Vi borde hunnit vänja oss när Githead släpper sitt tredje album, men det är fortfarande lika osannolikt att den gamle Wire-experimentatören Colin Newman tillsammans med ljudkonstnären Scanner och några medlemmar från det uråldriga israeliska/nederländska indiebandet Minimal Compact-medlemmar (fråga indiefarfar) kan göra så här hypersmart och aktuell kraut-postpunk år 2009. Vad ska vi nu med ett återförenat Public Image Ltd (utan Jah Wobble) till?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med anledning av Backyard Babies förestående tjugoårsjubileum slog sig Nöjesguiden ned med bandet i deras Roomservice-stylade replokal för att följa Dregen och Nicke Borg på en promenad längst minnenas aveny.
–Det var för 20 år sedan som vi hittade vår nisch, när Nicke kom med. Vi ville göra som Guns N’ Roses. (Dregen)
Jag minns att jag fascinerades av att ett svenskt band med liv och lust gick in för att göra samma sak som glamtrashbanden i London, som Dogs D’Amour.
–Det var ju dem vi verkligen gillade, vi använder bara Guns N’Roses som exempel för att de är mer välkända. Dogs D’Amour såg vi på Marquee, de var mycket coolare. Jag hade varit fascinerad av Marvels superhjältar, och när sprit och brass kom in i bilden blev rocken en naturlig fortsättning. Kiss är ju helt enkelt Spindelmannen med gitarr. Att då stöta på Tyla, ledare för Dogs D’Amour, som var rock’n’roll personifierad, och som dessutom var en grym tecknare, det var ju bara för mycket. (Dregen)
DIESEL AND POWER (1994)
–Vi höll på att skicka runt demos till skivbolagen, men det lossnade inte. Sony skrev tillbaka och menade att om vi la ner lika mycket tid på att skriva låtar som gjorde på att vaxa armarna skulle vi kunna vara skitbra. Haha. Vi har det brevet på väggen där borta. (Dregen)
–Men Megarock hängde på och tyckte att vi skulle göra en skiva. Vi hittade en studio i Huskvarna och tyckte att det var skitfräckt, eftersom Freda hade spelat in där. (Nicke)
–Nä, Eldkvarn var det. (Dregen)
–Ja, just det ja. Sedan fattade vi att ingen inblandad, vare sig vi, ljudtekniker eller skivbolag hade varit med om att spela in ett album innan. (Nicke)
–Samtidigt fanns det en undergroundscen, inte bara i Sverige utan i Finland, Tyskland och England också. På den tiden samlades alla som gillade hård musik runt ett MTV-program, Headbanger’s Ball. Av någon anledning blev vi skitstora där. Vår första singel visade de med bara en stillbild av oss eftersom vi inte hade någon video. Sedan fortsatte Vanessa, programledaren, att visa oss precis varenda vecka. (Dregen)
TOTAL 13 (1998)
–Det är rätt kul hur vårt andra album är en så fullständig motreaktion mot ettan. (Nicke)
–Vi flyttade upp till Stockholm och fick lov att kämpa för en massa grejer. Vi skulle hitta replokal, vi skulle hitta någonstans att bo, och så tog liksom utelivet kontakt med oss. (Dregen)
–Det blev rätt vilt, faktiskt. Man kan väl säga att vi glömde bort att repa under 1996. (Nicke)
–Men även om vi inte var så mycket Backyard Babies då la vi ändå grunden för hur vår andra skiva skulle låta. Jag lärde känna Nicke Andersson och åkte runt med honom och Entombed, som trumtekniker och så bildade han och jag Hellacopters vid sidan om. (Dregen)
–Vi fick spela in i fin studio i Stockholm och sedan stack vi ut och åkte turnébuss, med Drain och Clawfinger. Det var stort. (Nicke)
–Hellacopters hade fått en Grammis året innan, och nu fick Backyard Babies den. (Dregen)
–Plötsligt började vi slå, både här hemma och i England och Japan. Vi gav liksom vad folk ville ha. Vill ni ha sex? Varsågod, hur mycket? Så klart att vi spelar i bar överkropp. Vill ni ha droger? Vilken sort, vi står till tjänst. Rock’n’roll? Nja, kanske inte. Vi turnerade konstant och höll på med allt utom att skriva låtar. (Nicke)
MAKING ENEMIES IS GOOD (2001)
–Nu blev det en vänsterkrok istället, eftersom vi inte följde upp med den Total 13 Del 2 som folk önskade sig. Hade vi gjort det hade vi inte suttit här och sett tillbaka idag. Vi signade nytt kontrakt med BMG, och spelade in framför allt i London. (Nicke)
–Av någon konstig anledning ville vi göra någon sorts hifi-punk, en blandning mellan Sex Pistols och Def Leppard. Inte för att någon av oss är några fanatiska Leppard-fans, men just då kändes det fräscht. (Dregen)
–Under den här perioden så grubblade vi väl inte särskilt mycket på att det var en dag i morgon också. Snarare funderade vi på den kommande natten. (Dregen)
–Sedan drog vi på stor Europa-turné med AC/DC. Det var helt fantastiskt, men vi borde inte ha gjort det medan skivan låg på presseriet. Nu gillade folk oss, men när de fick lov att vänta en månad på skivan så hann annat komma emellan. (Nicke)
STOCKHOLM SYNDROME (2003)
–På ett sätt var det ganska smärtfritt, första skivan på samma bolag som föregångaren och ganska enkelt att skriva låtar. Vi bestämde oss för att jobba med Joe Barresi, som hade producerat folk som Fu Manchu och Queens of the Stone Age. Han var riktigt grundlig och seriös och kom hit för att vara med under hela förproduktionen och inspelningen. (Dregen)
–Sedan åkte vi till LA för att mixa under en månad. Hehe, hela första albumet tog en vecka att göra, nu tog enbart mixningen en månad. (Nicke)
–Men vilken jävla månad! Sedan blev det rekordturnerande. Vi gjorde 260 gig på ett år. Och det resulterade i… (Dregen)
–Man kan väl konstatera att det gick skitbra att supa i nio år. Men sedan, när det var dags att göra nästa skiva, då höll det inte längre. (Nicke)
PEOPLE LIKE PEOPLE LIKE PEOPLE LIKE US (2006)
–Här brakade allting loss. Managementstrul, härvor, skivbolagslöften som aldrig infriades, det ena efter det andra. Det var en jävla tur att det var Nicke Andersson som producerade, ingen annan hade stått ut och ingen annan hade fått ihop något så pass vettigt av det vi höll på med. (Nicke)
–Vi var less. Vi ville bara dra ut på turné och fortsätta festa och för att få göra det var vi tvungna att få skivan klar. (Dregen)
–Mitt i alltihop så bröt vi med managern vi haft i 12 år. (Nicke)
–Kostnaderna hade skenat, Making Enemies… till exempel var löjligt dyr att göra. Det är managerns jobb att ha koll på sådant, men det gjorde han inte och vi bara blundade och levde på någon sorts stort jävla förskott. Var fanns alla pengar från turnéerna? Plötsligt reagerade vi i vår bakfylla, blev smålänningar och la i backen. (Dregen)
–Vi hatade den där jävla streckkoden och vägrade ha den på skivomslaget. ”Men det är så man tar betalt för skivan”, menade skivbolaget, och då blev vi obstinata. ”Sätt den isåfall mitt på det där jävla omslaget, så att det blir lätt att ta betalt”. Fan så barnsligt, egentligen. (Nicke)
–Värst av allt var ändå att videon till Dysfunctional Professional blev stoppad av MTV. Vi hade hyrt in vår gode vän Thorsten Flinck som skulle köra turné-bussen i videon, men MTV tyckte att han såg ”påverkad” ut. (Dregen)
BACKYARD BABIES (2008)
–Det är ett starkt låtmaterial och den känns bra. På ett sätt skulle den kunna vara en debutplatta, åtminstone när det gäller engagemang. (Nicke)
–Men den är ändå inte tillräckligt bra. Jag vet att vi har en så där riktigt grym platta inom oss, en sådan som alla kommer att ha med på sin topp hundra över världens bästa skivor alla kategorier och det är inte den. (Dregen)
–Ha, vi blir världens första band att få en Billboard-etta när vi är för senila för att fatta det. (Nicke)
I början av 2010 brakar jubileumsfirandet igång ordentligt. Turnén kommer bland annat att stanna till i Nässjö, där allt började, och för ditt sleaziga coffeetable kommer lyxutgåvan Them XX, med cd-skivor, dvd och en storslagen bok.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det var måhända den gamla privata relationen mellan Yeah Yeah Yeahs Karen O och filmregissören Spike Jonze som var orsaken till att hennes namn kom upp i diskussionerna om soundtrackmakare till filmatiseringen av världens bästa barnbok. Med facit i hand är det dock svårt att föreställa sig någon lämpligare.
Utan elektricitet men med hela sitt vanliga band i ryggen, och dessutom osorterade medlemmar ur Dead Weather, Deerhunter och en handfull andra band håller hon perfekt balans i sin tunt arrangerade folkpop, och lyckas i förbifarten krångla fram några av de mest charmerande infantila hits vi hört sedan Lennart Hellsing.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Klubbar eller topplistor, jazz eller pop, mode eller musik? Än så länge har Hanna Brandén, aka Name the Pet, kastat sig mellan ytterligheter och talat med bönder på bönders vis och med lärda på latin. Nu tvingar Nöjesguiden henne att välja.
Dj:ande kontra livesång?
–Båda. Jag gillar dj-jobbets blandning av människa och maskin. Men jag dj:ar inte så mycket och jag är inte så skicklig, rent tekniskt. Jag fejktaktmixar lite, mest på kompisars klubbar en gång i månaden kanske, och allra roligast tillsammans med Signe (Siemsen, reds. anm.). Det var någon som sa att de aldrig sett en dj som var så lite vid konsolerna och så mycket uppe på högtalarna och dansade, och det stämmer ganska bra på mig.
–Men jag har ju en jazzbakgrund, där det enbart är live som gäller, och det har påverkat mig. Jag älskar att spela live, särskilt just nu när vi kombinerar backing tracks med ännu fler liveinstrument. Det blir en så häftig dynamik!
Laptop kontra studio?
–Inget av det. Snarare hemmastudio. Eller förresten, låt mig svara så här. Jag tror på en riktigt ingången studio, som Anthony Whitins inrökta gamla studio långt utanför London. Där finns en gammal soffa, där finns tusentals konstiga gamla instrument som importerats från Sovjet-unionen. Att gå in där är som att gå in i en annan värld – där är det lätt att vara kreativ. Men annars är jag faktiskt mest van vid hemmastudios, ett rum, en dator och en gitarr.
–Jag spelade in en låt till albumet i en sådan där riktigt lyxig studio, men den blev inte så bra så jag tog inte med den. Där satt man och var imponerad av att inredningen, och det är lätt att förstå varför rapparna som brukar spela in där gör blingbling-texter, det var liksom det enda som fanns att prata om där.
Mariah Carey kontra Nico?
–Oj, så lätt. Nico, självklart. Gud vad jag älskar Nico. För några år sedan blev plötsligt Edie Sedgwick en ikon, och jag fattade aldrig grejen med det. Det var ju Nico som var den riktigt stora i kretsen runt Andy Warhol på sextiotalet.
Eskapism kontra nostalgi?
–Hur skulle jag kunna välja nostalgi? Jag har ju bara en romantisk föreställning om hur det var på TLC:s nittiotal, eller innan dess. Jag försöker förstå, jag läste just Please Kill Me för att förstå mer, men det blir bara mer romantiskt! Eskapism, helt klart.
Mode kontra musik?
–Musik. Samtidigt är alla former av estetik sammankopplade och personligen är jag i behov av både visuella och auditiva intryck. Det estetiska runt Name the Pet är jätteviktigt, och jag är verkligen nöjd med de formgivare som jobbat med till exempel skivomslaget. Samtidigt har jag alltid sista ordet i allting som rör Name the Pet, varenda bild, varenda ton, varenda klang.
–Att det blivit mycket av just mode beror på att mina vänner finns i modevärlden, och då blir det svårt att inte integrera musiken i det, till exempel att spela på visningar och så. Samtidigt är inte Name the Pet fashion-musik i betydelsen George Michael eller ”Fa-Fa-Fa-Fa-Fa-Fashion”, inte alls.
London eller Stockholm?
–Det är olika. Jag har bott i London, jag hade länge min pojkvän där och det finns gott om vänner i den staden, så jag åker fortfarande mycket fram och tillbaka. Men samtidigt är Sverige så himla bra att komma hem till. Det finns en sanning i att alla utlandssvenskar klagar på Sverige när de är här, men skryter över Sverige när de är utomlands.
–Det kan nog bli en lansering utomlands så småningom. Jag fick management för ett par månader sedan, och det kanske blir en singel till våren. För det är klart att jag vill till London och till mina vänner där med min musik, och det är klart att USA vore skitkul.
Utländsk stjärnproducent eller svensk?
–Jag väljer inte stjärnproducenter, jag väljer sköna snubbar med sunkiga studios. Anthony Whitin är en hjälte, Stefan Storm har en bra energibalans, så att det blir rätt taggighet i produktionen, och Mathias Glavå är fantastisk. Och skitjobbig. Vet du, vi hade spelat in en hel dag, och jag var nöjd och skittrött och på väg hem. Då ringde Mattias och hade hittat något svårdefinierat som han inte var riktigt nöjd med. Han krävde att jag skulle komma tillbaka och göra om precis alltihop igen. Pust. Men han hade rätt, det blev mycket bättre.
Drillning eller naturlighet?
–Naturlighet, helt klart. Fan, kan inte folk sluta spela funk? Jag gick jazzgymnasium, och jag fick lov att kämpa för att inte förvandlas till en sådan där musik-skoleelev. Som tur var har jag inte så mycket kompisar som spelar jazz, och jag har aldrig varit mycket för att jamma. Faran med jazz är att det blir akademiskt och överanalyserat, och då blir det ingen känsla kvar i musiken, då kan man lika gärna bygga hus. Jag lärde mig lika mycket genom att klubba i London som att gå på musikskola.
Rytm eller melodi?
–I en het låt behövs båda, men om jag måste välja blir det beatsen. Samtidigt är det just beatsen jag lämnar till producenterna att programmera. Jag lägger helt klart mest tid och energi på melodier och på andra plats texten. Om man fastnar för många gånger när man försöker sjunga sig igenom en ny melodi är det för att den inte är tillräckligt bra. Jag tillhör definitivt den grupp som tycker att en bra låt ska hålla lika bra i en avskalad akustisk version.
Singlar eller album?
–Bara för att jag har fått klubbhits så förväntas jag vara en singelälskare, men jag föredrar definitivt album. Fast på vinyl, jag är en sucker för sådant.
Singlarna Get On the Bus och Sunshine har du redan hört på de bästa klubbarna och bloggarna. I slutet av september kommer du att höra Name the Pets debutalbum..
Styling Stephanie Wadman
Basketlinne från Rodebjer/Tjallamalla
Fransväst från Rodebjer/Tjallamalla
Halsband från Viktoria & Erik
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Nisse Hellbergs sätt att skala av sina formidabla låtar och att leka med lyrikschabloner får hans 50-årig rock’n’roll och rockabilly att kännas frustande vital. Allra snyggast är en Johnny Cash-hyllning, en insmugen blinkning till Peps, som i förbifarten, och ett välformulerat och artigt påhopp på Bibeln vars styrka vi inte hört motsvarigheten till sedan Nisse Hellbergs generationskamrater Ebba Gröns Häng Gud.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
En flamboyant och intelligent kameleont. Det är det första intrycket av Paloma Faith. Med sin integritet, sin exhibitionism och inte minst sina mäktiga Dusty-för-2010-låtar kommer hon att se till att intrycken blir fler under de kommande åren.
Det regnar i Stockholm den här eftermiddagen. Också. Sommarkänslan som var så påtaglig förra veckan är borta och utanför designhotellets fönster är det grått som i en Birro-pjäs. Men när en taxi stannar och Paloma Faith klättrar ur baksätet förändras hela bilden. I skyhöga klackar, med minst sex meter rött tyll under sin asymmetriska gula klänning och med en håruppsättning som är två fingrar i ansiktet på Isaac Newton suger Paloma Faith upp allt ljus och all uppmärksamhet, och omgivningens kontrastlösa gråskalor blir om möjligt än mer vaga.
Det är frestande att påstå att alla som någonsin betytt något i populärmusiken varit extroverta, flamboyanta, för att inte säga exhibitioner. Det är frestande att stanna där i beskrivningen, och att sedan placera in Paloma Faith i den kategorin. Men det vore inte sant, och det vore inte att ens börja skildra Paloma Faith.
Det täcker nämligen bara en tredjedel av kriterierna för de största artisterna. Oviljan att blotta sig själv, eller åtminstone att göra sin personlighet alltför tydlig, är ett lika viktigt kriterium. De största musikartisterna är också de största skådespelarna och de mest otåliga karaktärskonstruktörerna.
”I’m a chameleon, I’m always in disguise”, sjunger Paloma Faith på sin första singel Stone Cold Sober, och sällar sig bekvämt till den ypperliga tradition som hittills givit oss Jobriath, David Bowie, Grace Jones, Morrissey och – säga vad man vill – Alexander Bard. Flera av dem (dock inte den sistnämnde) är förebilder hon själv väljer att hålla fram när vi slår oss ner för ett samtal, och i den analysen fångar hon det tredje kriteriet, det som skiljer klåparna från genierna. Intelligensen.
– Om det skulle vara ett problem att så många debuterande kvinnliga brittiska sångerskor vill ha uppmärksamhet just nu? Bara om man gör det till ett problem. Vi är ju så olika, och jag tror att det finns plats för alla, jag är inte som Lily Allen och snackar skit om folk. Och debutanter flödar det alltid av, även om en större andel av oss är kvinnor just nu. Du vet, engelsk press får det ibland att framstå som om det var någon särskild genre, ”musik av kvinnor”. Haha, du hör ju hur absurt det låter.
Onekligen. Ähum. Jag menade inte så. Jag menade bara att ni är ganska många som jämförs med Amy Winehouse. Störs du inte av det?
– Jag har ju hållit på med det här länge. Jag höll länge på att sjunga standards och fyrtiotals-r’n’b på sleaziga klubbar i Soho och jag minns när Amy Winehouse debuterade. Min mamma ringde och skällde ut mig. ”Där ser du, jag sa ju åt dig att du skulle skriva egna låtar istället! Nu kommer alla att säga att den där kvinnan var först”. Det är helt ok, för det innebar också att musikindustrin fattade att det var värt att satsa på sångerskor som låter både oldfashioned och samtida, lite som Tim Burtons filmer ser ut. Samtidigt är det weird, för även om Amy Winehouse och jag har liknande utgångspunkt så tycker jag att jag har tagit musiken till ett helt annat ställe än hon har.
Du var länge en osignad hype. Berodde det på att skivbolagen fruktar starka kvinnor?
– Nu är du där igen. Det har ju funnits en del starka kvinnor före mig, Grace Jones och Annie Lennox till att börja med. Nej, det handlar om andra saker. Jag hade fått höra att det var bättre att låta dem jaga mig än tvärtom och då fick man vänta. Men en dag snackade jag med en kille som jobbade på ett stort skivbolag och han sa att han gärna ville höra mig nästa gång jag spelade eget material live. Tur, svarade jag, jag har ett gig om två veckor, jag skickar en inbjudan.
Men det hade du inte?
– Inte inbokat, nej. Men jag hade fem egna låtar, och jag fixade snabbt ett gig.
Hur gick det då?
– På ett sätt blev det bra, som en del av mitt lärande. Jag tror man lär sig mycket mer av misstag än av succéer.
Din tidigare burleskkarriär har du aldrig riktigt lämnat bakom dig?
– Jag höll länge på med något som heter The Whoopee Club i London. Och från allt jag gör fastnar det ju erfarenheter och idéer, så det är klart att burlesk-traditionerna syns i mina framträdanden och i mina kläder.
Men inte dina dansstudier.
– Det är sant. De övergick i bredare studier. Jag fick min masterexamen i något som kallades Time Based Art, och som rymde allt om rörliga bilder, ljudkonst och scenkonst – scenografi, dramaturgi, ljussättning, och så vidare. Det bär jag med mig, och det är det som syns i mina skivomslag och i mina framträdanden. Budgeten kanske inte är så stor just nu, men varje scenframträdande ska vara unikt, och hela tiden ha en känsla av att vad som helst kan hända. Jag bodde i Sevilla under en period och uppträdde på gatorna och där finns det inga säkerhetsföreskrifter och brandregler.
Unikt och halsbrytande är just vad det är när Paloma Faith kvällen därpå gör en showcasespelning för Stockholms jetset, och redan efter andra låten plöjer igenom publiken för att sjunga en låt balanserande på bardisken. Hennes band – nio personer inräknat tre grymma körtjejer – bär cocktail-partyuniform, och hon själv är klädd i svart latex, toppat med vinröd mantel och en krona av fjädrar och pärlor, och publiken drar efter andan och jublar lika mycket för det visuella som för de kaxiga Dusty-Springfield-för-2010-låtarna.
Amanda Jenssen vid sidan av scenen, till exempel, ser hänförd och kanske en smula avundsjuk ut. Precis som vi andra vet hon att det här bara är början på en lång relation med Paloma Faith, en relation som kommer att kräva avsevärt större arenor än nattklubbskällare i framtiden.
Paloma Faith, Terry Gilliam och Tom Waits
Förutom sin burlesk-bakgrund, sin tid som assistent åt en magiker och sina år av högskolestudier hinner Paloma Faith med en del skådespelande dessutom. När vi träffas har hon nyligen avslutat inspelningarna av The Imaginarium of Doctor Parnassus, i regi av den lika excentriske Terry Gilliam.
– Verkligen! Men inte nog med det. Jag spelar Sally, en person som blir en av flera pjäser i spelet mellan Det Goda och Det Onda. Christopher Plummer och Tom Waits gör de rollerna. På tal om excentriker. Tom Waits är en av mina största idoler. Jag tror inte att det han visar upp år efter år är en roll, han är snarare multidimensionell men väljer att lyfta fram en sida av sig själv offentligt. Det kan jag känna igen mig i. Vet du, en gång under inspelningarna frös jag som en hund, och så frågade jag Tom Waits hur han som Kalifornien-boende klarade av det kylslagna vädret. ”It suits my mood”. Så svarade han. Kan man vara coolare än så?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Vi festar med proggens flaggskepp MNW ikväll, och får firartips av Annika Norlin, Andres Lokko, gamla postpunkare och proggförfattare.
På Hornstulls Strand blir det progg och postpunkfest ikväll, 19-02, med celebra besök. Nationalteatern kommer dit för att sjunga att Bängen Trålar, Blå Tåget samlas för att framföra Staten och Kapitalet och Archimedes Badkar återuppstår också.
Från nästa generation artister på Musiknätet Waxholm återuppstår Commando M Pigg och slår som vanligt de flesta av nutidens band på fingrarna. Vi räknar dessutom med en och annan överraskning.
Festen är slutsteget i ett fyrfaldigt firande som inleddes förra veckan med hyllningsskivan Retur Waxholm, där grånade artister som Stefan Sundström, Kajsa Grytt, Kjell Höglund och Plura tillsammans med lite mindre grånade Asha Ali, Love Antell och Annika Norlin sjunger favoriter ur MNW-katalogen.
Idag kommer också steg två och tre i firandet, i form av dels ett gäng fina återutgåvor och dels den mycket fina jubileumsboken MNW – Ljud från Waxholm 1969-2009, med fyra inbakade CD-skivor med guldkorn ur 40 års utgivning. Just idag är Global Infantilists Nöjesguidens käraste återupptäckt där.
Det verkar med andra ord som att MNW vet precis hur man firar. Nöjesguiden tog kontakt med några MNW-kännare för att få deras tips på hur man bäst firar jubilerande proggare.
Håkan Lahger, MNW-veteran och författare till jubileumsboken MNW – Ljud från Waxholm 1969-2009.
– Man ska gå och se två av de tre flaggskepp som fanns för proggen – Blå Tåget och Nationalteatern – på jubileumsfesten ikväll. Blå Tågets Den Ena Handen Vet Vad den Andra Gör, som faktiskt kallades Staten och Kapitalet redan innan Ebba Grön spelade in den, var ju proggens nationalsång, om man kan kalla det så. Dessutom ska man lyssna på hur lite yngre kollegor tar sig an proggen på den nya hyllningsskivan till MNW. Och så kan man kanske läsa den nya MNW-boken också?
Conny C Lindström, skivbutikslegendar och mannen bakom Hornstull Strand.
– Med undantag att se Archimedes Badkar på Strand då? Gå till en välsorterad skivbutik nära dig – progg ska ej inköpas på nätet – och införskaffa Träd, Gräs & Stenars samtliga album. För textbaserad svensk progg: Kebnekajse och Pughs tre första album.
Anders Karlsmark, som deltar i kvällens MNW-firande tillsammans med sitt tillfälligt återförenade Commando M Pigg.
– Rödvin, runda brillor, afghanpäls, arbetardojor och islandströja på. Sedan lyssna på typ Elda med Höns, Onkel Konkel och naturligtvis Hanna från Arlöv. Avrunda med I Hajars Djupa Vatten. Sen kommer postpunken…
Andres Lokko, nyproggare.
– När det finns dudes som https://www.youtube.com/user/antonabele#p/u/2/OdcaWD9BuNw så tror jag inte att proggen behöver vare sig firas eller kommas ihåg eftersom den med största sannolikhet strax kommer att återuppstå av egen organisk nödvändighet som en smakfull massrörelse mot Anton Abele och Göran Hägglund.
Martin Rössel vars Dom Dummaste strax firar eget jubileum om 30 år, hittills utan att MNW återutgivit deras album Sympati för Djävulen.
– Genom att ta fram skivorna med International Harvester, Träd Gräs och Stenar, Gunder Hägg, Hoola Bandoola och Nynningen. Sedan supa mig asfull, strunta i allt det där och lyssna på Dom Dummaste istället.
Annika Norlin, blivande hippie.
– Man firar bäst genom att själv bli proggare. Jag var i San Francisco förra veckan och kollade in USAs svar på proggare, de övervintrade hippiesarna. Hippiesarna tog hand om varandra, åt ekologiskt och dansade sensuellt i Golden Gate-parken. Sedan demonstrerade de litegrann mellan danserna. Jag hoppas jag kommer bli sådan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Vad är det som driver folk att fortsätta med den otacksamma uppgiften att sätta ihop hyllningsalbum? Alla vet ju redan från början hur det kommer att sluta: Originalartistens fans kommer att sucka, de medverkande artisternas fans kommer inte att bry sig om annat än sina respektive favoriter, och vi recensenter kommer att skälla somt för att vara för originaltroget och annat för att vara för fritt tolkat.
Här vågar sig ändå mer och mindre obskyra på mästarens sånger, så ofta tolkade redan, och det blir en salig blandning. På minussidan placeras Stephen Duffy som är alldeles för lättviktig för Pancho and Lefty, och Jad Fair som är alldeles för galen. Bland det man förhåller sig återhållet positiv till finns Gustav Haggren och J Tillman, medan Great Lake Swimmers, Thomas Denver Jonsson och givetvis The Be Good Tanyas är stora utropstecken. Men det allra bästa här givetvis sångerna.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Tre saker har grundlagt Daniel Johnstons status som legend och geni. Den första är givetvis hans fantastiska naiva sånger. Den andra är hans ofta bortappade hjärna (”she said, well can you identify it please, I said, why sure, it’s a cute little bugger”), och den tredje, slutligen, är hans innerliga lofi-ljud. Men det sistnämnda finns inte tillstymmelse till här. ”Everybody needs to take their demos and go back to the studio”, konstaterar Daniel Johnston nyktert, och släpper in diverse musiker från Becks bands för ett fylligare ljud. Det känns lite ovant och en aning tungfotat, men det stjäl inte fokus mot Daniel Johnstons galet bra sånger.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När Jalla Jalla-effekten helt klingat av vågar Daniel Lemma allt oftare lämna sina släpiga hemvävda Van Morrison-hummanden för snabbare soulpop med höga knäuppdrag, jambandsriffande och falsettsång. Det gör han rätt i, och hade han gjort det i ännu större utsträckning hade det räckt till ett högre betyg.
Skivrecension
Av Patrik Forshage