När jag till slut fick höra John Prine live, som en femtedel av en konstellation till förmån för arbetet mot landminor, hade han just gjort comeback efter sin strupcancer.
Följderna av den gjorde hans röst ännu raspigare, och när han så sjöng sitt mästerverk Sam Stone om krigsveteranen som inte kan anpassa sig till hemmatillvaron (”There’s a hole in daddy’s arm, where all the money goes”), blev den om möjligt ännu mer hjärtekrossande. Den är fullständigt omöjlig att inte älska, och både Laura Cantrell och Evan Dando har tidigare tolkat den. Men den är långtifrån den enda omistliga sången i mästarens katalog, och på den här hyllningen finns inte plats för vare sig den eller andra av John Prines mer väldokumenterade låtar. Istället plockar alla för stunden nämnvärda skäggakter andra mer obskyra hjärtekrossarsånger, alla med den äran och somliga mycket mer än så..
Bon Iver arbetar givetvis vidare på festföremålets ofta avskalade arrangemang, medan Coner Oberst förvandlar Wedding Day in Funeralville till sprallig pop och The Avett Brothers lever ut alla hippiedrömmar i Spanish Pipedream. Lambchop låter bättre än på länge, med en mycket tillbakalutad soulpoptolkning av Six O’Clock News, och även Drive-By Truckers, My Morning Jacket och Justin Townes Earle bidrar med helgjutna insatser.
Det innebär att Broken Hearts & Dirty Windows som de flesta lyckade tributalbum fungerar som ögonöppnare, aptitretare eller påminnelse, beroende på vilken relation till föremålet för hyllningen lyssnaren har. Men den har flera kvaliteter dessutom, eftersom så gott som samtliga medverkande levererar på den absoluta toppen av sina respektive förmågor. Det är det som gör skillnaden och som motiverar ett inköp oberoende av om du redan är ett John Prine-fan eller om du ännu inte fått chansen att bli det.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Men vi hade ju lärt oss att det där med hyllningsskivor var något man kunde ha och mista? Och så hyllas låtskrivaren Shel Silverstein, som inte bara envisades med att begå dödssynden att skriva humoristiska sånger utan dessutom krängde dem till folk som Dr. Hook (som var och en förnekar att de minns, helt begripligt), på ett sätt som är charmerande, bedårande och alldeles strålande? Det borde vara omöjligt.
Men i Shel Silversteins katalog finns låtar som The Ballad of Lucy Jordan (förr framför allt Marianne Faithfull, här Lucinda Williams), A Boy Named Sue (förr Johnny Cash, nu Todd Snider) och The Cover of The Rolling Stone (förr just Dr. Hook, nu halva Pixies).
Framför allt finns där Daddy, What If, som den underskattade countrysångaren Bobby Bare hade en hit ihop med sin då åttaåriga son Bobby Bare Jr 1974. Här gör den numera vuxne Bobby Bare Jr den i ännu mer hjärteknipande duett med sin dotter Isabella, möjligen en aning mer indie än originalet framför allt i hennes insats.
Lägg till det små guldkorn i tolkningar av Shel Silversteins gamla kunder Bobby Bare, Ray Price, Kris Kristofferson och John Prine (som för övrigt lika föredömligt hyllades själv tidigare i somras). Och så Dr. Dog, Andrew Bird och inte en utan två My Morning Jacket-bidrag ovanpå det. Tillsammans blir det hyllningsalbum så bra att det inte borde vara möjligt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
David Simon, mannen bakom TV-serien Treme, anser att Dr John ”har New Orleans hela musikhistoria i huvudet”. Det är förmodligen sant, men det är egentligen fullständigt oviktigt.
Det som gör Dr John till en så mäktig musiker är nämligen inte att det är i sitt huvud utan att han också har New Orleans hela musikhistoria i sina fingrar på tangenterna, i sin allt skrovligare röst och inte minst i botten av sin mage. Det är det som gör att den förr så livsfarliga psykedeliska voodoo-mästaren The Night Tripper visserligen inte är lika skräckinjagande nu, vid 70 års ålder, men minst lika respektingivande.
Det är kanske inte lika skitigt som hans gamla genredefinierande Gris-Gris, och inte lika hemstadsromantiserande som Goin’ Back to New Orleans, men med visst stöd av låtskrivande från lika legendariska Allen Toussaint och salig Bobby Charles och med ett tight litet band är hans creolfunk och ur-rhythm’n’blues fortfarande lika grymt svängig. Dr John fortsätter att ta oss med till delar av New Orleans som Bourbon Street-guiderna bara har hört viskas om i sina hemskaste mardrömmar och sina hemligaste fantasier.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Guy Garvey har sagt att det är mer tillfredsställande att producera I Am Kloot än att spela in ett nytt album med sitt eget band Elbow, och det är inte så konstigt. I Am Kloot är nämligen sedan flera år ett av Manchesters allra bästa band, avsevärt bättre än till exempel just Elbow, även om de aldrig uppmärksammats vederbörligen.
En av orsakerna till den uteblivna framgången är deras sound. Det var en aning för stort för den akustiska våg som svepte över England när trion debuterade för fem album sedan, och är å andra sidan på tok för avskalat med sin loja bas och sina försiktigt jazziga trummor, här kompletterade med försiktiga stråkar, för att passa in i någon typ av poptrend.
En annan orsak är att John Bramwell har ett sätt att framföra sina twistade depressioner med en cynisk svart humor och med en sträv röst som placerar honom intill sådana självförbrännande legender som Peter Perrett. Fortfarande är den lokala puben hans naturliga omgivning i texterna och hans främsta sångterapeut, även om han möjligen låter en aning nyktrare nu än förr.
Här fuskar de med en nyinspelning av Proof, från deras tredje album, och det kan verka uppgivet, eller desperat, eller tragiskt. Men det är fortfarande deras bästa låt, och uppgivenhet, desperation och tragik är tre av de viktigaste beståndsdelarna i I Am Kloots pop, tillsammans med löjligt smidiga popmelodier. Sådant brukar dock inte premieras av massorna, så chansen att I Am Kloot kommer att följa lillebröderna Elbow till de brittiska topplistorna och hedersutnämningarna är fortfarande minimala.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Nick Lowe och Paul Carrack i Everly Brothers-inspirerad duett runt en Merle Haggard-cover hade ensamt varit tillräckligt för att göra inköp självklart. Men Bill Kirchen har fler vänner i kontaktboken, de flesta ända sedan 70-talet, och här ringer han in bland andra Elvis Costello, Dan Hicks och Maria Muldaur dessutom. Att den gamle Commander Cody-gitarristen inte har så mycket till röst själv förtar inte intrycket av tradrock lika insutten, otidsenlig och oemotståndlig som de bästa kvarterspubarna i London.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Norman Blake är trött på recensenternas slentrianreferenser till Teenage Fanclubs musik, och planerar en kupp för att lura lata skribenter. Dessutom bjuder han Nöjesguiden på receptet på en perfekt cocktail.
Teenage Fanclub har för länge sedan nått myndighetsåldern, och övergick från att vara unga, arga och hippa till att vara sofistikerade och högt respekterade gentlemen för mer än tio år sedan. Saker går inte riktigt lika fort som i deras ungdomsår, och skivorna kommer numera vart femte år. Men Glasgows hjältar gör fortfarande gitarrpop med melodier lika klockrena som alltid, och med vokalharmonier om möjligt än mer klockrena, så det finns all anledning att både att jubla och att ta kontakt.
När Norman Blake svarar i telefon är han på väg genom ett solvarmt Aberdeen, och tvingas ta luren från örat ibland för att fråga efter vägen till stadens bästa skivaffär. Vilka skivor han på jakt efter?
– Om man ska tro dem som recenserat Teenage Fanclubs nya album så blir det väl ännu fler exemplar av samma gamla skivor med Big Star, The Byrds och Beach Boys. Som vanligt. Hehe.
Att säga att Norman Blake är irriterad vore att ta i. Han verkar vara på ett strålande humör och pratar glatt och vänligt på med sin inte alltid lättydda skotska dialekt. Men att recensenter envisas med att jämföra Teenage Fanclub med samma band år efter år stör honom en aning.
– I början var det ju befogat att jämföra oss med de banden. Då ville vi låta så, och lyckades ganska bra. Men när journalister fortsätter tjata om det idag är det inte befogat. Vi låter inte som dem längre, och vi lyssnar inte särskilt mycket på de banden längre – känner du någon som envist håller fast vid exakt samma favoritband som för 20 år sedan? Jag tror att det beror på att journalister googlar den sortens material, och eftersom vi hamnat i Byrds/Big Star/Beach Boys-spiralen är det de jämförelserna journalister påstår att vi skulle vara ett destillat av. Det är att lat journalistik, men det är begripligt.
– Vet du, jag är sugen på att starta en kampanj där man i alla offentliga dokument byter de banden mot något helt annat, säg ett gammalt anarkopunkband som Crass. Jag slår vad om att alla journalister omedelbart skulle slå fast att Crass är tydliga referenser i vår musik. Och det kanske vore rätt, jag lyssnade mycket på Crass när jag var mycket ung, så det har säkert färgat av sig någonstans.
För min del är det alltid med samma spänning jag ser fram emot en ny Teenage Fanclub-release. Gör du det också, eller blir man blasé med åren?
– När vi startade bandet var det första målet att gå in i studio och göra en skiva. Andra vill spela runt, kanske göra en turné, men vi ville göra en skiva. Spänningen inför att släppa den skivan går ju aldrig riktigt att återuppleva, men visst är det fortfarande en kittling inför ett skivsläpp. Den här gången har skivan dessutom legat färdig ett tag, medan vi har letat efter ny manager för att befria stackars Raymond (McGinley) från allt administrativt jobb med bandet.
Läser du recensionerna, förutom för att leta efter vilka referenser som nämns?
– Dem jag stöter på läser jag. Men jag ger mig inte ut på jakt efter recensioner, och jag samlar inte pressklipp eller så. Om jag lyssnar och tror för mycket på hyllningar så innebär det att jag måste lyssna lika mycket på sågningar, och tro dem lika mycket. Du vet, ett band som Stereophonics blev förbannade på en recension och skrev en låt om det, Mr Writer. Jag kan inte låta bli att tänka att de kanske borde slappna av en aning. De har sålt fem miljoner ex av sin skiva, då kan de väl tåla att det finns någon som inte gillar den, ok?
Det har gått fem år sedan Teenage Fanclub senast släppte album. Varför har det tagit så lång tid?
– Det är inte som att vi legat i våra solstolar hela tiden, hur skönt det än hade varit. Först gjorde vi en jättelång turné, med tanken att det fanns en massa platser som det var evigheter sedan vi senast besökte, om vi gjort det överhuvudtaget. Sedan har vi haft olika projekt på gång, tillsammans med andra band eller i ett fall med en musikal in progress.
Vissa saker finns kvar från förra albumet Man-Made, viktigast de klockrena refrängerna och de undersköna vokalharmonierna. Men det finns annat som skiljer sig desto mer jämfört med då, bland annat det flitiga användandet av stråkar och keyboards på Shadows.
– Jag uppskattar verkligen att du har uppmärksammat det, för det var exakt vad vi eftersträvade. Det förra albumet spelade vi in tillsammans med John McEntire i Chicago, och det enda vi hade med oss in den gången var våra gitarrer. Då ville vi göra något avskalat, det var själva idén. Den här gången har vi spelat in i England, och då har vi släpat med alla våra instrumentsamlingar, med gamla Casio-keyboards och nya synthar. Vi prövade de flesta instrument vi hade tillgängliga i varje låt, och sedan skalade vi ner till ett arr som vi trivdes med. Dessutom jobbade vi hårdare än någonsin med våra vokalarrangemang.
Det finns till och med en låt på skivan, Dark Clouds, som helt saknar gitarrer. Det måste vara första gången för er.– Den höll jag på att göra demos av med min akustiska gitarr, men när vi skulle spela in den blev det aldrig riktigt bra. Så vi frågade Euros Child från Gorky’s Zygotic Mynci om han inte ville sjunga på den, och när han la på en liten pianostump dessutom föll till slut gitarren bort helt och hållet. Och du har rätt, det är väldigt ovanligt för Teenage Fanclub att inte ha gitarrer. Jag tror att det är första gången.
Och så nämner Teenage Fanclub ännu en gång, efter Status Quo och Neil Young, åter ett bandnamn i en text. Eller kanske två. ”The Rolling Stones wrote a song for me, it’s a minor song in a major key”.
– Hehe, band i texterna, igen! Visst är det kul! Jag tyckte att det var lite Stoneskänsla över When I Still Have Thee när jag skrev den, och det är därifrån textraden kommer. Faktiskt nämns Go-Betweens med i texten också, så det är ännu fler band i våra texter. Vill du höra min bästa Go-Betweens-anekdot, förresten?
Shoot!
– Vi turnerade ihop, bara veckorna innan deras ledare och min vän Grant McLennan dog, och vi trivdes perfekt tillsammans. En kväll i logen frågade han om han kunde få bjuda på sin specialdrink, en ”Go-Betweens cocktail”. Det ville vi förstås, och medan han gick fram till ridern med alla flaskor frågade jag vad en sådan bestod av, trots att jag borde sett svaret komma på en mils avstånd. ”Let’s see, what have we got?”
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Du tror mig inte, men för 100 år sedan räknades blues som ungdomsmusik. I takt med att utövarna åldrades och åtnjöt allt större respekt förändrades musikens status på samma sätt, och blev med tiden en musikgenre som istället förknippades med genuinitet och mognad.
Senare decenniers unga popmusiker däremot har omedelbart vid sin 40-årsdag övergett de smidiga lättrallade refrängerna till förmån för vad de föreställt sig är mognare musik. Ta Tom Petty, till exempel. Sedan han blev man har han lagt bort vad barnsligt var, och istället för briljant luftig Rickenbacker-pop och smart aggressiv trad-new wave spelar han numera pliktskyldigt den sortens genomtrista amerikansk stadiumrock som har en gjutjärnskula blues fastsatt i en kätting runt ena ankeln. Stackarn. Och den där illaluktande idén om att inkorporera en extremt osvängig reggaelåt i den trista bluesrocken begravde vi väl tillsammans med Eric Clapton för 40 år sedan?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Att han har spelat in i Jack Whites brittiska favvo-studio Toerag ger en fingervisning om den här Alabama-sonens preferenser, på samma sätt som en one-off-vinylsjua på samma herres skivbolag Third Man. Men istället för lofi-blues ligger Dan Sartains fokus på smart och sofistikerad (men inte desto mindre lofi) Nuggets-garagerock och rockabilly. Alltihop ekar övertygande, och särskilt hetsigare rockabilly-pärlor som Walk Among the Cobras IV är fyllda av snabbverkande gift.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Man trodde att de-evolutionen nått sin slutfas när Mark Mothersbaughs försörjning bestod i infantila signaturmelodier till Cartoon Network-serier.
Men när Devo återvänder – i autentiska karaktäristiska trappstegspyramidhattar som de bjudit över både The Hives och Teddybears för att få köpa tillbaka från Wigerdahls Värld – fortsätter de i exakt samma DNA-spiral som förr. Och med sin gitarr- och synth-kombination av marschmusik och pop är de minst lika futuristiskt hypermoderna, hit-vänliga och fantastiska än idag.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Eli Paperboy Reeds äppelkindade blåögda retrosoul gör allt för att låtsas vara uråldrig och från Memphis snarare än nyskriven och från Massachusetts.
Ljudmässigt hade den nog kunnat komma undan med det, men utan vare sig glimt i ögat i noveltyförsöken eller bottnar i senare försök till Temptations-groove avslöjar den sig obönhörligen. Snyggt är det, men det är inte svettigt som Dap-Kings och det är inte smart som Jamie Lidell.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden