Ben Folds har ägnat en hel musikkarriär åt att försöka låta så litterär han kan, och så brittisk. Nick Hornby, å andra sidan, har ägnat en lika lång författarkarriär åt att drömma om att vara musiker. Nöjesguiden ringer upp Ben Folds för att få veta om deras samarbete var ödesbestämt.
På det nyutkomna bibliotekspopalbumet Lonely Avenue har de båda herrarna samarbetat systematiskt för första gången. Nick Hornby har skrivit texterna, eller rättare de små novellerna, och Ben Folds har tonsatt dem och spelat in dem.
– Det började rätt osannolikt med att jag läste Nick Hornbys böcker när jag var på turné, och under tiden satt han i publiken och gillade min musik. Om jag hade vetat det hade jag blivit skitnervös, men jag visste inte.
– Sedan skrev han snällt om mig i en bok som heter 31 songs. Han berömde mig för musik och text i låten Smoke, och menade att jag hade litterära kvaliteter. Det lustiga var att låten han valde att skriva om var en av mycket få låtar som jag inte hade skrivit texten till själv. Jag mailade till honom och påpekade det, med humor förstås, och han svarade med samma sorts humor.
– När jag sedan jobbade med att hjälpa William Shatner (den legendariska Star Trek-skådespelaren / Nöjesguidens anmärkning) att göra sin Has Been härom året så föreslog jag för Nick att han skulle skriva en text, och det blev väldigt lyckat.
Du är rätt fascinerad av att jobba med människor som inte kommer från musikvärlden.
– Absolut. Det finns så många människor som har spännande historier att berätta. William Shatner är en sådan, som är så oerhört välkänd genom sin rollfigur men som folk nästan inte vet någonting om i övrigt. Hans privata historia var helt okänd.
– Men jag kan göra musik av vad som helst. Det har hänt att jag har lånat en fysikbok från någon student i publiken och tonsatt den. Jag har rätt lätt att skriva sånger. Så länge jag kan minnas har det kommit två-tre nya sånger i mitt huvud varje dag.
Va?
– Missförstå mig inte, jag är inte rainman eller så. En del av dem är rätt usla. Men jag började sjunga i alla sammanhang redan när jag var barn. När fröken i skolan frågade hur lille Benjamin mådde idag svarade jag med en liten sång. Så har det alltid varit. Men jag funderar mycket över låtskrivande, hur man kan göra något nytt när man har hittat sitt uttryckssätt. Då kan det vara bra att underordna sig något utomstående.
Och den här gången blev det alltså Nick Hornby som Ben Folds underordnade sig.
– Han skrev ungefär 30 kompletta texter när jag bad honom. Och den första jag fick tog jag med mig till pianot, men ingenting hände i mitt huvud. Det blev ingen låt. Haha. Alla hans texter var inte bra, men det fanns många som var riktigt bra. Jag tror faktiskt inte jag skulle kunna tänka mig att arbeta tillsammans med någon annan författare, Nick har ju rockmusiken i blodet och i sitt uttryck.
– Från början var det nog tänkt att vara mera av ett sidoprojekt. Skulle det till exempel kunna bli en skiva full av stråkar, funderade jag. Men allteftersom upptäckte jag att det var på väg att bli en renodlad popskiva. Det var en dag i studion när jag vände mig om upp helt enkelt frågade bandet. ”Hörni, har ni märkt att det blir en popskiva?”
Hade du någon form av veto? Och kanske viktigare, hade Nick Hornby någon form av veto om han inte gillade vad du gjorde med en text?
– Vi hamnade bara i en sådan situation. Claire´s Ninth var sådan. Jag hade skrivit en valsmelodi och frågade om han kunde skriva en text till den. Det var fel strategi, och jag tyckte inte att resultatet funkade alls. Det tyckte han, så där var vi oense. Och jag skrev en ny melodi till hans text. Annars var vi rätt överens om vad som höll och vad som inte höll.
Texterna går lika bra att läsa med behållning som att höra, vilket inte på minsta sätt är en diss mot Ben Folds vars melodier hade stått lika stadigt helt på egen hand. En av de mest fascinerande texterna handlar om Levi Johnston, Sarah Palins ofrivillige svärson.
”Woke up this morning, what do I see? / Three thousand cameras, pointing at me / Dude says, You Levi?, I’m like, Yes, that’s me sir / Well, you’ve knocked up the VP nominee’s daughter / So I tell him, No, you got it wrong, mister / Already with a girl, and her name’s Bristol / They all laugh and say, where you been, sonny? / Your mother-in-law’s a heartbeat from the presidency”
– Jag hade läst om honom men inte tänkt särskilt mycket på honom. Jag är mer så att jag lyssnar på budskapet i vad de säger, jag bryr mig om politiken. Men Nick är annorlunda, han är så empatisk. Han såg och reagerade på den där stackars unga killen längst bak, killen som egentligen bara ville partaja med sina polare men som var tvungen att gifta sig för att rädda den amerikanska storpolitiken.
Också Doc Pomus, den gamle Brill Building-låtskrivaren, får en egen extremnördig låt.
”And out they pour, the hits and misses / Turn Me Loose, Lonely Avenue / And down in Nashville Elvis sings Suspicion / Pomus/Shuman, 1962″
– Nick är fascinerad av Doc Pomus historia, hur han vände sitt handikapp till en styrka. Han hade polio och satt i rullstol, och flera av hans allra största sånger handlar om det.
Save The Last Dance for Me, till exempel, om hur han satt kvar vid bordet och såg sin vackra hustru dansa med olika män.
– Precis. Den är verkligen rörande när man känner till vad som ligger bakom den. Jag frågade Nick om han ville att jag skulle skriva musiken till den texten i Doc Pomus stil, sådär Brill Building-aktigt. ”Nejnejnej”, svarade Nick, ”den ska inte vara en pastisch”. Bra, sa jag, för jag har redan en helt annan melodi klar till den.
Ben Folds och Nick Hornbys gemensamma ansträngningar går att höra på Lonely Avenue, Nonesuch/Warner, som finns ute nu, givetvis också i en specialupplaga med flera Nick Hornby-noveller i skrift.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Dessa kanadensare har förstått att enbart vokalharmonier och coola riff inte på långt när räcker i jakten på den heliga powerpopgraalen, eller ens en välhanterad Rickenbacker. De inleder med en nära nog perfekt Kinkspastisch, som överraskar genom att ha en melodi så stark att de uppenbara Ray Davies-efterapningarna inte blir lyssnarens fokus, och sedan fortsätter de nästan lika starkt. Kindergarten, till exempel, låter som en okänd Beatles-pärla framförd av The Strokes. Eller om det är tvärtom. I takt med att leadsången skiftar mellan bandets medlemmar byter de instrument med varandra och låter just så pigga som vi förgäves hoppades att återförenade The Posies skulle ha gjort.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Medlemmar från The Smiths, Joy Division och Stone Roses i en och samma supergrupp – det låter för bra för att vara sant. Om vi inte läser det finstilta och inser att det är bandens respektive basister, jepp, alla tre, som slagit sig ihop för lite friformsjammande. Ur det har de försökt bygga något åtminstone halvt lyssningsbart, och låter bandets enda medlem utan supermeriter, sångaren Gary Briggs, hantera detaljerna. Och skulle detaljerna inbegripit melodier, arrangemang, texter, sammanhang och ihophållande –något mer än oansenliga basslingor, gärna i reggaetakt, faktiskt – hade han kanske haft en chans att lyckas.
Fotnot. Innan skivan hunnit ut visar det sig att basisterna har rykt ihop så allvarligt att Freebass nu är att betrakta som ”free from bass” och splittrat.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ska vi börja med bristerna? Den gamla Sex Pistols-basisten är ju ingen vidare sångare, till att börja med.Dessutom har Glen Matlock tappat en del av den skärpa som kombinationen attack och finess (jodå) som präglade Sex Pistols och Rich Kids, liksom den där utsökta popfingertoppskänslan från sina obskyra 80-talssinglar.
Men han har kvar förmågan att direkt haka i den brittiska r’n’b-rocken från Small Faces via Dr Feelgood till hans egna band och så småningom till Oasis. Han har också kvar sin gedigna muskulösa hantverksskicklighet, tydligast i Nowheresville och Sex Pistols-travestin Yeah Right!.
Det räcker långt hos gubbrockare och nostalgiker, även om en och annan kommer att reagera på det paradoxala i att eleganten från Sex Pistols nu gjort en skiva vars närmaste syskonskiva är det Professionals-album som samma bands grovjobbare Steve Jones och Paul Cook gjorde för dryga 30 år sedan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”Vadå, det är ju fortfarande fuckin’ Nick Cave som sjunger och pekar”. Har du också svårt att hålla isär Grinderman och Nick Cave & The Bad Seeds? Ingen fara, det har bandens medlemmar också, särskilt när inte ens skäggväxten fungerar som distinktion längre. Nöjesguiden ringde upp för att försöka reda i saken.
Nick Cave & The Bad Seeds är ett av få veteranband som man gör klokt i att närma sig med bestämdhet och försiktighet, på samma sätt som man gör med en skadad hund i behov av vård. Men medlemmarnas andra inkarnation Grinderman är ännu mer oberäknelig och lömsk. I nedbantad form, utöver Nick Cave också Martyn Casey på bas, Jim Sclavunos på trummor och inte minst Warren Ellis, som med sin violin, sin elektriska bouzoki och allehanda andra elaka stränginstrument dominerar Grindermans konfronterande sound.
Jim Sclavunos svarar vänligt när jag ringer honom en tidig morgon hemma i New York för att ta reda på om det funnits någon master plan inför arbetet med deras andra Grinderman-album, för tydlighetens skull titulerat Grinderman 2.
– Inte direkt. I bästa fall kan det hända att vi går in i studio med några vaga idéer. Men så fort vi börjar improvisera och följa impulserna konsumeras de idéerna av musikens defekter. Eventuella grandiosa planer flyger ut genom fönstret. Vi unnar oss att spela i fem dagar, tio timmar om dagen, och hittar in i – hehe – mörka hörn i våra medvetanden.
Warren Ellis har redan beskrivit ert nya album som stonerrock möter Sly Stone möter Amon Düül, medan Nick Cave pratar Miles Davis.
– Vi lyssnar förstås på så oändligt mycket olika musik, och allt läcker förstås in i vår musik. Jag lyssnade till exempel på Howlin’ Wolf igår, och för två år sedan var det mycket Amon Düül. Men det finns inga skivor som vi går in i studio för att försöka efterlikna, och det går inte att säga att Grinderman 2 skulle vara till exempel vår Bitches Brew. När man nämner influenser finns det alltid risk att det blir för stor emfas på det. Möjligen kan det vara att man försöker härma någon detalj, till exempel ett trumljud från någon gammal John Coltrane-skiva.
Varannan Grinderman varannan The Bad Seeds, är det en cykel vi bör vänja oss vid?
– Den som sätter upp mål och eventuella långsiktiga planer är Nick Cave, och vi andra litar på hans beslut om vilken sorts skiva vi ska göra. Men det är klart att cykeln påverkas också av så världsliga saker som ekonomi. Grinderman är mycket mindre kända och säljer färre skivor, och det gör att skivbolaget inte vill vänta för länge på nästa Bad Seeds-album. Så det får bli ett alternerande. Egentligen skulle vi nog vilja göra varsitt album med båda banden varje år. Men Nick har sitt författarskap, han och Warren Ellis jobbar med sina soundtracks, och jag är halvvägs in i ett album med mitt eget The Vanity Set. Vi hinner helt enkelt inte, hur gärna vi än vill.
Ser era roller olika ut i de båda banden?
– Med bara fyra personer i bandet blir det förstås lättare att kommunicera. Antalet medlemmar gör att vi spelar annorlunda. Alla är mer hands-on i Grinderman. Det blir mer en gemensam produkt, där alla deltar i producerande och där Nick är generös nog att dela med sig av låtskrivandet. I Grinderman underordnar han sig bandformatet, snarare än att vara ledare, och kan koncentrera sig på att sjunga och spela gitarr. Men skillnaderna är så subtila att många förmodligen missar dem. ”Vadå, det är ju fortfarande fuckin’ Nick Cave som sjunger och pekar”.
Berätta om skägget. Det verkade ju länge som att det var något exklusivt för Grinderman.
– Jag försökte hålla på det som en regel först. Men om du tittar på senaste skivan med The Bad Seeds så har jag faktiskt skägg på bilderna där också. Det blev för svårt att hålla reda på, eftersom vi ena dagen var Grinderman och nästa The Bad Seeds. För egen del tröttnar jag då och då på skägget och rakar av det. Sedan ångrar jag mig omedelbart och börjar längta efter det.
Du får börja gå omkring med tvådagarsstubb, så kan du gå i båda riktningarna.
– Haha. Men jag vet inte om jag vill se ut som George Michael. Å andra sidan är ju jag också halvgrek, så det kanske inte vore mer än rätt.
Grinderman 2 (Mute/Playground) släpps den här veckan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Fulare, skitigare och elakare.Man kan förhålla sig kritisk till jämlikheten hos Grinderman, där alla sägs bidra lika, eftersom jämlikhet inte är så jämlikt när den infaller enbart när despoten Nick Cave så beslutar. Eller så kan man bara acceptera att tyngre och mognare mangel inte går att uppbåda än det han och hans tre Bad Seeds-kollegor mullrar fram här. Det är närmare gamla Birthday Party än någonsin, med Warren Ellis kraftigt misshandlade stränginstrument längst fram. Med tydliga inslag av jazz, kraut, no wave och glimt i ögat tillsammans med Nick Caves blues är det givetvis fullständigt oemotståndligt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När Londons samlade gay community sjunger med i varenda textrad under Hurts festivalspelning i London under sommaren, och det enda konstiga med det är att låtarna inte ens läckt på internet ännu, verkar nischningen klar.
De två stiliga männen från Manchester tar sig an både Pet Shop Boys och Depeche Mode i en deathmatch, och drar sig inte för att använda vare sig de största gesterna och de snyggaste kostymerna eller fula knep som en balalaika-orkester, en schlagerrytm, en macho-operasångare och till och med självaste Kylie Minogue för att ta hem segern.
Men det som verkligen gör Hurts till en angelägenhet utanför såväl snävare gay-, synth- och till och med 80-talsnostalgiska kretsar och är ett gäng oslagbara låtar, Better Than Love, Sunday och framför allt Wonderful Life. Det är också ansamlingen av sådana (somliga fortfarande potentiella) singelspår som gör Happiness till ett exceptionellt debutalbum.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Envist har Chrissie Hynde hållit kvar vid bandnamnet Pretenders trots att medlemmarna bytts ut kontinuerligt, alltför ofta genom naturlig avgång, och trots att det varit en etablerad sanning ända sedan 70-talet att det är hon som är bandet. Sedan hamnar hon i en kraftigt försenad medelålderskris, blir kär i (relativt) lammkött och kastar allt överbord.
Nå, inte riktigt allt. Hon behåller sin extrema coolness, även i en så patetisk situation, och skriver så gott som enbart låtar om hur hon förhåller sig till det patetiska (”He was learning how to stand when I was wearing my first wedding band”). Dessutom har hon kvar både låtkänsla, om än inte riktigt som i fornstora dagar, och röstens arroganta känslighet. Hade hon bara hållit sin unga skrovliga älskare bort från sångmicken också hade det kunnat bli riktigt bra.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Egentligen är en recension överflödig, det skulle räcka med en genrebestämning: Bluegrass.
Enbart bedriften att spela den sortens amerikanska rootsmusik med en sådan genuinitet att vi aldrig behöver ifrågasätta den är anmärkningsvärd. Karla-Therese Kjellvander och The Rockridge Brothers gör det inte bara habilt, de gör det dessutom med stor finess och den sortens lätta handlag som bara kan åstadkommas av människor som verkligen bottnar i sitt hantverk.
Och vad du än gör, missa för allt i världen inte duetten mellan Karla-Therese och hennes man Christian Kjellvander i gamla Rock Island Line.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Med ett sådant namn är det svårt åt komma ur skuggan av pappa Steve Earle och av pappas förebilds Townes Van Zandt. Men att bryta med deras musik verkar inte vara särskilt viktigt för Justin Townes Earle, som redan prövat och lämnat destruktiviteten hos sina namngivare. Hans självutlämnande NYC-smarta americana och rockabilly har ett mer traditionellt tilltal än farsgubbens, och även om han har en rejäl bit kvar till de båda patriarkernas låtskrivarnivå så bådar ansatsen gott.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden