Med en inspelningskostnad om totalt 70 spänn går det snabbt för Emit Bloch att börja göra vinst på sin debut. Ännu fortare kommer det att gå tack vare att hans sätt att sjunga bluegrass och uråldrig americana rätt in i sin – du har redan gissat det – diktafon är den smartaste uppdateringen sedan Becks tidigaste lofi-inspelningar. Han är snabbkäftad och fingerfärdig, och framför allt har Emit Bloch både sånger och historier som viftar undan alla associationer till dammiga traditionalister.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det finns americanasångare i Sverige som överträffar Erik Palmqwist både i röststyrka och genrekorrekthet. Men i EP’s Trailer Parks bruksmusik är sådant som genres inte särskilt viktigt, så mer traditionellt arrangerade singersongwriterlåtar får sällskap också av ännu finare indiedoftande och rockigare stunder. Och ett låtmaterial med pärlor som sorgset snygga Hockey Skates and Butterflies och Leave This Town balanserar mer än väl de ibland en aning för anonyma tilltalen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I sånger som Wishes and Stars är det nästan otäckt. I vokalharmonier, i melodistrukturer, i självsäkerhet, och viktigast i frasering och överhuvudtaget röstmässigt är Harper Simon en kopia av sin far. Att han dessutom verkar ha baserat stora delar av sitt uttryck på Simon & Garfunkel gör det nästan spökligt. Men värre öden än att låta exakt som Paul Simon kan drabba en människa, och bara några Nashville-inspelningar med Sounds of Silence-producenten Bob Johnston faller ur ramen.

Pappa Paul själv? Jodå, han finns med på ett hörn. Tillsammans med den yngste i klanen Lennon. Och så Lowell Georges och Charlie Hadens döttrar. Och…

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Courtney Loves comeback erbjuder förstås inga överraskningar alls. Däremot två nog så viktiga påminnelser. Den första om att kaos, om vi vill kalla gammal grunge för det, inte är granne med Gud utan med hans motsats, det vill säga den mest utslätade FM-Radio-rocken. Riffet som förenade Smells Like Teen Spirit och Bostons More Than A Feeling är ett bevis. Pearl Jam är ett annat. Hole år 2010 är det tredje och slutgiltiga.

Den andra påminnelsen är ännu mer fundamental. Den säger att bara för att en person är förutbestämd och född till ett rock’n’roll-liv, vilket Courtney Love otvivelaktigt är, så betyder inte det med automatik att personen har någon som helst talang för rock’n’roll.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ibland känns det tröstlöst. Här fortsätter Skottlands främsta mogensoulröst och historieberättare att kasta pärlor omkring sig som vore han en musikalisk Donald Trump, och här fortsätter undertecknad att tjata om att det är dags att upptäcka honom.

Men de svin som misströstade under hans långa heroinistperiod efter perioden som skotsk punkpappa i Doll By Doll lär inte uppmärksamma pärlorna den här gången heller, trots att han till och med sjunger en sång av den ”ursprungliga punkpoeten” Patrick Fitzgerald. Och de som sitter och håller tummarna för att Van Morrison någon gång igen skulle satsa på smarta melodier och kanske till och med en gnutta gott humör (”Black is the colour of my true love’s soul”) tittar inte åt det här hållet. Synd för dem, nu igen, men varken Jackie eller undertecknad tänker ge upp.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I allt han gjort efter sin sju år gamla debut, som i sina bästa stunder sydde vackra lapptäcken av Johnny Thunders med Paul Simon, har Jesse Malin haft märkligt svårt att leva upp till hypen.
Istället för den East Village-rännsten han skulle legat så bekvämt i ville han gärna upp på den bredaste rockvägen, och där hjälper varken varken draghjälp från Bruce Springsteen eller Ryan Adams upp ett tunt låtmaterial.

Men nu börjar det dock likna något, när Jesse Malin helt och hållet ger sig hän åt utpräglad gatusmart NYC-pornografi i både texter och CBGB’s-rock’n’roll. Black Boombox är inte den enda smarta blinkningen åt stadens punklegender (med brittiska The Clash och The Only Ones namncheckade i texten) och även stillsammare stunder som The Archer förstärker känslan av Jesse Malin till slut hittat hem. Att just den låten är ett av två spår skrivna med anledning av att Malin arresterats för olaga intrång vid J D Salingers bostad makes förstås perfect sense i sammanhanget.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den här veckan har två album fått högsta möjliga betyg i Nöjesguiden. Det kan verka som tecken på betygsinflation, för den som inte hört vare sig The Radio Depts eller John Grants nya skivor. 

Nöjesguiden bad John Grant peka ut fem andra felfria album. 

– Det här är för svårt! Jag skulle helt seriöst kunna göra 20 eller 30.

John Grants första soloalbum Queen of Denmark belönades med högsta betyg av Nöjesguiden. När han ställs inför uppgiften att peka ut fem andra felfria album bävar han. Men till slut har han sammanställt en alldeles delikat lista, som ser ut så här.

1. Kate Bush Hounds of Love.

– Jag gick på gymnasiet när den kom ut. Jag har inte slutat lyssna på den sedan dess.

2. Nina Hagen Nunsexmonkrock.

– När jag för första gången horde den här kunde jag inte tro mina öron. Det kommer inte du heller att göra. Än idag har jag inte hört något ens i närheten. Jag älskar den.

3. Missing Persons Spring Session M.

– Fantastiskt knäppt och skirt och perfekt. Åldras aldrig.

4. Chris and Cosey Exotika.

– Ända från 1987 låter den här perfekta electro-behandlingen fortfarande så fräsch att den ger spänst åt mina steg. The Knife är en fin förlängning av de här ljuden och den här tiden.

5. Divinyls Desperate.

– Deras första album är än idag den som jag fortsätter lyssna på. De nådde aldrig mer så här perfekta höjder med något av sina senare album. Rätt och vackert.

Vem anade det här storverket? Minst av allt John Grant själv, i alla fall. Han hade lagt ner musiken efter The Czars implosion, och tagit jobb som servitör. Men Midlake lurade in honom i studio, och där förvandlade han sina misslyckanden och förluster inte bara till en popskiva utan till ett mästerverk. 

Med svart humoristiska texter, briljanta vokalharmonier och snickarglädje i detaljerna är Queen of Denmark pianodriven pop som låter så där simpel och klockren som bara den riktigt komplexa harmonilärapopen kan göra. Upptäck nu eller när skivan placerar sig på allehanda decenniebästalistor om tio år.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den som snöar in på att Johnossi är en trummor&gitarr-duo och associerar till andra framgångsrika dito kommer väldigt fel i sina associationer.

Det finns nämligen inget i John Engelbert och Ossi Bondes ljudbild som antyder avskalat eller som saknas. Snarare kan deras extrema energinivå skvallra om hur intensivt båda arbetar för sin stora och fylliga rock, lika späckad av finesser som av tryck. De välte P3Guld-galan med What’s the Point, och även om den är skivans mäktigaste stund så är den långtifrån ett enstaka lyckokast. Med Mavericks kommer deras stora genombrott.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Jag har tappat räkningen på hur många Will Oldham-skivor jag har samlat på mig under åren, och rätt ofta har jag svårt att skilja dem åt. Vissa är distinkta i någon ny riktning, men de flesta rinner fram i den här huvudfåran. De är vackert vemodiga, de är stilla och försynta i sitt tilltal med ett angeläget innehåll, de är inte alltid etiskt goda men ändå omöjliga att tycka illa om.

Det är inte i första hand variation vi söker hos Bonnie ’Prince’ Billy, utan finslipandet av detaljer och stämningar, och sådant levererar han generöst i det här folkvisesamarbetet med The Cairo Gang, som egentligen heter Emmett Kelly och som bidrar med gyllene vokalharmonier och en andra akustisk gitarr.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden