Föreställ dig att det ringer på dörren en ordinär torsdagskväll. Utanför står en ung låtskrivare som undrar om han får komma in och sjunga några av sina nya sånger för dig. Medan du sätter på kaffet slår han sig ner i soffan och plockar fram sin gitarr. Så börjar han sjunga sin senast skrivna sång.
– Busted flat in Baton Rouge, headed for the trains,
feeling nearly as faded as my jeans.
Närheten i den här utgåvans demo av Me and Bobby McGee, inspelad ungefär samma vecka som den skrevs, är som att faktiskt ha den unge vaktmästaren Kris Kristofferson där i soffan, och att höra den lite trevande allra första versionen av en numera så uttjatad sång är minst sagt omtumlande. Här finns ytterligare femton demos och studioouttakes, ingen av dem i samma klass som Me and Bobby McGee, men i noveltysången If You Don’t Like Hank Williams och flera andra fall många fall likväl utsökta. Att Kris Kristofferson är en av de viktigaste singersongwriters världen skådat grundlades här.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Det finns några exempel på kulturella ikonostaser som är fullständigt genomcoola i varje liten detalj. Dubbelknäppningen på Michael Caines kostym i originalversionen av Get Carter från 1971. Glasets tjocklek på de pints han beställer på puben. Dialogen. Helheten av alla små detaljer är snyggare än snyggast.
När Weeping Willows-Magnus åter slår sig ihop med ett gäng av Sveriges bästa jazzmusiker uppstår samma effekt. Varje stilsäkert lojt trumslag. Varje exakt och snyggt tyglat blåsinpass av folk som Per Ruskträsk Johansson och Goran Kajfes. Sammansättningen av noggrant utvalda covers – standards av Nick Drake, oväntade The Pogues- och Echo & The Bunnymenlåtar och någon av Magnus inkvoterad Wigan Casino-klassiker av Nolan Porter.
Stilsäkrare än så blir det inte. En svenskspråkig uppföljare nu vore cool som en swimmingpool.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ni vet alla de där attributen man slentrianmässigt brukar tillskriva den här sortens musik? Flanellskjortor (rutiga)? Helskägg (vildvuxna)? Neil Young-samlingar (kompletta)? Tillskriv Band of Horses dem allihop, och svamla om Wilco och Jayhawks så länge du får syre. Försök inbilla modernister att det finns sådana drag här, snarare än en sannare tidlöshet. Gör vad som krävs, allt är tillåtet, för att få fler människor att lystra åt de näst intill perfekta låtkonstruktionerna, de välbalanserade gitarrväggarna och stämsångsekvilibrismen som är Band of Horses.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Att opålitliga rådgivare lurat på den gamla soulveteranen en drös sönderspelade standards med gemensamt ursprungsland som tema är inte det värsta. Det värsta är att hon helt okänsligt sjunger skiten ur låtar som hon med stolthet berättar att hon helt saknar relation till, utan vare sig dynamik, eftertanke eller ens en andningspaus. Till och med Johannes Brost rodnar inför den här nivån av överspelande.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Dubbelrecension med The New Pornographers – Together
Med nya album från Kanadas båda mäktigaste musikkollektiv finns det inte särskilt mycket mer att önska från den nordamerikanska kontinenten. Broken Social Scene har tagit sin melodistarka multilagerindie till John McEntire i Chicago och släppt in folk som Spiral Stairs och Sebastien Grainger bland de vanliga kollaboratörerna Feist, Metric-Emily Haines och Stars-Amy Millan (här för första gången i en och samma låt). Det blir oerhört spretigt och komplext, givetvis, och bedårande.
Men det går ändå inte upp mot The New Pornographers, som alltid är så mycket större än summan av sina redan imponerande delar. Carl Newman tar med sig sin hypersmarta pop, Dan Bejar sina 70-talshangups, må det vara glam eller symfonirock om det vill, och Neko Case sin gudomliga sångröst, och tillsammans bildar de komponenterna den snyggaste, smartaste och mest kraftfulla pop man kan tänka sig.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Kanada är skiten i år igen, och Broken Social Scene är bara en av två superkonstellationer därifrån som just släppt ett nytt album, Forgiveness Rock Record. Nöjesguiden ringde upp Kevin Drew för att åtminstone försöka reda ut hur många medlemmar bandet har. Det gick sådär.
– Suck. Det här är dagens elfte intervju.
Kevin Drews blodsockernivå är låg från början, och den ska visa sig bli lägre allteftersom samtalet fortgår. Men till en början blir han engagerad av ämnet, när jag undrar hur ett band med så många medlemmar, så många gästande musiker och så många olika uttryckssätt ändå lyckas ha en så tydlig specifik karaktär i sin musik.
– Jag tror att det har att göra med att vi allihop har ett så allvarligt melodiberoende. Dessutom har vi en så positiv inställning till det vi håller på med. Vi brukar säga att om vi någon enstaka gång frestas att gå över till Den Mörka Sidan så gör vi även det i dur och med major-ackord. Om du förstår vad jag menar.
Jag tror det. Men jag tycker inte riktigt att det räcker som förklaring.
– Den här gången har vi varit angelägna om att allt vi spelat ska vara möjligt också att höra. Istället för att spela ovanpå varandra har vi försökt spela runt varandra, och då kikar liksom de underliggande melodierna fram hela tiden. Då hör det till saken att det finns gott om sådana underliggande melodier. Under inspelningen var vi väldigt effektiva. Den som inte hade någon särskild uppgift skickades till en liten andrastudio som vi hade tillgång till, för att jamma och leka fram nya grejor.
Hur mycket av det letade sig in på Forgiveness Rock Record?
– Totalt åstadkom vi nog runt 24 låtar, och dessutom ungefär lika många jam-inspelningar. Men massor av idéer och fragment kom med som delar av låtar. Vi är ett väldigt spontant band, och kärnan i bandet har varit tighta så länge att vi vågar lita på varandra.
Kärnan ja. Wikipedia räknar till 23 medlemmar i Broken Social Scene.
– Vad kan jag säga? Vi älskar folk, helt enkelt. Det är kul att spela tillsammans med många människor. Ibland när vi spelar tittar jag bakom mig och upptäcker att jag inte känner igen någon i blåssektionen. Sådant är kul.
För första gången har Broken Social Scene lämnat tryggheten hemma i Toronto för en skivinspelning. Forgiveness Rock Record är delvis inspelad i Chicago, tillsammans med John McEntire.
– Det var rätt fantastiskt. Vi var i Chicago länge, så vi hyrde lägenheter där, och cyklar för att kunna ta oss runt. John McEntire tog med oss på alla restauranger och barer, så vi lärde verkligen känna staden.
Hur var det att arbeta med honom som producent?
– Han är väldigt hands-off. Man vet inte riktigt hur han tänker, eftersom han är väldigt tystlåten. Först undrade jag lite, men det visade sig att han studerade oss och vårt sätt att arbeta. Att han inte pratar så mycket innebär att när han väl säger något så lyssnar man noga. Det blev så att han gav gensvar när vi var ute och käkade och drack på kvällarna. Efter ett par drinkar fick man veta sanningen.
Han är ju redan med i Tortoise och The Sea and Cake, och säkert en drös andra band förutom dem. Ska John McEntire dessutom räknas som medlem nummer 24 i Broken Social Scene nu
– Åtminstone ser vi honom som det. Jag vet inte om han ser sig så.
Det ligger i betraktarens öga, med andra ord? Den som känner sig som medlem i Broken Social Scene är medlem i Broken Social Scene?
– Något åt det hållet, ja.
Förutom arbetet i Broken Social Scene släpper medlemmarna soloalbum under rubriken Broken Social Scene presents. Dessutom medverkar de på otaliga skivor och sidoprojekt med alla sina vänner. Stars, Metric, Feist, The Stills, The Most Serene Republic är bara en bråkdel av de band och artister som både har medlemmar i Broken Social Scene och som dessutom lånar folk från bandets kärna för sina respektive inspelningar. Med så många grytor kokande samtidigt undrar man hur de håller reda på vilka ingredienser som ska ner var.
– Jag vet faktiskt inte det. Jag funderar inte så mycket utan gör helt enkelt det som dyker upp och som känns kul. När jag släppte mitt soloalbum Spirit If hade folk synpunkter på att det lät som Broken Social Scene. No shit, liksom. Det vore väl konstigare annars.
Kevin Drew är påtagligt irriterad, och det ska bli värre. Men så länge vi resonerar om kollektivets många medlemmar behåller han ett bättre humör. Jag funderar över det paradoxala i att Forgiveness Rock Record å ena sidan är en skiva skapad av Broken Social Scenes innersta kärna, men å andra sidan rymmer fler bandmedlemmar och gäster än någonsin. Folk från The Sea and Cake och Tortoise ansluter sig tillsammans med folk från DFA 1979 och Pavement, och dessutom trängs hela den sedvanliga kanadensiska possen där. Resonemanget får Kevin Drew att dra på munnen.
– Haha, du har en poäng.
Hur ryms ni på en och samma skiva?
– Alla ska plats med sitt, och om man vill vara ett band så måste man respektera varandra. Vi har inte en massa jobbiga egon som gör att man måste höras precis överallt på en skiva.
Jag tänkte mer tvärtom. Händer det inte att alla coola gäster gör att ni inte får plats själva. Att du väljer bort något eget för att Spiral Stairs, Dave McCombs eller Sebastian Grainger ska höras?
– Kanske. Jag vet inte. Men poängen är ju att ingen av oss är Lenny Kravitz som måste göra allt själva.
På Sentimental X’s sjunger Amy Millan, Emily Haines och Leslie Feist, allihop tillsammans. Förr har de alltid sjungit varsina låtar.
– Och det på en låt som från början var instrumental. Som sådan var den en av mina favoriter, men när jag spelade upp den för Emily i Chicago en kväll så började hon sjunga, och det lät skitbra. Så småningom tänkte vi att det skulle passa perfekt också med Amy och Leslie, så vi frågade om de skulle kunna göra ett undantag och bara sjunga vad någon annan hade skrivit en gång. Det kunde de, och det blev skitbra.
– Jag var i Chicago mycket mer än de andra i bandet, och när jag höll på att testa grejor på egen hand så skickade jag dem direkt till resten av bandet. Men det jag frågade efter var inte deras första intryck, utan deras fjärde. ”Lev med den här musiken ett tag, låt den rulla i bakgrunden och ge den flera intensiva lyssningar. Kom sedan tillbaka och berätta om dina intryck när du har lärt känna den ordentligt.” Spontana förstaintryck kan vem som helst vräka ur sig, sådana kräver ingen eftertanke. Det är de reflektioner som sakta växer fram som är intressanta.
Nu flyter samtalet fint, och det känns som om det är dags att försöka reda ut hur det kommer sig att Kanada fortsätter att vara en av de musikaliskt mest intressanta platserna under ett helt årtionde, medan andra geografiskt knutna trender blåser förbi lika snabbt som ett askmoln. Till skillnad från Seattle, Manchester och kanske Sverige var Kanada en flavour of the month som har dröjt sig kvar, påstår jag. Det skulle jag inte ha gjort.
– Vafan. ”Flavour of the month”? Ska du säga! Det räcker väl med att jag visslar en stump från en viss melodi så ser vi vilket av våra länder som är en tillfällig trend? Det är ju en jävla förolämpning. Låt mig förklara för dig: Med internet blir det inga sådana geografiska flavour of the months mera. Nu hittar man det man vill ha utan att skivbolag eller media kan konstruera den sortens trender. Det har alltid funnits folk i Kanada som har gjort intressant musik, men före internet nådde de inte ut. Om jag ska vara lite mer nyanserad är det väl samma sak med svensk musik egentligen. Missförstås mig inte, jag älskar Peter Bjorn and John, inte bara den där vissellåten, och Fever Ray är något av det bästa jag någonsin hört. Men det handlar inte om geografiska trender längre, det handlar mycket mer om att både Kanada och Sverige har ett socialförsäkringssystem och kulturbidrag som gör det möjligt att skapa musik utanför den kommersiella mittfåran. Internet gör det sedan möjligt för musikerna att sprida sin musik, och för lyssnarna att hitta den. Fattar du?
Jag fattar. Kevin Drew har förstås rätt, och om han inte haft det hade jag inte varit mannen att berätta det.
Forgiveness Rock Recordfinns ute nu.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Secretly Canadian/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2010.)
Det slamrar lågmält långt borta, och radioröster bryter tillfälligt fram ur knastrandet innan de försvinner igen. Som rök sipprar Damien Jurados röst igenom bakgrundsljuden, igenom Richard Swifts orkesterstycken och in i medvetandet.
De stilla sångerna på Damien Jurados nionde och bästa skiva rör sig obevekligt framåt, likt sömngångare styrda av subtila drifter snarare än av målmedvetenhet. Det går långsamt, en aning klumpigt, och de trasiga orkesterarrangemangen bidrar till samma sorts oroskänsla i magen som olycksbröderna Mercury Rev och Neil Young i sina mest ångestladdade stunder. Men det är inte som en dröm, utan mer som själva insomningsögonblicket – lika overkligt som verkligt, lika lustfyllt som obehagligt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Peter Moréns avstickare från Peter Bjorn and John har hunnit pågå ett par månader när han kommer till huvudstaden för en spelning på Debaser Medis ikväll (och till Parken i Göteborg den 5 maj). Nöjesguiden träffade honom för ett snack om dalmålssoul.
– Jag har lyssnat mycket på soul de senaste åren. Dels sådant jag alltid gillat, typ Otis Redding, Motown och Delphonics, men mer än det så har jag grävt vidare i till exempel Philly-soul och Meters New Orleans-funk. Dessutom blev det någon slags omväg via Brasilien och Afrika.
– Först var tanken bara att jag och Tobias Fröberg skulle skriva låtar att ge bort till andra. Vi tänkte skriva typ en Duffylåt. Men sedan kom det en svensk text till den, och så bestämde jag mig för att göra den själv istället. Den ursprungliga idén för skivan var att det skulle bli någon slags rootsmusik, men att svenska texter skulle göra det till något helt annat samtidigt.
Retrosoulakterna gör perfekta återskapningar av erans arrangemang, men sådant strävar inte Peter Morén efter på sitt album I spåren av tåren. Däremot påminns vi om de stora soulsångarna genom Peters sätt att sjunga med känslorna utanpå huden.
– Tack! Jag hade en idé om att våga vara sårbar som sångare. Bara att våga sjunga på svenska är ju en sådan sak. Jag ville ju göra en omskakande och kanske framför allt svängig skiva. Även Esther, som är skivans rakaste gitarrpop, ville jag skulle få ett groove, lite som om det var Bill Withers som gjorde pop.
Hela tillkomsten av skivan gick snabbt, såväl låtskrivandet som inspelningarna.
– Det var länge sedan jag gjorde något med sådan hastighet. Allt gick på inspiration. En vecka tog det att skriva låtarna, även texterna, och Tobias Fröberg var lika snabb med en idé om hur det skulle kunna låta utifrån de skivor jag tog med och spelade upp. Han har kört det mesta genom gamla bandekon, och tanken var att det skulle vara en massa fina detaljer, alltifrån skira Phillystråkar via det brasilianska slagverket Guika till ett litet moog-knep som Tobias snodde från Bob Marley.
– Det är faktiskt så att intervjuer nu känns lite som att gå till psykologen – jag hann inte tänka på något med skivan medan vi gjorde den. Det är först nu när jag pratar om den som jag fattar vad som hände. Jag tror att den här skivan ena sidan är det mognaste jag gjort, och samtidigt är det en 10-årings lekstuga.
Det är väldigt mycket Dalarna på skivan.
– Jag tror att det är en konsekvens av att ha rest så mycket över jorden med Peter Bjorn & John de senaste åren. Man kanske behöver se annat för att förstå sin relation till det som är hemma. Jag inser att det här jag vill vara, i världens minsta storstad Stockholm, och att det är mitt naturliga steg från Dalarna. Jag uppskattar verkligen Stockholm nu, och med Stockholm menar jag nog mera möjligheten att gå ut med Esther, min hund, i de södra förorternas natur snarare än att gå ut med polarna på Skånegatan. Men för att komma på det krävdes det kanske att jag fick hänga på Lower East Side ett tag.
– Karl Lärka, känner du till honom? Han var en fotograf som åkte runt och dokumenterade Dalarna för 100 år sedan. På en av hans bilder syns faktiskt min morfar, som då var en liten pojke. Det fick mig att hitta tillbaka. Tre generationer är ju inte särskilt mycket egentligen, men det har hänt så otroligt mycket med människan och världen på den tiden.
På sina ställen påminner soundet om Björn Skifs tidiga album. De hade också ena benet i mäktig soul och andra i de hemvävda Dala-traditionerna.
– Det är en referens jag kan känna igen mig i. På flera sätt faktiskt. Han hade ju låtar skrivna av Peter Himmelstrand, som var en mästare på vardagliga texter. Jag ville inte sjunga Markus Krunegård-texter, bara för att det råkade bli på svenska.
Du vill inte associeras till Markus Krunegård? Men han är ju med i kören på två låtar på skivan.
– Så är det, haha. Tillsammans med Adam Olenius, som jag jobbade med i Tutankamon. Dels för att det är kul med en allstar-kör, dels för att det blir en bra klang med flera röster.
Peter Moréns texter är späckade med litterära referenser, och en hel radda tunga författare. Stig Larsson, Pär Rådström, August, Selma, Slas och Dan Andersson. För att nämna några.
– Ja, det blev en del till slut. Babel blev till genom att jag, eh, tittade på Babel helt enkelt, och där satt Stig Larsson och sa saker som jag inte höll med om. Pär Rådström finns med i Ett Land Som Inte Är, om byar i Sverige som avfolkas och blir allt obetydligare. Utom för dem som bor där. Alla de andra är favoriter som jag åkallade för att lära mig att hitta i mitt språk, att umgås med det. Jag trodde nog att om jag någonsin skulle skriva på svenska så skulle det bli noveller och berättelser, inte poplåtar.
Solosatsningen innebär på intet sätt att Peter Bjorn and John är nedprioriterat.
– Tvärtom, vi har just börjat repa inför nästa skiva, och det är superkul. 2010 blir ett ganska tyst år från oss, vi har bara fyra spelningar inbokade över huvudtaget. Det är typ Istanbul och så. Och Piteå. Med Peter Bjorn and John vänder vi ju oss ut i världen, medan min svenska skiva funkar i Sverige, och möjligen kan ge några spelningar i Norge dessutom. Så någon risk för krock finns det inte.
Så vad återstår sedan?
– Tja, jag vet inte. En schlagerlåt kanske? Problemet är att schlager idag ska vara lite dåligt, inte som på 60-talet när det var fantastiskt. Men om folk gillar min skiva kan jag tänka mig att göra mer sådant. Det är ett blankt blad just nu.
Och om det skulle bli braksuccé?
– Isåfall är jag bättre förberedd den här gången. Med Peter Bjorn and John hade vi hållit på att kämpa länge, och var rätt uppgivna faktiskt. När sedan Young Folks slog blev det helt galet. Andra halvan av 2006 och hela 2007 var en väldigt förvirrande tid. Succén var inte bara positiv, sådant tär på tålamod och förhållanden. Med senaste albumet Living Thing landade det.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Varför i all världen en sångcykel baserad på Filippinernas förra presidenthustru Imelda Marcos och hennes hushållerska, hör jag dig fråga. Varför inte, svarar upphovsmännen och viftar lika lättvindigt undan funderingar kring varför en evig renässansman väljer att bilda par med en så pass passé kollega som Fatboy Slim.
Så kan vi istället rikta uppmärksamheten mot väsentligare spörsmål. Som lättnaden över att David Byrne dominerar, och att han lutar sig tungt mot ljudet från sena Talking Heads, från sina sydamerikanska äventyr och – mer förvånande – från sina gamla kollegors snedsteg Tom Tom Club. Som den varierande kvaliteten hos de 21 vokalgästerna, från utmärkt (Santigold och Nicole Atkins), via ok (Theresa Andersson och Steve Earle) till svåruthärdligt (Florence + The Machine-Welch och Camille), och den än mer ojämna kvaliteten i musiken.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Ursprungligen publicerad i april 2010)
Med sin nya skiva Lovestar vill Thomas Di Leva ta med sig ett dussin 80-talslåtar in i samtiden. Nöjesguiden slog sig ned i hans krypin för att låta Thomas Di Leva undersöka vilken estetik 80-talsikonerna har att erbjuda dagens kids. Det resulterade inte bara i en mode-exposé utan dessutom i en alternativ musikhistoria, Di Leva stylee.
Neil Young (vars Rockin´ in the Free World Thomas Di Leva gör en cover av)
– Han ser ju ut som den sortens tidlösa singersongwriter som kan ses lite varstans på Södermalm i Stockholm fortfarande idag. Det är inte så stor skillnad jämfört med Moneybrother eller Winnerbäck. Möjligen ser dagens varianter lite för genomtänkt casual ut, medan Neil Young bara är en happy accident.
U2 (Pride)
– De har väl alltid sett ut såhär? Bara hockeyfrillan har ändrats, och den är väl starkt på väg tillbaka idag? Annars tycker jag att 80-talets U2 alltid lyckas se episka ut i sitt sätt att smälta ihop med landskapet. De ser ut som att det växer rötter ur deras fötter rätt ner i marken, var de än står. Men man måste säga att de är lyhörda för hur de förmedlar sig själva i bild.
Bob Marley (Redemption Song)
– Och så säger de att 80-talet bara var axelvaddar och plastbroscher. Med honom är alltid naturens växtkraft så tydlig, till skillnad från modets vanliga tendens att vilja betvinga och ruta in naturen. Nu har det varit så konformt länge, och jag tror att folk är nyfikna på hur det ser ut på andra sidan staketet.– När jag var punkare var Bob Marley det enda utöver punk som var accepterat att lyssna på, och han är lika stor bland femtonåringar idag som han var 1980. Han är större än tid och rum, och andligheten strålade som ett solsken ur från honom.
Depeche Mode (Personal Jesus)
– Är det läderbyxor eller plast? Vi säger plast, det blir vänligare mot djuren. Sångaren ser ut lite som Ola Salo, och det gillar jag. Det var rätt mycket åt det här hållet man försökte se ut då, man prövade extrema frisyrer, och det var jätteviktigt att se ut så här även om man bara skulle ner och köpa bröd. Det fanns något bra med det. Det var som en maskerad-vibe, varje dag. Jag tror att företag skulle kunna bli mer effektiva om man plockade upp den stämningen, och hade maskerad på kontoret varje tisdag.
Abba (The Winnee Takes It All)
– De var faktiskt mer 80-tal på 70-talet, de var liksom lite före sin tid stilmässigt. Vad man kan plocka ur deras 80-talsimage? Hm, att det är skönt att klä sig bekvämt…
The Cure (Boys Don’t Cry)
– Det finns ju bara The Cure som har The Cure-stilen, den gulliga blandningen av punk och goth. De är lite som sju- eller åttaåringar som rotar i mamma och pappas garderob och sminkväska. Den oskyldiga upptäckarglädjen tycker jag att vi kan lära oss mycket av.
Eurythmics (Miracle of Love)
– De lyckades blanda verklighet och saga. De har definitivt något mycket konformt över sig, och blandar in mystik trots att man inte trodde att det skulle vara möjligt. Annie Lennox är androgyne och på det sättet tidlös.
Phil Collins (Another Day in Paradise)
– Tja, vad kan man plocka upp av det? Att våga vara sig själv! Haha!
Limahl (Never Ending Story)
– Oj. Det är fantastiskt. Men jag ser inte skillnad på honom och på Tokyo Hotel. Det är någon sorts kombination av manga och den barnsliga föreställningen att hela livet är en mytologisk värld, öppen för den som hittar rätt knapp i bokhyllan.
Yes (Owner Of A Lonely Heart)
– 70-talet kan aldrig dö. Jag besökte Glastonbury en gång, och i de alternativa världarna som folk bygger gick de man ur huse för att höra Rick Wakeman. Det är helt riktigt att han klär sig som en trollkarl, med tanke på den elektroniska musik han trollat fram. Vi är alla Gandalf.
Michael Jackson (Man in the Mirror)
– Det är som en framklonad kombination av Gandhis enkelhet och det mångfacetterade hos en egyptisk faraon. Kostymen är enkel, som om Gandhi vävt den, men blicken, hårlockarna, hur han håller sin hand – det skulle kunna vara Kung Ras värld. Just den kombinationen av motsägelser är ju vad som gör att en bild blir ikonisk.
David Bowie (Let’s Dance)
– För mig är han mycket mer än kostymer. Men om man nu måste ha kostym så har Bowie alltid burit sådana som har stilfulla snitt och är genomtänkta ut i varje detalj, med djup innebörd. Annars tycker jag att hans Ziggyperiod var grundkursen för popmusikens alla senare alter egon. Stilmässigt är han popmusikens Buddha.
Thomas Di Leva, 1987
– He he. Väldigt roligt. Vad man kan plocka upp härifrån är väl att man kan vara väldigt skör men samtidigt väldigt stark. Man kan ha ett utanförskap, men samtidigt vara med. Det var den där ikoniska motsägelsen igen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden