{PIAS}/Universal

BETYG: 5 av 6

Vi är så många som tycker oss känna Beppe Wolgers så väl. 40- och 50-talisterna kände honom som den hippaste snubben, mannen som hängde i de coolaste kretsarna och skrev de snyggaste texterna till de bästa artisterna. För 60-talets barn är han rösten från allas extrapappa, mannen som utstrålade innerlig harmoni till och med när han satt inspärrad i en cell i Vaxholms fästning på vatten och bröd och väntade på att hans dotter Pippi skulle befria honom. Mannen med nattmössan som största tålamod och djupaste värme berättade sagor för Busan, Hungran, Gäspan och oss i Beppes godnattstund. Mannen som gick runt med barnvagn i barnboken Doj-Doj och iakttog stadens ljud eller idisslade i En kos dagbok. Och för 70-talsgenerationen den fridfulle mannen vid Jorm i Jämtland i mästerliga Dunderklumpen, en film som Beppe också skrev manus och alla sångtexter till.

Det är just på den platsen i Beppes älskade Jämtland som som hans barnbarn Teodor Wolgers tar itu med att lära känna sin farfar. Han som verkligen har rätten till Beppe hann aldrig träffa den man som alltså minst fyra generationer upplever sig ha nära nog familjeband med. 

Först etablerar Teodor Wolgers en relation till det lilla Vikens kapell vid byn Frostviken nära gränsen till Norge. När Beppe hittade dit i början av 1970-talet blev det dels inspirationen till och inspelningsplatsen för Det for två vita duvor, den skiva med jazzig folkmusik som Beppe Wolgers tillsammans med Merit Hemmingson spelade in i kapellet. Det blev också grunden och ramen för Beppes lilla poetiska utgåva av naturlyrik och religionsfunderingar i Episod i Vikens kapell – om en händelse i somras från 1973.

Samma kapell 50 år senare blir platsen där Teodor Wolgers tar sig an att lära känna sin farfar, genom att spela in sitt eget album just där, med just Merit Hemmingson som medverkande. Han gör det också genom att använda Beppe Wolgers varma och förtroendefulla inläsning av sin egen diktsamling Episod i Vikens kapell – om en händelse i somras, och låter med den Beppe föra skivan framåt både geografiskt i trakten och genom sina religionsfunderingar med utgångspunkt i det lilla kapellet. 

Teodor Wolgers beskriver det som ett ”audiellt konstkollage” med egna kompositioner, med traditionell folkmusik från trakten, ofta i jazzton, och med fältinspelningar av fåglar och andra ljud från både naturen och kapellet. Hans varma kompositioner, nära och tätt inspelade på piano med kringljud och med rymd som i ett avsevärt större kapell, har ofta en folkviseton med fiol av Kjell Erik Eriksson (Hoven Droven) som i Gamla blåsande psalmer. Det går förstås inte att passera arvet av Jan Johansson i ett sådant sammanhang, och det märks i melodiska pianomelodier som skivans absoluta musikaliska höjdpunkt Fäbopsalm, där Merit Hemmingsons orgel efterhand dominerar helt. Hon finns på fler ställen här med sina mäktiga och oefterhärmeliga orgel, till exempel med ett tema som snuddar vid Änglamark i Sömnlösa kärleksnätter, och samspelet mellan hennes orgel och Teodor Wolgers piano är en av skivans två starkaste beståndsdelar.

Den andra är Beppes läsning av sina iakttagelser och reflektioner, som är djupt gripande i sig. Ofta vilar hans röst på en botten av dov ambientstämning, allra starkast tillsammans med känslig trumpet i Bo inom varandra där han vänder sig direkt till den tysta Jesus som bär sitt lidande i miljoner exemplar på kyrkogårdar, vid vägar och på halssmycken på människors bröst. I En jesusfantasi (det är Beppes val att använda gemen initial) blir även musiken dramatisk med en stråksektion som accentuerar både det vardagliga och det sensationella med föreställningen om Jesus i den jämtländska naturen

Till slut lånar Teodor Wolgers Beppes egna ord ur En jesusfantasi för att skicka en avslutande hälsning. ”Tack farfar, för att jag fick vara med dig en stund”. Det är starkt och känslosamt, och får den här skribenten att rikta samma tack till Teodor Wolgers (och bakom honom till Beppe och Merit). Tack för att jag fick vara med er en stund, och lära känna er bättre.

Av Patrik Forshage

21 maj 2025

Skivrecension 

Welfare Sounds & Records
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2016.)

Med lite tur och tålamod hade Ram Di Dam med sin hetsiga rock kunnat bli Sveriges eget The Strokes. Men just bristen på tålamod var den hemliga ingrediensen i deras hetsiga rock och turen rann snabbt ut, och istället drog sig Karl Sundström tillbaka för att slicka sina sår. Där någonstans rotade han dessutom vidare bland den mest distade gitarrocken, och hittade äldre förebilder i bland andra Dinosaur Jr. 

På trion Terras debutalbum är det alltså sådant omedelbart och melodiöst mangel han bidrar till att utveckla, som för tankarna till tidiga Loosegoats eller framför allt Niccokick, för att söka inhemska paralleller. Men precis som han förhöll sig till tidigare förebilder gör Terras helt egna desperation att musiken blir egen och vacker i all sin osäkert gnisslande ranglighet.

Honest Jons/EMI

BETYG 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2003)

Efter Specials och Fun Boy Three har Terry Hall trampat fel i sina samarbeten alltför många gånger. Först Terry, Blair and Anouchka, sedan Vegas med, eh, Dave Stewart, och nu Mushtaq från jobbiga Fun-da-mental. Men precis som vanligt räcker hans röst ändå långt, till och med i en så här förvirrad multikulti-kakafoni med triphopinslag.

A Recordings/Border
Betyg: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2015)

Med argumentet att Creation-bossen Alan McGee var hennes upptäckare försökte man hypa hennes debut som nästa Patti Smith eller PJ Harvey. Men eftersom det inte fanns mycket musikaliskt att hänga upp det på nådde hon ingenstans. Här tar hon hjälp av Anton Newcombe från Brian Jonestown Massacre, men redan i den påfallande träffsäkra albumtiteln konstaterar hon att inget finns att deklarera den här gången heller.

Hennes sega goth ligger för långt under genomsnittet, och låtstrukturer är lika lågprioriterat som variation. När en låt går över i nästa är det snarare som att Tess Parks vaknar till ur föregående låts uttråkade dvala och bara fortsätter i samma somnabulistiska lunk.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Ryko/Bonnier Amigo
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2008.)

Om det här inte är en del av Gordon Andersons terapi så är det ett tydligt symptom på hans nära förestående sammanbrott. Vackert och underhållande är det hursomhelst.
Gordon Anderson har återförenats med två av sina gamla kollegor från Beta Band, som han tidigt hoppade av först för en sväng på mentalsjukhus och sedan för soloprojektet The Lone Pigeon. Kul för dem, men att döma av The Aliens skenande psykedelia är han långt ifrån frisk.

Inledande Bobby’s Song är 10 minuter lång, med tempoväxlingar, udda infall och sackande inspelningstempo, men också med bedårande stämsång och fina melodier (Not till korrekturläsare – jo, det ska stå i pluralform, även om det handlar om en enstaka sång, för sådana är The Aliens). Så fortsätter sedan skivan, med å ena sidan vokalharmonier och sakrala låtbyggen vars make avseende skönhet och komplexitet inte hörts sedan Beach Boys dagar, och å andra sidan ljudeffekter och vrickade flummigheter vars galna genialitet inte hörts motsvarigheten till sedan Pink Floyds andra album.

Om inte Luna är en del av Gordon Andersons terapi så är det ett tydligt symptom på hans nära förestående sammanbrott. Vackert och underhållande är det hursomhelst.

Beluga

BETYG 4 av 6

Nej, i den internationella tävlingen om vem som kan låta mest The Byrds och Tages har The Alloy Six ingen chans mot mästare som The Lemon Twigs. Faktum är att trots smarta låtar, klingande 12-strängat och utmärkt flerstämmig sång är Jonas Lindholm och hans band diskvalificerade, eftersom de helt självsvåldigt nonchalerar reglerna och vägrar vara renläriga.

De hade enkelt kunnat om de hade velat, men lusten att addera till exempel en rejäl dos kalifornisk paisley underground från 80-talet i sin musik är för stor. Och även om garaget är städat sedan sist har de fortfarande en brinnande förkärlek för garagerock från Nuggets via Solna och vidare. Till på köpet gör de en smart och värdig T.Rex-hommage i Children of the Evolution, och i titelspåret drar de till med bubbelgumkörer som hämtade från 1910 Fruitgum Co. Sådant går verkligen inte för sig hos 60-talspuritaner. Men vem bryr sig om sådana?

Av Patrik Forshage

6 mars 2025

Skivrecension

Partisan/PIAS
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2016)

The Amazing måste vara landets mest tålmodiga band. På skiva efter skiva fortsätter de att utveckla sin musik, någon gång med ett litet snedsteg men ständigt och konsekvent på väg mot den fullständigt uppslukande suggestionen. Inte heller i de enskilda kompositionerna har de bråttom, när de alltsom oftast unnar sig närmare sex minuter för att nogsamt och hantverksskickligt bygga upp avsedd stämning.

En av skivans finaste stunder är mjukflytande och korrekt betitlade Floating, och i titelspåret förstärker såväl Christoffer Gunrups släpiga sång och en mellotron de drömska drag som rymden i Reine Fiskes ringande gitarr skapar. Ännu bättre är samspelet mellan Moussa Faderas suggestiva trumrytm, den överviktiga basen och rymdgitarren i Blair Drager, som påminner om geniala gamla Snake Charmer av drömkonstellationen Jah Wobble, Holger Czukay, The Edge och Francois Kevorkian.

Om förra årets The Amazing-album Picture You blev lite för ekvilibristiskt, vagt och anonymt slappnar Ambulance av, blir mer personlig och kommer närmare. Därmed återfinner The Amazing sitt fokus.

Subliminal Sounds/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2011)

The Amazing vill inte kännas vid att de skulle vara ett sidoprojekt. Det innebär att Reine Fiskes och Johan Holmegards Dungen alltså inte ska betraktas som högre prioriterat än det här självutnämnda folk-rock-psych-pop-kollektivet, där även resten av musikerna är högst välmeriterade på sina skilda håll, och mycket riktigt är The Amazing ett angeläget band. Även om de knappast kommer att upprepa Dungens internationella segertåg bevisar de med sitt andra albums åtta långa men fokuserade låtar att ord som ”progressiv” och ”harmonisk” inte behöver stå i motsättning till varandra. 

Partisan/PIAS

BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2018)

Om drömsk musik får dig att sänka tempot och låta tankarna flyga – då måste väl syftet vara uppnått? Å andra sidan är det svårt att bedöma The Amazings musikaliska kvaliteter när man som lyssnare ideligen zoomar ut och tappar bort lyssnandet. Moussa Faderas trummor håller konsekvent en loj groove, Reine Fiskes gitarrer svävar fjäderlätt omkring i atmosfären medan Christoffer Gunrup sjunger med sin allra mildaste stämma.

Bortsett från en John Zorn-liknande urladdning i strålande Benson Se Convirtio`Completamente Furios finns ingenstans att fästa blicken i The Amazings impressionistiska atmosfärer, och det gör att musiken visserligen är vacker och vilsam men också vag och profillös.

Partisan
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2015)

Fryshusfunk kallar The Amazing en av sina låtar. Eftersom den egentligen är en övning i progressiv rock kan det verka skojigt självironiskt. Men eftersom låten samtidigt illustrerar den allmänna föreställningen om musikgymnasiemusik – teknisk skicklighet och själlös idélöshet – är det snarare en träffsäker titel. På samma sätt förhåller det sig också med de stilövningar – ett antal indiepoplåtar och några flerstämmiga folkpopsånger – som utgör resten av albumet, det är lite för välspelat och alldeles för profillöst. Så här vaga har The Amazing aldrig varit förr.