Bus Stop/Delicious Goldfish
BETYG: 4/6

(Dubbelrecension med The Reunion Show, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2003.)

I USA lever powerpopen. Förutom The Blondes, The Lackloves, Brendan Benson – samtliga hyllade i Nöjesguiden – dök det i slutet på förra året också upp skivor med Myracle Brah och The Bigger Lovers och retrospektiva boxar med både Jellyfish och The Posies. Och då har vi inte ens börjat nämna alla band som debuterade på Not Lame-etiketten (vem kniper den svenska distributionen?), eller alla micro-etiketter vi aldrig hört talas om. Chris Dorn och The Beatifics skaffade sig ett kultrykte redan med debuten för drygt sex år sedan, och den senkomna uppföljaren The Way We Never Were visar att det inte var oförtjänt. Bakom det smakfulla omslaget – ett av etiketten Bus Stops kännetecken – döljer sig fingertoppskänslig pop som Sorry Yesterdays i Big Stars eller Matthew Sweets anda. Här finns den Paul McCartney-bas som är obligatorisk i den perfekta popen, och kombinerat med ljuvliga refränger och stråkar är det näst intill oslagbart.

Men The Reunion Show, som än mer lägger betoningen i sin powerpop på just kraft, är ännu bättre. De bottnar i den klassiska amerikanska tradition där Dwight Twilley är klanäldste, dB’s är gudfäder och Earthquake är den undangömda tröga kusinen. Men de lägger också till nyare kraftrock, och har precis den fräscha attack som Foo Fighters vill inbilla oss att man besitter. Med två leadsångare, ibland med den tillkämpade engelska accent som genrens tradition kräver och med en uppsättning refränger du aldrig kommer att glömma lyckas The Reunion Show till och med ordna en osannolik men lycklig förlovning mellan The Clash och The Sweet i New Rock Revolution.

Men den Star Training The Reunion Show sjunger om har powerpopens utövare bara i undantagsfall haft nytta av. Betydligt oftare får man nöja sig med att leva som obskyr kulthjälte, och bland dem har härmed The Beatifics och i ännu högre grad The Reunion Show VIP-kort och reserverade platser.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Go! Discs/Universal
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2003.)

Man får förstå Paul Heatons frustration. Han skriver smarta popsånger och schlagers som ingen annan längre gör, för en publik som inte längre finns, och så får han inget utrymme för musiken i radio. ”Radio 1 should be playing me. Radio 1 should be playing songwriters”, menar han, men istället för att som Status Quo hota att stämma kanalen har Paul Heaton under flera år lagt The Beautiful South på is, som en bojkott mot radions konspiration. 

Under tiden har han flyttat till Manchester, blivit pappa, genomfört soloprojektet Biscuit Boy och rekryterat sångerskan Alison Wheeler – med samma röst som sina båda föregångare – till bandet. Annars har det inte hänt särskilt mycket alls. Paul Heaton fortsätter skriva samma genomtänkta singalong-smart snällpop med fyndiga texter som lockade till leenden på debutsingeln Song for Whoever för 14 år sedan och några gånger efter det, men som idag enbart låter genomtänkt och snäll, men inte bra eller underhållande. 

Faktiskt tvärtom. I Just a Few Things That I Ain’t är han så bitter över pressens behandling av honom att prinsessan Victoria framstår som överslätande och generös. ”I’ve been scruffbag, dirtbag, always someone’s binbag, but never been Bono or Sting”. Det är nästan generande, och värre blir det. 101% Man, med ett insprängt Tom Robinson Band-citat, skulle kunna vara en hyllning till gaymannen. Men den är så vag och klumpig att den lika gärna kan vara motsatsen. 

Någon enstaka höjdpunkt, som Life Vs the Lifeless, hjälper inte, med så här svagt material lär det bli svårt att höras i radion. Så The Beautiful Souths nästa tystnadsbojkott borde kunna bli riktigt lång.

Polydor/Universal
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2001.)

The Bee Gees hade bland annat Massachusetts på USAs topp 10 på 60-talet. På 70-talet var de megastora med soundtracket till Saturday Night Fever. Tro det eller ej, men de hade hits också på 80- och 90-talet, till exempel låg de bakom Islands in the Stream med Kenny Rogers och Barbara Streisand.

Nu är det 00-tal, och tvillingarna Maurice och Robin har hunnit över 50-årsstrecket medan storebror Barry börjar närma sig sextio. Det stoppar inte bröderna Gibb från att göra allt för att försöka ordna fler hits. De skulle sälja sin trogne kokainlangare och slänga in kvarlåtenskapen efter lillebror Andy som delbetalning för chansen att utmana Rolling Stones och Bob Dylan i kampen om att vara först med att ha listhits under fem decennier. 

Under hela sin karriär har bröderna på samma sätt som Brian Wilson haft ett sätt att presentera självklara melodier och ljuvliga stämmor lika naturligt och vardagligt som att gå på muggen. Men liksom Brian Wilson har de inte riktigt hängt med i utvecklingen av arrangemang och produktion. This Is Where I Came In är inspelad i Florida med alla tre bröderna runt en och samma mikrofon i ett försök att återskapa det som en gång gav de största framgångarna. Skivans syntetiska trummor, synthbas och trötta gitarriff gör att den snarare låter som om den försöker konkurrera med Tina Turners Private Dancer eller Phil Collins In the Air Tonight på topplistorna. Någon borde berätta för brödratrion att just de skivorna inte ligger på listorna längre. En låt som Walking on Air hade kunnat nå hur högt som helst, men arrangemanget ger en svårsmält svulstighet. 

This Is Where I Came In är en skiva som Patrick Bateman skulle hålla långa hyllningstal till medan han tar fram sin Black & Decker. En hel del av det unkna går dock att förlåta för Bee Gees melodier, och när titellåten spelas på radio kommer inte jag att stänga av.

Skivrecension

Badman/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2007.)

Tre göteborgare och en trummaskin vill gärna påminna oss om hur Echo & The Bunnymen brukade låta, och försäkrar sig därmed både om en publik med höga hårfästen och om internationellt kontrakt innan de hunnit få någon uppmärksamhet här hemma. Här äger ju redan The Mary Onettes den scenen, och för att kunna konkurrera med dem hade The Bell mått bra av att få tid att växa i låtskrivande och slipa bort de påfallande Stone Roses mk I-influenserna innan albumdebut.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Merge/Playground
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2019)

Om du som jag går igång på utsökta popharmonier i kombination med en och annan kraftfull och högljudd elgitarr vattnas det i munnen av kunskapen att Michael Benjamin Lerner från Seattle inte bara studerat på Paul McCartney’s Liverpool Institute for Performing Arts utan dessutom hoppat in och förstärkt Teenage Fanclub då och då.

Båda de referenserna märks tydligt i både komposition och arrangemang i låtar som How Do I Get Rid of Sunlight? och Suburban Streetlight Drunk, och om det alltsom oftast slirar in på musikaliska riktningar som påminner om en lite mer spartansk variant av Jellyfish är det ett problem som är synnerligen lätt att leva med.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Morr/BonnierAmigo
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2009)

Du vet Jason Falkner? Du vet Jonny Polonsky? Du vet den där sortens insnöade powerpopkufar och harmonimatematiker som är så djupt och innerligt älskvärda? Här kommer nästa.

Michael Lerner snöar in på Japan (tydligt i Tokyo och Look to the East), trots att han aldrig varit där. Som styrd av tvångstankar skapar han dogman för sina inspelningar – en låt om dagen, inklusive mixning. Han filar på sina formuleringar till dess att varje kommatecken sitter perfekt (”When I was young I had imaginary friends, and boy did we have fun. One day my mother told me they were just pretend and then I had no one”), och framför allt skapar han den ädlaste powerpop man kan föreställa sig. Producerande Death Cab-Chris Walla är inte den enda som jublar.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Razzia/Sony

BETYG 5 av 6

Lou Reed. Leonard Cohen. Bob Dylan. Mot slutet av sitt liv David Bowie. Och under det senaste decenniet Nick Cave. Det är artister som allihop på olika sätt låtit sin musik och sitt uttryck följa sina livsfaser. Det är artister vars musik har mognat och blivit alltmer allvarsam, komplex och angelägen i takt med att artisterna blivit äldre och utvecklats. Det är artister vars musik inte riktigt längre kan mätas med samma måttstock som resten av musikvärlden. Deras verk måste i allt högre grad upplevas som och jämföras med litteratur från de viktigaste författarna snarare än med popskivor.

Thåström är den enda svenska artisten som ryms i den kategorin. Sedan drygt 20 år arbetar han i en helt egen tradition, som inte låter sig inte påverkas av samtida trender, innovationer eller genres. Med bestämda steg, en röst i det lägre registret och med rejält med patina och med ett helt eget musikaliskt och lyriskt uttryck fortsätter han berätta fragmentiserade och till synes självbiografiska historier. Lyriskt innebär det ofta nostalgiska eller traumatiserade återblickar som presenteras som synnerligen konkreta minnesfragment, men i en kontext som är så abstrakt att bara Thåström själv kan härleda dem till specifika ögonblick eller skeenden. Med namn och detaljer lämnar han ledtrådar som tar oss så nära att vi känner Thåströms kroppsvärme, men att han håller oss så klaustrofobiskt nära gör det samtidigt omöjligt att få en överblick. Vi sitter som i ett skruvstäd, och detaljerna som dyker upp i vårt tunnelseende är skarpa medan sammanhanget förblir okänt.

”Jag är 21 år och jag sitter på Sundestrands golv”, minns han osäkert i Norrut/Söderut, och eftersom Lars Sundestrand i sin Station Rågsved skriver om hur Ebba Grön i samband med sin första spelning utanför Stockholm 1978 övernattade i hans lilla lägenhet blir detaljen för en sekund specifik och identifierbar. Men i övrigt håller han oss i okunnighet. På tombolan vinner han euro, och att stationsbygget mittemot hotellet som ”låter som en Neubauten-soundcheck hela natten” gör att vi förstår ungefär i vilken del av världen vi är, men mer explicit kontext än så får vi inte. Det årets kallaste kväll berättar med blixtsnabba ögonblicksbilder historien om en fatal kväll, och sedan om mytologiserande lämningar efter kvällen. Men vi får aldrig lära känna varken kvinnan som är huvudperson eller hennes öde, och när Thåström med krackelerad röst citerar Nina Simones Wild is the Wind är det bara ytterligare en stämningsskapande fragmentarisk detalj i en helhet som vi aldrig bjuds in i.

Ja, det är frustrerande att inte få hela historierna, att aldrig få kontexten eller avsikten. Men det är också ett poetiskt och suggestivt berättargrepp, som mystifierar och mycket effektivt drar in lyssnaren i en långvarig relation till Somliga av oss.

Musikaliskt fortsätter Thåström att skala av och skapa rymd. Produktionen av Thåström och Niklas Hellberg är fingertoppskänslig, och man kan ana Nick Caves sorgbearbetningsalbum eller Mark Lanegans senare album som ljudmässiga förebilder. Det är dovt och mörkt, med mullrande golvpukor och stråksektioner, men samtidigt luftigt och stort så att ett ensamt piano tillåts eka stort och mäktigt. För även om Thåström har sagt att hans avsikt var att fokusera på det vackra, så betyder ju inte det att det måste vara ljust och blommigt. Skönheten här är konsekvent mörk och dramatisk, som när sensommarljuset skiftar från mörkblått till blåsvart. I Mathilde får stråkarna en större roll, liksom i vackra Solen i den vänstra, och bidrar till skönheten, på samma sätt som när Andreas Dormann adderar små finkänsliga jazzdetaljer på barytonsax till den luftiga pianoballaden Majestätiskt.

Norrut/Söderut sticker ut med en kraftfullare attack, och manar suggestivt framåt med en dominerande bas och i bakgrunden en ettrigt överstyrd Black Angel’s Death Song-gitarr. Och även om Thåström nu sagt att det inte är så kul att föra oväsen på skiva längre är det ändå påfallande att det där Einstürzende Neubauten-omnämnandet i Magisk Oändligt inte är någon tillfällighet.

Somliga av oss inte Den Definitiva Thåström-skivan, den får vi vänta ytterligare tre-fyra år på. Men det är utan tvekan Ett I Raden Av Stora Thåström-skivorna ända sedan Skebokvarnsvägen 209, som tillsammans sätter standarden för allvarsam och seriös rockmusik under lång tid framöver, och som samtidigt kommer att vara föremål för djupa lyrikanalyser hos hans följare och studenter. Räkna in undertecknad bland dessa.

Av Patrik Forshage

Den 15 oktober 2024

Skivrecension

Sub Pop/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2014.)

På ytan verkar allt stabilt. Afghan Whigs första nya album på 16 år låter som ett Afghan Whigs-album – stort, hårt, mörkt, och med soul som en central ingrediens i grungerocken. Men det håller inte.

Utlevelsen känns ansträngd och tillkämpad, riffen är åldrat tröga, och tyngden har sjunkit ner och lagt sig runt midjan. Den närmast outhärdliga ljudvolymen (fortfarande är deras Stockholmsspelning 1996 det enda gig jag lämnat av omsorg om min hälsa) är numera nedtagen till trivselnivå och de soulinfluenser som brukade ge finess i manglet är numera pliktskyldiga. Royal Cream kommer närmast, och i Matamoros med dramatiska stråkar hittar Greg Dulli lite flykt i rytm och steg. Men när de sedan kokar en geggig soppa på Nirvana, U2 och Isaac Hayes i The Lottery sjunker stämningen igen.

Do to the Beast är ett hyfsat grungealbum, men jämfört med sin samtid är det daterat och jämfört med bandets katalog är det på sin höjd hyfsat. Det som återstår är därmed nostalgivärdet, som var och en bedömer utifrån sina respektive referensramar. Men lite sorgligt är det.

Sub Pop/Playground
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2017.)

Med Do To The Beast för tre år sedan gav Afghan Whigs alla de risker som finns när ikoniska band gör omotiverade comebackalbum ett ansikte. Med den ängsliga ambitionen att åtminstone försöka rekapitulera soundet från fornstora dagar var den en blek, feg och melodifattig ursäkt för veteranturnerande, men inget mer. 

Desto större anledning att jubla över att de hittar helt rätt vid andra försöket alltså. När det inte längre verkar viktigt att återskapa soundet utan snarare att hitta tillbaka till nyfikenheten och dynamiken låter Afghan Whigs rentav pånyttfödda. Bland idel starka låtar som rör sig från dova stråkarrangemang via mullrande rock med mäktigt Staxblås eller lätta soulgitarrer till kraftiga Marc Bolan-riff hittar Greg Dulli utrymme för hela sitt omfattande vokala register, och det räcker mer än väl för att In Spades med självklarhet ska kunna inta en ärofull plats i Afghan Whigs katalog.

Snapper
BETYG: 1/6

(Dubbelrecension med Manic Street Preachers – Lifeblood, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2004)

Hur angelägna känns The Alarm idag? The vilkadå? Det var ett walesiskt band som en gång i tiden hyllades som nästa The Clash. Du är förlåten för att aldrig ha hört talas om dem, 80-talets överord var ett utslag av journalisters desperat nostalgiska längtan efter något som griper tag i hjärtan och själar. The Alarm hade inga andra ambitioner än att.. eh… stadiumrocka och tävla med Bono om att förändra världen.

Hur angelägna känns Manic Street Preachers idag? Manic vilkadå? Det är ett walesiskt band som en gång i tiden hyllades som nästa The Clash. Men visionären och rebellen Richie James försvann spårlöst, och kvar stod tre kompetenta bakgrundsmusiker utan andra ambitioner än att… eh…. stadiumrocka och tävla med Bono om att förändra världen.

Och där står de kvar. Med sitt sjätte studioalbum har James Bradfield, Nicky Wire och den där tredje killen åstadkommit vad de menar är sitt poppigaste alster hittills, och Nicky Wire beskriver skivan som The Holy Bible för 35-åringar. Tony Visconti har…

Nä, backa tillbaka. ”The Holy Bible för 35-åringar?” Det där måste vi faktiskt reda ut. The Holy Bible var Manic Street Preachers sista stora stund, den var Richie James testamente och den var en vibrerande, omskakande rockurladdning. The Holy Bible släpptes för tio år sedan. Den lyssnare som är 35 idag var alltså 25 då.

Nicky Wire inbillar sig att den lyssnaren inte längre är intresserad av rock, engagemang, ”4 Real” och kaxighet? Nicky Wire inbillar sig att 35-åringen, för evigt fast i Live Aid-eran, hellre vill ha stadiumgester, The Cult-gitarrsolon, Queen-körer, Simple Minds värsta synthmattor, låtsas-goth-pukor och sövande låtar/programförklaringar med titlar som I Live to Fall Asleep? Projicering, skulle Dr Jennifer Melfi ha sagt.

Skivrecension
Av Patrik Forshage