Det finns inte längre någon fiende. Det som var den alternativa scenens allra värsta antiteser bara för några år sedan är numera självklara integrerade delar av det som kallas indie. Alltså kan Elias and the Wizzkids på sitt andra album bekymmerslöst slänga sig med plastiga 80-talsarr, Paul McCartney-pop, kritvit afropop och rent av disco intill mer traditionella indieuttryck utan att riskera vare sig spott eller spe. Alltihop hanteras dessutom stilsäkert, med assistans av producerande Andreas Söderlund från Niccokick. Men viktigare än så är att Elias and the Wizzkids helt bottnar i ett drivet låtskrivande, och den eftersmak som dröjer sig kvar handlar mycket mer om melodier än om genrehoppande utanpåverk.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Galaxie 500:s tre normerande drömpopalbum nu släpps igen passar Nöjesguiden på att ringa upp Naomi Yang för att undersöka hur de klarar delad vårdnad om sina skivbebisar, trots att bandets medlemmar inte talat med varandra sedan Galaxie 500 splittrades för 20 år sedan.

Galaxie 500 splittrades för snart 20 år sedan, men trots att de inte fick någon mer omfattande uppmärksamhet under sin bara fyra år långa existens har deras subtila musik precis som förebilderna Velvet Underground fortsatt att attrahera nya beundrare under decennierna. Det beror delvis på att bandets tre medlemmar, trots infekterade interna konflikter, har fortsatt att hålla bandets skivor tillgängliga. 

Nu släpps de tre studioalbum de hann göra igen, den här gången på fingertoppskänsliga Domino, var och en med en bonus-CD med liveinspelningar, radiosessions och uddaspår. 

– Det är fantastiskt att folk fortfarande vill lyssna på vår gamla musik, instämmer Naomi Yang på telefon när Nöjesguiden når henne hemma i Boston. Vi har alltid sett till att hålla skivorna tillgängliga, eftersom vi alltid har varit stolta över dem. 

Ändå var bandets splittring en ganska smärtsam historia.

– Precis som en skilsmässa, faktiskt. Men det var så länge sedan. Vi hamnade i att vi fick oväntad framgång, relativt sett, och sådant väcker olika sorters reaktioner. Någon ser möjligheter till pengar, till exempel, någon annan tycker inte att sådant är särskilt viktigt. Fler människor blir involverade, och frestelserna att göra egoistiska saker växer. Jag tycker egentligen inte att det var det minsta konstigt att vi splittrades, jag är mycket mer förvånad – och imponerad – över hur band som Sonic Youth klarar att hålla ihop i årtionde efter årtionde. 

Dean Wareham, som sjöng och spelade gitarr i trion, lämnade bandet under tumultartade former 1991, och startade omedelbart Luna och så småningom duon Dean & Britta. Damon Krukowski och Naomi Yang, ett par också privat, fortsatte på egen hand. Men trots att det var en smärtsam och jobbig skilsmässa fanns det ändå saker som stod över deras bråk. 

– Vi var ansvarsantagande, alla inblandade. Vi hade ju barn tillsammans. 

Du menar skivorna?

– Just det. Under de första två åren kommunicerade jag och Damon å ena sidan och Dean å andra sidan enbart via advokater. Men när amerikanska Rough Trade gick i konkurs bestämde vi oss för att köpa våra egna gamla inspelningar, för att kunna hålla dem tillgängliga. 

Så ni träffas när skivorna firar jämna födelsedagar, tar studenten eller förlovar sig? 

– Träffas och träffas… Vi har aldrig samlats alla tre i samma rum, sedan vi splittrades. Vi har aldrig pratat med Dean i telefon. Men nu går vi inte via advokater längre, utan kan maila varandra direkt. Men som i ansvarstagande skilsmässor handlar våra bråk om annat, vi kan ta ansvar för barnen. 

Vilka är dina vackraste Galaxie 500-minnen?

– Jag minns med välbehag hur vi satte igång, utifrån att vi gillade samma sorts musik. Vi var nyfikna och ville pröva, allt kändes som första gången och det fanns ingen utomstående som hade några förväntningar på oss. Allt var fräscht. 

– Jag minns när vi gjorde vårt andra album On Fire som en särskilt bra tid. Med debuten Today hade vi lärt oss hur en studio funkar och vad man kan göra med den. Nu kunde jag fokusera på hur jag ville spela bas, det som egentligen var viktigast för mig. Med det tredje albumet This Is Our Music hade det redan börjat gå snett. Det fanns spänningar i bandet angående vilka val vi gjorde. Vi hade alla möjligheter då, men vi saknade kamratskapet. 

Ändå är just This Is Our Music mångas favorit bland Galaxie 500s skivor. Några av Sveriges bästa musikjournalister gjorde en MTV-serie som blev uppkallad efter den skivan. 

– Är det sant? Det hade jag ingen aning om. Tror du att man kan få tag på den serien, kanske via MTV? Annars är det inte så konstigt att det är en uppskattad skiva, på ett sätt. Mycket av den bästa konsten görs under spända förhållanden, snarare än harmoniska. Vi hade dessutom tagit rätt många steg. Damon och jag hade lyssnat en hel del på kraut, framför allt Can, och vi hade blivit mycket mer sofistikerade som musiker. 

Vilken av de tre skivorna lyssnar du själv helst på?

– Jag sätter inte på någon av dem för njutning. För mig är det som att bläddra i ett fotoalbum, men bilder från det misslyckade äktenskapet om vi ska fortsätta med den analogin. Det finns ett visst mått av nostalgi där, men det är samtidigt att betrakta en yngre och mindre version av sig själv. Man kan känna en viss ömhet inför den där personen man var, men man vill definitivt inte återuppleva sina tankar och reaktioner från då. 

Den oundvikliga frågan i den här sortens sammanhang, om chanserna eller om man hellre vill riskerna för en återförening, känns inte särskilt relevant att ställa.

– Haha, nej. Galaxie 500 var så länge sedan att det inte har något som helst med mitt nutida jag att göra. Skulle jag kliva in i det fotoalbumet och låtsas att det var 1990 igen? Skulle jag ta på mig samma stora örhängen igen, som jag inte har burit sedan dess, och spela sånger från då? Skulle du ta på dig din gymnasiekostym igen och låtsas att du just kommit ur puberteten? Nej tack. Vi var aldrig så pass stora att en återförening skulle ge några pengar ens, vilket ju annars är den absolut vanligaste orsaken för band att återförenas. Nej tack. 

Galaxie 500s tre studioalbum Today, On Fire och This Is Our Music (alla Domino/Playground) finns ute nu, med varsin bonus-CD med livematerial, John Peel-sessions och outtakes.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det har aldrig varit minsta tvekan om att Neal Casal är en talangfull jävel. Som gitarrist och sidekick har han varit en av de enskilt viktigaste orsakerna till att Ryan Adams fall från grace inte blev vare sig tidigare eller ännu hårdare. Men på egen hand som singer-songwriter och som ledare för Hazy Malaze är han fortfarande märkligt oförlöst.

På Hazy Malazes tredje album prövar han att ta ut riffsvängarna vidare än någonsin, och det tar honom en bit på väg. Bandets muskulösa sydstatsrock, serverad på en bädd av traktens traditionella soul, svänger bättre än hans habila skivor hittills har gjort, men fortfarande lyckas han inte frigöra sig ens från de mest uttjatade klichéerna eller åstadkomma ett mer än hyfsat låtmaterial. Connections är med andra ord ett fall framåt, men fortfarande inte särskilt långt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

En holländsk entreprenör som förstod att slå mynt av Elvis död. Där börjar Nöjesguiden kartläggning av hyllningssångernas tveksamma psykologi.

Tisdagen den 16 augusti 1977 satt som vanligt den måttligt framgångsrike melodifestivalkompositören Eddy Ouwens i sin holländska studio och drömde framgångsdrömmar, när han nåddes av nyheten att Elvis Presley hade dött. I god entreprenörsanda skrev och spelade han prompt in I Remember Elvis Presley, och släppte den på singel inom någon vecka under pseudonymen Danny Mirror. Med sin utstuderat sentimentala gråtmildhet tog den sig upp på listorna i hela västvärlden, och därmed var hyllningsskivan etablerad som ett snabbt och effektivt sätt att rida på andras framgång.

Idag är hyllningslåtar inte på minsta sätt förbehållet avlidna artister. Tvärtom kan man knappast kalla sig etablerad som artist om man inte har fått en låt uppkallad efter sig, och på samma sätt har det blivit en del av grundkravet i skivbolagens standardkontrakt att man måste redovisa sina influenser i minst en låt med en annan artist namngiven i titeln. Men att förstå de djupare psykologiska orsakerna till varför någon hyllas, av vem och på vilket sätt kräver mer systematiska analyser. Sådana avslöjar att de kortsiktiga och krasst finansiella intressen som ligger bakom Danny Mirror och efterföljande gamars tributer till än Bob Marley, än Tupac och än Michael Jackson bara är ett av flera egoistiska skäl att ge ut en hyllningslåt. 

Det kan verka paradoxalt, men den i särklass vanligaste orsaken till att sjunga om andra artister är att det är ett effektivt sätt att etablera en egen identitet. Det kan man göra genom att haka på andra artisters kredd och ogenerat flörta med deras publik i låtar som Let’s Make Love and Listen to Death From Above, Daft Punk Is Playing at My House och Let’s Dance to Joy Division. Särskilt pinsamt blir sådant när äldre artister likt parasiter hakar sig fast vid representanter för yngre generationer och nya trender, som när den avdankade svenska sjuttiotalspopstjärnan Harpo (Moviestar) bytte Marx-namn till Zeppo & The Zepp Zepps för sin enda punksingel Ode to Johnny Rotten 1977 eller när glamveteranen Brian Eno samma år försökte slå in på en ny bana genom att lite konstnärligt peka ut sitt favoritpunkband med anagrammet King’s Lead Hat. 

Motsatsförhållandet, att yngre artister åker snålskjuts på sina legendariska förebilder, är vanligare. Det är också mera vanskligt, eftersom det omedelbart leder till jämförelser med just dessa förebilder – jämförelser som väldigt sällan gynnar hyllningssångaren. På åttiotalet ansåg sig till exempel en drös britter med soulambitioner vara på förnamnsbasis med legender som Smokey (ABC), Otis (Paul Young) och Aretha (Scritti Politti), men inget hos förebilderna smittade av sig. Hästpojken tål inte en jämförelse med Shane MacGowan ens när det gäller alkoholkonsumtion, och Thåström vådaskjuter sig allvarligt i foten med Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce.

Även de uppenbart ironiska hyllningarna och rent hånfulla sångerna, som BMX Bandits Kylie’s Got a Crush on Us eller Adam Greens Jessica Simpson, är artistens försök att positionera sig i jämförelse med någon annan. Begripligt, men sällan särskilt njutbart.

Bland hyllare med själviska intressen måste vi också räkna in de rättrådiga antikvarierna som biter huvudet av skammen och skyndar sig att redovisa sina förebilder innan de blir påkomna. Till den gruppen hör framför allt akademiker som Nas (U.B.R. – Unofficial Biography of Rakim) och The Hellacopters (Paul Stanley).

Den andra grundkategorin – hyllningar utan egoistiska baktankar – är avsevärt mindre, men går ändå att sortera i två undergrupper. Den första befolkas av musiker som Fatboy Slim, som äter för mycket svamp i studion och som i efterhand storögt konstaterar att deras flummiga jam låter exakt som Michael Jackson. De har alltid fel, och överträffas i tristess enbart av artister som likt Bingolotto-tävlande passar på att hälsa till nära och kära i en låttitel, nu när de ändå har kommit fram. The Flaming Lips får ur sig ett Thank You Jack White, Final Fantasy lyfter fram sina Arcade Fire-uppdragsgivare i This Is the Dream of Win & Regine och The Game ber sin gamla producent Dr. Dre om ursäkt på Doctor’s Advocate. Allra längst i pinsamma privata avslöjandet gick pappa Loudon Wainwright III, men att Rufus is a Tit Man får definitivt anses vara något som hörde sonens spädbarnsår till. 

Ärliga rättframma hyllningar utan baktankar till artister som har gjort sig förtjänta av dem? Yeah, sure.

Världens bästa hyllningssånger

Paul Simon – The Late Great Johnny Ace
The Replacements – Alex Chilton
Joe Tex – You’re Right, Ray Charles
Antony & The Johnsons – Divine
Television Personalities – I Know Where Syd Barrett Lives

Världens sämsta hyllningssånger

Grandaddy – Alan Parsons in a Winter Wonderland
Gyllene Tider – Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly
Robbie Williams – We’re the Pet Shop Boys
The Freshies – I Can’t Get ’Bouncing Babies’ by Teardrop Explodes
They Might Be Giants – We’re The Replacements

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att en tradrockare som spelat in musik under fyra decennier ”återvänder till kärnan” ger inget skyhögt utslag på upphetsningsskalan. Med sitt turnéband, i ett garage, och med sånger om att komma hem – vi har hört allt sådant förut. Men eftersom John Hiatt har en så distinkt melodikänsla kan vi väl låna det ett öra igen, och eftersom varken han och bandet inte är rädda att smutsa ner sig är hans rock nu mer dynamisk än någon gång under 2000-talet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Inledningsvis stjäl Band of Skulls ogenerat från White Stripes stölder från Led Zeppelin. Men några spår in på debutalbumet satsar de helt plötsligt på storslagen USA-indie istället, och därefter kastar de sig med samma entusiasm över folkballader innan de avslutar med en mäktig rocksoulballad som lutar sig tungt mot Rolling Stones sena 70-tal. Kasten är oerhört tvära, men det har sina förklaringar. En är att trion har två leadsångare i Russell Marsden och Emma Richardson, utmärkta både isär och tillsammans men väsenskilda i röster. En annan, som inte enbart är av godo, är att även den tredje bandmedlemmen Matt Hayward är låtskrivare, med mycket varierande musikaliska preferenser inom bandet. Ett försonande drag dock är att de behärskar samtliga genres de tar sig an alldeles utmärkt, så för den som är lika mångsidig som Band of Skulls i sin musiksmak är de ett fynd.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Gör den där Danger Mouse något annat än startar superkonstellationer egentligen? Är det inte David Lynch och Sparklehorse, Damon Albarn och Gorillaz eller Cee-Lo och Gnarls Barkley så är det någon annan ur den långa kö av musiker som har fattat att hans patenterade modell av ”nya” idéer, ”knäppa” infall och ”moderna” beats kan leda till både kreativ nytändning och ett visst mått av cred.

Nu har turen kommit till The Shins ledare James Mercer, och under namnet Broken Bells erbjuder de just den kombo av amerikansk melodisk indie, elektronisk lekstuga och samtida beats som man hade förväntat sig av paret. I The Ghost Inside är det oemotståndligt hitvänligt, och ingenstans är det dåligt. Däremot är det bara så patetiskt förutsägbart.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Frida Öhrn, Charlotte Centervall och Linda Ström ser inte sin framtid vare sig som underhållare för män i bredbrättade hattar på Lida Friluftsgård eller som Melodifestival-följetong. Det är därför de här tar små popsteg mot den åtminstone en aning kreddiga mainstreamfåran med låtskrivarhjälp av Sophie Zelmani, Lisa Miskovsky och Tobias Fröberg, och framför allt med en gedigen produktion signerad Kristofer Åström. 

Men det som ändå till slut väger upp deras generande fåniga bandnamn är tre distinkta och personliga röster, närmare Emmylou/Linda/Dolly-trion än slentrianjämförelsen Dixie Chicks men framför allt personliga och som gjorda för varandra.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Kanske är Beatrice Asks skampålefärgade kuvert inte en så dum idé ändå? För Craig David vore det snarast lindrigt. Den som inte lyckats förtränga traumatiska minnen av two step-genren för tio år sedan minns Craig David som pojken bakom Fill Me In och 7 Days, och här försöker den 28-årige föredettingen enligt Seal-konceptet ge sin karriär en extra respiratormånad med en samling soulstandards. Men din lokala pizzerias lördagskaraoke bjuder mer inspirerande tolkningar än Craig Davids utstuderat grymma skändningar av de mest uttjatade låtarna av Stevie Wonder (som råkar allra mest illa ut), Marvin Gaye, The Temptations och Otis Redding, och Michael Boltons brott mot mänskligheten bleknar i jämförelse.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Som för så många före dem blir ett livealbum (och en tillhörande turnédokumentär) utvägen när entusiasmen inför att skapa nytt är låg. Men även om Jack Whites prioriteringar ligger annorstädes idag minskar inte det styrkan i den greatest hits-parad som serverades på The White Stripes Kanadaturné 2007. Den mest flyktige lyssnaren kommer knockas av kraften i såväl deras egna hits (Seven Nation Army går liksom inte att tjata ut) som i publikens kapning av covers somIJust Don’t Know What to Do with Myself. Hardcorefansen å andra sidan tar banklån för att skaffa deluxe-varianten, med såväl CD, vinyl, dokumentär-DVD, bonussingel, silkscreentryck, inbunden fotobok och inte minst extra-DVD med duons kompletta konsert för att fira sitt 10-årsjubileum.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)