Basia Bulats debut för ett par år sedan fick oss att för en gångs skull plocka fram Joni Mitchell-referenserna, och här kommer de igen. Det handlar på intet sätt om deras gemensamma ursprungsland Kanada, utan enbart om flyhäntheten i handlaget med folktraditionen, som hos såväl den ena som den andra känns helt självklar och samtida. Eller om det är i vigheten i instrumentering och arrangemang som är deras gemensamma nämnare, när allt kommer omkring? Eller om det mer är omedelbarheten i sånger som Go On, med pådrivande och autentiska Arcade Fire-trummor? Eller om det handlar om kraften och renheten i deras (i övrigt inte särskilt lika) röster? Eller alltihop?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Redaktör Kugelberg, mannen bakom denna ultimata coffeetablebok, är en minst sagt rastlös man. Han har prövat på tillvaron som manager (Union Carbide Productions), som skivproducent (Freddie Wadling, Spain, Mark Eitzel), som skivbolagskille (American, Matador) och som konstcurator. Numera är han etablerad som NYC-baserad författare, och har tidigare bland annat publicerat Born in the Bronx om hiphopens födelse. 

Den här gången har han grävt djupt i sina omfattande artefaktsamlingar, och åstadkommit inte bara den ultimata coffeetable-bokenden utan samtidigt den ultimata Velvet Underground-biografin, i storformat och lyxtryck. Eller förresten, det där med ”ultimat biografi” beror på hur man ser det. Det finns betydligt mer ordrika och detaljerade beskrivningar av bandets existens. Men det finns ingen mer intagande biografi, och det finns ingen vackrare. 

För även om texterna är få och begränsade så är de desto mer relevanta, med tidigare opublicerade intervjuer, bland annat med Sterling Morrison och Doug Yule, ett långt samtal mellan Lou Reed och Maureen Tucker, och texter av folk som Vaclav Havel som främsta juveler. 

Men det sensationella är utan tvekan utgåvans bildmaterial. Här finns gamla Warhol-designade affischer och flyers, handskrivna låttexter av Lou Reed och klipp från små undergroundtidningar. Framför allt finns här 100-tals tidigare opublicerade fotografier, bland annat från deras allra första spelning, extremt snygga färgbilder från det väldigt tidiga guerillagiget på ett psykiatri-konvent och från deras första TV-framträdande, hos Walter Cronkite (!) 1965. 

Någon enstaka gång är livefotografierna mer amatörmässiga, men det förlåter man omedelbart när man inser att de är tagna av en mycket ung Jonathan Richman. (Och for the record – coolare än John Cale 1966, med korpsvart page och ogenomträngliga billiga solglasögon, har fortfarande ingen människa sett ut.)

Jag trodde länge att den fotobok från Andy Warhols Factory som Billy Name signerade åt mig i New York 1997, All Tomorrow’s Parties, var omöjlig att överträffa som bilddokument av Velvet Underground och deras omgivning. Jag hade fel. Och då har jag ändå snålat och avstått från den sju gånger dyrare limiterade lyxversionen av Johan Kugelbergs praktverk.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

För nästan exakt två år sedan sparkade Hästpojken undan benen på oss. Hur höga eller låga tankar vi än hade om medlemmarnas tidigare äventyr i Bad Cash Quartet och Broder Daniel var vi helt oförberedda på att de skjutit Docent Död intravenöst och med intensitet och träffsäkerhet stod framför oss som landets vassaste poppunkband.

Den här gången var vi beredda, och däri ligger förmodligen en del av att besvikelsen smyger sig på trots deras fortsatt fina popmelodier. Men en annan del av besvikelsen beror på Hästpojken, som vuxit ur såväl det maniska som gitarrerna. Istället fnissar de lite obefogat om schlager, snor något gammalt Waterboys-intro och ställer sig sedan lydigt tillrätta i det räta och evighetslånga göteborgsindie-ledet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det finns inget som förvånar med att Jay Farrar tolkar Jack Kerouacs texter, vare sig i koncept eller i kvalitet. Utom det faktum att han förenas med Death Cab For Cutie-Gibbard, även han ett dokumenterat beat-fan, och att det något udda paret så konsekvent håller sig i traditionella americana-spår. Särskilt framgångsrikt är det i ljuvliga These Roads Don’t Move, som ensamt motiverar inköp.

DVD:n med den Kerouac-dokumentär som musiken från början skapades för, med folk som Tom Waits, Patti Smith, Lawrence Ferlinghetti och världens för evigt coolaste man Sam Shepard, är grädde på moset, medan den verkliga fanatikern inte nöjer sig med något mindre än lyxversionen med vidhängande roman.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När The Clashs ena kreativa hälft släpper ny musik borde det leda till löpsedlar. Om det inte vore för att han gör det allt som oftast, Mick Jones, och om det inte vore för att det här samarbetet med gamla punkpolaren och sedermera Sigue Sigue Sputnik-clownen Tony James är deras harmlösa pensionärstidsfördriv. Om det inte vore för att de här hafsigt spelade och ännu hafsigare skrivna låtskisserna inte skulle ha kvalat in ens på hans sämsta Big Audio Dynamite-utgåvor och än mindre i något The Clash-sammanhang. Med allt det i åtanke är ointresset desto mer begripligt, trots att Mick Jones popröst fortfarande stundtals kan förtrolla.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att Dennis Lyxsén och David Sandström bildar hardcoreband ihop igen, elva år efter nedläggningen av Refused, är inget annat än sensationellt. Detsamma kan inte sägas om deras intensiva punk, som är väldigt förutsägbar i sin korthuggna men vänligt sociala ilska över sakernas tillstånd. Men eftersom deras handlag är lika flyhänt som förr blir återseendet ändå hjärtligt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Rough Trade/Banner

Instrumenteringen är försiktig, med klassisk pianominimalism och någonstans smidiga jazzansatser snarare än traditionella folkmusikattribut, och det ger de traditionella folkvisorna på Here’s the Tender Coming en mycket mjuk bädd att vila på. Där lägger sig också systrarna Rachel och Beckys stämmor – så rena, så perfekt kompletterande varandra och så täta att man lätt kan föreställa sig ett skräckvälde av vokalträning som pappa Unthank skulle ha påtvingat sina döttrar sedan spädbarnsåren. Så illa verkar det nu inte ha varit, även om det hade kunnat förklara också den genomgående sorgsenhet som ytterligare förstärker musikens skönhet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

En av många risker med en supergrupp är nivelleringseffekten, där alla inblandade tar ett steg tillbaka för att inte skymma någon annan, så att till slut alla står i fonden och hummar om att ”inte ska väl jag”. I Them Crooked Vultures är det enbart Dave Grohl som skulle kunna beskyllas för det, men han har å andra sidan alltid haft en längtan tillbaka till funktionen som hårdslående takthållare och verkar inte på minsta sätt vantrivas i sin nygamla roll.

En annan risk med supergrupper är att bandet anstränger sig så hårt för att inte på minsta sätt påminna om medlemmarnas ursprung eller dagjobb att det på Damon Albarn-vis blir tillkämpat krångligt eller tvärtom banalt. Och även om något interlude här faktiskt låter just Gorillaz är den sortens självförnekelse inget problem för Them Crooked Vultures. De rotar glatt runt i Josh Hommes hitsmarta typiska QOTSA-rock och tvekar inte ens att luta sig tungt mot Led Zeppelin-pelaren.

Men eftersom Zep representeras av John Paul Jones handlar det arvet inte om prometal-tjut eller bluesriff (även om Elephant-gitarren låter väldigt mycket Jimmy Page) utan om kryddningar från andra musikvärldar – mellanöstern, givetvis, men också en gnutta pedal steel – och avancerade arrangemangsidéer. Med mindre intellektuellt begåvade rockare hade det kunnat bli en riktigt jobbig röra, men dessa herrar har istället knåpat ihop en mycket balanserad klassisk rockskiva som man har anledning att återvända till framöver.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Broder Daniel hoppade han av innan de hade blivit en allmän angelägenhet och under hela 2000-talet har Daniel Gilbert spelat andrafiolen bakom Håkan Hellström. Men nu stiger han fram ur skuggan med sitt första soloalbum.

Du har ju alltid varit en Robin till Håkan Hellströms Batman – den profilstarka och pålitliga sidekicken.
–Det är en skön roll att ha, men det var ju inget planerat. Faktiskt är absolut inget i Håkan-utvecklingen planerat, ingen av oss hade minsta förhoppning i den här riktningen när vi gjorde den där första demoinspelningen. 

Hur kommer det sig att du ger dig på en solokarriär nu?
–Isse på Dolores vräkte ur sig att han ville ha en skiva från mig i oktober och först tog jag det inte så seriöst, men sedan dök tillfället plötsligt upp. Håkan skulle ta paus och jag insåg att det var möjligt. Det kan ju vara kul att kunna leva på musiken jämt, inte bara i perioder. Dessutom har livet börjat te sig lite bättre. Det har varit en positiv vändning och med den kom också lusten att jobba. 

Profilstarka gitarrister som går solo har ganska usla odds. Slash, Johnny Marr, Bernard Butler, Joe Perry, vi kan fortsätta rabbla misslyckade solokarriärer hur länge som helst.
–Haha. Men jag är ju inte särskilt intresserad av det där med solokarriär. Sanningen är att jag på ett sätt hellre hade satt det i ett bandperspektiv på samma sätt som jag har gjort de senaste 10–15 åren. Bara en sådan sak som nitlotten att jag inte fick åka med grabbarna hit upp till Stockholm, utan var tvungen att ta morgontåget för att hinna träffa media. 

–Nackdelen med bandkonstellationer är ju att hur engagerande de än är till att börja med så brukar det alltid uppstå svårigheter. Någon som inte vill prioritera repandet, någon som tappar intresset. Solo har jag kunnat välja grymma musiker som var och en känns helt rätt för jobbet. 

Men om det skulle gå över förväntan och krocka med Håkan-giget då? Det var ju vad som hände Håkan för snart tio år sedan, och han hoppade av Broder Daniel som en följd av det.
–Äsch. Det är inga problem. Om det skulle ta mer tid än jag har lust med kan jag alltid trycka på bromsen. För mig innebär solokarriären kanske också att jag får se nya scener i nya länder. Jag har ju varit i varenda liten håla i hela Norden, minst tre gånger, men jag har inte spelat ute i Europa. Det vore kul.

Du har en personlig röst. Den är både lite sträv och ganska melodisk.
–Jag kommer aldrig att vänja mig vid att höra min egen röst. Det finns folk som jag litar på som använder just de orden om min röst, att den är ”karaktäristisk” och jag tolkar dem positivt. De säger att jag har utvecklats som sångare under processen med skivan. Själv tycker jag att jag låter som en ukrainsk Iggy Pop-kopia. 

När Håkan Hellström gjorde Hurricane Gilbert, som delvis handlar om när din fru lämnade dig, blev du ju ordentligt utlämnad. Hela din livssituation blottlades.
–Ja, och jag tänkte aldrig ens på om den sa för mycket om mig. Den kändes rätt när jag fick höra den – jag blev utestängd från en del repetitioner och inspelning tills den var klar – och då spelar sånt ingen roll. Jag är inte en sådan som kommer att stå längst fram på scenen och strippa, men jag är å andra sidan inte så känslig för om folk får veta något privat om mig.

Albumets titel New African Sports, Soul Café Club No # 1 är svårbegripligt.
–Hehe. Det var en förträfflig liten bar på Andra Långgatan när jag var yngre. Jag vet inte om den var laglig eller en svartklubb, men det var bara en källare med en bar, några bås och ett biljardbord. Där hängde haschrökande svarta snubbar sida vid sida med skinheads och intellektuella – det var stort för en 15-åring. Titeln är helt enkelt en homage till det stället. Det är lite kul att förvirra dessutom, för ingen har en aning om vad titeln syftar på.

Inte ens inbitna göteborgare?
–Inte ens de. När jag har förklarat för någon brukar reaktionen bli ”Jaha, hette det stället så”.

New African Sports, Soul Café Club No # 1 släpps i mellandagarna, lite som en försenad julklapp.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Innan jag får tala med Daniel Johnston är osäkerheten stor. Från skivbolagets sida vet man inte riktigt hur det hela ska arrangeras, men landar till slut vid att vi har några alternativa datum utsatta. Då ska skivbolagsrepresentanten Elin ringa hem till Daniel Johnston och hans pappa Bill, så att Bill och Daniel kan ta ställning till om det är läge för intervju idag, eller om vi ska pröva en annan dag istället. Redan vid första försöket mår Daniel Johnston tillräckligt bra, och jag får klartecken och telefonnumret hem till Johnstons i Texas.

Men hur intervjuar man ett musikaliskt geni? Hur intervjuar man någon som det inte räcker med att säga att han inte har alla hästar hemma, utan där man måste konstatera att stallet stundtals är helt övergivet. Hur intervjuar man någon som mycket väl vet om sin mentala instabilitet, och som inte är rädd att säga det. Med fuktiga handflator slår jag telefonnumret, och efter ganska många signaler svarar en lätt avvaktande Daniel Johnston och vi utbyter vänligheter och hälsningsfraser. 

Tack, bara bra. Och hur mår du?

– Inte så bra, idag. Jag har problem med mina tänder, och idag har jag suttit hos tandläkaren flera timmar. Det gjorde ont. Du vet, de har tagit ut alla mina tänder och satt in löständer istället, och det gör ont.

Det förstår jag. Jag är livrädd för tandläkaren, och skjuter upp mina besök så länge det bara går.

– Ja, precis. Så är det. 

Isen är bruten. Daniel Johnston och jag har hittat lite common ground, och både jag och (inbillar jag mig) han slappnar av en aning. Nu kan vi prata om hans nya skiva istället. Den är väldigt bra.

– Har du hört den? Den har ju inte kommit ut än.

Daniel Johnston låter mycket misstänksam, och den trivsamma stämningen jag anat var på väg kommer av sig omedelbart. Jag förklarar att jag har fått ett recensionsexemplar av den kommande skivan för att kunna ställa frågor om den.

– Hm. Jaha ja. 

Vad fick dig att spela in i studio med producent den här gången? 

– Det var egentligen pappas arrangemang. Men jag gillade det. Det blev verkligen mycket bättre ljud, mer av allt liksom.

Varför valde du Jason Falkner som producent?

– Jag vet inte. Det var också pappas arrangemang. Men han var jätteduktig och tog hand om saker under inspelningarna. Han är en… vad heter det… entreprenör, som kan allting. Han kan spela alla instrument.

Men visst spelar du gitarr och piano, som vanligt?

– Från början spelade jag. Sedan spelade han en massa instrument ovanpå, så att inte min gitarr hördes längre. Men sedan fick jag spela gitarr igen, över allt annat.

Trivdes ni tillsammans?

– Vadå, har han sagt något om det? 

Daniel Johnston blir påtagligt försvarsinriktad.

Vem? Jason Falkner? Inte till mig i alla fall, jag har aldrig pratat med honom.

– Jaha, ok. Jo, han var jätteduktig. 

Men sanningen är att Jason Falkner, med ett förflutet i Jellyfish och tillsammans med Brendan Benson och Beck, faktiskt har sagt något om att arbeta med Daniel Johnston. Inte till mig, och delvis mellan raderna, men i pressreleasen till Is and Always Was är han citerad. ”Det var utmanande att få våra hjärnor att samarbeta, men jag fann mig själv omsluten av hans musikaliska värld. Det är en unik plats att befinna sig på, det är ett som är säkert ”. Kanske inte en helt friktionsfri inspelning, med andra ord. 

Men om det fanns problem under inspelningarna har de inte påverkat resultatet negativt, och Daniel Johnston är påtagligt nöjd med resultatet.

– Jag kommer alltid att spela in i studio hädanefter. Aldrig mer hemma. Jag lovar. 

Stämningen är borta hursomhelst, så även om han uppskattar min beskrivning av texterna som väldigt innerliga och samtidigt underhållande gillar han inte att jag nämner I Had Lost My Mind som en av mina favoriter på skivan.

– Den är ju gammal. Den var ju med på soundtracket till dokumentären om mig. Jag gillar Light of Day, sist på skivan, för den är alldeles ny.

Tröttnar du på låtar som har börjat bli gamla?

– Ja, ibland. Hm. Fake Records of Rock and Roll är också en av mina favoriter.

Sådana man inte ens kan get down and boogie till, ja. Så sjunger du. Man kan get down and boogie till ditt album. 

– Tycker du det? Tack.

Men vilka skivor tänker du på som ”fake records of rock and roll”?

– Gammaldags grejor, från 50- och 60-talet. Sådana som man fortfarande kan köpa. Jerry Lee Lewis, som fortfarande spelar samma sånger, intill denna dag. 

  Ok. Jaha. ”I’m just a psycho trying to write a song”, sjunger du också på nya albumet. Men jag har känslan att låtskrivandet kommer enkelt för dig?

– Det är det jag ägnar mig åt. Att skriva sånger och att teckna.

Ditt tecknande, ja. Jag älskar nya skivans omslagsbild, med ett lyckligt skelett som spelar piano. Ville du något särskilt med den bilden?

– Inget särskilt. Jag visste faktiskt inte ens att det var den de hade valt. Jag bara lämnar en bunt bilder så får de bestämma.

”De”? Skivbolaget?

– Ja. Och pappa. 

Härom året var du representerad med teckningar på Whitney Museum of American Arts biennal, och i våras kom din första konstbok. Kan du föreställa dig ett liv där tecknandet tagit över musikens plats?

– Det är samma sak. Musik och bilder, det är samma sak. Jag gör båda. Måste man välja? Jag älskar musik, och jag älskar konst. Jag älskar Salvador Dali. Jag hittade två Salvador Dali-böcker på rea förra veckan, för 25 dollar. Visst var det tur? 

Efter dokumentären The Devil and Daniel Johnston har intresset för Daniel Johnstons liv och uttrycksformer ökat markant. Så pass, faktiskt, att en spelfilm om honom är godkänd av alla berörda och under förproduktion medan vi pratar.

Vem skulle du vilja se i rollen som Daniel Johnston?

– De har redan en kille i den rollen. Han är cool. De har kommit hit och pratat med mig flera gånger, och de är coola allihopa.

Finns det något särskilt ögonblick i ditt liv som du tycker måste vara med i filmen?

– Det blir bra med den saken. Filmen kommer att handla om mina tidiga inspelningar, och det blir jättebra! 

Det är så många som har spelat in covers av dina låtar. Beck, Wilco, TV On The Radio, M Ward, Flaming Lips, Death Cab, Tom Waits. Gillar du deras versioner? Lyssnar på dem överhuvudtaget?

– En del av dem har jag hört. Några. Men jag tycker inte att de har gjort sångerna rättvisa, inte ännu. Ännu har ju inte låtarna blivit hits, åtminstone inte stora hits, och det borde de bli.

Det borde de sannerligen. Och på tal om hits, har du haft chansen att lyssna på de remastrade The Beatles-återutgåvorna ännu? För visst är The Beatles fortfarande dina största förebilder?

– Det är de fortfarande. Det kommer de alltid att vara. Jag har hört några låtar från de nya återutgåvorna, men jag har ingen av skivorna än. Jag har inte pengar, så det går inte. Jag önskar mig dem i julklapp av pappa.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden