Scarlett Johansson och Zooey Deschanel har vänt upp och ner på allt vi tog för självklart genom att som Hollywood-stjärnor göra mycket hörvärda skivor. Men Ryan Gosling och Zach Shields ger oss möjligheten att återvända till våra fördomar om musicerande Hollywood-skådisar.
De bondar över ett gemensamt intresse för barnslig skräck som Disneylands Haunted Mansion, och trots att ingen av dem kan ens det mest elementära om musik gör de ett dogmastyrt (utom när det blir för jobbigt) konceptalbum på det temat. Där dominerar en barnkör, medan skådisarna blandar horror-klichéer med indieklichéer på en uppsjö instrument som de inte behärskar.
Det räcker till skräckmusik ungefär lika förutsägbart och lika skrämmande som ett gammalt avsnitt av den animerade Scooby-Doo.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med sitt tredje album lämnar Englands näst viktigaste band det här årtiondet (enligt kliniska tester av experterna på The Mail on Sunday) obönhörligt Interpol bakom sig i deras utdragna kamp om att bäst imitera Joy Division.
Från sin upphöjda position kan de sedan halvvägs igenom skivan inse och hantera det paradoxala i att försöka kombinera det tidiga 80-talets allra mest desperata postpunk med glittrande och nästan inställsam hit-tillvändhet. Det gör de genom att ställa en Gary Numan-byst intill Ian Curtis-marmorn på förebildspiedestalen, och det kan visa sig vara ett utmärkt karriärsdrag.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Precis som alltid närmar man sig ett nytt Ian Brown-album med åtminstone skuggan av ett hopp. Ska det här vara tillfället när han får till en groove igen, när han fixar några melodier som påminner oss om varför Stone Roses första album är så fantastiskt?
Precis som alltid hittar man till en början uppmuntrande fragment av sådant, här i By All Means Necessary och en cover av folkdystropin In the Year 2525. Men precis som alltid tvingas man sedan besviket konstatera att det var just fragment, att försöken att uppgradera till dagens klubbrytmer faller platt och att det inte blev någon resurrection den här gången heller.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Så värst mycket ”post” är det väl inte över skottarnas elektriska blues (eller ”rock” som det populärt kallas i folkmun). Inte heller rymmer den någon som helst subtilitet – större delen av tiden känns det som att åka bil med en 18-årig nybliven körkortsinnehavare, med skarpa girar, gasen i botten och ständigt tvärbromsande. Allt det där hade kunnat vara åtminstone adrenalinframkallande, men när även den röda tråden lyser med sin frånvaro i Idlewilds famlande bland förebilder som tidiga R.E.M., Proclaimers och …eh… Stereophonics blir det bara irriterande omoget.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ställena där Joe Fournier hämtar sina erfarenheter och historier är inte de glamorösa salongerna direkt. Istället osar det billig whiskey och roadhouse-svett om kanadensarens genuina countryrock och rockabilly. Hans femte album är adekvat till sin titel och hans bästa hittills, och de Fogertyfans, Steve Earle-lyssnare och till och med David Allan Coe-konnessörer som borde stifta Joe Fourniers bekantskap gör det lämpligen på den här skivan. Eller varför inte på hans föga glamorösa Sverigeturné i oktober, på lämpliga ställen som Jonssons Fik & Butik i Enviken, WästGöte Motel i Habo eller på MD:s Vägkrog i Piteå.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Som om vi inte lärde något av Romarrikets fall hoppar numera varenda svensk musiker ogenerat i säng med varandra till höger och vänster i allt mer udda konstellationer. Det är som om det inte fanns vare sig morgondag eller moral, bara ohämmade själviska spellustar i ett allt mer inavlat musikerumgänge.
Den orgie av identifierbara beståndsdelar från Shout Out Louds, Peter Bjorn and John, The Concretes och The Plan som Tutankamon hänger sig åt är dock undantaget, eftersom de i sin muntra lek hittar helt nya powerpopiga ställningar att underhålla oss voyeurer med.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Självklart ska de grymmaste countrykarriärerna avrundas med ett par kärva akustiska album. Don Was är visserligen inte någon Rick Rubin, och det innebär att 73-årige Kris Kristofferson varken har låtmaterial eller sprakande intimitet som mentorn Johnny Cash hade på sina American Recordings. Men en stundtals trollbindande samling livserfarenheter vid den vise gamle mästarens fötter är det hursomhelst, och början till ett värdigt farväl.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Orsaken till att bandnamnet Joy Division fick dö tillsammans med Ian Curtis var de kvarvarandes visshet om hur historik, tradition och så småningom bekvämlighet så lätt blir rutin och sedan tvångströja. Det förvånande är därför inte att Bernard Sumner lämnar New Order bakom sig, även om han fortsätter arbeta tillsammans med Stephen Morris och inte minst FAC-designern Trevor Johnson (och dessutom bland andra Blur-Alex). Det förvånande är att det dröjde så länge innan han högg huvudet av styggelsen New Order.
Bad Lieutenant tar sina första steg på lite ostadiga ben. Detsamma gjorde som vi minns New Order, som också lät tidigare inkarnationer eka väl mycket i början. Men här finns också en lust och en vilja som fattats medlemmarna det senaste decenniet, och en hel del fina detaljer lånade bland annat från Kraftwerk. Det enda minuset är novisen Jake Evans, vars sånginsatser nog bör hållas till ett minimum framöver.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
En nystartad Bristoltrio med förkärlek för förstatagningar av skrapljud, gamla syntar och subtilt svängiga krautrytmer väcker sällan någon större uppmärksamhet. Inte ens om de har en basist med meriter från såväl Massive Attack som Robert Plant. Men. Om de som Beak> också har Geoff Travis, till vardags ledare för Portishead, i sina led kommer saken i ett annat ljus. Bara det faktumet kommer att göra att många fler gör sig omaket att lyssna till dess att repetitionens skönhet skymtar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med tvärflöjterna resta och Jösses Flickor-körerna i ryggen marscherar Blända längst fram i Musikrörelsen som den ser ut idag, 40 år efter sin tillkomst.
Deras folkpop är sprungen direkt ur proggen, liksom de decentraliceringsideal som inte bara lyser igenom i låttitlar som Uppvidinge Härad och Kronofors Grässavann utan allra mest i ledaren Magnus Josefssons utpräglade småländska. Att de delar musiker med Dungen och The Guild bidrar till de småpsykedeliska inslagen, och gäster som Eric Malmberg och Ulf Stureson bidrar till den utmärkta detaljfinishen.
Kom igen, Magnus, när ger du upp det där gröna-vågandet och blir storstadsbo?
– Ha ha, skönt om man kunde sluta vara gröna-vågare! Men jag har bott i storstäder, om nu svenska städer kan vara storstäder, de senaste 10 år och har nu extremt seriösa planer på att flytta till landet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden