ert klassiska debutalbum, med en mäktig deluxebox-utgåva.

– Det där är så typiskt skivbolag, att leta i alla mörka hörn efter outgivna inspelningar som ingen har någon större lust att höra hursomhelst. 

Ska ni ge dem något tillbaka? Kan jag få ett scoop om återförening?

– Tyvärr. Jag kan inte ge något sådant. Jag skulle vilja, jag vill ge de yngre en upplevelse som de aldrig hann få på den tiden. Jag vill göra det innan vi är feta och skalliga. Jag vill göra ett nytt lyckligt slut, eftersom vi rörde till det så osnyggt förra varvet. Men John Squire är upptagen av sin konst numera. Inte så att det vore omöjligt att övertala honom, det tror jag inte, men ändå. Och Ian Brown är upptagen av sin solokarriär. Han vill inte. Han ställer inte upp. Men… Vi får se. Vi får se. 

20-årsjubileet av The Stone Roses debut firas rejält med en återutgåva i en mäktig box med tre cd och tre vinylskivor, en dvd, en bok och som grädde på moset ett citronformat USB-minne proppat med The Stone Roses-ljud och -bilder. På nojesguiden.se/stoneroses kan du vinna ett ex av den.

Dave Keuning (The Killers) om Stone Roses

Vad är er relation till The Stone Roses?

–Särskilt vårt första album var inspirerat av engelsk musik, vilket säkert var en av de faktorer som medverkade till att vi först och främst slog igenom där. Jag vet inte hur stort inflytande just Stone Roses första platta hade. Personligen minns jag faktiskt Second Coming bättre då den kom ut när jag gick i high school och precis hade utvecklat ett musikintresse. Den gjorde mig fascinerad av engelsk musik och jag blev såklart tvungen att gå tillbaka och lyssna på debuten också. Jag önskar bara att bandet skulle ha funnits lite längre.

Vad tror och tycker du om en potentiell återförening?

–De borde förmodligen göra det innan alla dör, haha. Två album är verkligen inte tillräckligt för ett sådant band. Åtminstone ett par till borde de göra innan de lägger ner.

Silvertone/Sony

Den ordinäre bensinmacksskivköparen är knappast målgruppen för den här jubileumsboxen. Den har inte ens siktet inställt på den lojala skivbutikskunden.

Även om åtminstone en svensk nätbutik säljer den på avbetalning skulle enbart den som dels är fanatiker och dels välbeställd drömma om punga ut med 1400 spänn för ett enda album (som man för att vara fanatiker redan äger innan, förstås), även med drösvis med lull-lull adderat.

Lika självklart är att det inte går att recensera Stone Roses debutalbum såhär 20 år av legendbyggande senare. Det går bra att skriva essäer, poänggivande uppsatser och kanske till och med romaner om albumet som förenade indie- och klubbmusiken, som gav oss några av förra århundradets allra bästa popsånger och som var omöjligt för någon inblandad att någonsin mer leva upp till. Men att recensera är omöjligt, så vad det gäller musiken får du nöja dig med att betrakta betyget här ovanför.

Däremot går det utmärkt att recensera lådan den dyraste av flera alternativa jubileumsvarianter kommer i. Det är till och med ett rent nöje. Fyra kilo påkostat utanpåverk pratar vi om här, med utöver originalalbumet också erans samtliga singlar, en skiva demos (utan groove och med en hel del falsksång är det fortfarande fantastiska popsånger) och en livekonsert på DVD. 

Dessutom skickar skivbolaget med alltihop tillsammans med baklängesversioner och ytterligare smått och gott på ett citronformat (!) USB-minne, för enkelhetens och estetikens skull. Och så hela klabbet på tre kvalitetsvinyler också, givetvis, tillsammans med John Squires omslagsmålningar som separata konsttryck. Och en bok, det höll jag på att glömma.

En del av de tillagda baklängesversionerna måste vara överkurs även för den mest systematiska samlaren och fanatikern, men det spelar förstås ingen roll för helheten. Ett mer genomtänkt och stiligt praktverk för designsoffbordet går inte att föreställa sig. Som statussymbol avslöjar den visserligen obönhörligen dig som nyrik f d rejvare, men den signalerar samtidigt att du är en nyrik f d rejvare med exemplarisk musiksmak.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Tom Malmquists palett rymmer utöver alla americananyanser också mättade gospelkulörer och avsevärt popigare toner på hans andra album.Ett knippe personliga gäströster bidrar till färgrikedomen, bland dem Hägga, Edith Backlund och Anna Maria Espinosa, och så jokern Peter LeMarc i majestätiska Burning Paper Bags, men ingen av dem stjäl uppmärksamheten från vare sig Tom Malmquist eller hans övertygande sånger. Med Smoke and Dial (Art by Accident) tar han ledigt plats intill Willy Vlautin vid det i övrigt glest besatta bordet som reserverats för hörvärda författare.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden