Med sin smittande mix av garagepop och soul på debutalbumet Love Attacks!!! fick Empire Dogs även undertecknad att sträcka sig efter utropstecknen. Men sedan dess har det gått mer än ett halvt decennium, och när Empire Dogs plötsligt återvänder måste man fråga sig varför. Någonstans på vägen har Sunkan Choi förlagt både röstens soultryck och hela bandets engagemang, och trots att de tar hjälp av såväl Jocke Åhlund som Ola Salo verkar Empire Dogs inte ha en aning om vad de vill åstadkomma med en comeback som mest känns håglös. Ingen begär att de ska upprepa sina uråldriga garage-trick så här långt senare, men att ersätta dem med pliktskyldiga ripoffs av Stone Roses, Happy Mondays och mest av allt Screamadelica verkar än mer poänglöst.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

På sin debut gjorde det här Oxfordbandet en stor affär av sina spretande referenser, med allt från minimalistisk konstmusik till afropop och folkdans från ledaren Yannis Philippakis ursprungsland i grytan.

Den här gången har alla sådana passioner fått sätta sig i baksätet till förmån för storslagen stadiumpop, och det betyder att Foals med största sannolikhet nomineras för en brittisk Mercury-utmärkelse och att resten av världen inte behöver bry sig alls.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Gil Scott-Heron åkte in i fängelse för knarkbrott en andra gång 2006 var den allmänna uppfattningen att det var en era som tog slut. Men nu är rapmusikens verkliga uppfinnare och den amerikanska musikscenens mest radikala poet tillbaka med en ny skiva, och Nöjesguiden blev som enda svensk tidning lovad en intervju.

När jag först ringer New York-numret jag har fått pirrar det i magen. Det här är trots allt mannen som rappade innan någon visste var hiphop var och han som, med sina sjuttiotalsalbum, var en av de mest politiskt kontroversiella amerikanska artisterna. Men ingen svarar, och en timmes flitigt ringande ger inte bättre resultat än en anonym telefonsvarare i andra änden. Men jag misströstar inte, åtminstone inte förrän min kontakt med viss tveksamhet förmedlar beskedet att jag kan försöka ringa samma nummer varenda kväll under den närmaste veckan, så kanske det kommer att lösa sig. Kvällen därpå hinner bara en signal gå fram innan någon lyfter luren.

–Yes?

Jag söker Gil Scott-Heron?
–Ditt sökande är över, min vän. 

Jag hör det. Trots att det var ett tag sedan man hörde din röst.

–Varför då? Har du inte lyssnat på skivorna? Vi har släppt några av dem som nyutgåvor under åren.

Jodå. Men jag menar att det var länge sedan man hörde något nytt ifrån dig.
–Hehe, jag vet. Jag bara djävlas med dig. Förlåt.

Jag läste att inspelningarna av ditt nya album I’m New Here har pågått ganska länge.
–Nej, inte direkt. Vi började prata om en skiva för länge sedan, det stämmer, men det mesta spelade vi in i somras.

Hur kändes det att gå in i en studio igen?
–De hade fortfarande mikrofoner, de hade fortfarande instrument, så det mesta var sig likt. Jag antar att det fanns en del ny teknik, men sådant har jag aldrig brytt mig om

Musikaliskt prövar du nya stigar på I’m New Here. Det är ett väldigt samtida album.

–Alla mina skivor har varit samtida när de har gjorts. Det är så här i efterhand som man inte riktigt ser det. Men jag brukade jobba med Malcolm Cecil som producent, och han såg alltid till att ha med det modernaste. Han var en föregångare, och när vi gjorde en låt som B-Movie var vi först med det soundet. Samma sak med texter som Johannesburg och We Almost Lost Detroit. Ingen hade skrivit låtar om vare sig apartheid eller kärnkraftsolyckor innan. Eller The Revolution Will Not Be Televised. Snarare var vi lite för moderna. Men idag har tiden hunnit ikapp de skivorna. 

Och nu samplar du Kanye Wests Flashing Lights. Han samplade dig för några år sedan.
–Jag tyckte att det var payback time. Jag tänkte att folk skulle uppskatta ironin. Han har samplat mig, och han har gjort en låt tillsammans med The Game som också samplade mig. Och hans kompis Common också. Nu var det min tur. 

Det var poet som var ditt förstahandsval bland framtidsdrömmar?
–Egentligen ville jag bli författare och inte poet när jag var liten. Ända sedan jag var 12–13 år har jag drömt om det. Jag kommer från en sådan familj, och var alltid omgiven av böcker och läsning. Mamma var bibliotekarie, och alla hennes syskon skaffade sig högre utbildningar. 

–Det första jag fick utgivet var inte musik utan en novell, The Vulture. Men jag ville mer. Min största idol var och är Langston Hughes, och han gjorde ju allt det där med att läsa till rytmer och så. Jag bara följde i hans fotspår. Det var så jag råkade bli sångare.

”The Godfather of rap” kallas du…
–Det har du aldrig hört från min mun, haha.

… men från väldigt många andras. Tycker du att det är en välförtjänt titel?
–Tja, om någon vill kalla mig något sådant är det väl okej. Men det är inte riktigt sant. När jag förstod poesi förstod jag att den passade utmärkt att läsa över ett bra beat. Men det hade som sagt folk förstått redan före mig. Möjligen var jag först att fästa det på skiva.

Du skrev Message to the Messengers till rapparna. Vad tycker du om rappens utveckling idag?
–Det finns mycket jag gillar. Mos Def. Chuck D. Common. Många fler. De är människor som når in i min själ. 

Du nämner bara politiskt medvetna rappare. De mest kommersiella då? 

–De säger inget till mig. Gangsterrappare har inget med min verklighet att göra, och då appellerar de inte till mig. Jag inser att det finns en massa ungdomar som känner igen sig i deras texter, och jag tänker inte dissa dem. Men för mig är det viktigt att inte associeras med omedvetenhet, med sovande.

Du ser dig inte som politiker, har du sagt. Ändå lyckas du påverka fler människor än de flesta politiker ens kan drömma om.
–Vad jag menar är att jag aldrig har velat engagera mig i politik, och jag har inte studerat det på akademisk nivå. Men jag betalar ju skatt, och då är jag ju djupt involverad i det politiska systemet. Jag har folk som ska representera mig, och då gäller det att jag vet att de verkligen är mina representanter. Den där politikern stod med handen i min ficka nyss, hallå, vart ska du med mina pengar?

Berätta om fängelseturerna. Först 2001–2003, och sedan 2006–2007.
–Tja, vad ska jag säga? Jag hade kokain, jag åkte fast. Först var jag på väg att åtalas för en förseelse, och jag var på väg att dömas till ett avgiftningsprogram. Men jag kände mig inte som en missbrukare, jag var inte hooked, och det skulle ta tid när jag redan var försenad till Europa för en turné. Så för att kunna komma iväg gick jag med på att fällas för en allvarligare brottsgrad, trots att det innebar fängelse.

–När man gör något fel är den första känslan att vilja fly, att vilja gömma sig. Men jag reste hem efter turnén och satte mig i fängelse. Jag vill stå för allt i mitt liv, även mina misstag. 18 månader satt jag, och det var definitivt inte mitt livs bästa stund.

Gil Scott-Herons första studioalbum sedan 1994, I’m New Here, finns ute nu. Du kan lyssna på hela albumet på gilscottheron.net.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Uppbackad av leksakssynth och Flying V-ukulele lindade Hafdis Huld oss runt sitt pyttelilla lillfinger på Hultsfredsfestivalen för några år sedan.

Hennes utsökta naivistiska popsånger fick oss omedelbart att förlåta bakgrunden i Gus Gus, och hennes sätt att sjunga fick isländsk brytning att låta charmerande igen, trots att hon var den där andra sångerskan.

Hafdis Hulds andra album släpptes redan i höstas på Island, och att skivan hunnit såväl ligga etta på albumlistan som knoppa av tre hitsinglar där redan kan inte enbart förklaras med lokalpatriotism. Omedelbarheten i Daisy, Action Man och inte minst Kongulo (missa inte den videon) borde vara tillräckligt för att Hafdis Hulds musik ska sprida sig likt ett skirt rosa askmoln över resten av världens topplistor också.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Världens farligaste skiva är här igen. Tänk sex år tillbaka i tiden. Det är inte så länge sedan. För sex år sedan släppte The Hives sitt näst senaste album, och Mattias Alkberg BD och Jens Lekman albumdebuterade. För sex år sedan lyssnade vi på Arcade Fire, Bloc Party, Through the Wire och First of the Gang to Die. Det kanske är åldern, eller all musiks fullständiga tillgänglighet idag, men det känns som igår.

När jag upptäckte Raw Power 1979, efter att ha förstått att Sex Pistols tyckte att Iggy var cool, hade det gått sex år sedan skivan släpptes. På den tiden var det som att göra utgrävningar att hitta så gammal musik. En sex år gammal skiva hörde till en svunnen era och tillhörde en äldre generation, så var det bara. Om det dessutom rörde sig om musik som inte hörde hemma i mittfåran var den så gott som omöjlig att få tag på.

I Solna Centrum, där undertecknad brukade handla sina skivor, fanns givetvis inte Raw Power vare sig i Expert-butiken eller på Domus-varuhusets skivavdelning. De saluförde inte så gamla skivor, och särskilt inte så gamla och så konstiga skivor. När jag till slut hittade ett ex på Skivfabriken vid Norrmalmstorg såg den så farlig ut med sitt Mick Rock-signerade foto av en halvnaken rockvilde att jag knappt vågade bära den till kassan. Men 39 kronor fattigare och en hel värld av rebelliskt självförtroende rikare bar jag ändå hem den, och när den premiärspelades på familjegrammofonen förändrades världen.

Den där livsfarliga punken som jag hade byggt personlighet och uppror på kändes plötsligt löjligt anpassad och medelklass – det som etablissemanget (och jag) verkligen hade anledning att frukta var The Stooges.

”Look out honey, ’cause I’m using technology, ain’t got time to make no apology.

Soul radiation in the dead of night, love in the middle of a fire fight.

Honey gotta strike me blind, somebody gotta save my soul. Baby penetrates my mind,

and I’m the world’s forgotten boy, the one who’s searchin’, searchin’ to destroy”

Fortfarande nästan 40 år senare är det svårt att föreställa sig någon text mera akut livsfarlig än Search & Destroy, framspottad av en galning med febrilt stirrande blick och frenetiska spasmer i kroppen.

Och även om Search & Destroy är i särklass är den långt ifrån ensam om att ta oss ända ut på yttersta kanten, idag på samma sätt som första gången jag hörde skivan. Shake Appeal och ”balladen” Gimmie Danger till exempel är nästan lika psykotiskt våldsamma, och titelspåret ännu mer.

Även i efterhandsanalyser är Raw Power fortfarande Iggy Pops allra farligaste ögonblick. Stooges debut och Fun House i all ära, men de innehöll båda psykedeliska fragment av en hippie-era som tog av sina kläder för att njuta solsken snarare än för att skära sig i bröstet med första bästa avslagna flaska. Ron Asheton var en en fantastisk sologitarrist, men till skillnad från sin efterträdare James Williamson arbetade han i en gammal Detroitsk rocktradition.

Raw Power-rookien James Williamson hade förmodligen uteslutit Chuck Berry ur konversationen för att istället tala om Motown och Ornette Coleman, om han bara hade haft lust att prata överhuvud taget. Frijazz på metal-vis var vad han spelade, förmodligen delvis oavsiktligt, och det var inte undra på att mina mer hårdrockiga gitarrkunniga kompisar först rynkade pannan och sedan reste sig och gick ut när jag försökte spela Raw Power för dem.

På den här storslagna återutgåvan fortsätter vacklandet i relationen till den mix som David Bowie stod för 1973, och som ömsom hyllats för sin förmåga att fånga något vackert mitt i The Stooges mangel och ömsom skällts (framför allt av Iggy Pop) för att ta udden av deras energi. Nu gäller den första ståndpunkten igen, och det tackar vi för, särskilt som uppstädningen av ljudet både fångar eggen i deras attack och Bowies nyanser.

Den som vill ha mer mangel får dessutom den klassiska live-bootlegen Georgia Peaches som bonus, även den med en ljudkvalitet den aldrig varit i närheten av tidigare. Den är inspelad i Atlanta 1973, och fångar en Iggy i sådan provokativ högform att den stora frågan efter alla förolämpningar mot publiken är hur han kom levande av scenen.

I en påkostad och följaktligen mycket dyr deluxeutgåva finns dessutom en CD med outtakes, en DVD-dokumentär, en japansk 7″-singel, en bok och säker spår av Iggy Pops DNA om skivbolaget bara hade kommit på att antyda det. Det är förstås en paradox, men var och en av oss som köpte originalalbumet för 39 kronor eller mindre och överlevde investerar tveklöst 650 spänn i den, för att inte missa någon liten detalj eller nyans i attacken.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Dubbelrecension med Sweet Apple – Love & Desperation)

J Mascis är den enda som kan hålla fler bollar i luften samtidigt än Jack White, och i sitt umptonde sidoprojekt trummar han sjuttiotalsrock ihop med bland annat folk från en av hans andra bisysslor Witch. Och även om omslagsbilden snyggt parafraserar Roxy Music så är det framför allt Alice Cooper som är riktvärdet här. Finsmakare hör uppenbara omskrivningar av dennes Ballad of Dwight Fry och inte minst Generation Landslide, medan andra enkelt drar paralleller till Backyard Babies och Eagles of Death Metal. Den svaga länken är John Petkovics röst, som visserligen rosslar genretypiskt men i övrigt saknar minnesvärda karaktäristika, men det vägs upp av att den uppmärksamme kan spåra såväl röst- som gitarrfragment från J Mascis himself.

När Hellacopters-Nicke Andersson debuterar med sitt senaste projekt är influenserna desamma, men kvaliteterna omvända. För Nicke har rösten och engagemanget, men saknar de riktigt hårdslående låtarna. Kanske skulle ytterligare ett projekt, gemensamt för alla nämnda, göra susen?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Räkna inte in Jamie Lidell bland de ändlösa skaror som drar runt världen och sprider sin evinnerliga neo- och retrosoul. Hans bakgrund i techno, hans skivbolag och inte minst hans intima samarbete med Grizzly Bear och en lekfull Beck här borgar för annat. Visst finns här en hel del soul av gammaldags snitt, men oftare drar det mot hårdare funk. Istället för att luta sig mot Al Green bearbetar Jamie Lidell hellre George Clintons Atomic Dog och Princes 1999 med alla sina elektroniska verktyg. Det är lekfullt och detaljrikt, med till exempel frijazzflöjter mitt i en smidig Jackson 5-tribut, det är skitigt och svettigt, det är kort sagt autentiskt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är omöjligt att inte landa i namndroppande med Jamie Lidell. Inte nog med att den f d electronica-experimentalisten samlat på sig en namnkunnig skara musiker till sitt nya funkalbum Compass, dessutom är han öppnare än de flesta med sina inspirationskällor. Prince är en av dem. Ace of Base är en annan. 

– Feist var i stan för att göra en video, så jag ringde och frågade om hon inte ville vara med på min skiva. Så ringde jag runt till mina kompisar i L A – jag börjar få ett kontaktnät där – och frågade att ”Tjena killar, har ni lust att komma ner till studion lite?”. Det var folk från Wilco och så. Jag har pratat länge med Chris Taylor från Grizzly Bear, som för övrigt också är ett freak, på ett bra sätt, om att jobba tillsammans. Sedan har han aldrig haft tid, men den här gången lyckades vi pricka in en dag här och där. Som mest blev det väl kanske fyra dagar i sträck, men det är ok, han är så snabb. Tja, han är väl så illa tvungen att vara snabb, med tanke på alla hans bollar i luften. 

Och så är Gonzales med på skivan, som vanligt. 

– Så fort jag behöver ett piano tänker jag Gonzales, han funkar alltid. Han är faktiskt dessutom den enda jag litar tillräckligt på för att jobba på distans med, över nätet. 

Men framför allt lutar sig Jamie Lidell tungt mot Beck på sitt nya album Compass.
– Jag började skriva de nya låtarna i Becks hus, men jobbet med hans Record Club kom egentligen mitt emellan skrivandet av de låtarna och inspelningen av dem. 

Record Club hittar man på Becks hemsida, och är ett pågående projekt där Beck tillsammans med ett mäktigt galleri medmusiker gör covers på några av sina favoritskivor, låt för låt. Velvet Underground, Leonard Cohen och INXS (!) har det blivit hittills. Och så den kultstämplade albumet Oar, ursprungligen av Skip Spence, som var grunden för samarbetet med Jamie Lidell. 

– Bara att bli tillfrågad att delta i något Beck arbetar med är grymt, det får mig alltid att göra knäppa saker. Orsaken till att jag hoppade på det hade egentligen mycket mer att göra med chansen att få jobba ihop med honom att göra än att jag var så inne på just Skip Spences Oar. 

Så du är inget direkt fan av 60-talspsykedelia?

– Det är väl ok, men faktum är att det inte var Becks förstahandsval att göra just den skivan. Egentligen ville han göra Ace of Base, men det hade aldrig funkat. Dels för att Ace of Base-skivan låter precis likadan hela tiden, genom hela skivan, och det hade vi aldrig stått ut med. Dels eftersom vi aldrig hade kunnat komma överens om vem som skulle få chansen att sjunga All That She Wants. 

Eh. All That She Wants alltså. Hm. Ace of Base. 

– Det är säkert, Beck älskar den skivan. Du vet, han är galen, och han vill gärna ha folk att göra knäppa saker. Det är därför alla människor vill jobba med honom. 

 Berlin, där Jamie Lidell bodde i nästan ett decennium, är ett avslutat kapitel. 

– Nu har jag flyttat till New York City, sedan drygt ett år tillbaka. Det sammanföll faktiskt exakt med att jag började arbeta med Beck. Man kan väl se det som starten på mitt nya liv. 

 Det nya livet innehåller mycket mer än bara en ny adress. 

– Det innehåller ett helt nytt liveband, till exempel. Åh, jag är så upphetsad över det, det känns så fräscht, ren raw power. Alla i bandet är nya för varandra, och för mig, och det är spännande. Alla är väldigt unga, jag tror att keyboardisten är typ 20. Dessutom kan alla sjunga. Jag har aldrig jobbat så mycket med sång live som nu. Vi är lite färre än på förra turnén, totalt fyra nu istället för fem då. Och så ett parti mitt i, där de får ledigt och jag kör själv som vanligt. 

Eftersom jag hade privilegiet att bevittna Jamie Lidells turnépremiär på Bowery Ballroom i hans nya hemstad i slutet av april kan jag bekräfta att soloavsnittet halvvägs igenom den lätt ironiska men icke desto mindre svettiga funkspelningen inte är någon lågmäld vilopaus, utom för Jamie Lidells band. Ensam kvar på scenen använder Jamie Lidell sin sprillans nya synth/sampler-gizmo till att loopa rytmer och röstfragment till experimentell funkelectronica som inte tappar det minsta i intensitet jämfört med konsertens mer traditionella delar. Men det är det enda ställe, utöver hans fortsatta hemvist på Warp Records, där Jamie Lidells bakgrund inom underground-electronica och ”science funk” med Super_Collider märks. 

– Jag har ju varit överallt. Jag började med techno, fortsatte med annat konstigt, och sedan blev det soul. Jag gillar ju mycket olika grejor. 

  Finns det en röd i din musik genom alla stilar?

– Jag vet inte. Eller, jo, i passion. Samtidigt är det ju över hela kartan. Folk brukar fråga om min ”konstiga filosofi att blanda elektroniskt med funk”, och jag frågar tillbaka om de har hört talas om Prince. Hans musik under hela 80-talet var just det. Han hade inte råd med blås utan gjorde det i en synth istället, och på samma sätt jobbar jag. All min musik, både tidig elektronik och sen funk, leder på ett sätt tillbaka till Prince. 

Särskilt I Wanna Be Your Telephone är hederlig gammal 1999-funk.

– Med djup kvinnlig andning hörbart. Hehe. 

Men Jamie Lidells nya album rymmer många fler tydliga referenser. Sly Stones There’s A Riot Goin’ On, till exempel, och George Clinton circa Atomic Dog.

– Tycker du det? Tack! Jag älskar dem båda. Men min poäng är att det så mycket musik från andra sidan stängslet som trivs med den funken. En massa kraut till exempel. 

Holger Czukay var min nästa referens.

– Shit, du prickar dem en efter en. Har du hört hans The Photo Song? Den är grym! 

Även när du gör en ganska rättfram soullåt som Jackson 5-hyllningen Enough’s Enough kan du inte låta den vara helt ifred. 

– Man, att hylla Michael Jackson var något jag inte ens hade något val kring, jag var tvungen att göra det. Men den udda flöjten, ja. Jag visste att Beck hade fantastisk gammal Yamaha-synth i något förråd någonstans, och jag bad honom rota fram den. Det var i den jag hittade den det där coola flöjtljudet. Men jag gillar att sabba musiken lite. 

Tydligast är sådant i Coma Chameleons trashfunk, tycker jag. Blåset låter gammal no wave, typ James Chance. 

– Och det arret är inte ens mitt. Det är Beck rätt igenom. ”Jag la på lite blås”, kom han och berättade. ”Jaha”. 

Berätta om Big Drift. Feist, Beck och Lindsey Rome har visst skrivit varsin vers. 

– Haha, det gör jag aldrig om. Från början var det inte ens en låt utan bara en gitarrloop som jag inte visste jag skulle göra med, utan bara lyssnade om och om igen på. Men Feist är inte på att experimentera, så hon föreslog att vi skulle sitta i en ring och skriva varsin vers, så vi prövade.

Varför trivdes du inte med den metoden? Du sa att du inte vill använda den igen.

– Jag? Jo, jag trivdes. Men det var svårt med Beck. Han är inte alls inne på sådant, han gillar inte att tillhöra ett samarbete på det sättet. Och jag vill fortsätta samarbeta med Beck. Tänk att komma till Sverige med honom, till exempel. Känner du någon som skulle kunna presentera honom för Ace of Base? 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Han är oerhört produktiv, den unge Jeremy Jay, och det är inte den enda likheten med hur det började för en av hans företrädare på K-etiketten. På det första av årets två inbokade album visar han likt en gång den unge Beck upp att han vet precis hur man konstruerar de coolaste popsångerna. Liksom Beck klär han dem konsekvent och stilsäkert i retrochica arr av precis rätt snitt, allt från Buzzcocks-taggiga via Morrissey-dramatiska till mer smooth Television-stil. Men precis som Beck håller han hela tiden en tydlig distans till sitt eget uttryck, och det gör att musiken imponerar men aldrig berör.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Före detta fotomodells fantastiska musikaliska kvaliteter upptäcks som av en slump av hennes rockstjärnemake, som prompt producerar hennes skiva och ger ut den på sitt eget skivbolag – smaka på det upplägget och försök hålla dig fördomsfri.

Det som skiljer Karen Elsons debut från alla andra med samma bakgrundshistoria är 1) hennes bakgrund som sångerska i cabaret-supergruppen The Citizens Band, där bland andra också Nina Persson stundtals synts till, och 2) att hennes make Jack White faktiskt har en poäng. Karen Elson har en bra röst och skriver övertygande sånger, som de tillsammans klär i återhållet elektrifierade och smakfulla bluegrass- och Weimardräkter.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)