Man känner igen sig men ändå inte när bandet som rymmer José González till slut får tummen ur och albumdebuterar, fem år efter sin senaste EP och 12 år efter att de bildades.
Det kom liksom en solosuccé emellan, och den som har njutit José González sånger på egen hand kommer att känna igen både den försiktiga sången och de intrikata gitarrslingorna här. Men de senare dominerar inte alls, eftersom låtarna är framjammande samarbeten som snarare domineras av snygga synthar över de repetitiva subtila rytmerna. Frånvaron av distinkta melodier minskar dock inte på minsta sätt musikens skönhet, och chansen är stor att vi kommer att få höra mjuka Always lika mycket som vi hörde Heartbeats.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Efter sju sorger, åtta bedrövelser och nio golfrundor återvänder Lloyd Cole med Broken Record, ett nytt album där han för första gången på länge lutar sig mot ett fullt (och mycket namnkunnigt) band. Nöjesguiden ringde upp för fråga om det känns bra. Det gör det inte.
– Nej, det känns inte alls särskilt kul just nu, om jag ska vara ärlig. Jag är alltid väldigt inblandad i varje liten detalj i samband med en skiva, från planering och musikertillsättande till mixningar, mastringar, omslagsdesign och distribution, och alla deadlines som måste hållas i samband med det har inget med lust att göra, bara med stress. Sedan däremot, på turné, blir det lättsamt. Där är det enkelt, inget att styra eller planera, utan enbart en tillvaro där man reser och spelar, och inget annat.
Du verkar verkligen ha ett finger med överallt. Din website är oerhört dynamisk. Du verkar svara varenda en som lägger upp en fråga där.
– Inte alla, absolut inte. Men dem jag inte svarar ser du inte, för dem har jag tagit bort, hehe. Allvarligt talat så vill jag att folk ska kunna följa vad jag håller på med.
Inspelningsloggen för Broken Record är nästan löjligt detaljerad.
– Det kom att bli lite som min egen detaljerade logg, där vi kunde kolla när vi hade hjort det senaste pålägget på en viss låt, eller hur långt vi hade kommit i mixningen. Samtidigt var den offentlig, så att folk som är tillräckligt nördiga för att intressera sig kunde följa hela inspelningen i realtid, om än bara i form av anteckningar. I slutet visade det sig att studioägaren inte riktigt hade koll på hur mycket tid han skulle fakturera för. ”Ursäkta mig, jag ska bara konsultera loggen på min hemsida, så kan jag redovisa nästan på timmen när”, svarade jag, hehe.
Hur kommer sig att du landade i att spela in ett album med fullt band igen, efter så lång tid på helt egen hand?
– Framför allt handlade det om att några av låtarna jag hade skrivit krävde trummor. Om jag ska vara ärlig trodde jag nog inte att det skulle bli en hel skiva med den sortens låtar, men min erfarenhet säger mig att när jag försöker blanda flera olika uttrycksformer på en och samma skiva så blir det sällan bra. Dessutom fick jag ju ihop mitt drömband, och det vore dumt att inte utnyttja.
Många av dem som funnits runt Lloyd Cole tidigare i karriären hörs på Broken Record. Blair Cowan fanns med redan i The Commotions. Fred Maher, med ett förflutet hos Richard Hell, Material, Lou Reed och Scritti Politti, trummade på Lloyd Cole första soloalbum. Även Dave Darby från The Dambuilders och Rainy Ortega från Antony & The Johnsons har funnits med på tidigare inspelningar med Lloyd Cole.
– Få se nu. Egentligen är det nog bara Joan Wasser, eller Joan as Police Woman, som jag inte hade spelat med tidigare, även om vi har känt varandra i evigheter. Det var grymt att ha med henne. Hon sjunger harmonierna på Flipside, och kom upp med ett skitbra gitarriff till That’s Alright där vi andra hade misslyckats under flera veckor.
Det är jättekul att höra Fred Maher igen. – Love Story var den sista av mina skivor han spelade på. När jag ringde honom nu hade han faktiskt inte trummat på fem år, så det tog några veckor innan han var tillbaka i form. Men sedan ville han aldrig sluta.
Vadå? Hade han slutat spela trummor?
– Han hade tröttnat på en musikindustri där det inte fanns utrymme för sådana som han. För tio år sedan var det ju enbart Limp Bizkit och sådant som gällde, och vad skulle de med en mästartrummis som Fred Maher att göra. Han tog ett vanligt jobb i stället, och försörjer sig på att arbeta med surroundljud hemma i LA. Och han är inte ensam. Rainy Ortega är på väg i samma riktning. Hon är en av de skickligaste musiker jag arbetat med, men hon funderar på att ta ett deltidsjobb inom något helt annat nu. Hon är sjukt trött på att spela sessions där hon inte gillar musiken, det är inte värt det.
Via hemsidan finansierade du också stora delar av Broken Record, genom att låta fans förhandsbeställa Deluxe-versioner för 45 dollar.
– Det är ingen stor sak. Min gamle vän Jill Sobule gjorde så inför ett album som hon inte ville släppa på storbolag, Wilco har jobbat så, jag tror att Marillion lite grand har gjort det till sin grej. Men det är ju inte däruppe tillsammans med Radiohead på skalan, där de bara behöver nämna det för att ha en miljon förhandsbokare/finansiärer. Det tog fem eller sex månader innan jag sålt de 1000 förhandsex jag hade bestämt mig för, och det var perfekt för det var just då jag skulle betala studion och musikerna. Fred Maher blev mäkta överraskad, han hade inte trott att han skulle få betalt.
Men det blir inte fler rockskivor?
– Undrar du om nästa skiva redan nu, innan den här ens kommit ut?
Faktiskt. Just för att du på din hemsida har sagt att det där med helt band är något du gör ett kort tag. Det får mig att undra hur långsiktig plan du har.
– Jag har ingen lust att hålla på att släpa runt på ett kompband. Det vore en annan sak om jag fick just det här gänget, men för det får man nog begränsa sig till att göra något enstaka festivalframträdande eller så. Jag trivs bra med att resa tillsammans mina två kollegor Matt Cullen och Mark Schwaber, bara vi tre på gitarrer och ibland banjo och mandolin. Förra året när vi åkte runt insåg vi att vi inte hade någon inspelning att sälja, så vi rusade in i studion för att spela in ett hastigt bootlegalbum tillsammans. Det blev så bra, så jag är sugen på att göra något mer seriöst i det formatet efter den här skivan. Kanske spela in The Lloyd Cole Songbook, Vol 1, med den konstellationen.
– Annars är nog min långsiktiga plan mer återblickande just nu. Jag funderar på att följa upp boxen jag gjorde förra året, Cleaning Out the Ashtrays, med tre andra boxar. En med gammalt outgivet och svåråtkomligt material från tiden med The Commotions, till att börja med. En med en massa demos. Och så en med mina soloalbum på Universal, som inte finns tillgängliga idag.
Ändå är ju Broken Record lika bra som dina tidigare album, med både tänkbara hits som Writers Retreat!, rockigare stunder som That’s Alright och melankoliska ballader som The Flipside.
– Jo. Men jag är inte alls lika snabb att skriva låtar som jag var förr. Inför den här skivan hade jag skrivit 12 stycken totalt, och 11 av dem kom med på skivan. En låt som Writers Retreat! till exempel tyckte jag var skitsvår att få färdig. När vi började hette den Astro Turfing och lät helt annorlunda. Men jag tvingade mig själv att göra färdigt den, för den skulle aldrig ha kommit med på någon senare skiva, det var nu eller aldrig. Att hålla på att skriva om medan man spelar in är inte särskilt kul, men det var nödvändigt.
Du har talat om att det fanns faktorer som underminerade njutningen av att spela in skivan. Det här är en sådan, antar jag.
– Det här är den faktorn. När bandet gick och tog en öl var jag tvungen att sätta mig och skriva, det var inte kul alls.
Lloyd Coles texter rymmer samma blandning av smarta fyndigheter, blåaste melankoli och utsökta detaljer, som att Sister Morphine får ett omnämnde i dystra The Flipside.
– Detaljer är ju min grej, och har alltid varit det. Genom att nämna sången Sister Morphine skapar jag en stämning som annars hade krävt massor av ord för att åstadkomma, en hel räcka adjektiv.
Annars tycker jag mig spåra att åldrande är något som upptar ditt medvetande, såhär vid 49 års ålder. I Why in the World? frågar du dig om du byggdes för dessa moderna tider. Gjorde du det?
– Jag vet ärligt talat inte. Det är ju inte en självbiografisk text, till att börja med, men även om jag inte skriver om händelser i mitt liv så försöker jag alltid fånga verkliga stämningslägen jag går igenom. Just de grubblerierna händer det att jag befinner mig i. Inte så att jag är teknikfientlig, inte alls. Jag älskar GPS:en i min telefon när jag går vilse i en ny stad, till exempel. Men samtidigt läser jag om somliga tekniknördar som betalar tusentals dollar för att få följa med på den första kommersiella rymdresan – och det är ju rent ut sagt korkat.
Du är väldigt rättfram, för att uttrycka det försiktigt. Även i dina pressreleaser, på din hemsida och i dina skivors omslagshäften där du inte direkt döljer vad du tycker om olika namngivna skivbolag. Uppfattas du som en jobbig person i branschen?
– Hahaha! Säkert! Mycket. Men jag ser ingen anledning att vara insmickrande eller artig. Att anstränga sig för att bygga en falsk fasad vore alldeles för jobbigt, och inte ge något positivt. Jag tror att de i branschen som uppfattar mig som jobbig, till exempel på de stora skivbolagen, nog redan har gett upp om mig.
Lloyd Coles Broken Record släpps den här veckan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Att tala med Mavis Staples är omtumlande. Inte bara är hon en av de mäktigaste sångerskor som någonsin existerat och en levande legend. Hon är dessutom det amerikanska 1900-talets medborgarrättsrörelse personifierad. Hennes familj umgicks med Dr Martin Luther King, och hon har tillhört samma kyrka som president Obama. När hon nu ser tecken på samma sorts förtryck idag ställer hon sig åter i första ledet, 70 år gammal.
Men när Mavis Staples lyfter luren för att svara hemma i Chicago är inte en livsvisdom utan en ursäkt det första hon levererar.
– Förlåt att jag inte svarade första gången du ringde. Du vet, det är så mycket, jag slängde mig på telefonen så fort jag kunde, men jag möttes bara av ”klick” precis när du gav upp.
Och det är klart att Mavis Staples är ursäktad. Dels befinner hon sig i en mediekarusell vars like hon inte upplevt under sina 60 år (!) som artist, först tack vare den fantastiska medborgarrätts-gospelskivan We’ll Never Turn Back som hon gjorde tillsammans med Ry Cooder för ett par år sedan, och nu för You’re Not Alone, en skivpärla där Jeff Tweedy producerat, skrivit låtar och bidragit till låturvalet, och där stora delar av hans Wilco fungerar som hennes band. Dessutom ska hon faktiskt fylla 71 år två dagar efter vår intervju.
Grattis!
– Å, tack! Hur visste du det, fyller du också år i juli?
Faktiskt dagen efter dig.
– Fantastiskt! Du är också kräfta! Det kändes direkt när vi började prata.
Hur ska du fira din födelsedag?
– Genom att njuta. Genom att tacka Gud för att jag fick uppleva ytterligare ett år. Min far blev över 80 och han kroknade aldrig.
Mavis Staples pappa var Pops Staples. För ganska exakt 60 år sedan bildade han ett band med sina barn Cleo, Yvonne, Pervis och lillflickan Mavis, och fick sin första hit, med Uncloudy Day, några år senare. Under sin karriär har sedan Staple Singers spelat in på Stax under den etikettens högkultur i slutet av 60- och början av 70-talet, och senare på Curtis Mayfields Curtom-etikett.
När jag hade nöjet att höra er tillsammans i Staple Singers på en festival i Sverige i mitten av 1990-talet såg Pops Staples, då dryga 80 år fyllda, ut att vara ett under av vitalitet!
– Haha, visst var han! Alltid. Till sin sista dag.
Dessutom minns jag att han hade ett sätt att tala till er, hans döttrar, som om ni vore småflickor snarare än mogna och erfarna kvinnor.
– Ojoj, så var det. Han var speciell. Han gav oss så mycket kärlek, och han lät aldrig någon kröka ett hår på oss. Du vet, Jeff Tweedy är galen i Pops Staples. Han ville hela tiden höra historier om honom, och till slut tvingade han till och med mig att härma Pops sätt att skratta.
Var det en ömsesidig beundran? Hade du lyssnat på Wilco innan?
– Jag hade hört ett par av deras skivor och sett dem på David Letterman och Conan O’Brien. Sedan ringde min syster en kväll och sa att jag måste slå på teven. På programmet Austin City Limits spelade Wilco, och medan jag lyssnade var det som en uppenbarelse, så fantastiska var de. De gav samma känsla som The Band, med egna varianter av Robbie Robertson, Garth Hudson och Rick Danko. De var lika talangfulla och sofistikerade, och samtidigt så lågmälda och ödmjuka. Att se dem där uppfattade jag som ett upprop – ”dem ska du samarbeta med”. Men det går fortfarande inte upp emot Jeff Tweedys fascination för familjen Staples.
– Första gången vi åt lunch tillsammans tog han fram och visade sin iPod. Där fanns allt jag hade gjort, både själv och med Staple Singers. Han hade inte bara de modernare sakerna utan allt vi hade spelat in på 50- och 60-talet, och undrade hur det skulle kännas att spela in några av de låtarna igen.
Hur kändes det att göra?
– Det var underbart. På det sättet gav han mig möjlighet att återuppleva mina unga år. Allt som pågick på den tiden kom tillbaka. Jag mindes plötsligt när vi övade You Don’t Knock, och Pops lät min syster Cynthia, 12 år yngre än jag, vara med för att sjunga den. Foto: Spencer Tweedy
– Med hjälp av Jeff Tweedy hittade jag tillbaka till sånger som Wonderful Savior, som Golden Gate Quartet sjöng. Han hade dem också i sin iPod! Det blev en bra blandning av gammalt och nytt, så att jag kunde uppleva allt från att vara ett litet barn till att vara en gammal kvinna. Han såg till att jag fick bra saker att arbeta med, sådant jag trivs med och känner mig hemma i. Sånger om hur människor mår, hur de har det. Folk är fattiga idag, det finns massor med människor även i USA som inte vet hur de ska kunna få mat på bordet till kvällen. Min förhoppning är att min skiva ska kunna ge dem kraft, få dem att känna igen sig, trösta. You’re Not Alone, till exempel. Jag fick kämpa för att klara att spela in den utan att brista i gråt.
Du har sagt att du fortfarande känner din fars närvaro, och att du talar med honom.
– Det gör jag. Varje dag. När jag spelade in We’ll Never Turn Back med Ry Cooder 2007 var Pops närvarande hela tiden. Ry Cooder hade ju också känt min pappa, och han fanns där intill oss i hela arbetet.
Din pappa och du måste ha stått varandra väldigt nära.
– När han dog tog något slut i mig, och jag hittade ingen motivation att sjunga mera. Jag undrade hur jag skulle klara mig ur det. Då tvingade min syster Yvonne mig att resa mig igen, och jag beslutade mig för att spela in en skiva till. Men ingen ville ha med mig att göra, inget skivbolag var intresserade av att ge ut en skiva med mig…
…vilket är obegripligt!
– Haha, tack, men tiderna var sådana. Jag lånade pengar på banken för att betala musiker och tekniker, och så spelade jag in Have A Little Faith helt på egen hand. Alligator plockade upp den och betalade igen mina skulder, men det var nära ögat.
Jag skulle vilja återgå till din far för en kort sekund. Hur tror du att han skulle uppfattat nyinspelningarna du gjort av era gamla sånger?
– Oj, han skulle vara stolt, yes indeed. Han skulle vara så glad. Han skulle skratta. Jag kan faktiskt höra honom skratta nu, med sitt särpräglade high-pitch-skratt! Det där skrattet som Jeff Tweedy ville att jag skulle härma.
Men bland låtmaterialet fanns också sådant som du inte var lika förtjust i, åtminstone inte till en början.
– Sant. Allen Toussaint hade skrivit Last Train, och när jag fick höra den bad jag min manager skicka tillbaka den. ”Choo-Choo”, det är alldeles för barnsligt. Den vill jag inte göra. Men sedan grubblade jag vidare, det var ju ändå Allen Toussaints låt, och ganska snart hittade jag in i sången. Så jag ringde upp min manager igen och sa att han skulle ta det lite lugnt med att skicka tillbaka låten. Förutom att legendarer som George Jones och Ray Charles har bett att få sjunga med Mavis Staples har hon haft en ständig kö av yngre beundrare som velat samarbeta.
Före Jeff Tweedy har bland andra redan nämnda The Band och Ry Cooder sett till att få ynnesten att arbeta tillsammans med henne, och under 80-och tidiga 90-talet slogs folk som Prince och Talking Heads om hennes uppmärksamhet. Visst har Mavis Staples en lång kvar på kölista på fler unga uppvaktare antecknar sig?
– I mina drömmar, haha. Men jag kan säga så mycket som att jag har sagt åt Jeff Tweedy att jag absolut tycker att vi ska göra om den här grejen och spela in en skiva till tillsammans.
Berätta, hur kom samarbetet med Jeff Tweedy och Wilco egentligen till stånd?
– Jag sjöng på The Hideout i Chicago, den konsert som blev mitt förra album, och han kom backstage för att hälsa före konserten. Efteråt kom han igen för att berätta att han älskade showen, och han gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. En vecka senare kom min manager och berättade att Jeff Tweedy hade tagit kontakt för att fråga om han fick producera ett album med mig. ”Vi slår till”, svarade jag.
– Andra gången vi möttes träffades vi i Wilcos lokaler The Loft här i Chicago. Vi satt och diskuterade var skivan skulle spelas in, och jag föreslog att vi skulle göra det just där. Ok, svarade Jeff, om du vill det så ordnar vi det. Det är ett fantastiskt mysigt ställe med en varm känsla. Men medan vi spelade in fick Jeff för sig att det bästa ljudet för min acapella-tagning av Wonderful Saviour var ute i trappen, där det var svinkallt. Chicago mitt i vintern kan vara det kallaste stället på jorden. Jag vägrade, men Jeff bad folk fixa fram en kappa, en halsduk, en mössa och handskar, och sedan sjöng jag. Han hade helt rätt, det lät helt underbart, du vet, lika bra som när man sjunger i duschen. ”Vi tar den en gång till”, ropade jag så fort vi var klara, bara för att det var så härligt att sjunga där.
Mavis Staples tillhör kyrkan Trinity United Church of Christ, som orsakade vissa kontroverser under den amerikanska valrörelsen. Barack Obama har nämligen tillhört samma kyrka, och lämnade den under ganska dramatiska former när det visade sig att kyrkans pastor först visade sig ha separatistiska tendenser och en gästande pastor sedan kallade Hillary Clinton för rasist.
– Det är sant, och jag är med i kyrkan fortfarande. Men president Obama har bytt, och det gjorde han rätt i. Vi hade nämligen en pastor, Jeremiah Wright, som var lite… konstig. Han talade illa, och hade en del konstiga idéer. Visst, en del av det han har fått skäll för är taget ur sitt sammanhang, men vid något tillfälle började han tala illa om Obama. ”Jomen, han talar bara så om svarta för att ha en chans att vinna valet”, och sådant, och det han egentligen sa var att Obama ljög. Det var väldigt väldigt dumt, så Obama gjorde rätt som bytte.
Känner ni varandra från kyrkan, du och president Obama?
– Nej, jag har aldrig haft nöjet att träffa honom. Vi var i kyrkan vid olika tillfällen. Han var en bättre kyrkobesökare än jag, eftersom jag är borta och sjunger så mycket på söndagar. Men jag är väldigt stolt över honom.
Det förstår jag.
– När Pops satt och pratade med Martin Luther King när jag var yngre var det en sak som Dr King knappt ens vågade drömma om. Det verkade för långt borta att ens föreställa sig en svart president. Men det var en förlängning av de drömmar Dr King hade och talade med oss om, och nu är det verklighet.
Är du nöjd med vad president Obama har åstadkommit hittills?
– Han har haft det svårt. Allt var en röra, och han är tvungen att reda ut den samtidigt som starka krafter kämpar för att misstänkliggöra honom och helt enkelt sabotera. Sarah Palin och Tea Party-rörelsen är läskiga, och jag skäms för den bild av mitt land som de förmedlar till er i Europa. När man läser vad de skriver på sina plakat, när man hör hur de använder N-ordet, så påminner det mig om hur det var i den amerikanska södern i början av 60-talet, det påminner om vad vi tillsammans med Dr King och tusentals människor kämpade så hårt emot. Jag vill inte uppleva det igen. Jag ber för president Obama varje kväll, och så ber jag för de förvirrade människorna i Tea Party-rörelsen.
Mavis Staples Jeff Tweedy-producerade album You’re Not Alone (Anti-/BonnierAmigo) släpps i veckan.
Foto: Skiva / Spencer Tweedy
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Vad de än påstår måste den just splittrade belgiska producentduon ha samlat ihop en hel del frequent flyer-poäng genom sitt flängande mellan Ibiza, Sheffield och Tyskland. Längst söderut har de djupstuderat alla företeelser som kallas baleariska, och i norra Storbritannien har de plockat upp stelt 80-talssyntetisk danspop. I Mellaneuropa slutligen har de hittat både subtil och avmätt elektronisk minimalism, klassiska Georgio Moroder-workouts och in-your-face-disco som I Don’t Feel med en äkta diva i form av sublegenden Merry Clayton. I mångt och mycket blir det stilövningar av deras eklektiska dansmix, men stilsäkerheten och det goda humöret i alla varianterna smittar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
De kan omöjligt bestämma sig för vad de vill, det här LA-bandet. Å ena sidan är det ju fint med rootsy flerstämmighet, resonerar de, och lånar från hemstadens 60-talsikoner. Å andra sidan finns det ju en massa brittisk gitarrindie som är attraktiv, och amerikaner med snirkliga gitarrfigurer. Men man får inte heller glömma att det tidiga 80-talets U2 hade en del att komma med, avseende såväl episk storhet och ringande The Edge-gitarr. Ständigt dessa val. I Wait for You och framför allt In the Valley lyckas de sy ihop alltihop till en strålande helhet, men annars räddas Chiefs debutalbum av att de skriver förträffliga poplåtar. De borde ha varit i fokus här, snarare än velandet om ljudbild.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ikväll smäller det på Debaser Medis, när Wolf Parade sätter igång att larma vid 21-tiden. Nöjesguiden ringde upp Arlen Thompson för att få veta mer om den kreativa explosionen bakom nya albumet Expo 86 och om vad vi kan förvänta oss live.
I pressmaterialet finns en fantastiskt underhållande saga om hur Wolf Parade möttes för första gången redan som barn på världsutställningen Expo 86 i Vancouver.
– Haha, ja, det var skitkul. Jag vet inte vem som kom på den. Vi pratade om den där världsutställningen, och alla vi känner visade sig ha starka minnen från att ha varit där. Så då började vi grubbla på ”tänk om”, vad hade hänt om vi hade lärt känna varandra där och då? Det är förstås ett internt skämt, men det funkar hursomhelst som skivtitel tycker jag.
Innan inspelningarna hade ni ett uppehåll under ett helt år.
– Vi märkte att vi behövde en paus efter på förra Europaturné. Alla behövde få tid att fokusera på sina andra projekt.
Men finns det inte en risk med att ta en paus? Tänk om man inte hittar tillbaka till varandra igen.
– Det är sant, och det finns nog i bakhuvudet hos oss alla. Kommer vi verkligen att återförenas? Men ju närmare datumet att samlas vi kom, desto bättre kändes det.
Inspelningen av Expo 86 verkar ha varit en kreativ explosion.
– Vi satte en tight deadline, hukade oss och fokuserade. Det tog fyra månader totalt, från att vi började göra låtar till att vi stod med en färdig skiva. Vi analyserar aldrig, vi planerar aldrig. Vi har ett frö, och sedan kör vi och följer våra instinkter.
Dan Boeckner har sagt att det var den roligaste skiva han varit med om att göra.
– Jag håller med. Alla var känslomässigt stabila, och det var en lättsam process. Vi kunde slappna av under tiden, det var ingen stress alls.
Ni vräkte verkligen på i studion.
– Vad kan jag säga? Vi försökte bygga vår egen Wall of Shit, med kontrollerat kaos. Kanske överdrev vi lite, men vi var stenhårda med regeln att det som hörs på skivan också ska gå att spela live.
Så vad har vi att förvänta oss av Wolf Parade live?
– Tja du… Hm. Vi är bara ett rockband.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Det är en mycket munter original-Sex Pistol som svarar i telefon. Så är det också Glen Matlocks födelsedag, den 54:e i ordningen, och han firar den mitt i ett kraftigt uppsving vad gäller engagemang och uppmärksamhet. Att prata lite om historien också, förutom om hans sprillans soloalbum, har han inget som helst emot.
– Hur skulle man kunna undgå det?
Med ditt nya album Born Running arbetar du vidare i samma tradition som alltid, som förutom dina egna band bottnar i Small Faces och Mott The Hoople och har levt vidare i en hel del britpop.
– Ja visst finns det en sådan linje. Jag hade en alternativ titel på skivan länge. Fråga vad den skulle ha hetat!
Eh, ok.
– Fråga då!
Vad skulle skivan ha hetat?
– S.O.S.! Fråga vad det betyder!
Vad betyder det?
– Same Old Shit! Hahahaha!
Haha.
– Allvarligt talat. Jag har alltid att det är viktigt att vara samtida utan att glömma rötterna. Och kan folk som Green Day bygga en karriär på att sno riff jag har skrivit så kan väl jag också få sno lite av mig själv. Idag finns alla sorters och alla erors musik samtidigt, och det påverkar förstås. Jag ser till att ha ett band med såväl folk i min egen ålder som människor avsevärt yngre.
De yngre representeras framför allt av en trummis från The Stereophonics, annars är det idel kända ansikten från förr. Framför allt märks de sista inspelningarna med salig Steve New, som inte bara provspelade för Sex Pistols utan som också var bildade stommen först i Rich Kids och under några år i Iggy Pops band tillsammans med Glen Matlock.
– Det var ett nöje och en ära att få känna och spela med Steve New. Han var en fantastisk gitarrist och en nära vän, lika när som om han hade varit min lillebror. Han var skitkul. Jag saknar honom mycket.
Steve New dog av cancer i våras, strax efter att Glen Matlock hade lyckats återförena Rich Kids, förstärkta med Mick Jones från The Clash, för en välgörenhetskonsert till hans förmån.
– Mycket av texterna på skivan har kommit att handla om honom, även om de inte var skrivna om honom från början. Han är också en av orsakerna till att min musik låter som den gör. När vi bildade Rich Kids tillsammans 1977 började vi lyssna på de där Berlin-skivorna, David Bowies Low och Heroes och Iggy Pops Idiot och Lust for Life, och det var det tillsammans med rötterna från Small Faces som gjorde att vi hittade vårt sound.
Och så var det den där saken med Sex Pistols, som han en gång startade tillsammans med Steve Jones och Paul Cook och som han skrev alla låtar till. Men han hamnade på kollisionskurs först med Johnny Rotten och sedan med demonmanager Malcolm McLaren, och fann sig kickad och ersatt av Sid Vicious innan Never Mind The Bollocks hunnit släppas. Malcolm McLarens pressmeddelande då, den 28 februari 1977, slog fast att orsaken var att Glen Matlock ”went on to long about Paul McCartney). Den historien…
– …är förstås inte sann. Johnny och jag kunde inte komma överens redan från början, det var den enda orsaken till att jag lämnade bandet.
Men kan inte Malcolm McLarens ovilja mot dig ha haft att göra med att du så tydligt arbetade i en musiktradition där Malcolm McLaren ville ge intryck av att punken var år noll, och inte hade några rötter?
– Jag vet inte. Malcolm hade absolut noll med musiken i Sex Pistols att göra. Han förstod den inte alls. Orsaken till att jag slutade kanske hade en del med Malcolm att göra, men framför allt var det att jag och John inte stod ut med varandra. Vi var yin och yang.
Men på återföreningarna, såväl den första 1996 som efterföljande 2002 och 2007, har Glen Matlock åter platsen som basist trots den fortsatta friktionen med John Lydon.
– Du vet, jag har inte alltid varit världens bästa på att hantera min ekonomi.
Till hösten gör Glen Matlock en turné med sitt band The Philistines, där bland andra James Stevenson från Chelsea, Billy Idols Gen X och Glen Matlocks 80-talsband Hot Club ingår. Annars spelar han ofta ensam numera, enbart med sin akustiska gitarr och en uppsättning egna låtar från Pretty Vacant via Rich Kids-singlar och Iggy Pop-samarbetet Ambition till nyskrivet material.
– Det är kul, jag kanske borde ge ut en liveinspelning med sådant. Har du hört mig på det sättet?
Ja, när du var förband till Mott The Hooples återförening för ett år sedan.
– Haha, det giget var inte ett av mina bästa. Jag tackade ja framför allt för att det var bästa sättet att vara garanterad att höra Mott The Hoople. Jag stod i kulisserna och var alldeles tagen av deras energi och kraft. Jag menar Ian Hunter är ju över 70 och ser ut som en 40-åring.
Men du titulerar dig ”kringresande trubadur”.
– Hehe. Varför inte? Att spela helt ensam framför 200 personer är fan så mycket mer nervöst än att spela framför 20 000 med Sex Pistols. Det ger hår på bröstet.
Vem är vem i Glen Matlocks värld
Glen Matlocks musikkarriär efter Sex Pistols kanske är guldkantad ur den kommersiella aspekten, men den som synar vilka han spelat tillsammans med får en närmast komplett utgåva av Vem Är Vem i Rockvärlden.
I Rich Kids ingick utöver Steve New också Midge Ure och Rusty Egan, båda senare i Visage och den förre också i Ultravox. Rich Kids enda album producerades av självaste Mick Ronson.
I Hot Club och The Spectres spelade han med medlemmar från Tom Robinson Band och Stiff Little Fingers, och i London Cowboys med bland andra Gene October.
Dessutom har han hobbyprojektet Slinky Vagabond tillsammans med Blondies trummis Clem Burke och en annan gitarrist med David Bowie-meriter, Earl Slick (”Jävla internet. Vi har ju knappt spelat ihop, och hade det inte varit för att grejen sprids på nätet hade ingen vetat om det. Det är ganska upptagna killar, men man vet aldrig vad som händer i framtiden”) .
Nyligen uppträdde han som The Silver Machine med Ringo Starrs son Zak och med Bobby Gillespie (”Det är bara en kul grej. Vi bor grannar och brukar snacka en stund när Bobby kommer från sin joggingtur på morgonen”).
Ovanpå allt annat har han också fått jobbet som Ronnie Lanes ersättare i det återförenade Faces, där för övrigt Mick Hucknal från Simply Red håller i sångmikrofonen tills Rod Stewart behagar masa sig tillbaka (”Jag känner Ian McLagan sedan han spelade på Rich Kids album, så när jag hörde att det var snack om en återförening frågade jag om inte han kunde lägga ett gott ord för mig”).
Lägg till det basistjobb hos såväl Iggy Pop 1980, Johnny Thunders några år senare, Ian Hunter efter det, därefter Frank Black, och så det ena samarbetet med Mick Jones efter det andra dessutom.
För att inte tala om gästinhopp med Department S tillsammans med Marco Pirroni, hos Primal Scream, hos The Damned, och så ständiga turneer med så vitt skilda människor som Stray Cats Slim Jim Phantom, Chris Spedding, Pete Wylie från Wah, Kirk Brandon från Theatre of Hate och Adam Peters från The Alarm. Born Running, sa Bull.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Kimi/Playground
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2010.)
De kastar sig handlöst mellan ambitiösa musikalnummer, banal pop, ren och skär disco och utsökt uppdaterade River Deep Mountain High-pastischer, alltihop omsorgsfullt arrangerat för full symfoniorkester. Det får Arcade Fire att låta som en ofärdigt demoband i jämförelse, och förklarar bandets samvaro med andra ekvilibristiska vildhjärnor som Jens Lekman, Múm och Danielson-familjen. Men det som gör dem inte bara drägliga utan rent av fascinerande är hur de verkar helt obesvärade av komplexiteten i sin akrobatik, och att de så konsekvent förmedlar samma lättsamhet till publiken.
Mercury/Universal
Mycket snabbt förvandlades Julian Cope till 1) skinnjackeklätt rockmonster, sedan 2) nerdrogad mystiker iklädd enbart ett sköldpaddsskal, och slutligen 3) ännu mer neddrogad shaman och tillika krautprofessor och protometal-sångare på deltid. Men 1980 hade han inte kommit ens till första stadiet.
Däremot hade han tagit sig ur punkårens klyschigaste uttryck, och utmanade med stor framgång sina forna bandkollegor Ian McCulloch och Pete Wylie i att sjunga nervig och ofta störande pop. Allra bäst var den här, på det debutalbum som på grund av Julian Copes experiment med LSD också kom att bli det första steget mot undergången. Med lika mycket blåsförstärkt hitpotential som repetitivt malande energi är Kilimanjaro fortfarande ett fantastiskt indiealbum vars luftiga ljud, bland annat tack vare psykedeliska baklängesdetaljer, har åldrats med förvånansvärd värdighet, trots erans obegripliga men obligatoriska The Doors-påverkan. Och med singlar som Bouncing Babies, Treason och Poppies in the Field, för att nämna tre av de fem som hämtades från albumet, är det inte konstigt att Kilimanjaro – nu en aning överambitiöst utvidgad till ett trippelalbum – gjorde rejäla avtryck på såväl den tidens brittiska topplista som på månget nervöspopande indieband ända fram i våra dagar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Hans två tidigare skivor i skilsmässotrilogin gjorde ingen människa glad, men nu har han äntligen passerat gråta-på-fyllan-stadiet. Nyfriserad, gymmad och framför allt förälskad återvänder han till sin ungdoms hobbies och snickrar grovhuggna beatsamplingar som slackers hade för vana på 90-talet, och även om det är både förutsägbart och patetiskt så är det samtidigt älskvärt. Till och med de ömfotade balladerna håller flera nivåer högre klass än på länge, och jublande pop och som grädde på moset gospel smittar. Grattis, E!
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden