För första gången på fyra år presenterar Shelby Lynnes lillasyster och numera Steve Earles hustru egenskrivna låtar, och då är det kanske inte konstigt att det till en början är försiktigt, för att inte säga passivt. Att hon äger en subtil men mäktig bluesröst förmår inte styra upp americanasånger som är tillbakalutade intill självutplåning.
Men halvvägs genom skivan tar det sig plötsligt, och hon exploderar i sånger lika självklart övertygande som hennes röst. Sorrow och titelspåret är de ädlaste guldkornen med sina organiskt jazziga arr, men det finns fler fina stunder. Ännu är de dock inte tillräckligt många för att vi ska kunna sluta beskriva henne i första hand som lillasyster och hustru.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det tar sig. På flera ställen på sitt andra album har Almedal inte bara ansträngt sig för att faktiskt skriva vettiga melodier utan dessutom både lyckats foga ihop dem med åtminstone någotsånär genomarbetade texter och producera dem med viss grace. Picassoparken är till och med riktigt bra. Fortfarande känns dock sångmelodier och texter alltför ofta spontant improviserade i stunden, och dessutom tungt överlastade av ansträngda akademiska romantikerformuleringar. Men ge Almedal ett par år och skivor till så lossnar det nog, ska du se.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
De ideliga jämförelserna med Bob Hund är på flera sätt mycket begripliga. Energisk och egensinnig rock, en karismatisk sångare som tar i på bredaste skånska, och inte minst en mycket innovativ gitarrist leder osökt tankarna i sådana riktningar. Men Babian har inget av Bob Hunds surrealism och anarkism, på gott och ont, vare sig i musik eller i texter. Istället tar de sig an mer traditionella former av röjrock, garageindie och medelklassuppror. Det gör de ur nya perspektiv och med inte bara energi utan dessutom humor och finess, och därmed är de något av det friskaste på den svenska musikscenen just nu.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Hur många trummisar behövs för att skruva i en glödlampa? Och hur många för att göra en modern och bra rockskiva? Den gamle Firesidetrummisen Per Nordmark tar det säkra före det osäkra och anlitar de forna trumkollegorna Nicke Andersson och David Sandström för sånginsatser här, trots att såväl låtmaterial och idérikedom som hantverk och framförande tyder på att han hade hanterat sina syntetiska variationer utmärkt på egen hand.
Dessutom bjuder han med framgång in Those Dancing Days-Linnea, Britta Persson och Howlin’ Pelle, bland många andra. Den ofrånkomliga känslan av (visserligen utmärkt sammansatt) samlingsalbum som därmed uppstår balanseras väl av låtmaterialet som på ett sympatiskt sätt spretar mellan digital garagerock och elektronisk pop och tillbaka igen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Uppståndelsen kring de svensk-amerikanska syskonen Svavely är lätt att begripa. Redan har de turnerat med Wolf Parade och The Kills, för att nämna ett par band bland många, och fler sådana turer lär det bli, när inte ens ett geni som Richard Swift i produktionsstolen förmår överskugga duons karaktärer. Både energi och stundtals ekon matchar The Cramps, och bakom Sarah och Jacobs växelvisa sång finns en fin popkänsla med gotiska drag i botten. Ändå är Dag För Dags enskilt största tillgång att de sitter på ett knippe alternativrocklåtar så självklara att de borde varit skrivna för länge sedan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När Tegan and Sara besökte Stockholm häromsistens passade Nöjesguiden på att fråga hur det är att bo i helvetet och att spela med Neil Young.
När Nöjesguiden träffar Tegan Quin, ena halvan av bandet och enäggstvillingparet Tegan och Sara, har de just påbörjat sin turné för att plugga sitt senaste album Sainthood.
– Det är en spännande men rätt jobbig process att spela i det ena landet efter det andra, eftersom publiken reagerar väldigt olika på musiken. Vissa kvällar får man inte någon respons på de lugnare delarna av materialet, och då känns just de sångerna skittråkiga. I London och Manchester är de galna. På ett respektfullt sätt. I Paris är de mer inne på det stillsamma. Här i Skandinavien är publiken mycket vildare. Vi försöker anpassa oss efter vad publiken gillar, och lär oss att man kanske borde fokusera på några länder, istället för att åka runt till alla på en gång.
Det är inte bara entusiasmen som utmärker en svensk publik, tycker Tegan. Även systrarnas engagerade mellansnack faller i god jord.
– Jag är fortfarande fascinerad av hur bra engelska ni talar här. Vi brukar försöka minsta lite på mellansnacket när vi turnerar, eftersom publiken på många ställen inte riktigt hänger med, men här är det inga problem. Alla fattar allt vi pratar om.
Neil Young är ett namn som ständigt dyker upp runt systrarna Quin. För tio år sedan fick de sitt första skivkontrakt på hans etikett, Vapor, och i samband med det gjorde de sin allra första turné som förband till honom.
– Vi hade väl haft enstaka gig innan vi signade till hans etikett och gav oss ut på turné med honom. Det var fantastiskt, på väldigt många sätt. Jag kollade in honom varje kväll för att se hur han interagerade med publiken. Han är fantastisk på den saken. Det hände väl att journalister ville prata med oss mest för att det var ett sätt att åtminstone inbilla sig att man kom nära Neil Young, som nästan aldrig pratar med media.
Och fortfarande är de tighta. Den skola för barn med grava språkstörningar och andra funktionshinder, Bridge School, som är Neil och Pegi Youngs hjärtefråga ordnar varje år en välgörenhetskonsert, och hösten 2009 var Tegan and Sara med på den. För tredje gången.
– Det är en otrolig ära att bli inbjuden. Backstage möter man Death Cab For Cutie ena sekunden och Paul McCartney nästa, eftersom Neil Young drar samman en grym blandning av de coolaste nya banden, de största ikonerna och också sådant som han gillar oberoende av hur otrendigt det är. Neil och Peggy Young är verkligen fantastiska förebilder.
– Bridge School firar ju 20-årsjubileum i år, och den är fantastisk. Ungdomarna där har olika former av funktionsnedsättning, många har cerebral pares, och inför den årliga konserten så tillbringar artisterna tre dagar tillsammans med de här kidsen och deras föräldrar. Det är det coolaste av allt, när man lär känna dem och inser att de kanske inte kan prata men att de är lika smarta som du och jag.
Parallellt med skivan Sainthood publicerar ni också en låda med hela tre böcker. Berätta!
– Vi ville göra något mer redan med Con för två år sedan. Vi funderade på en livevariant på DVD, men sådant gör ju alla redan. Sedan var det någon som föreslog att vi skulle göra ett eget fanzine, med nytt nummer varje kvartal, och vi kände att vi aldrig skulle fixa det. Men vi funderade vidare på det spåret och landade i att vi ville göra en cool bok att sälja på våra gig.
– Så vi anlitade en fotograf, Lindsey Byrnes, och lät henne vara med överallt och fotografera. Sedan bjöd vi in fler att bidra, till exempel Ryan Russell. Efter heltidsarbete i vad som måste vara ett år av mitt liv blev det In on It, tre väldigt fina böcker i en box, och jag tycker att de lika mycket är ett konstverk som en bok. De 5000 ex vi tryckte har sålt slut via hemsidan, så nu trycker vi en andra upplaga för att kunna sälja på turné.
En av böckerna skildrar hur ni reste till New Orleans för att försöka hitta tillbaka till att skriva låtar tillsammans. Borde inte gemensamt låtskrivande vara självklart för tvillingar?
– När vi var tonåringar skrev vi alltid tillsammans. Någon skrev lite, den andra fyllde på, och så vidare. Men när vi blev äldre kom vi bort från det. Så nu åkte vi till New Orleans för att se om vi kunde hitta tillbaka, och det gick riktigt bra. Sju låtar blev det där, och sedan fortsatte vi när vi kom hem.
Varför just New Orleans? Är det överhuvudtaget en funktionsduglig stad idag?
– Sara hade hängt där en del och gillade staden, och därför blev det så. Och följderna av orkanen Katrina märks visserligen – i de fattiga delarna av staden ser det ut som om översvämningen var igår – men till exempel i French Quarter märks det inte ens att något har hänt, där är allt återuppbyggt. Osmakligt att skillnaderna är så stora, men så är det.
Och själv bor du i helvetet, enligt albumets första singel?
– Ja, hehe. När jag flyttade till kanten av mitt grannskap i Vancouver skrek den allra första lokala tidningen jag fick syn på ut att mina kvarter var ett helvete. Men det stämmer verkligen inte, det är ett verkligt grannskap där folk tar hand om varandra. Det blev grunden för Hell, som egentligen handlar om relationer, men ur ett annorlunda perspektiv. Det finns likheter mellan narkotika och den känslan som är kärlek, som tydligen stimulerar samma del av hjärnan. Jag beskriver en relation jag hade, som började som vanligt med hopp och tro och sedan blev en uppfuckad katastrof. Den var inte ens sorglig, bara korkad. Det är en paradox att vi får vår första singelhit med en låt där jag är som allra gnälligast.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Bonnier/Bonnier Amigo
De fysiska lagarna accepterar inte under några som helst omständigheter tomrum, och därför kräver The Hives paus omedelbart inrättandet att band som Royal Republic. De har vässade varianter av riffen och av call-and-response-samspelet, och de har polerade tolkningar av uniformsidealet och av den överdrivna självsäkerheten (”Now we’re playing on your stereo, it’s your favourite song”). Men de saknar charmen, och utan den räcker inte allt det där andra särskilt långt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Efter rollen i von Triers Antichrist är inte längre pappa Serge och mamma Jane Birkin de främsta säljargumenten vid Charlotte Gainsbourg-lanseringar. Och efter IRM kanske det skiftar igen. För med Beck som medkompositör, medproducent och duettpartner har hon åstadkommit en alldeles utmärkt skiva med dov mollpop tillräckligt smidig för de breda kretsarna och tillräckligt elektroniskt laborerande för leftfieldpubliken. Somt är franskspråkigt, annat på engelska, och allra snyggast är det på mörkt popiga och stråktunga (c/o Becks egen kändispappa) Le Chat du Café des Artistes.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med några upphittade gamla demos som ursäkt passar ett gäng gamla vänner och beundrare på att hylla Gun Clubs avlidne sångare, och med de gamla låtfragmenten som botten blir hyllningen faktiskt värdig. Det beror delvis på musiker som bandets gamla gitarrist Kid Congo Powers, Dave Alvin, The Sadies och till och med självaste Brian Wilson, men ännu mer på vokalisterna. Debbie Harry (vars fanclub Jeffrey Lee Pierce en gång i tiden var ordförande i), Lydia Lunch och Johnny Dowd är bara början, och Mark Lanegan och Nick Cave är så nära hyllningsobjektet det är möjligt att komma. Men eftersom den där Hagsätrakillen har alldeles rätt i att ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce gör novisen bäst i att kolla upp de tre nysläppta Gun Club-återutgåvorna först.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Dan Berglund är omsorgsfull i sina ansträngningar att slippa jämförelser med tiden som basist i Esbjörn Svensson Trio. I hans nya kvartett ingår Johan Lindström på gitarr, Andreas Werliin från Wildbirds & Peacedrums på trummor och Martin Hederos på klaviatur, och med den besättningen går man givetvis i helt andra riktningar.
Jazztendenserna kan bara anas djupt ner i den egensinniga men väldoftande stuvningen av pop, progressiv rock, postrock och lite roots som de fyra kockarna med gemensam ansträngning rört ihop. Hederos överträffar sig själv i Song for E (hur många gissningar behöver du?), men det är långt ifrån det enda tillfället när Tonbruket griper tag.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden