När Nöjesguiden träffar 2000-talets viktigaste musiker Jack White och hans The Dead Weather handlar det muntra samtalet om balansen mellan att vara gravallvarlig och att ha kul på scenen, om musiken som missbruk och om varför man inte kan ta Lady Gaga på allvar. 

 Utanför Clarion Hotel trängs upphetsade tonåringar. ”Jag såg honom – det är säkert!”, jublar någon, och kompisarna får något ännu mera jagat i blicken. Men när Jack White kommer släntrande efter en lunch på stan, tillsammans med resten av sitt mycket seriöst menade hobbyband The Dead Weather, är det absolut ingen som tar någon notis. Han får ostörd betrakta de rödvita leksaksinstrumenten, en gitarr och en flygel bland annat, som någon medveten person påpassligt fyllt den intilliggande leksaksaffärens skyltfönster med, och han och den minst lika iögonfallande sångerskan Allison Mosshart får vänligt men bestämt bana sig fram bland de tonåringar som aldrig hört talas om mannen som är 2000-talets viktigaste musiker, utan som idogt fortsätter spana efter de Idoldeltagare som också bor på hotellet. 

När vi slår oss ner för en kopp kaffe får jag till att börja med inte en syl i vädret. Jack White, Alison Mosshart, Jack Lawrence och Dean Fertita är nämligen djupt inbegripna i en diskussion om reglerna för en planerad frågesport.

– Nejnejnej, inte googlingsbara frågor. Bara sånt man antingen kan eller inte kan. Det ska vara svårt, annars är man inte värd priset. 

När jag äntligen får chansen att komma in i det mycket engagerade och glättiga samtalet visar det sig att det är bandets medlemmar som själva ska tävla, om den Carl Sagan-DVD man haft som underhållning och upplysning på turnébussen. Astronomen och science fiction-författaren är nämligen det allra hetaste i The Dead Weathers värld.

– Vi har nyligen gett ut en sjutumssingel med honom, berättar Jack White. Ljud på ena sidan och en etsning på andra sidan. Carl Sagan skulle nämligen fyllt 75 år den dagen, och eftersom vi var på turné och inte kunde delta i firandet ville vi göra något för honom. 

Att Jack White är notoriskt otrogen mot The White Stripes är ett välkänt faktum, och när Alison Mosshart och hennes The Kills spelade förband till Whites första snedsteg The Raconteurs, och sedan hoppade in som gäst på deras spelning, så var det kört igen.

– Tanken var att vi bara skulle göra en singel, när alla fyra ändå var i stan, men det exploderade i något mycket större, konstaterar Jack White.

När fattade ni att det inte bara var en engångsgrej?

– När vi kom ut ur studion med 12 låtar, redan första dagen, skrattar Alison Mosshart, och Jack White fyller i.

– Nja, inte riktigt så många, men någonstans runt fem stycken blev det där direkt, och då gick det ju inte att sluta. Vi krockade fullständigt där, och om krockar känns så här bra så vill man ha fler. 

Förutom Jack Whites andra påhugg med The White Stripes och The Raconsteurs, och utöver Alison Mossharts The Kills, så finns flera andra existerande band på bandets agenda. Basisten Jack Lawrence spelar med The Raconteurs han också, och dessutom med The Greenhornes. Dean Fertita är gitarrist med Queens of the Stone Age i vanliga fall. Så betraktar The Dead Weather sig som ett superband? Eller som ett hobbyband vid sidan om?

– Alla våra olika band är en enda familj, ler Jack White medan resten av bandet roat betraktar honom. Jag fattar att folk tycker att det är vettigt att sätta etiketter på oss, men för oss är det bara ett band. Vi försöker inte vara smarta eller ironiska, vi håller enbart på för att det känns kul och naturligt, och fortsätter så länge det känns bra.

Hur länge är det, då?

– Ingen aning. Men vi håller på med vårt andra album.

Jag har hört rykten om det. Ni har börjat skriva låtar, alltså?

– Börjat? Vi har 15-20 låtar klara på demotejper.

– Och så har vi många fler idéer, ler Alison Mosshart ,de flesta bättre än demolåtarna.

– Jag får en massa idéer av mina barn, som springer runt och ”spelar” på mina instrument hemma. Ibland lyfter jag hela tonföljder från det de har råkat få fram. Hm, jag undrar om det är lagligt att stjäla melodier som ens barn har komponerat, grubblar Jack White.

Betyder The Dead Weathers fortsatta existens att The Raconteurs är historia? Och kanske till och med att The White Stripes är historia?

– Det tror jag inte. The Raconteurs finns inte, just nu, men man vet aldrig om sådant där. The Kills håller på med ett album just nu. Men jag är en sådan person som inte gillar att ha för mycket av framtiden uppbokad. Om någon kommer till mig och vill att jag ska boka in något om sex månader så slår jag bakut.

Ändå är det väl väldigt mycket så som musikvärlden fungerar?

– Det är det. Och det är orsaken till att jag vill utforma min musikvärld på mitt sätt. 

Live verkar The Dead Weather lika bekvämt avslappnade som i intervjusituationen. Särskilt Jack White och Allison Mosshart ser ut att trivas ihop, och på det hela taget verkar det kul att spela i The Dead Weather.

– Intressant, konstaterar Jack White. Jag tycker det där med avslappning på scenen är svårt, jag vet faktiskt inte hur kul man får ha på scenen. För mig är sådant kopplat till Weird Al Jancovic eller Cindy Lauper, så det är en svår avvägning. För vi har ju kul tillsammans, hela dagarna. Alison till exempel har skrattat mer bara under den här intervjun än Meg White har skrattat sammanlagt under de senaste 10 åren. Risken blir att det blir en hemsk goodtime-show om man tar med sig det till scenen.

Någonstans läste jag att du tror att det var just frånvaron av humor och ironi som gjorde The White Stripes till en så angelägen sak, Jack?

– Faktiskt. En sådan som Lady Gaga kommer undan genom att hänvisa till ironi, men det gör ju också att man aldrig tar henne på allvar. Med The White Stripes var det helt enkelt så att vi aldrig tyckte att det var särskilt kul. Jag vet inte om man ska ha det för kul på jobbet.

Men till skillnad från den uttråkade industriarbetaren eller tjänstemannen så kan du välja bort The White Stripes under en period, eller lägga ner bandet du spelar med. Din tillvaro står inte och faller med den sysselsättningen, om det skulle bli för tråkigt. 

– Det är sant, jag och alla vi i bandet – vi kan kan välja. På ett sätt. Men jag kan inte välja om jag vill spela gitarr eller inte. Finns det en gitarr plockar jag upp den, vilken situation jag än befinner mig i. Finns det inte en gitarr blir jag knäpp.

– När man kommer hem från en lång och jobbig turné brukar jag bara slänga mig på sängen och se på TV, förklarar Dean Fertita. Men redan andra kvällen måste jag vara igång med musiken igen, annars får jag ingen ro.

Alison Mosshart håller med.

– Kroppen signalerar vila, men just den där timmen sent på kvällen när man är van att stå på scen är det omöjligt att slappna av. Det är faktiskt samma sak när man har en spelledig dag på en turné, då blir jag bara rastlös.

Det låter som ett missbruk, funderar jag högt, och Jack White hänger på.

– Det är nog ett missbruk. Kroppen vänjer sig vid den där adrenalinkicken, och behöver få den varje kväll. Det är samma sak när man jobbar med ett album i studio. Då vaknar jag på morgonen och bara längtar till studion. Sedan kan jag jobba utan avbrott i 15 timmar, medan teknikerna som har det här som sitt jobb mer än sin passion vill gå hem. 

Jack Lawrence, du sa i en intervju att det är en annorlunda erfarenhet att vara med i ett band där båda könen är representerade. 

– Nej, det kan inte ha varit jag. Jag blir aldrig citerad. Det är bara Jack som kommer i tidningen.

Alla runt bordet viker sig dubbla av skratt, och Jack Lawrence harklar sig.

– Men det är sant. Det är helt annorlunda när fyra killar åker turnébuss jämfört med när en tjej är med. Det blir mer civiliserat då.

För Jack White är genusblandade band vardagsmat.

– Men jag håller med ändå, även om det inte är lika mycket av en sensation för mig. Jag gillar att jobba med kvinnor, det tar musiken till en helt annan nivå. Meg, Alison, Loretta Lynn, Alicia Keys. Det blir nästan alltid bättre. 

Det är bara några av alla de artister som Jack White samarbetat med. Men Slash fick nej, eftersom han ville ha Jacks röst snarare än Jacks gitarrspel på den kommande skivan.

– Haha, ja, jag har hört talas om den historien. Men ärligt talat minns jag inte att Slash skulle ha frågat. Jag vet inte, jag gillar Slash, men jag gillar inte den där sortens allstar-skivor som han verkar vara på väg att göra. Santana-grejen är inte för mig. Jag kan till och med bli irriterad över skivorna när Muddy Waters eller Howlin’ Wolf åkte till London i slutet av 60-talet för att spela med än den ena och än den andra från Englands popscen – det blir aldrig någon helhet. Inte så att jag ogillar samarbeten, tvärtom. Men de funkar bättre som singel-oneoffs.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

E låter som om han sålt sin låtskrivartalang och tappat pengarna. Men orsaken till depressionen är hans skilsmässa, och som så många i samma situation före honom fyllegråter han hulkande och beklagar sig med skrovlig röst och akustisk gitarr. Snabbt blir hans litanior tröttsamma och enahanda, så om han verkligen vill ha henne tillbaka får han nog ta sig samman. Ingen gillar en gnällspik.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Eddie Argos från Art Brut och Dyan Valdés från The Blood Arm tyckte synd om Jimmy Mack i den gamla Martha & The Vandellas-låten. Så uppenbart på väg att bli bedragen i sin frånvaro, och utan någon som försvarade honom. En svarslåt var vad han behövde, slog de fast, och prompt skrev de en (I’m never coming back, givetvis). När de ändå var i farten kom de på fler texter som länge behövt få svar på tal, sammanlagt 12 stycken, och äntligen säger någon ifrån till folk som Frank Sinatra, Avril Lavigne och Kanye West.

Bob Dylan får veta att man visst bör tänka efter både en och två gånger, Elastica föreslås Superglue istället för Vaseline och Michael Jackson får till slut ett definitivt faderskapsbesked i Billie’s Genes. Men Eddie Argos reciterar konsekvent istället för sjunger, och det blir snabbt irriterande. På samma sätt blir såväl humor som charmig DIY-indie först enahanda och sedan tröttsamt, trots att paret här och där träffar rätt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I förra numret av Nöjesguiden lät vi experter göra prognoser för det kommande året. Ingen av dem lyckades förutspå att 2010 skulle vara året när symfoniorkestrar härmar tunna gamla syntar, konceptplattor där artisten sätter sig själv mitt i stormiga och i högsta grad påhittade kärleksrelationer, och när de klassiskt skolade musikerna fullständigt tar över popmusiken. För det är precis vad som händer när Owen Pallett, The Artist Formerly Known as Final Fantasy, lägger beslag på 2010.

Ibland går det fort. Ena dagen kallar sig Owen Pallett för Final Fantasy, och hans nya skiva ligger upptryckt och klar. Nästa dag (dagen efter Nöjesguidens intervju med honom, faktiskt) heter han inte alls Final Fantasy utan helt enkelt Owen Pallett. Sådan effekt får nämligen stämningshot angående varumärkesintrång, och då är omtryckta skivomslag en bagatell. Owen Pallett själv verkar inte bry sig.

Du fyllde nyligen 30. Grattis!

–Tack!

Kan vi lägga bort det där ”underbarn”-snacket då? 

–Det kan vi definitivt göra. Men någon kris är det inte. Jag har känt mig vuxen rätt länge, och har faktiskt sagt till folk att jag är 30 i flera år redan.

Att det nya albumet Heartland skulle vara en sångcykel om faserna i en relation vill Owen Pallett bara delvis tillstå.

–Jo, vagt är det just det. Men framför allt är det en skiva med en samling bra sånger, på samma sätt som Bruce Springsteens Nebraska. Berättaren är inte jag, utan bonden Lewis. Han älskar ”sångaren Owen”, ”konstnären”, det vill säga mig, och han älskar min musik. Så småningom ebbar kärleken ut, och till slut finns det inget kvar.

I hur stor utsträckning är det fiktion?

–På ett sätt helt och hållet. Den våldsamme bonden Lewis finns inte, och jag är i en annan relation. Men känslorna som jag försöker skildra finns ju i allra högsta grad.

Stråkarna på skivan är inspelade med Tjeckiens Filharmoniker i Prag. Orsaken till det var varken paneuropeiskt romantisk eller ett noggrant musikaliskt val.

–Det handlade enbart om kostnadseffektivitet. Jag var där för att spela in tillsammans med Mark Ronson, och det var då jag fick idén och beslutade mig för att boka dem. Jag har finansierat skivinspelningen på egen hand, och då var det bara att välja mellan att inteckna huset för att ha råd med en orkester hemma eller att välja en billigare lösning.

Så det föll dig inte in att låta dina fans investera i skivan i förväg, som din vän Patrick Wolf gjorde?

–Jag behövde inte det, tacksamt nog, eftersom jag är från Kanada. Det är ett av de länder som delar ut bidrag till konstnärer. Faktum är att det systemet brukar lyftas upp som det enskilt viktigaste för det kanadensiska musikundret, som gör det möjligt för band som Fucked Up att existera och för Metric och Broken Social Scene att slå igenom. Ni i Sverige har ju samma system.

Men hos oss ifrågasätts det allt oftare, i tider av mer utpräglad marknadsekonomi.

–Säg åt er regering. De får inte ta bort sådant, det skulle utarma allt som är spännande i kulturlivet.

Förutom stråkarna är stora delar av skivan inspelad i Reykjavik.

–Jag var där för en Bedroom Community-festival. Det var fantastiskt, jag älskar miljön där, och jag älskade det sociala sammanhanget. Nico Muhly och hans pojkvän var där, Valgeir Sigurdsson och hans pojkvän, det var jättebra. När vi sedan besökte Valgeirs studio Greenhouse blev jag förälskad. Till och med min pojkvän, som aldrig brukar ha åsikter om sådant, tyckte att jag måste spela in där. Först trodde jag inte att jag skulle ha råd, men det löste sig.

Hur unik och egensinnig Owen Pallett än känns, skapar han inte sin musik i ett vakuum. Men han är inte så pigg på att diskutera inspirationskällor. Åtminstone inte alltför explicit.

–Jag vill egentligen inte berätta vilka förebilder jag har haft för skivan. Det kommer att tolkas fel. Men okej. Jag hade lyssnat en hel del på gammal analog syntpop, och det var känslan jag var ute efter. Men om jag nu nämner Silver Apples vet jag hur det slutar – en massa Silver Apples-fans kommer att bli jättearga och säga att det inte alls låter som dem. Och det är ju sant. Det låter inte alls som Can, som Kraftwerk eller som tidiga Orchestral Manouvres in the Dark heller. Men det var den musik jag ville försöka nå känslan i.

–Det var rätt kul faktiskt, jag orkestrerade orkestern som en sequenzer. Trumpeten skulle spela som keyboards, stråkarna skulle låta som gamla syntar. Jag tror faktiskt att musikerna gillade att få göra något så annorlunda.

Owen Palletts stråkar och arrangemang har hörts hos Arcade Fire, Grizzly Bear och The Last Shadow Puppets, och nyligen hos såväl Pet Shop Boys som Mika. Men sådana inhopp har fått stryka på foten nu.

–Jag är stenhård. Under 2009 sa jag nej till allting och alla.

Har du varit frestad att bryta den karantänen någon gång?

–Jo. När Natasha Khan ringde och bad att jag skulle bli medlem i Bat for Lashes. Det var inte svårt att säga nej, men i efterhand har jag grubblat över beslutet.

Heartland som skulle varit Final Fantasys tredje album men som istället blev Owen Palletts debut recenserades i Nöjesguidens förra nummer. Den kommer att ligga högt på årsbästalistorna i slutet av året, sanna våra ord.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Nick Krgovich från Vancouver är en av de där överkreativa typerna som alltid svämmar över i ständigt nya riktningar. Utöver engagemanget i No Kids och i P:ano kan han numera också räkna sig som tvillingsjäl till Belle & Sebastians Stuart Murdoch.

Likt dennes God Help the Girl från förra året har Nick Krgovich tillsammans med producenten Colin Stewart konstruerat en utsökt konceptskiva helt i Brill Buildings och Phil Spectors poptradition. Den innehåller ett helt halsband fullt av eviga sångdiamanter, framförda med en lika gnistrande radda gästvokalister med Owen Pallett och Mirah i spetsen. Odödligt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Istället för ett nytt Kiss-album släppte Gene Simmons, Paul Stanley, Ace Frehley och Peter Criss varsitt soloalbum den 18 september 1978. Det vansinniga tilltaget (inte bara för att enbart de två förstnämnda hade låtskrivar- och sångartalang) är förebilden för 27 Songs from Barcelona, en låt vardera från bandets samtliga 27 medlemmar, och det är förstås ett hiskeligt projekt.

Till att börja med har bandet under sin hittillsvarande existens varit synonymt med Emanuel Lundgren, som trots att han inte riktigt velat kännas vid det har varit hjärnan och den kreativa kraften bakom storbandet. Här är alltså en enda av 27 låtar hans.

Fortsättningsvis är bandet ihopsatt av intresserade ur det utvidgade kompisgäng, och medlemmarna är knappast utvalda för sin musikalitet. Att det spretar inom indiekategorins samtliga riktningar – och ibland långt in i endera tafflig electronica, enkel lägereldsvisa eller värst proggvågens allra mest illaljudande alla-inte-bara-får-utan-måste-vara-med-tradition,– är med andra ord själva utgångspunkten för projektet.

Med det i åtanke är det ändå förhållandevis sammanhållet, och viktigare är att det dessutom åtminstone till en tredjedel är hörvärt (med Emauels Hang On i särklass). Ändå är det förstås som konceptkonst skivan har sitt värde. Alla 27 finns att köpa på fin trippelelvinyl eller att ladda ner gratis, en om dagen, på imfrombarcelona.com

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Johanna Söderberg tog studenten i våras och lillasyster Klara gick ut nian använde de som så många jämnåriga sommaren åt att åka på festivaler. Arvika och Roskilde blev det, och Way Out West förstås, och till och med Glastonbury. Men till skillnad från de flesta jämnåriga åkte de inte för att komma hemifrån, få sova i tält och partaja. De åkte dit för att spela.

Sedan First Aid Kits minialbum Drunken Trees släpptes för knappt två år sedan, på Karin Dreijers Rabid-etikett, har det gått extremt fort för systrarna från Enskede. Som om inte deras klockrena stämmor där vore nog gjorde YouTube-succén med en cover av Fleet Foxes Tiger Mountain Peasant Song att skivan fick internationell spridning under 2009. Efter sommarens festivalsegertåg och de första internationella turnéerna har det nu blivit dags för fullängdsdebut. 

Ert minialbum var inspelat hemma. Men nya The Big Black and The Blue låter proffsigare än så.

– Vi spelade faktiskt in även det nya albumet i sovrummet hemma. Men det är kul att du får en annan uppfattning, vi ville ha ett proffsigare sound, nickar Johanna nöjt.

– Ljudet är bra, fyller Klara i. Det viktiga är att sången kommer fram, och om det skulle kännas hemmainspelat vore det egentligen bara bra. Charlie Smoliansky finns med på trummor. Annars är det bara pappa, förutom vi. Han fyllde på med bas, gitarrgrejor och sådant. 

Det är ingen tvekan om att pappa Benkt är viktig för First Aid Kit. På 80-talet spelade han i Lolita Pop och har egna erfarenheter av såväl inspelningar och turnéliv som utlandslanseringar. Utöver att vara medmusiker på sina döttrars inspelningar fungerar han som First Aid Kits chaufför och roddare, och en hel del annat också.

– Det går inte riktigt att jämföra hans tid som musiker med vår, funderar Johanna. Det har gått mycket snabbare för oss än det gjorde för honom. Men han har alltid betraktat att spela musik som ett yrke, och det tror jag att många andra föräldrar har svårt med. 

När ni gjorde ert minialbum hade ni inga förväntningar på er, men inför debutalbumet är ni en internationell angelägenhet. Hur har det påverkat processen med skivan?

– Om det skulle vara en press på oss? Jag vet inte. Vi kan inte göra musiken på något annat sätt än som vi gör. Vi låter det komma inifrån. Om folk inte tycker om det – synd för dem, ler Klara.

– Jag tror inte att det är någon som har en massa förväntningar. Eller…, tvekar Johanna, Äh. Vi tänker inte så mycket på det, vi struntar i att analysera sådant. Vi vet att vi är mycket bättre nu. Vi vill verkligen visa att vi kan mer. Nu är det enbart musiken som gäller för First Aid Kit.

– Jag struntade i att börja gymnasiet, förklarar Klara. Man kan väl se det som ett sabbatsår, så får jag se hur jag gör senare. Nu är det hundra procent musik som gäller, och det är jätteskönt. Förut kunde vi bara spela in och ta gig på helger och på lov, och nu kan vi göra det när som helst.

– Nu hinner vi turnera, konstaterar Johanna. Bara det. Vi har gjort våra första turnéer, allra först i bil i England. Det var pappa som körde, inte utan problem i vänstertrafiken. 

Men ni är ju för unga för en massa ställen, både i England och på andra håll.

– Tack vare att pappa är med så brukar sådant aldrig vara något problem. Men det har hänt att vi har fått spela först av banden som är inbokade för kvällen och sedan direkt gå därifrån. 

Det där med syskon i band brukar ju inte alltid sluta lyckligt. Bröderna Davies i The Kinks har ägnat fem decennier åt offentliga bråk, och historien om bröderna Gallaghers relation är ju vida känd. Men systrarna Söderberg visar inte upp några konflikter. Tvärtom sitter de tätt intill varandra och fyller i varandras meningar när vi träffas.

– Vi har inga sådana syskonbråk. Det är nog så att vi bråkar minst med varandra av alla i familjen.

– Och vi bråkar aldrig någonsin om musik, fyller Klara i. Jag kan se oss tillsammans när vi är 60!

– Det händer nog att jag blir lite pessimistisk ibland, men då peppar Klara alltid mig.

– Jag skulle aldrig kunna tänka mig att göra musik utan min syster. Att vi två är tillsammans, det gäller framåt. 

Vilka andra saker gäller framåt? Hur ser ni på First Aid Kits framtid?

– Det vore fantastiskt roligt att kunna leva på musiken, tycker Klara.

– Gör man musik från hjärtat kan nog andra människor också tycka om musiken, och då kanske det går att leva på det.

– Men om det inte har hänt något om 20 år kanske vi inte har någon lust längre. Risken för det är liten.

The Big Black and The Blue (Wichita/BonnierAmigo) finns ute nu.      

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Under 2009 var de ett de av de mest hypade banden, och ikväll spelar stämsångsexperterna och Talking Heads-uttolkarna Local Natives i stan. Nöjesguiden ringde upp Ryan Hahn på turnébussen för att få veta vad vi kan förvänta oss av deras besök.

– Europa är helt fantastiskt. Vi har spelat i Berlin, i Amsterdam, i Paris. Och så i London, men det hade vi gjort förut. Det är fantastiskt. Men rätt kallt.

Vänta bara tills ni kommer till Sverige. Vi har haft minus 20 Celcius den här månaden.

– Du skojar med mig? Vi var i Kanada, men där var det inte så kallt. Hm. Vi som hade tänkt försöka hinna se något av Sverige också.

Det var era spelningar på South of South West i våras som verkligen fick igång snacket om Local Natives. Vad är det som är så speciellt med er live?

– Det är mycket mer energiskt live än på skiva. Jag tror att en stor del av uppståndelsen handlar om att folk tror att till exempel våra vokalharmonier är rena studiokonstruktioner, och så blir de överraskade över att vi gör dem lika bra live.

Och så byter ni instrument med varandra hela tiden, i den gamla fina The Band-traditionen.

– Det blir så. Eftersom alla kan spela en massa olika instrument så vill vi gärna ha olika roller I olika låtar. Vi byter inte instrument för att det skulle vara coolt eller så.

Händer det att ni bråkar om sådant? ”I den låten vill jag spela piano!” ”Nej, jag!”

– Haha. Nä. Eller… Jo, det händer nog faktiskt ibland.

Vad bråkar ni annars om? Jag menar, eftersom ni bor tillsammans också hemma i Los Angeles måste ni ju gå på varandras nerver ibland.

– Inte så farligt faktiskt. Vi bråkar väl om städning, om att somliga i bandet aldrig diskar och sådant. Det brukar bli lite smällande med dörrar och så ibland, men inget värre. Tycker jag. Men jag är å andra sidan den enda i bandet som inte har flickvän, och det gör det kanske lättare för mig.

Och så övar du, Taylor Rice and Kelcey Ayer trestämmigt vid frukostbordet varje dag, antar jag?

– Varenda dag. Nä, allvarligt talat så har vi ju spelat tillsammans i fem-sex år vid det här laget, och eftersom alla skriver låtar blev det också naturligt att alla sjunger. Vi har alltid gillat Crosby, Stills, Nash & Young och Beach Boys, långt innan band som Fleet Foxes började sjunga i stämmor.

Ni kallar er hellre för ”vokalgrupp” än ”band”?

– Jag vet inte. Vi har sagt det någonstans, men när vi skriver låtar är snarare gitarrerna i centrum. Så har vi en del högljudda stunder också. Men visst, det blir rösterna som kommer i fokus när vi spelar.

Er rytmsektion är inget att skämmas för heller.

– Kul att du tycker, rytmsektionen är faktiskt en av våra största stoltheter i bandet. Det är inget simpelt takthållande som pågår där, vi känner snarare igen oss i band som Animal Collective och Broken Social Scene när det gäller rytmerna.

Covern av Warning Sign är ju också ett tecken på rytmfokus. David Byrne brukar ju ha örat mot asfalten, har ni fått några reaktioner på covern från det hållet?

– Shit, nu blir jag orolig. Han hänger ju verkligen med, och hoppar in med folk som Arcade Fire och Dirty Projectors. Men inte ett ord om Warning Sign har vi hört. Tänk om han inte gillar den?

Local Natives spelar på Debaser Slussen, Karl Johans Torg 1, ikväll kl 20.00

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Curb/Warner
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2010.)

Epitet som ”odjuret” (den ständiga rubriken när han var gift med ”skönheten” Julia Roberts) är lika missvisande för Lyle Lovett som ”countrysångare”. Utan hans självförklarande Large Band och med en inte särskilt subtil bort-från-storstaden-romantik blir det dock mer Texas och mindre jazz, storbandsblues och gospel, och med ett knippe covers insprängda i det egna materialet hade det kunnat bli mindre av Lyle Lovett dessutom.

Nu blir det inte så. Dels styr Lyle Lovett undan från den sortens grynnor genom att han är så mångfacetterad, med en förmåga att med bibehållen övertygelse blixtsnabbt växla från känslosam poor lonesome cowboy-singer-songwriter till charmerande Broadway-entertainer. Men framför allt ror han sitt projekt iland eftersom han är en så profilstark sångare att han äger allt material han gör, vare sig det rör sig om låtar av Townes Van Zandt (jo, igen) eller Vince Bell (jo, igen) eller som förr av Charlie Chaplin, Randy Newman eller Tammy Wynette.

”Ta ett djupt andetag och glöm allt du vet om Adam Green”, manar pressreleasetexten med anledning av att spelevinken efter en svår period gjort det där obligatoriska skilsmässoalbumet. Men så fort Adam Green öppnar munnen kommer hela hans käcka historik rusande tillbaka, från Moldy Peaches och framåt. För hur nedbruten han än är kan han inte låta bli att flasha med sina självmedvetna fyndigheter och sin muntra smartness, och det gör att hans ständiga önskan att bli den unga indievärldens egna lilla Jonathan Richman aldrig kommer att infrias. Genrens Robban Broberg är han däremot sedan länge.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden