Foto: Kjell Persson (Annika Norlin), Jon Bergmann (José González & Junip), Eric Kayne (Arcade Fire).

Omedelbar succé och jättehype – i nio fall av tio leder de till att artisten antingen systematiskt bränner både sig själv och sin karriär eller ägnar nästa 20 år att försöka överträffa sin debut utan att någonsin vara i närheten av att lyckas. Men en liten grupp band och artister inte bara överlever den plötsliga hypen utan kommer ut på andra sidan ännu starkare och ännu bättre. Nöjesguiden har pratat överlevnadsstrategier med Arcade Fire, Annika Norlin och José González.

Plötsligt kommer den bara. Succén. Hyllningsrecensioner, försäljningschocker, eriksgataturnéer, grammisar och utmärkelser, jubel, ryggdunkningar, champagne och erbjudanden om deltagande i Allsång på Skansen och lekprogram. Medvinden når stormvarningsnivå, och inget kan gå fel. 

Men plötsligt, mitt i triumfen, är det någon som viskar att det börjar bli dags att göra en ny skiva. Att prestationsångesten efter en plötslig hype har sänkt även de bästa är väldokumenterat. I somras åkte Jakob Hellman runt i småstäder med en nostalgiturné och manifesterade den kramp som kan slå till efter samfälliga hyllningar genom att spela sitt drygt 20 år gamla debutalbum från början till slut. Så mycket mer hade han inte att spela, eftersom det tog slut lika snabbt som det började och han aldrig har fått ihop någon mer skiva än den som på den tiden ledande artister och kritiker röstade fram till Sveriges bästa skiva genom tiderna i Nöjesguiden för tio år sedan.

Och Jakob Hellman är långt ifrån ensam. Exemplen på artister och band som inte har klarat att hantera uppmärksamheten och aldrig mer nått de nivåer som väckte vårt samstämmiga jubel är otaliga. Några implo- eller exploderade efter sina revolutionerande debutalbum, och spelade aldrig in någon mer skiva. Andra förlamades och tog långledigt. The Stone Roses är det tydligaste exemplet, som efter sin omvälvande debut hamnade i både handlingsförlamning, kontraktsbråk och inre stridigheter. Det dröjde fem år innan Second Coming släpptes, och dem av oss som tålmodigt väntat ångrade oss bittert.

Andra kända hypereaktioner, minst lika tragiska för både artist och publik, är total hybris. Guns N’ Roses blev så säkra på att de var Guds utsända att de fick för sig att två parallella dubbelalbum proppade med jamsessioner och covers av trötta rockstandards var bästa sättet att följa upp Appetite for Destruction. Det var det inte, och skivbolaget lovar fortfarande gratisläsk till den första som kan bevisa att de har orkat lyssna sig igenom hela spektaklet i en sittning utan att falla i okontrollerad gråt. Andra artister med samma oförmåga att skilja på tillskyndarnas lovord och verkligheten använder sin nyvunna plattform till att försöka övertyga den stora publiken om skönheten i österrikisk folkmusik framförd på valthorn och mungiga, eller något liknande, och hörs aldrig av igen. 

Det allra mest tragiska sättet att hantera oväntad debutalbumshype, och enligt aktuell medicinsk forskning tyvärr också det vanligaste, är att göra mer av samma sak som man uppskattades så mycket för. Fast sämre.

Som tur är finns det en motsatt kategori artister. De är inte många, men några lyckas inte bara överleva den plötsliga hypen utan kommer ut ännu starkare och ännu bättre på andra sidan. En av dem är Annika Norlin, som släpper sitt andra Säkert!-album i september, tre år och en Hello Saferide-skiva efter att reaktionerna på Säkerts debut vände upp och ned på hennes värld.

– Jag blir lite rädd för hypen, och jag tror att mitt sätt att möta det är att springa åt andra hållet. Det är tudelat egentligen. När folk kommer fram och vill berätta att de gillar min musik är det ganska tydligt om de verkligen menar det. Hypen runt Säkerts första album – i storstäderna, för det var egentligen bara där hypen fanns – innebar att en annan typ av människor började komma fram. Jag ska inte nämna några namn, men personer som har utmärkt sig genom att vara extremt trendkänsliga började komma fram och vilja bjuda på champagne. I allt de sa visade de att de inte alls uppskattade eller hade en aning om vad jag höll på med, bara att jag plötsligt hade blivit mycket uppmärksammad. Folk var inte genuina. Det kanske verkar kul utifrån, men jag tycker bara att det är hemskt. Eller egentligen tyckte jag nog mest bara att det var märkligt. Hursomhelst längtade jag bara efter att det skulle ta slut, och så ville jag bara springa åt andra hållet. Till Hello Saferide. Till Umeå. Till studier.

Inför den första skivan som Säkert! var Annika Norlin genuint osäker på hur den skulle tas emot, och hon var helt oförberedd på de kraftiga positiva reaktionerna. Så när recensioner, försäljningssiffror och mediepropåer började dråsa in var det förvirrande. 

– Jag kände mig som nörden i den där amerikanska highschool-filmen Can’t Buy Me Love, när rugbyspelarna helt plötsligt kommer fram och highfivar honom, fast hans gamla pokerpolare sitter och flinar i bakgrunden och vet vem han egentligen är. I mig sitter det alltid en pokerpolare och flinar. Jag kan verkligen avguda artister som har uppmärksamhet som drivkraft. Lady Gaga till exempel gissar man vaknar om morgnarna och undrar hur hon ska bära sig åt för att få lika mycket bekräftelse idag som igår. ”Jag kanske ska bära en klänning som ser ut som en telefon.” Och ur det föds det ju så mycket fantastisk kreativitet.

Märkte du någon skillnad i din publik?
– Faktiskt inte särskilt mycket. Säkert! är så mycket en mediahype, men Hello Saferide är faktiskt mera framgångsrik, även i Sverige. Och eftersom Säkert! inledde med en folkparksturné, där folk kom och lyssnade i parken i Hälleforsnäs om det var fint väder men stannade hemma om det regnade märktes det inte särskilt.

För José González innebar uppmärksamheten kring hans Veneer och kring användningen av hans The Knife-cover Heartbeats ännu större effekter. Men han hade ett skyddsnät.
– För mig kom största chocken i samband med reaktionerna i Sverige 2003. Allt efter det, internationellt och med reaktionerna på Sonys användning av Heartbeats, var egentligen bara upprepningar, fast i allt större format. Men jag har hela tiden varit omringad av väldigt avslappnade människor, allt från min manager till skivbolaget, och de har hållit på integriteten och styrt undan en massa oseriösa förslag och förfrågningar. De som var nära mig har läst av mig ända från början, så jag har aldrig ens behövt konfronteras med förslagen om lekprogram på tv. 

– Vi har alltid haft någon sorts imaginär mur runt oss, så det är svårt för gratulanter och spekulanter att nå fram, berättar Tim Kingsbury. Det är klart att det är många fler som kommer fram för att säga att de tycker om vår musik, men redan tidigt bestämde vi att inte läsa vad folk skriver om oss. 

Tim Kingsbury spelar i Arcade Fire, ett annat band vars upphaussning fick nästan löjliga proportioner. Mullret kring debutalbumet Funeral startade redan när den var en liten indierelease 2004, och när den sedan plockades upp av storbolag för världsrelease året därpå var succén ett faktum, och gubbar som David Byrne och David Bowie prejade varandra med rullatorerna för chansen att synas i deras sällskap. Men Tim Kingsburys tveksamheter kring baksidan av hypen är mera jordnära.

–På ett sätt är vi fortfarande väldigt indie. Vi ligger kvar på lilla skivbolaget Merge i USA, vi har ingen A&R, vi är rätt mycket fria att göra vad vi vill. Men det är klart, med 80 måttligt intresserade människor i publiken fanns det ju ett utrymme att leka och improvisera som inte finns kvar. Det kan jag sakna, för det är en så överväldigande känsla att komma att tänka på något och att omedelbart pröva det, där och då. Det är en av orsakerna till att vi bestämde oss för att göra det nya albumet The Suburbs live direkt i studion.

Trots sitt skyddsnät drabbades även José González av uppståndelsen som omgärdade honom.
– Mest var det kul med uppmärksamheten, men det fanns förstås jobbiga stunder. Jag minns att jag tyckte det var jobbigt när jag gick in en klädaffär och folk började titta och viska. Det är inte kul att känna sig uttittad. Men å andra sidan har jag ju inte figurerat i media som till exempel Jens Lekman och Håkan Hellström, och det gör att det fortfarande inte är särskilt många som känner igen mig. Det värsta som har hänt är väl som i Polen där de hade hyrt in vakter som fick eskortera mig av scenen, men det är verkligen ett undantag.

Och med skyhöjelsen kommer utmärkelserna. Grammys, grammis, årsbästapriser, tv-galor och vinnarintervjuer.
– Då tänkte jag att det var början till slutet, berättar Annika Norlin. Jag är ju så fånig själv att när något blir för uppmärksammat drar jag öronen åt mig. Löjligt, men så är det. Så när grammisarna började komma tänkte jag att nu hade jag blivit en sådan som folk inte får ha för sig själva längre, utan måste dela med alla. Då kommer min publik att ge upp, tänkte jag. 

Men sådana som Håkan Hellström och, skulle det visa sig, Arcade Fire, José González och Annika Norlin har förmågan att behålla både sina tidigaste upptäckarglada fans och sina tillströmmande bredare publiklager.
– Det vore ju jättekul om det är så med mig också, konstaterar Annika Norlin tveksamt. Men redan när jag fick chansen att göra den allra första Hello Saferide-skivan drabbades jag av en känsla som sa att nu går det för bra, nu tar det slut snart. 

Och hypen dog ut efter ett par månader. Precis som Annika Norlin hade förutspått.
– De gör ju det. Men publiken blev kvar. Det var bara det där massiva mediala, de där guldkorten och de där drinkarna som folk ville att jag skulle ha, som försvann.

Hade du en strategi för att hantera hypen, eller löste du det ad hoc?
–Jag hade ingen strategi, utan lyssnade som vanligt på min magkänsla. Den tar mig visserligen till en del skumma ställen, men jag kommer helskinnad ut på andra sidan. Jag tycker att det är lite läskigt med människor i grupp, när många drar i en och samma riktning, och då brukar jag göra tvärtom. Alla sjöng på engelska, då prövade jag med svenska i Säkert! Bara något år senare var det jättevanligt att folk sjöng på svenska, då tog jag till det engelska språket i Hello Saferide igen.

Kan man alltså säga att både Hello Saferide, Ume-flytten och de påbörjade psykologistudierna funkade som säkerhetsventil för dig?
– Hmm. Kanske det. Jag är rastlös som människa och gör det som känns rätt just då. Man kommer närmare på svenska, men medan Säkert! pågick som mest började jag längta efter det engelska språket, jag tycker att jag har en förmåga att sjunga bättre på engelska. Studierna har jag bara hunnit ett halvår av de fem år som krävs, men det är fantastiskt på flera sätt. Dels gör det att musiken blir min hobby, och då försvinner skälen att lyssna på människor som vill ge råd eller instruktioner hit eller dit. Jag gör ju bara musik för nöjes skull och behöver inte fundera över karriäröverväganden. 

– Men viktigare är att studierna gör att jag hittar sätt att skriva låtar igen. Mitt under hypen märkte jag att jag började skriva låtar om hur allt runt omkring mig förändrades i samband med den, och det var värdelöst. Det kan ju ingen hitta något att känna igen sig i. Det allra viktigaste är att det ger mig verktyg att våga mycket mer, och det är ovärderligt.

José González har haft en motsvarande säkerhetsventil i sitt band Junip, som släppte sin debutsingel år 2000, en EP fem år senare och sitt debutalbum i dagarna.
– Junip, mitt band, har varit i mitt huvud hela tiden, och det har hjälpt till så att jag har sluppit tänka, som jag tror att många andra gör, att jag måste stressa fram uppföljare. 2005 var det verkligen ett jättebra sätt att ta en paus från all uppmärksamhet och gå in i studion för att spela in Junips EP. 

Vare sig José González eller Arcade Fire har låtit uppståndelsen stiga dem åt huvudet.
– Jag är noga med att hålla isär vad som är jag och vad som är artisten José González. Men det är klart att man påverkas som person av den sortens hype. Jag var blyg innan, och det är jag fortfarande, men jag har lärt mig att vara mera öppen. Det är nog lätt att fastna i den rollen som andra vill ge en, som artist och stjärna, och då tror jag att det är tur att jag är från Göteborg som är så litet. Här finns inte direkt något jetsetliv som man skulle kunna riskera att dras med i, med fester och så. 

– Jag får ju ägna mig åt det jag vill, resonerar Tim Kingsbury. Jag har fått se mycket mer än många av mina gamla kamrater, men jag är nog ganska mycket samma person som innan framgångarna. Det är vad jag vill tro, i alla fall. Många uppnår ju popularitet när de är 18–19, och det föreställer jag mig måste vara svårt att hantera. Men när Arcade Fire slog igenom hade jag hunnit fylla 25, och då är man inte lika formbar längre, tror jag. Jag har skaffat hus, jag har en stabilitet i tillvaron som följd av Arcade Fires framgångar, men det är rätt konstigt. Jag kan grubbla på om jag verkligen är värd det.

————–

Tio hyper som gjorde mera av samma, fast sämre

Wu-Tang Clan
Oasis
Gnarls Barkley
Strokes
The Magic Numbers
Gorillaz
Bloc Party
Rage Against The Machine
CSS
Moto Boy

Tio som systematiskt sköt sin hype i sank

Jakob Hellman – ingen uppföljare
Terence Trent D’Arby – wacko, Neither Fish Nor Flesh
Guns N’Roses – Use Your Illusion I och II
MGMT – Congratulations
The Killers – odlade skägg och släppte Sam’s Town
Vashti Bunyan – dröjde 35 år med uppföljaren sitt första album
Avalanches – i snart 10 år har de samlat ljudfragment till sitt andra album
Kurt Cobain – eller kanske snarare i huvudet
Lauryn Hill – efter The Miseducation of Lauryn Hill satsade hon på bibelstudier istället.
Sex Pistols – Ingen uppföljare. Istället spräckte de bandet, mördade en flickvän och tog en dödlig överdos.

Tio goda hype-hanterare

Håkan Hellström
Vampire Weekend
The Smiths
Outkast
José Gonzalez
Markus Krunegård
Dungen
Frida Hyvönen
M.I.A.
Antony & The Johnsons

Tio hypade vi undrar hur det ska gå för

Glasvegas
Fleet Foxes
The Last Shadow Puppets
Bon Iver
Local Natives
Jonatan Johansson
Those Dancing Days
Girls
Juvelen
The Ting Tings

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Fler intellektualiserade halv- och helakustiska indieversioner av gamla metalhits? Jepp, det stinker precis så mycket som man kan föreställa sig.

När Hellsongs i vad de inbillar sig är loungemiljö vill diskutera ”samhällsfrågor” via bekymmersfria Slayertolkningar och ”missanpassade barn” genom Skid Row, får till och med Black-Ingvars minne ett oväntat rosaskimmer. Deras käcka direkt-från-kommunala-musikskolan-till-tokroliga-Chalmers-overaller-versioner av Guns’N’Roses och AC/DC ovanpå det kan få en övertygad pacifist som undertecknad att överväga sina principer.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I helgen spelar Manchesterduon Hurts på Popaganda. Nöjesguiden har ägnat sommaren åt att följa dem i spåren för att kartlägga den brittiska topplistans mest hitvänliga debutanter.

På Loveboxx-festivalen i centrala London i juli har Hurts bokats in på lördagen, som har kommit att bli Londons spontana Pride-dag. De spelar tidigt på dagen på en scen som senare övertas av Peaches med ett iögonfallande och till delar helnaket hbt-entourage och därefter av Grace Jones. Men frågan är om inte Hurts väcker större engagemang hos publiken, som glatt sjunger med i alla sånger vare sig de ligger på singellistan redan eller inte ens läckt på internet.

Orsaken till gensvaret ligger dels i musiken, som inte backar för att inkorporera disco eller till och med en gästinsats av Kylie Minogue i den vemodiga och hittiga synthpopen. Men det ligger också i Hurts uppenbarelse, med de stiliga charmörerna Theo Hutchcraft på sång och Adam Anderson på keyboards som centralpunkt. Theo uppträder konsekvent i oklanderlig svart kostym, även en het julieftermiddag som den här, medan Adam är ledigare – men lika utstuderat så – i vit skjorta. Bakom sig på scenen har de förstärkning av en operaskolad refrängsångare som inte rör ens ett finger, bokstavligen, under hela konserten. Givetvis är det omöjligt att inte charmas av Manchester-duon, oberoende av sexuella preferenser.

När de någon månad tidigare gjorde en liten spelning i Stockholm, komplett med en dramatisk ljusshow som förstås inte kommer till sin rätt i festivalens strålande solsken, var queerattraktionen inte alls lika uppenbar. Istället var det musikens genetiska band till det tidiga 1980-talet som var mest påfallande, med sina uppenbara anfäder i kretsarna Depeche Mode, Pet Shop Boys och Scritti Politti. Dramatisk pop, med andra ord, framförd på synthar. Så är det rättvist att vi tjatar om 1983 så fort vi hör Hurts? 

–Jag vet inte, tvekar Adam. Vad kom ut 1983? Purple Rain, det var ’84 va? Nja, eftersom Black Celebration kom 1986 skulle nog det årtalet kännas mer rättvist. 

–Jag tycker att det är ok, eftersom vår musik bottnar i den tidens musik, nickar Theo. Men samtidigt får man inte glömma att till skillnad från de banden så har vi ytterligare nästan tre decennier av musikutveckling att påverkas av. Samtidigt är vår musik nog mest popmelodier som hade kunnat uppstå närsomhelst, klädda i en synthkostym som påminner mycket om 1983, särskilt i Wonderful Life. Men det är ju så musikutvecklingen går till. Prince var uppenbart inspirerad av James Brown i början, men det var vad han använde intrycken till att skapa som gjorde honom viktig. 

Det dramatiska utspelet på scenen och sångernas vemod speglas inte i de båda muntra engelsmännens sätt när vi träffas. Tvärtom.

–Jamen det väl inga människor som är alltigenom mörka, frågarTheo retoriskt. Utom kanske Ian Curtis då. Jag tror till och med att Radiohead skrattar ibland. 

På scenen föll du ur din svårmodiga och disciplinerade roll vid något tillfälle, som när du blev så engagerad att du inte kunde låta bli att sjunga med operasångaren i Stays omkväde, långt från mikrofonen. 

–Hm. Du har rätt. Intressant, det tänkte jag inte på. Men det är okej tycker jag, det är bra om folk fattar att vi inte är de karaktärer vi visar upp på bilder. Vi är ju såna här killar. 

När BBC utnämnde Hurts till ett av de fem viktigaste nya banden inför 2010 hade de aldrig uppträtt live, och trots ett intensivt spelande i Europa under det senaste halvåret är Hurts fortfarande noviser på livescenen.

–Vi arbetade länge med albumet först, förklarar Theo, och så la vi mycket tid på att organisera det visuella. Allt från vilka kläder vi bär, hur våra pressfoton och videos skulle se ut, till hur våra shower skulle vara utformade. 

Shower? Inte gig?

–Gig kan vem som helst göra, men ingen är särskilt nyfiken på att gå på dem, menar Adam. Shower däremot, det är upplevelser. Vi ville göra något som har ett mervärde i relation till vår skiva. 

Även om deras lilla Stockholmsspelning för utvalda i juni ägde rum på en två decimeter hög scen i Nalens minsta rum så var det inget som märktes i ambition. Ljudvolymen var så hög som storslagen musik kräver, ljusshowen var extravagant, Theos återhållna men likväl storslagna gestikulerande och idoga tåhävande var som gjort för större format. Och som extra effekt hade Hurts med sig en inhyrd operasångare i frack, som inte rörde sig en millimeter under hela konserten, men som förstärker det bombastiska i omkväden. 

–Tanken är att bygga en show som kan funka lika bra i små lokaler som på stadiums, myser Theo. Eftersom låtarna är stora. En av fördelarna med att bara vara två personer är att det är mycket lättare att planera och genomföra det man vill göra. 

–Operasångaren hittade vi i en musikal, och tyckte att han skulle vara perfekt bland annat för sitt utseende, menar Theo. Men det var ganska osäkert, vi funderade på om det skulle vara möjligt att ha med honom, eftersom allt var nytt för honom. Han var van att stå i centrum och ha all uppmärksamhet, och här skulle han stå helt stilla längst bak. Han hade aldrig sjungit i en mikrofon. Men jag tycker att det blev skitbra. 

Berätta om ditt scenutspel, Theo. Hur mycket av gesterna är inrepeterade?

–Det är genomtänkt att jag ska ha ett stort utspel, men sedan förlorar jag mig själv i det, så själva rörelserna blir spontana. 

Vad innebär det att ni inte är nybörjare, utan har harvat på i andra band under flera år? Är ni bättre förberedda på framgång än andra band?

–Hurts är helt annorlunda än till exempel Daggers som vi var en del av förut, funderar Theo. Dels var vi yngre, dels hade vi ett mycket gladare uttryck förr. Jag tror definitivt att det finns saker i den bakgrunden som vi har nytta av idag. Framför allt har vi lärt oss vad man inte ska göra. 

Till exempel?

–Att inte göra en massa ogenomtänkta spelningar inför folk som egentligen inte var intresserad. Att inte försöka anpassa sig i olika riktningar för att tillfredsställa andra. 

De första spelningarna delades lika mellan England och Tyskland. Sådant förstärker intrycket av att söka något annat än det engelska, på samma sätt som så många band 1983 sökte ett kulturellt och intellektuellt uttryck som lånade från tyskt 30- och 40-tal, och franskt och möjligen också italienskt 50- och 60-tal. ”Paneuropeiskt”, kallades det i England då, i skarp opposition mot den egna självbilden av det fish’n’chips’n’pints-svullna backwardsbrittiska.

–Vad var termen, sa du, undrar Adam. ”Paneuropeiskt”? Det är ett bra ord. Jag gillar det. Det är vi.

–Faktum är att många som sett oss i England trott att vi kommit ifrån någon annanstans i Europa. Det är ganska skönt. England tror sig vara bättre än andra länder, men det är vi inte. I Hurts är vi rätt fascinerande att försöka uttrycka sig så att det blir begripligt och angeläget också för folk som inte har engelska som sitt förstaspråk, i Tyskland eller i Sverige. Tyskland var det första land som uppmärksammade oss, före England, och eftersom vi spelade in halva skivan här i Sverige har vi en speciell relation hit också. 

Berätta om skivinspelningen i Göteborg.

–Vi hade skrivit en massa hoppfulla sånger, men vi behövde hitta ett sätt att göra dem mörkare, berättar Theo. Jonas Quant hade vi mött för länge sedan men hållit distans till. Nu frågade skivbolaget vem vi ville ha som producent, vem som helst, och då valde vi Jonas. Inspelningslokalen var en gammal nedlagd radiostation, och det verkade bra vid första påseende. Men när vi skulle spela in hade det blivit 20 grader kallt, och vi var tre personer i en lokal med 30 smårum och långa korridorer. Man kan nästan höra The Shining-känslan i musiken, tycker jag, den där. 

På bandets videologg från den tiden ser man dem vandra omkring på lokala kyrkogårdar i den sortens extremt vinterväder. Det måste väl ha funnits något roligare att använda fritiden till?

–Ja, fyfan, det borde ha funnits, skrattar Adam. Den promenaden kommer jag ihåg, snacka om att känna sig på väg in i Jack Nicholson-vansinnet.

–50 procent av skivan är Sverige – och resten är den vackra staden Manchester – och att nu komma hit och spela på sommaren känns som att börja förstå vad en stor del av musikens stämningar bottnar i. 

Så genom att ta era intryck av Europa ut i Europa blir ni ännu mer paneuropeiska. Lite som när bandet Japan någon gång runt …ehrm… 1983 till slut fick uppleva det Asien som de hade byggt myter om så långe?

–Precis så, nickar Theo entusiastiskt. Japan är för övrigt ett av våra absoluta favoritband.–Och det innebär förstås att vi följer bandet Japan i spåren, så att du kommer att hitta mig ihopkurad i en grotta med min mandolin, min fyrkanaliga bandspelare och mina experimentella idéer om ett par år, fyller Adam i.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Egentligen är det här Isobel Campbells eget projekt – hon har skrivit låtarna och producerat – men skönheten-och-odjuret-konceptet har ju funkat utmärkt på två skivor innan. Så Screaming Trees/QOTSA-besten Mark Lanegan bjuds in att sjunga duetter på två tredjedelar, och kontrasten mellan honom och den forna Belle & Sebastian-sångerskan är lika övertygande igen, trots att musiken vågar sig långt utanför deras invanda oblyga Gainsbourg/Birkin-parafraser.

Våghalsigt kastar de sig här mellan stenhård fuzz-garagerock och fluffig parafras på tidig 60-talssoul med stråkbomull och It’s A Man’s World-piano. Men väljer man att göra en Townes Van Zandt-cover, som Isobel Campbell gör tillsammans med Willie Mason i No Place to Fall, måste man förstås räkna med att resten av låtmaterialet bleknar i jämförelse.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med nya kamraten Bruce Springsteen vid sin sida, liksom gamla bekanta som Ian Hunter och Bowies producent Tony Visconti, borde världen ligga öppen för Alejandro Escovedo.

Det har den dock gjort förut. Till exempel när han var med och lanserade den cowpunk-genren med Rank and File, när han spelade med Whiskeytown vid det bandets peak och när han utsågs till 90-talets artist av altcountrytidningen No Depression. Men det har aldrig lossnat, och i början av 2000-talet drabbades han istället av Hepatit C och var nära att stryka med eftersom han saknade sjukförsäkring.

Frisk och kry igen har han nu åter manegen krattad, och Bruce Springsteen rusar alltså till för att med en duett få sina fans att upptäcka Alejandro Escovedo. Men det skiter sig igen. Alejandro Escovedo med all sin kompetens och all sin rutin har nämligen haft för bråttom och inte samlat på sig en tillräckligt gedigen samling bra låtar. Någon rocklåt håller och någon ballad är riktigt bra, men som helhet är det för glest mellan de minnesvärda melodierna. Utan sådana hjälper det inte hur väl man behärskar rock’n’roll-hantverket.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Kanske är lågkonjunkturen på väg att ta slut? Med Best Coast återuppstår nämligen konjunkturcykelns uppåtmarkör ”slackern.” Bethany Cosentino heter hon den här gången, och tillsammans med sin f.d. barnvakt bedriver hon LA-dagriveri med en sorglöshet vi inte sett röken av sedan den unge Becks dagar. I Best Coasts infantila tuggummi-indie uppehåller hon sig enbart vid livets centrala ämnen – romantik, lättja, TV, katten och olagliga rökverk. Charmigt en kort stund, javisst, men snart vill man be dem klippa sig och skaffa jobb.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den som tycker att rubriken här ovan är flummig, eller kanske pretto, eller i värsta fall båda delarna, gör klokt i att strunta i både The Corals nya album Butterfly House och i den här intervjun. För psykedelisk ekoflummighet och dito pretto är bara förnamnen när James Skelly och hans The Coral kommer igång. Och några rockstjärnedivalater under inspelningarna vill han absolut inte kännas vid. 

– Vadå, att vi skulle ha spelat in gitarrsolon liggande i jacuzzin? Nejnejnejnej, hur har du fått sådan information? Vi var disciplinerade och jobbade från 11 på förmiddagen till 12 på natten, dag ut och dag in. Det var allt annat än avslappnat. Jacuzzin utomhus använde vi någon gång för avslappning, men inte för inspelning. Det kanske vi borde provat, nu när du säger det. 

  Men ni hyrde en studio långt ute på landet, eller hur? För att komma bort från storstaden, eller?

– Vi bor inte i storstaden i vanliga fall, vi bor vid havet. Men omgivningarna i södra Wales är vackra, och det var skönt att komma dit för att suga upp naturens stämningar och låta dem påverka musiken. 

Det har gått tre år sedan senast. Varför den långa pausen?

– Det var en turbulent tid där i början. Bill Ryder-Jones försvann ur bandet, och därmed slutade det vara trögt och släpigt. 

Men det måste också ha varit smärtsamt. Ni hade ju hängt ihop sedan high school. 

– När vi väl separerade var det inte så smärtsamt längre, vi hade redan landat där. Det var nog snarare så att vi alla andades ut när det till slut blev klart. Det var det bästa för honom och det var det bästa för The Coral. För att det ska bli bra krävs det att alla är engagerade, och så var det inte under våra sista år tillsammans. 

Var det den meritförteckning John Leckie kunde presentera som gjorde att ni valde honom att producera albumet?

– Delvis. Jag menar, han har jobbat med alla från Lennon till Pink Floyd, med Stone Roses och med Radiohead. Och My Morning Jacket producerade han på ett fantastiskt sätt nyligen, det var den inspelningen som fällde avgörandet. Efter att vi prövat tre låtar tillsammans beslutade vi att han skulle göra hela skivan. Jag gillar hans sätt att arbeta. Han är inte den som lägger sig i särskilt mycket, mera den sortens producent som är en fantastisk fotograf, som tar en välbalanserad och skarp bild av musiken vi i bandet gör. Men när han hade synpunkter var de alltid omtumlande. Och kloka. 

Hur menar du?

– ”Skippa refrängen”. Vi hade kämpat länge med en låt när han plötsligt tyckte att vi skulle skippa refrängen. ”Va? Men det är ju låtens kärna”, invände jag, men när vi prövade så visade det sig ju att det var just vad låten behövde. 

Så det fanns inget förutbestämt mål med skivan?

– Inte så genomtänkt. Tanken var att det skulle bli ett popalbum, men att det inte skulle vara så straight presenterat som förra gången. 

Och så får ni samma gamla Echo & The Bunnymen- och Byrds-referenser kastade i ansiktet ändå. Finns det andra influenser som är specifika inför skivorna, något ni låtit er påverkats extra av inför inspelningen av Butterfly House?

– Inte i vanliga fall, men den här gången har vi faktiskt det. Jag var väldigt inspirerad av Alan Moore, serieskaparen. Särskilt hans gamla Swamp Thing, och all den natursymbolik som finns där påverkade mig mycket. Naturen som metafor, sådana saker. Fattar du? Du vet, det gröna, det är ju alltså färgen på skogen, på naturen, på det ursprungliga. Grönt är ekologins och fotosyntesens färg. Men samtidigt är grönt en metafor för pengar, och som förlängning av det en metafor för girighet. Det är ju naturens absoluta motsats.

Och er nya skiva är förstås er bästa någonsin? Hör det inte till att man måste tycka, varenda gång?

– Hehe, så är det nog. Och det är nog så att jag faktiskt har tyckt det just då, när varje ny skiva varit på väg ut. Men någonsin har jag hela tiden tyckt att vårt första album ändå har något som vi inte kommit nära efter det. Precis som för de flesta bra band, för övrigt. Men den här gången har vi åstadkommit något som faktiskt till och med kan vara bättre än vår debut. 

Alla era album har tagit sig in på bland de högst placerade på topplistan. Vad har du för förväntningar på mottagandet den här gången?

– Jag vet faktiskt inte. Topp 10? Kanske. Men jag vet inte. Publiken är hjärntvättad, så det är svårt att veta. Radion spelar inte vår nya singel, 1000 Miles. De säger att den är för komplicerad, för konstig. Och när radion bara spelar fabriksproducerad pop, med hänvisning till att det är vad lyssnarna vill ha, så fostras lyssnarna till att vilja ha just fabriksproducerad pop. Hjärntvätt är ordet. Då är det tur att internet finns, så att den som vill kan lyssna på annat. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Tanken var att The Magic Numbers skulle göra en av sina första spelningar i samband med sitt tredje album på Långholmen i Stockholm, som ett av banden i den stora The Ark-konserten. Men så slog festivaldöd och turnévirus till, och vikande biljettförsäljning innebar att Sverigebesöket sköts en månad på framtiden. Tråkigt både för oss och för The Magic Numbers, som är stora Sverigevänner.

– Oh ja, nickar Romeo Stodard intensivt. Jag ska flytta hit en vacker dag. Sverige var första stället vi spelade utanför England. Det var faktiskt också sista stället vi spelade innan vi tog mer än års paus, på Cirkus, och det första – på en festival i Stockholm – när vi sedan återvände till varandra. 

När The Magic Numbers nästa vecka släpper sitt tredje album The Runaway har det gått tre år sedan sist, och den där hypen som omgav dem i samband med debuten 2005 har sedan länge blåst över. Men The Magic Numbers vet ändå var de har sin publik.

– Jag tror det, i alla fall. Vi har alltid haft en nära relation till vår publik, konstaterar Romeo, och Angela Gannon håller med.

– De som förstod oss på våra tidigare skivor kommer att förstå det nya också. På ett sätt kommer de nog oss lite närmare på nya skivan. Ändå finns det stora skillnader mellan The Runaway och bandets tidigare skivor.

– De första albumen bestod av låtar som vi hade spelat live under lång tid innan vi spelade in dem. Det innebar att låtarna redan var färdigformade, förklarar Angela. Vi gav oss själva en restriktion – kanske omedvetet – att hålla oss till det som vi hade utvecklat till att bli vårt specifika sound.

Romeo Stodard instämmer.

– Jag hade fantasier om blås och stråkar förr också, men det blev annorlunda i processen. Även om jag la på ens bara en pianoslinga så tyckte jag att det lät fel. Det lät inte som jag var van att höra låtarna. Nu siktade vi på att det skulle vara annorlunda, med fler lager ljudmässigt. Vi ville inte göra ännu en skiva med ljudet av ett band i ett rum. 

– Vi hade vi en helt annan approach nu, fortsätter Angela. Vi tillät oss att ha nya idéer, att experimentera. Vi struntade helt i hur saker skulle framföras live och koncentrerade oss helt på att få varje detalj på albumet att bli exakt som vi tänkte oss. Vi öste på hur mycket som helst, både med gitarrpålägg och annat, haha. 

Att ni har en egen studio måste ha varit betydelsefullt?

– Otroligt betydelsefullt, ler Romeo. Jag hittade tid att bygga den efter andra skivan, och hade redan börjat köpa på mig grejor. 

Skivan är inspelad i bandets egen studio och producerad tillsammans med den isländska in-demand-producenten Valgeir Sigurðsson. Till skillnad från hans vanliga klienter (Bonnie Prince Billy, Björk och CocoRosie, för att nämna några) valde The Magic Numbers att inte spela in i hans studio på Island. Men det var nära, skrattar Romeo.

– Det var ganska lustigt egentligen, för några år sedan var jag ute och festade i Reykjavik, och så träffade jag en trevlig kille som jag satt och drack tillsammans med hela natten. Han höll på att tjata på att vi borde spela in med hans brorsa. Nu när vi satte igång arbetet med Valgeir visade det sig förstås att det var hans brorsa jag hade festat med. 

 Robert Kirby har bidragit med stråkarrangemang igen, på The Start With No Ending och The Pulse. Det blev det sista han gjorde innan han gick bort i höstas. 

– Han var en fantastisk man, och vi känner oss hedrade att ha fått arbeta med honom både live och nu på två album, berättar Angela Gannon. Han hade ett fascinerande sätt att arbeta, där han aldrig visade oss sina arr, eller beskrev dem i musikaliska termer. Istället talade han enbart om stämningar, och sedan fick vi höra de färdiga arrangemangen när det var dags att framföra dem. 

 – Vi mixade tillsammans precis innan han dog, och jag känner sorg över att inte få chansen att spela de låtarna live tillsammans med honom. Han hade jobbat med de allra största, med Nick Drake i spetsen, men han tog sig an varje låt som om det var hans mästarprov. 

 Annars är inte sorg eller vemod känslor som brukar förknippas med The Magic Numbers. Snarare bandet ett rykte som uppåtband, utmärkta som stämningshöjare på till exempel festivaler. 

– Det är inte ett orättvist rykte, ler Romeo nöjt. Men det är en sida av oss, som tidigare hördes i musiken även i de fall där texterna inte var så mycket uppåt. 

– Nu är det mer hand i hand, menar Angela. Det glada finns kvar, men det finns också moll både i texter och i musik. 

 – Det roligaste är att kunna kasta sig fram och tillbaka mellan olika känsloyttringar, fortsätter Romeo. Vi pratade faktiskt just om den saken bara häromdagen, och som jag sa till Angela så har jag just den relationen till The Cure till exempel. De är ju inte så värst uppåt. Men deras singlar är väldigt ofta muntra små popsånger, och det är de kasten, hit och dit, som är så spännande. Jag hoppas att The Magic Numbers är på väg i en sådan riktning. Utan att jämföra The Cure med oss i övrigt, förstås. 

 Romeo och Angelas respektive syskon Michele Stodart och Sean Gannon utgör andra halvan av The Magic Numbers. Kan syskonskapen i bandet innebära att det aldrig finns någon väg ut, och att bandet måste existera för evigt? Eller är det å andra sidan förutbestämt att man landar i den sortens konflikter som Oasis-bröderna Gallagher och Kinks-bröderna Dave Davies?

– Det är klart att det blir intensivt, slår Romeo fast. Ibland kan det bli riktigt spänt, så att någon stormar ut och skriker ”Fuck you, jag slutar”. Men det fina är att man vet att man alltid finns där för varandra, till slut. Jag kan inte ens föreställa mig att inte ha Michelle intill mig. När vi hade arbetat lite för intensivt under en lång period började jag nästan betrakta henne inte som min syster utan bara som en bandmedlem, och det är inte bra. 

 Angela är inne på samma spår.

– Familjen är det viktigaste. Det är viktigare än bandet. Skulle familjerelationen spricka finns det inget kvar. Det är nog den enda orsaken jag kan komma på att bandet någonsin skulle kunna läggas ner, för att rädda familjerelationen. 

The Magic Numbers tredje album The Runaway släpps under veckan, och vilda hästar skulle inte kunna stoppa dem från att spela på Popaganda om en månad. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Gary Lightbody tar med sig halva Snow Patrol och slår sig ihop med halva R.E.M. för att spela countrypop är det lätt att uppskatta musiken, men betydligt svårare att fatta vad han är på jakt efter. Nöjesguiden tog tjuren vid hornen och ringde upp Gary Lightbody för att fråga om Tired Pony ska betraktas som ännu ett egostärkande soloprojekt eller som ett band (och isåfall kanske som en supergrupp)?

– Det är definitivt ett band. Det är inte på minsta sätt ett soloprojekt där jag skulle vara den som dikterar hur det ska vara. Alla i Tired Pony har samma chans till inflytande. Alltså, första dagen vi sågs spelade vi in tre låtar, som alla finns med på skivan. Det tyder väl på samarbete och inte envåldshärskande?

Hm. Inte nödvändigtvis. På många sätt känns det ändå som ett Gary Lightbody-projekt, snarare än säg ett Jacknife Lee- eller Peter Buck-projekt.

– Jag skrev ju låtarna, det är sant. Åtminstone de flesta. Det är jag som gör intervjuer, och det är jag som bestämmer hur skivomslag ser ut. Så visst, jag är centralfiguren. Men alla har haft samma inflytande, ändå. Och Iain Archer skrev I Am A Landslide, som kanske är skivans bästa låt och som Iain också sjunger. Under inspelningarna hände det att någon av oss tog en låt i en helt annan riktning än vad som var tänkt, och vi var överens om att vi skulle ha friheten att pröva så. Pieces till exempel, var alldeles för mörk och Interpolig, och där prövade vi alternativ helt fritt för att vara den ursprungliga idén trogen. 

 Tired Pony består av en drös människor som funnits runt Gary Lightbody och Snow Patrol under åren. Iain Archer var med i det bandet i början, och han har också spelat med Gary Lightbody i dennes förra supergrupp The Reindeer Section utöver sin pågående solokarriär. Även Richard Colburn var med i en tidig upplaga av Snow Patrol innan han hamnade på trumpallen i Belle & Sebastian.

– Richard är en fantastisk kille, som skulle varit överst på min önskelista även om vi inte hade en historia tillsammans. 

 Troy Stewart jobbar som gitarrtekniker och turnémusiker åt Snow Patrol, och skulle funnits med bakom Tired Pony i den första funktionen.

– Men han satte sig bakom pianot och överraskade skiten ur mig. Jag visste inte ens att han kunde spela piano. Han blev med som medlem i bandet istället. Och lite som gitarrtekniker dessutom.  

Jacknife Lee är Snow Patrols hovproducent, och eftersom han har samma roll också gentemot andra band var det genom honom som Tired Ponys sista två medlemmar tillkom.

– Jack föreslog två fantastiska amerikaner, som han tyckte var både duktiga och jordnära. Så jag mailade dem. Det dröjde en dag och sedan fick jag svar. ”Okej, vi kommer.” 

Den ena fantastiska amerikanen var Peter Buck från R.E.M., och med honom följde också Scott McCaughey, som spelar med Buck i The Minus 5 och som har varit R.E.M.s turnégitarrist i många år. 

– Peter Buck är en av mina stora hjältar. Eller kanske är antihjälte en bättre beskrivning. Hans sätt att spela krossar alla dickheads till leadgitarrister. Det var rätt fantastiskt hur han och Scott litade på mig. Första gången vi satte oss i en studio som Tired Pony var faktiskt första gången vi sågs överhuvudtaget, men redan första dagen kändes det som om vi hade varit ett band länge. 

Men hur gör man om man spelar med sin hjälte och blir missnöjd? Om du hade tyckt att något av hans riff inte höll måttet?

– Oj. Jag vet inte. Peter Buck spelade inga dåliga riff, som tur var. Jag tror faktiskt inte att han har spelat ett enda dåligt riff i hela sitt liv. 

Om vi då konstaterar att Tired Pony inte är en sologrej utan ett band. Skulle du då beskriva det som ett sidoprojekt eller som en supergrupp?

– Typ Snow Patrol plus R.E.M.? Jag vet faktiskt inte. För mig är supergrupp något jag associerar till det där riktigt svullna, typ Emerson Lake & Palmer. Vårt band är mycket smidigare. Dead American Writers till exempel skrev vi tillsammans i studion, och sedan tog det exakt en timme innan vi hade den inspelad. Det var löst, det var fritt, det var snabbt. 

 Och som om inte de sju medlemmarna i bandet vore namnkunniga tillräckligt har några ytterligare gäster slunkit med på ett hörn.

– M Ward, denna älskvärde man som är kompis med Peter Buck och Scott McCaughey, kom in för att spela lite slide. Han slog sig ner och började, och satte det perfekt i första tagningen. Och då hade han inte ens hört låten innan. Han är helt otrolig. Jag passade på att fråga honom om han trodde att Zooey Deschanel skulle ha lust att vara med, och det visade sig att hon befann sig i Los Angeles samtidigt som vi skulle mixa där, så då kom hon också in och sjöng på Get On the Road. Och så fick vi med Tom Smith från The Editors. 

Du sa i en tidig intervju att det här var en countryskiva som du behövde rensa ut ur ditt system. Sådär, har du rensat ut countryn nu?

– Haha, nä. Dels blev det inte riktigt en countryskiva, trots att det var min pappas countryskivsamling som var upphovet till alltighop och trots att det finns sådana tendenser i musiken. Dels var det så extremt kul, så jag kan utan svårigheter se det här pågå i många år framåt. 

  Så framtiden för Snow Patrol och R.E.M. är osäker, med andra ord?

– Nej, Tired Pony kommer aldrig att konkurrera med våra andra aktiviteter. Ingen annan spelning ska behöva skjutas upp eller ställas in för vår skull. Men om vi råkar ha ledig tid samtidigt kommer ingen att kunna stoppa oss från att spela tillsammans. 

  Tired Ponys album The Place We Ran From (Fiction/Bonnier Amigo) släpptes i veckan.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Som ledare för Snow Patrol har väl Gary Lightbody aldrig profilerat sig som någon äventyrare eller risktagare direkt. Som gästvokalist, krönikör och framför allt sidoprojektsentreprenör vågar han däremot desto mer.

Tired Pony till exempel har han satt ihop med diverse lösa Snow Patrol-bifigurer och med Peter Buck från R.E.M., och även om han aldrig riktigt ror sina countryambitioner iland så får de till riktigt fin stränginstrumentspop tillsammans. Särskilt njutbart är det när gamla kollegan Iain Archer sjunger sin egen I Am A Landslide, för att inte tala om när först She & Him och sedan Editors-Tom Smith knackar på studiodörren.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden