Hur hon än gör kommer brittiska Gemma Ray alltid och för evigt att bli jämförd med PJ Harvey. Ett halvår efter sitt senaste stundtals fantastiska album kapitulerar hon fullständigt inför detta faktum och ger ut ett coveralbum fyllt av avskalad bluesnoir. Med ett låtval som blandar standards med obskyrt och någon gång rent bisarrt – George Gerswin intill Gun Club intill Buddy Holly intill – eh – Bei Mir Bist Du Schön – blir parallellerna till hennes förebild omöjliga att undvika, och då återstår bara tre konstateranden. Det första är att lekfullheten i albumtitelns Lemonheads-blinkning går igenom hela skivan. Det andra är att inte ens Sonic Youth kunde ta Mudhoneys Touch Me I’m Sick till sådana höjder som Gemma Ray. Det tredje konstaterandet, slutligen, och det viktigaste, är att PJ Harvey-jämförelserna inte alls faller ut till Gemma Rays nackdel.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Trots hans obestridliga bredd och hantverksskicklighet har den här kanadensarens tio tidigare album passerat relativt obemärkt förbi. Betet den här gången är ett slackerpopigt samarbete med Tobias Fröberg, och den som lockas in av det belönas dessutom med bland annat en Bowiesk mäktig hymn i You Don’t Just Want to Break Me (You Want to Tear Me Apart). Men trots att det inte är skivans enda anmärkningsvärda stund blir helhetsintrycket ändå identitetslöst och anonymt, eftersom Hawksley Workman fortfarande envisas med att försöka fånga in så många väsenskilda musikaliska riktningar som möjligt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Dubstep. 2-step. Ren och skär disco. På sitt första album utan Bloc Party slår Kele Okereke sina påsar ihop med XXXChange och kliver resolut ut på dansgolvet.

Någon enstaka gitarr går möjligen att spåra, men annars är de enda indierester som finns kvar möjligen lite electro, där Gary Numan ersatt Keles gamle slagsmålsmotståndare John Lydon som inspiration. Att han bränner en del skepp hos sina vanliga tillskyndare står därmed klart, och för Kele Okereke återstår att se om klubbpubliken står redo att omfamna honom i den utsträckningen att han inte känner sig tvungen att återvända med svansen mellan benen.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Det är så löjligt enkelt att kapa Kent. Intetsägande, mittpåvägen, storvulna, banala, otidsenliga, diviga, giriga – invektiven stockar sig i halsen på de belackare som hatar Kent med samma intensiva glöd som deras okritiska fans älskar dem. Men även om de flesta invändningarna har någon form av bäring räcker de inte för att avfärda Kent. Där finns nämligen något mer dessutom. Kanske kan vi kalla det ärlighet?

Jag tror nämligen att Kent är genuint ärliga i sitt uttryck, i allt från Jocke Bergs allra mest intetsägande klichéer till de mest synthdramatiska stadiumbombasmerna och discostråkarna, och att Kent själva är de som förundras allra mest över hur landets enda överlevande postpunkband kunnat gå och bli folkkära.

Ta bara det här med att Jocke Berg redan i skivans allra första vers namndroppar en låttitel av det gamla pre-grungebandet Buffalo Tom, som med största sannolikhet är helt okända för 99% av såväl Kents fans som för deras belackare. Vore det ett försök att etablera alternativcredd så missar det målet helt, men det är sannolikt inte heller avsikten. Istället handlar det om att Buffalo Tom någon gång har varit en väsentlig del av Kents värld, kanske lika stor som de där U2 och DM som folk i tid och otid kommer dragandes till dem med, och därför får Buffalo Tom plats i deras text.

Ta det här med den retoriska sucken om ”Vem bryr sig om 90-tal” i Ismael, där svaret är så omedelbart uppenbart. Ta bara det här med att de obekymrat namngivit den låten från Klas Östergren, själva sinnebilden för gymnasialt svårmod, och musikaliskt låter sig inspireras tillbaka av Markus Krunegård, som så tydligt låtit sig inspireras av Kent.

Allt det handlar om ärlighet, inte om poser. Allt det bidrar till att göra Kent mänskliga. Allt det bidrar till att göra deras snabbinspelade och hastigt släppta spontanalbum till ett av deras allra bästa.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Egentligen är sammanhanget helt fel. Enbart regnet utanför de stora ljudtäta fönstren stämmer in på Paul Auster-stämningarna i The Nationals musik, som annars gör sig bäst i trånga lokaler långt efter mörkrets inbrott.

Men här sitter vi nu, ett femtiotal personer varav hälften är journalister och resten hängivna fans, mitt på dagen i WNYCs ljusa och hypermoderna radiostudio i New York och fnissar tillsammans med den okaraktäristiskt muntra kvintett som ersätter turntablejonglören Rob Swift på scenen. Det är direktsändning, och så snart sponsorpausen är över ska The National spela låtar från sitt nya album High Violet.

Men när ljuset dämpas hittar bandet omedelbart sina roller, och Matt Berninger sjunger med slutna ögon och med en baryton ger behagliga associationer i både Tindersticks- och John Cale-riktningar.

”It’s a terrible love

and I’m walking with spiders.

It’s a terrible love that I’m walking with…

It’s quiet company”

Han tar några planlösa steg på den lilla scenen, och lutar sig fram för fortsättningen av Terrible Love.

”And I can’t fall asleep without a little help, it takes awhile to settle down.” 

I Matt Berningers texter är trasig själ, ensamhet och spöregn det mänskliga normaltillståndet. När jag några dagar senare pratar med bandets trummis Bryan Devendorf, som tillsammans med sin bror Scott utgör The Nationals rytmsektion, undrar jag om de speglar hela bandets sinnesstämning, eller om texterna helt och hållet är Matts ensak. 

– Mest är det Matt, faktiskt. Men vi har ett system som säger att om det finns tveksamma textrader så gäller koncensus. Då brukar Matt skriva om textraden, och så presenterar han den nya för oss. Och så konstaterar vi att den ursprungliga textraden var bättre och så ändrar Matt tillbaka till den. Koncensus. 

– Det är utan tvekan Matt som är The Nationals drivande kraft. Han är den som definierar bandet, som särskiljer oss. Men han är inte den som bestämmer i bandet. Vi är en sann demokrati. Vilket innebär att vi är i ständig konflikt med varandra.

Demokrati innebär inte bara meningsskiljaktigheter. Demokratins mest utmärkande drag är att det är en långsam process. Det är en av orsakerna till att The Nationals utgivningstakt inte är snabbare. Deras förra album Boxer kom för tre år sedan. 

– Vi är rätt långsamma som personer, dessutom. Även när vi ska till spelningar ligger vi ett halvt steg efter, eller när vi ska gå ut och festa.

Så vad har ni använt mellantiden till?

– Matt ägnar sig åt sin familj. Han skriver inga texter förrän frustrerande nära deadline. Tvillingarna (Aaron och Bryce Dessner, som båda spelar gitarr) håller sig sysselsatta. Antingen bygger de på sina egna studios eller så startar och genomför de projekt som förra årets dubbelalbum Dark Was The Night.

Och du?

– Jag spelar. Jag hoppar in hos vänner, Shugo Tokumaro, Rocketship Park, Doveman. Och så försöker jag bidra med lite redaktörsarbete på Soho Press, där jag jobbade innan The National blev ett heltidsjobb. 

 Vad skiljer då High Violet från sina föregångare?

– Målet var att göra ett album som var bra nog för oss att leva och turnera med under en tid framöver. Annars var det mesta som vanligt, utom att vi hade Aarons egna studio att arbeta i den här gången. Inga stora avsteg alltså?

– Det var mer på förra albumet som vi ville göra något helt nytt. Då sökte vi helt nya vägar att hantera gitarrerna, bort från plockandet. Nu var det möjligen så att vi ville att det skulle vara lite mera ”uppåt”. Om man nu kan tala om ”uppåt” i samma mening som The National. 

Svårligen. Men det innebär inte att The National är dömda till en svårmodig och missförstådd existens utanför rampljuset. New York Times lyfte upp dem som stadens bästa band med en stort uppslagen intervju veckan innan High Violet släpptes, och på topplistorna har den gjort omedelbara avtryck. 

Kommer alltså det stora genombrottet nu? Är The National nästa Vampire Weekend?

– Hahahaha. Nej. Ingen chans. Vår musik kommer aldrig att nå aldrig ut på det sättet. Visst, vi har många yngre som lyssnar på oss, men vi är fem medelålders herrar. Det stoppar alla sådana utvecklingsmöjligheter, även om vi hade varit intresserade av dem. Och så har vi ett rätt töntigt namn. 

Förlåt, hursa?

– Jag menar, ”The National”, det är inte så cool. I början missförstod folk och trodde att det var något högerextremt, och det var ju riktigt illa. Så är det inte längre, men fortfarande låter det inte så spännande. Visst, det har bestämd artikel, ”The”, men det räcker inte för att göra det till ett cool namn. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Have you got a minute? Are you easily led?”
Så inleder Dublinsonen Conor J O’Brien vår bekantskap, och utan att bry sig om svaret försöker han sedan slå i oss den ena historien mer fantastisk än den andra. Och eftersom hans röst är Paul McCartney-mild och behaglig över suggestivt popdriv och väna men övertygande melodier, med drömska pianon och förförande stråkar, sväljer vi okritiskt allt han har att förtälja om blodtörstiga varelser, spöken och andra väsen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det börjar kännas obehagligt mycket Elefantmannen om den här cirkusen, där jetset och wannabes står på kö för att modigt låta sig förevigas med den hiskeliga varelsen Daniel Johnston.

Den här gången har en holländsk 11-mannaorkester lyckats tränga sig längst fram, och i deras sällskap sjunger Daniel Johnston alla de där gamla sångerna han förväntas göra, och tre nya. Beam Me Up ger dålig smak i munnen, men eftersom True Love Will Find You In The End, som han så vackert sjunger även här, hoppas vi ändå på ett lyckligt slut på den här historien.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

De där illavarslande goth-tendenserna som kunde anas på The Dead Weathers första album är som bortblåsta här.

Istället rockar Jack White och Alison Mosshart så extremhårt att det lockar fram spontan headbanging även vid lyssning till exempel ombord på kollektiva färdmedel, och Jack tar dessutom mera vokalt utrymme än sist. Men entusiasmen dämpas något av att deras rytmiska rock här och där slår det över i den värsta av utdöda musikstilar, nämligen funkmetal. Då önskar man hellre till och med gothen tillbaka.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Kvinnliga artister har de senaste tre åren plockat hem Nöjesguidens utmärkelse för årets bästa svenska skiva, utan att som hos Grammis behöva tävla i en separat tjejkategori. Men det innebär inte på långt när att musikbranschen har uppnått jämlikhet, då envisa stofiler fortfarande tjatar om ”tjejband”. Och antalet kvinnliga musikproducenter är så litet att Nöjesguiden hann prata med dem alla på en och samma eftermiddag.

I Skavlan intervjuades för bara någon månad sedan en trevlig äldre man som dolde sitt håravfall med en bandana. Gentlemannen hade gjort sig känd för både skådespeleri i The Sopranos och ett evigt gitarrharvande hos Springsteen, och Fredrik Skavlan var vederbörligen imponerad. Särskilt som Little Steven, som gentlemannen ville kalla sig, dessutom nu producerar unga musiker, bland dem ”jentebandet The Cocktail Slippers”. ”Jentebandet”. ”The girl band”. På svenska ”tjejbandet”.

Sju gånger under intervjun använde Skavlan samma ord. Ett annat band som nämndes i samtalet var gentlemannens E Street Band, som programledaren inte vid något tillfälle fann angeläget att könsbestämma. 

– Det finns rockband, det finns punkband, det finns band med alla sorters stilar, konstaterade Those Dancing Days Mimmi Evrell sammanbitet i en intervju för Nöjesguiden häromåret. Så finns det tjejband, som om det vore en egen musikstil. Hallå? Vi har aldrig blivit jämförda med ett killband.

Och så har det låtit ända sedan The Runaways dagar i början av sjuttiotalet, genom hela radikala och samhällskritiska punkvågen där somliga band konsekvent kategoriserades som ”tjejbandet Tant Strul”. Fråga Sahara Hotnights vilket ord som oftast använts för att beskriva dem.

Men begreppet tjejband är ändå så sakteliga på väg ut i kylan, och används idag framför allt av stofiler som Fredrik Skavlan, Dagens Nyheter, Grammisarrangörer och inte så många andra. För de flesta andra har kvinnor idag en självklar roll som musiker och artister likvärdiga med manliga dito, eller till och med överlägsna att döma av vilka skivor Nöjesguiden har utsett till årets bästa svenska skiva de tre senaste åren, först Annika Norlins Säkert!, sedan Frida Hyvönen och senast El Perro Del Mar.

Orsaken till den utvecklingen skulle kunna vara att kvinnor har tagit sig fram till en position där normen inte längre är kuttersmyckets, där kvinnor inte längre hänvisas till att vara vokalissor av sånger skrivna av Very Important Låtskrivare och där kvinnor i allt större utsträckning har ryckt åt sig andra instrument är den tamburin de traditionellt har tilldelats. Eller så skulle det kunna bero på att kvinnorna äntligen coolar ner sig och inte längre är så könsfokuserade. Det menar i alla fall den legendariska brittiska skivbolagsbossen Alan McGee i en text i The Guardian, där han diskuterar, eller snarare hyllar, bristen på feministiskt initiativ på Courtney Loves nya Hole-album, och slår fast att kvinnorna behöver lägga det där tjatet om jenteband åt sidan. ”Idén att skapa publicitet i egenskap av kvinna i ett rockband är en dinosauriemanöver.” 

Som om ”tjejband” var ett begrepp kvinnor har skapat och lanserat. Som om orsaken till att det i så stor utsträckning har fokuseras på kvinnliga artisters kön är att kvinnorna vill ha det så. Som om kvinnorna helt enkelt inte vill bli jämförda med artister av manligt kön (något som för övrigt ytterst sällan sker, ingen kvinnlig basist har till exempel någonsin jämförts med någon annan än Tina Weymouth, oavsett genre eller teknik). Som om det är kvinnorna som inte vill beskrivas i form av genre utan bara i genustermer. Det är ”jenteband” kvinnor vill vara med i. Eller?

Men även om utvecklingen har kommit igång betyder det inte att hela fortet är stormat. Undersöker vi könsfördelningen bland chefer i branschen landar vi omedelbart i mer traditionella mönster, och även i produktionsledet finns det fortfarande roller som är helt och hållet vikta åt män. När snubblade du till exempel senast över en jenteproducent? 

Okej, sådana finns. Många artister producerar till exempel sin egen musik, men ytterst få kvinnor anlitas någonsin som producenter åt andra artister. På rak arm? Tja, Missy Elliott och Linda Perry förstås. Och för mer inbitna även Sonia Pottinger, Trina Shoemaker, Kandi Burruss, Ani DiFranco och Jamille Luney. Och kanske två namn till. Sedan är det stopp. Håller vi oss till Sverige blir listan ännu kortare. Katharina Nuttall är en av mycket få kvinnor som producerar andra än sig själv, bland annat Ane Brun. Pernilla Andersson med bland andra Svante Thuresson på sitt CV är en annan, och Saft Stockholm och Sophie Rimheden ytterligare två. Där någonstans börjar listan tunnas ut betänkligt. 

–Musikbranschen är mansdominerad oavsett genre och styrs av normer och värderingar som förknippas med män och maskulinitet, suckar Katharina Nutall. På bolagen är det män som fattar besluten och män väljer oftast män. För att lyckas som producent måste en kvinna vara tre gånger så framgångsrik innan hon iallafall blir av med titeln ”kvinnlig producent”.

Det känns avlägset med en kvinnlig in-demand-producent motsvarande Björn Yttling eller Jari Haapalainen. 


– Du har helt rätt, och det är synd både för alla kompetenta kvinnliga producenter och framförallt för artister och skivbolag som får samma sound och missar chansen att utvecklas, konstaterar Lena Bjärskog, också känd som Saft Stockholm. För jag tror inte att det är så långt borta egentligen. Det finns ju många tjejer som producerar idag men som inte riktigt vet hur de ska komma in i ”systemet”. Många av oss pratar mycket om vad som är rätt sätt att ta oss in, om man måste göra typ en organiserad ”tjejfront” för att sätta sig på kartan, eller om man ska kunna ta sig in som vilken kille som helst. Men det verkar inte funka så bra.

– Det är en kulturpolitisk långkörare som jag brukar säga, menar Pernilla Andersson. För det första: Kvinnor är underrepresenterade i producentkategorin, vilket gör att det är obalans från start. Samtidigt vill jag ändå påtala att det har satsats mycket på att få in tjejer på till exempel ljudtekniker- och producentutbildningar. Jag har varit ute en del och föreläst på musikhögskolor och andra musikutbildningar och faktum är att tjejer inte söker de utbildningar vi önskar att de skulle söka. 

– Jag tror att det startar mycket tidigt, redan på dagis, där tjejer används som ”dämpare” för att lugna ner pojkarna som är högljudda och gapiga. Från början får man lära sig att vara följsam. Det borgar inte för en bra start i musikindustrin. Där krävs ju skinn på näsan. Det är lättare att bli en sångerska och en följsam artisttjej än en bestämd och sträng producent. Där ligger det stort ansvar hos föräldrar att inte prägla sina barn ”fel”. Det är en paradox att det är min pappa som har intalat mig redan i mycket ung ålder att jag hade friheten och begåvningen att göra precis det jag ville. Han peppade mig att lära mig spela flera instrument, kunna datorer och studioutrustning samt ha en helt orädd inställning till alltihop. Kort sagt gav han mig en pojkes uppfostran på det musikaliska planet. Jag tycker mammor i större utsträckning borde överföra mer mod i sina döttrar, istället för att lämna över den klassiska duktighetsskruden.

Finns det maktstrukturer som släpper in kvinnor en bit men inte till de mest ”ansvarsfulla” positionerna? 

– Klart att det är så, slår Pernilla Andersson fast. Titta på alla företag, även skivbolag – hur många kvinnor sitter på vd-stolar, hur många kvinnliga A&R:s finns det? Det är naturligtvis så att i en gubbvärld har män lättast att prata med varandra och uppskattar det mer än att ha med en så kallad ”hysterika” att göra. Killar blir nämligen aldrig hysterikor, de blir excentriska, av någon anledning.

– Ett exempel är alla kvinnliga artister som genom åren har kommit fram med en manlig och ofta redan framgångsrik och storsäljande producent. En sådan verkar behövas för att industrin ska få upp ögonen för den kvinnliga artisten. Elin Ruth Sigvardsson hade Winnerbäck som producent på första albumet, och låg på stort skivbolag med kraftig backning. Det var väl bra, men idag, på eget bolag, med egenproducerat material och egna låtar är hon långt mer intressant och musikalisk. Intresset från gubbarna i branschen är däremot inte lika stort, hon är inte lika ”hanterbar” längre. När det är överväldigande män i branschen signeras långt mer manliga artister än kvinnor, och de tenderar att välja män som producenter. Varför? Är det en kombination av att skivbolagen vågar satsa mer på en man? Att kvinnor är rädda för att samarbeta med andra kvinnor? Att män som gör skivor har svårt att förlika sig med en kvinnlig producent? 

– Jag tror att sanningen ligger i allt det. Det är summan av alla frågorna som blir kardemumman. Laleh är ju som vi alla vet en oerhört bra producent, varför har inga manliga artister eller grupper använt sig av henne? Det är gamla klassiska roller som lever kvar, tjejartisten och den manliga producenten. Den manliga A&R:en och promo-tjejerna. De manliga videoregissörerna och de kvinnliga assistenterna.

Hur länge ska vi ha det så? 

– Förändringen är igång. Allt fler tjejer producerar eget, organiserar sig och utvecklas, resonerar Saft Stockholm. Men jag skulle absolut vilja se de stora skivbolagen ringa någon av de kvinnliga producenter som Sverige redan kan skryta med, och ge dem något förtroendefullt uppdrag. Men så länge skivbolagen också drivs av män kan det ta ett tag innan de slutar se detta som en risk istället för en möjlighet. Vi tjejer måste bli bättre på att ta plats, stå på oss, hjälpa varandra och inte ge upp!

– För mig handlar musik bara om att göra bra konst, resonerar Katharina Nuttall. Förra årets årsbästalistor dominerades av kvinnor, som utgör minoriteten. Det tyder väl på bra konst? Vi borde vända på rollerna, och typ se till att att Jenny Wilson producerar Ulf Lundell.

Pernilla Andersson instämmer.

– Kvinnor behöver lära sig att samarbeta bättre sinsemellan, och män att ta ställning emot gubbväldet. Det smyger sig på, men det finns där dagligen. Personligen tycker jag om att bara bryta alla normer om hur man ska vara. Det är bästa sättet att nå förändring. Jag är glad att Svante Thuresson stöttade mig i ung ålder och var helt cool med en kvinnlig producent. Jag har lärt mig jättemycket av det samarbetet. 

– Jari Haapalainen och Björn Yttling är kända för att vara speciella, coola och excentriska, och om det hade funnits samma vågskål för tjejer hade vi haft färre hysterikor och säkert lika många coola, excentriska och speciella tjejproducenter. Men det är klart, då måste barnen få vara som de är redan på dagis. Annars slutar det med en följsam Idol-sökande söttjej som bara vill träffa den där tuffa och trygga producenten som kan ta henne till exempellös framgång.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Chansen att höra gamle The Walkabouts-medlemmen Chris Eckman och Bad Seeds-Hugo Race spela Velvet Underground ihop med ett gäng musiker från Mali frestar.

Just det låter också exakt så spännande som det borde. Men resten av det här mötet mellan väst och syd på Bamako Airport överraskar bara genom att inte alls utnyttja de möjligheter som borde uppstå i mötet mellan två musikaliska världar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden