Det svenska behovet av singersongwriters är dokumenterat omättligt, men det är långt ifrån enda orsaken till att norske Thomas Dybdahl bör kunna få en hel del uppmärksamhet även här. På den här samlingen höjdpunkter – om man nu kan använda det begreppet om så här melankolisk musik – från hans första fyra album finns en stringens både i försiktiga men detaljrika arrangemang och i vackert jazziga sånger. I destillerad form skämmer de inte förebilder som varken Nick Drake eller i höjdpunkten Something Real Paul Simon, och bara enstaka teatrala utflykter i Antony Hegartys territorium prövar tålamodet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I dessa tider av galor och utmärkelser har jag en bekännelse att göra, och jag gör den med böjt huvud och skammens rodnad på kinderna: Jag var en del av Grammisjuryn. Så där. Då var det sagt.
Precis som du har jag år efter år upprörts över hur skevt juryn nominerar, och ännu mer hur man sedan så konsekvent lyckats välja uppåt väggarna bland de få bra artister som ändå smugit sig in bland nomineringarna. De senaste åren har den upprördheten inte varit lika högljudd från min sida, eftersom jag har känt mig medskyldig. Däremot har min förundran vuxit. Glömdes juryns röster bort helt, när allmänhetens alla hemmaboende ensamstående 30-åringar med medlemsskap i Winnerbäck-klubben och Tracks-röstande som hobby släpptes fram? Mobbade arrangörerna mig? Registrerades inte mina röster? Eller var jag faktiskt ensam i juryn om att vilja nominera Taken by Trees, Jonathan Johansson och Skriet, för att nämna några uppenbara i år? Var jag den enda som röstade på El Perro Del Mar, [ingenting] och The Deportees i slutomgången?
När jag så småningom mött övriga jurymedlemmar har jag förstått. Det visar sig nämligen att vi inte varit fler än kanske en handfull musikjournalister, och några specialister från andra håll. Den absoluta merparten av juryn består år efter år av bensinmacksföreståndare från Boråstrakten med en attans förmåga att kränga dansbandsskivor som gemensam nämnare.
Heder åt dem, heder åt en krisbransch som vill belöna den sortens detaljist med hedersuppdrag, och heder åt Winnerbäck och Kent som därmed får alla priser även nästa år och året därpå. Särskilt som juryn då har ersatt ytterligare en musikskribent med en avdelningsansvarig från Coop Forum i Härnösand (där de också inne på lagret enligt ihärdiga rykten kommer att arrangera nästa års gala). Om det bytet är arrangören och jag rörande överens.
Det innebär visserligen att de här fem tidiga 2010-favoriterna får varsin röst mindre, men det spelar ju å andra sidan ingen roll alls.
—-
First Aid Kit
Sailor Song
från The Big Black & the Blue, Wichita/Bonnier Amigo
Borde nomineras i kategorierna Årets vackraste vokal-harmonier och Årets varmaste sånger.
Sambassadeur
Days
från kommande European, Labrador/Border
Borde nomineras i kategorin Årets snyggaste lush-pop.
Peter Morén
I spåren av tåren
kommande album, Morén Pop/Bonnier Amigo
Utan Bjorn and John borde Peter nomineras i kategorin Årets soul.
Shout Out Louds
Work
kommande album, Rutan Tutan/Sony
Borde nomineras i kategorin Årets mest befogade förhandshype.
The Fume
Turn My Back
singel, Dolores/EMI
Förra året var de slamriga glamgöteborgarna våra demofavoriter. I år borde de nomineras i kategorin Årets debutanter.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2010)
Från en person som likt Erland Cooper anlitar sidekicken Simon Tong, tidigare intill Richard Ashcroft och Damon Albarn, kan man förvänta sig vad som helst inom ramen smart pop. Till exempel den här sortens smörgåsbord av varianter av 80-talsindie, baggy madchester-groove och Loveinfluerad pop. Det enda man inte skulle förvänta sig är att hela paketet faktiskt är snyggt förpackade moderniseringar av traditionella brittiska folksånger, möjligen med någon språklig modernisering men i övrigt autentiska till text och melodi, och självklart är det därför just vad Erland & the Carnival med häpnadsväckande smidighet serverar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det är till att vara pretentiösa nu, va? När Field Music återvänder efter diverse sidospår släpper de både hämningar och falsk blygsamhet och vräker på med ett dubbelalbum som kan användas som standardverk på Musikhögskolans B-kurs i Avancerad Harmonilära. Men eftersom betoningen oftare ligger på ”harmoni” snarare än ”avancerad” blir det bara undantagsvis akademiskt överlastat, och med kombinationen humor och flyhänt handlag landar de strax intill föregångare som 10CC och XTC. Det gör Measure till en utmärkt skiva även för autodidakter.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Nästan fyra år har gått sedan irländaren släppte sin magnifika debut, men det var väntan värt. För inte bara finns den oändligt vackert gitarrplockande trubaduren kvar, redan då oblygt jämförd med folk som John Fahey och nu i än mer förädlad form. Här har han dessutom breddat sin repertoar mot snabbare och mycket medryckande folkpop, utan att kompromissa vare sig med musikens skönhet eller med sina genomsluga vardagliga lyrikfyndigheter. Att inte Fionn Regan redan har Jeff Buckley-status är en orättvisa och en olycka.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I mitten av 80-talet räknades Jason in bland ledarna för det unga garde som såg sambandet mellan röjartendenserna i county, sydstatsrock och new wave. När han nu än en gång återförenar sitt band, med gamle Georgia Satellites-konkurrenten Dan Baird som gäst, är tongångarna desamma, men kontexten är väsensskild.
Idag tillhör hans genre de etablerade, till och med i konservativa Nashville, och åren som barnunderhållaren Farmer Jason har lärt herr Ringenberg värdet av omedelbar behovstillfredsställelse. Den kunskapen omsätter han i högt tempo, smarta texter och riff direkt lyfta från Jumpin’ Jack Flash, och det räcker för att ordna årets bästa partysoundtrack kanske inte bara för män som döljer flyende hårfäste under Stetson.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”Som ett historiskt dokument från framtiden” föreställde sig Jim James sitt första soloalbum, och så tänkte han ut hela skivan i detalj innan han började spela in, sånär som för trummor helt på egen hand. Skivan ska dessutom fungera som fristående soundtrack till träsnitten i den ordlösa God’s Man, en grafisk novell av Lynd Ward från 1929, men den gör sig bättre om man bortser från alla sådana tankekonstruktioner.
Jim James rör sig i sina kända My Morning Jacket-territorier, i Monsters of Folk-marker, i George Harrison-influenser och på många andra håll. Men fint släpig groove och ambitiöst suggestiva popbyggen som A New Life blandas med alltför löst hållna och spretigt arrangerade sånger. Så även om här finns tillräckligt mycket spännande musik för att det inte ska behöva råda något tvivel om att Jim James fortsätter vara en av årtiondets mest intressanta musiker krävs stramare tyglar och hårdare redigering för att han ska komma till sin rätt. Det är han inte man att utföra på egen hand.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Är det någon som brukar tillskrivas att kunna sjunga till och med telefonkatalogen så att armhåren reser sig så är det Johnny Cash. Här får vi facit – nä, det kunde han inte.För även om det inte är telefonkatalogen han sjunger här så är det rätt nära.
Det börjar bli eka märkbart tomt i producerande Rick Rubins tunnor av akustiska inspelningar från Johnny Cashs sista år i livet. Lite aloha från Hawaii, en Inatt Jag Drömde, någon bibeltolkning och ett par överblivna covers är allt som återstår för en kort volym sex i American-serien, och även om Johnny Cashs röst var majestätisk in i döden så var han ingen kung Midas.
Roligast är istället den morbida humor som fick Rick Rubin att lägga We’ll Meet Again sist på den sista skivan i serien som kom medan Johnny Cash fortfarande var i livet, och att sedan inleda den här död-häst-piskningen med Ain’t No Grave (Gonna Hold This Body Down).
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2010)
Varför måste alla människor nödvändigtvis börja sjunga playa-rhumba, charter-bossa och solkust–cha-cha så fort de lär sig lite spanska?
I sin Spanien-exil har Josh Rouse uppenbarligen skaffat extrasnäck som grisfestunderhållare, och den verksamhetens klichéer exponeras i obarmhärtigt naket ljus på El Turista. När han någon gång väljer sitt modersmål lossnar omedelbart Gilberto Gil-kramperna, och i popiga I Will Live On Islands går att känna igen den genomhabile singersongwriter som Josh Rouse alltid varit.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Bill Whitten har spelat runt Manhattans bakgator i mer än tio år. Han har en gång signats till storbolag av självaste Thurston Moore. Han har på sitt CV att ha spelat in med Velvet Underground-legenden Maureen Tucker. Han har Dave Fridmann ombord här för lite finslipande, liksom spridda medlemmar från bland andra Antony & The Johnsons. Inget av det är svårt att begripa.
Att han stundom påminner mer om Felt/Denim-Lawrence än om sitt riktmärke tidig Todd Rundgren är svårare att förstå, för att inte tala om varför inget större bolag än en liten etikett från Härnösand lagt beslag på Grand Mals snygga pop. Men ibland behöver man inte förstå allt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden