Abbas skilsmässosånger, Ike och Tina Turner, Phil Spectors pistolhot mot hustrun och kanske värst av allt den relationsröra som bar namnet Fleetwood Mac – det där med kärlek på jobbet är kanske inte en så god idé för den som försörjer sig som musiker. Men det finns lyckliga undantag, och Nöjesguiden har pratat med några artister som både lever och arbetar ihop med sin partner.
Christian och Karla-Therese Kjellvander har varsitt utmärkt och sprillans album att lansera, och medverkar förstås på varandras skivor. Men den här gången får de svårt att turnera tillsammans. Någon måste ju vara hemma med deras nyfödda barn, en typisk konsekvens av att få ihop det med en kollega.
– Ju äldre man blir desto mindre tid har man att träffa folk som man inte redan känner, resonerar Christian Kjellvander. Det blir genom jobbet som man får nya kontakter. Vi hade massor av beröringspunkter och gemensamma vänner, men träffades inte förrän för fem år sedan. Vi hamnade vid samma bord på Berns, där Karla-Therese var för att spela med min gitarrist. Sedan började vi mejla om att spela tillsammans. Om det var på ett professionellt plan? O ja. Åtminstone var det vad vi båda försökte ge sken av.
– Christian ville att jag skulle sjunga duett med honom under en turné han gjorde med Lars Winnerbäck den sommaren, fyller Karla-Therese på. Det hela utvecklades till något… annat.
Enligt en SIFO-undersökning från i våras inleds 14 procent av alla relationer på jobbet. Och i svenskt musikliv är inte Christian och Karla-Therese Kjellvander ensamma om den erfarenheten. Det var till exempel via jobbet som Nina Persson träffade sin Nathan Larson, som hon numera delar sitt A Camp-projekt med.
– Det började när vi jobbade ihop. Nathans gamla band Shudder To Think anlitade mig att sjunga på ett soundtrack de gjorde 1997.
På arbetsplatser brukar man säga att en flirt är bra för att hålla alla på tå, men att en relation alltid skapar problem.
– Du menar hur bandet reagerar? undrar Christian Kjellvander. Vi är så nära varandra, så jag har aldrig upplevt att det skulle vara några problem. När jag var ung tyckte jag att folk som Miles Davis och James Brown var coola bandledare, och det avspeglade sig förstås i mitt ledarskap. Jag ville gärna se mig själv som hård, ärlig och rättfram. Men det innebar också att jag var väldigt otaktiskt, och kunde börja säga åt folk vad de hade gjort fel direkt efter en spelning. Det handlade om var jag var i min personliga utveckling, och kanske om dålig självkänsla, även om jag hade bitit huvudet av den som hade sagt det på den tiden. Det funkade förstås inte när Karla-Therese kom med i bandet.
Ändå finns det gott om exempel på hur relationer mellan musiker blivit oerhört destruktiva, med Fleetwood Macs snåriga partnerskiften som värsta exempel.
– Ouch, utbrister Karla-Therese. Eller John och Yoko. Jo, det kan nog bli döden för många förhållanden. Det är mycket som måste falla på plats för att det ska funka. Men vi har alltid varit rätt tydliga och dragit en gräns mellan jobbrelation och kärleks-relation. Vi bråkar nästan aldrig när det gäller musiken, medan vi kan vara som två galna italienare hemma ibland.
– I Fleetwood Mac fanns det ju andra faktorer som bidrog i stor utsträckning, påminner Christian. Alkohol och kokain. Om det hade funnits sådant i relationerna i mitt band hade det blivit skottskador. Nä, men det är klart att det blir mycket samtal mellan mig och Karla-Therese, livliga och passionerade, men framför allt privat.
Även Nina Persson ser riskerna med dubbla roller.
– Absolut! Och jobbigt för andra bandmedlemmar. Men jag och Nathan vågade ge oss på den livsfarliga grejen, eftersom vi redan hade ”testkört” vårt förhållande i tio år, och även jobbat tillsammans i en massa sammanhang.
Om ni grälar om städning på morgonen, klarar ni då att lägga bort det när det är dags för repning eller inspelning senare på dagen?
– Ja. Vi är rätt bra på att gräla fort, att inte låta det dra hela dagen. Och jag är livrädd att vi är ett par som gör andra människor obekväma genom att tjafsa och sprida dåliga vibbar, då ställer jag hellre in repet eller jobbet den dagen.
Alla är överens om att rollerna är olika i den privata relationen jämfört med i den professionella.
– På jobbet kan vi inte tjafsa som ett gammalt par, menar Nina Persson, och inte heller prata ett hemligt språk eller bilda ett ”par-lag” mot de andra. Vi måste dessutom kunna säga till när den andre sjunger surt eller har en dålig idé. Sedan går vi hem och hånglar. Nathan och jag har helt enkelt två olika relationer med varandra. Kanske har det till och med hjälpt oss att funka så länge. Om den ena relationen knakar, har vi den andra att trösta oss med.
Karla-Therese Kjellvander håller med.
– Vi har en liten mässingskylt där det står ”Christian Kjellvander – Boss” som han fick av sitt crew på någon turné för massa år sedan, så att vi inte ska glömma, haha. Nej, men ärligt talat känns det helt självklart att det är så, när det är hans musik vi spelar.
Hur ser man i så fall till att skilja på en sådan ojämlik relation och en privat jämlik relation?
– Man pratar med varandra.
Och när Christian sjunger duett med dig på din skiva, Karla-Therese, är rollerna annorlunda då?
– Ja, den som har gitarren bestämmer! Det är en ganska enkel regel, men den är viktig.
– Men jag är mycket mindre van vid att följa än att leda i musikaliska sammanhang, och det kan vara jobbigt, konstaterar Christian.
I relation till musikerkollegorna i bandet verkar det dock krävas både eftertanke och arbete för att undvika att partnern får en särställning. Förutom Nina Persson och hennes Nathan Larson ingår i A Camp också Niclas Frisk.
– Vi har också båda varsin egen relation med Niclas, jag var ju kompis och gjorde musik med honom innan jag och Nathan blev ihop. Och Niclas och Nathan har en slags ”bromance” där de enas i sina musikreferenser och gitarrer, och där blir jag ett tredje hjul.
– Jag var livrädd att ses som just en Yoko när jag började spela med Christians band, minns Karla-Therese Kjellvander. Därför har jag varit noga med att jag jobbar på samma villkor som alla andra, på alla sätt. Jag kände några ur gänget sedan innan, så det blev inte jättekonstigt. Och nu är vi familj allihop.
Mer kärlek på jobbet
Inte så lyckat
Ike + Tina Turner
John Lennon + Yoko Ono
Bobby Brown + Whitney Houston
Mark Olson + Victoria Williams
Mick Jagger + Marianne Faithfull
Serge Gainsbourg + Jane Birkin
Michael Jackson + Lisa-Marie Presley
Tills döden skiljer dem åt
Dregen ❤ Pernilla Andersson
Rasmus Kellerman ❤ Andrea Kellerman
Chris Frantz ❤ Tina Weymouth
Thurston Moore ❤ Kim Gordon
Jay-Z ❤ Beyoncé
Tracey Thorn ❤ Ben Watt
Svenne och Lotta
Tills döden skiljde dem åt
Patti Smith ❤ Fred Sonic Smith
Paul ❤ Linda McCartney
Johnny Cash ❤ June Carter Cash
Courtney Love ❤ Kurt Cobain
Lux Interior ❤ Poison Ivy
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
2010 var året när Plura med matlagningsprogram, krogrecensioner, knarkdom, kyrkokonserter och inte minst Så mycket bättre-medverkan tog steget upp i den Cornelis- och Lundell-stratosfär där man kommer undan med precis vad som helst och ändå behåller folkets odelade kärlek.
Musikaliskt är det oerhört välförtjänt. Med sina tolkningar av Så mycket bättre-seriens övriga deltagares örhängen borde uttrycket ”Att göra en Plura” få en helt ny innebörd, och åsyfta förmågan att förvandla precis vilken låt som helst till en organisk och melodisk Eldkvarn-pärla. Här gör han det med Petters Logiskt och som om det vore självklart ännu mer med Christer Sandelins Det hon vill ha.
Men om Plura är musikens Kung Midas så är September hans absoluta antites, en Drottning Misär som förvandlar allt hon tar i till tunnaste och ytligaste eurodisco. Hon må ha blivit någon slags tittarfavorit hur mycket ni vill, men faktum är att hon med de här bagatellerna inte ens skulle ha tagit sig vidare från första rundan av Idol.
Resten av den här studioinspelade cash-in-skivan med inbördes-beundran-klubbens tolkningar av varandra vacklar mellan de två de ytterligheterna. Lasse Berghagen, till exempel, får oss för en stund att fundera på om inte en avskalad Rick Rubin-skiva vore på sin plats, och sedan får han oss lika snabbt att förkasta den tanken.
Petter fortsätter sin raska marsch mot folklighet med sin vänliga folkhemsrap, särskilt lättillgänglig i En tuff brud i lyxförpackning, och även den omvända situationen fixar godkänt-gränsen mest tack vare sensationseffekten av att höra Lill-Babs tolka Så Klart!
I övrigt bidrar hon med slentrianmässiga och ointressanta karaoketolkningar, och inte heller Thomas Di Leva kommer till sin rätt. Hans enda bidrag här (är det hans eget beslut, eller skivbolagets?) hade vi hellre stått över. Istället överraskar TV-seriens driftkucku Christer Sandelin med en utmärkt Bowiefierad September-tolkning, som faktiskt låter exakt som Di Leva brukade låta under sin Bring Me A Magician-period i början av 80-talet. Att just han med just den låten skulle stå för skivans enda riktiga höjdpunkt bortsett från Pluraspåren måste ses som en sensation.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ung talangfull dotter till känd artist tas under etablerad demonproducents beskydd, och landar i musik inte helt väsenskild från gamla pappsens. Oh nej, jag pratar inte om I Love Coco Sumner och hennes Åhlundska upptåg. Här är det Trixie Whitley, knappt myndig dotter till den alltför tidigt avlidne kanadensiske bluesmannen Chris Whitley, som sitter i knät på pappas mentor Daniel Lanois och hans två gamla kompanjoner Brian Blade och Daryl Johnson.
Utöver Lanois ständiga variationer på varm luftig blues så tar sig sällskapet som deras namn antyder an flera reggaeförsök. Det borde de låtit bli, eftersom det är som själfull bluessångerska med oväntade Annie Lennox-glidningar Trixie Whitleys styrka ligger. När hon mognar och kan slappna av från det ibland lite ansträngda anslaget kommer hon att vara en fantastisk sångerska inom den genren, och i dessa grånade groovegentlemäns vård lär det inte dröja särskilt länge.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
En ”hyllning”. Så kallar skivbolaget det här albumet, som ”bibehåller Elvis Presleys själ och karaktär” och ”bygger broar mellan hans dåtida musik och framtida generation av fans”. Det gör den genom att helt sonika lägga Elvis röst över usla coverversioner av hans största hits från en anonym orkester som gör någon låt i hiphopform, någon annan som storbandsblues och oftast svulstig arenarock.
En hyllning? En spottloska och en gravskändning som borde leda till långa fängelsestraff all around, snarare.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Brian Eno på Warp är att likställa med Messias som stiger ned till sina lärjungar. De sitter andäktiga vid hans fötter, och han gör dem inte besviken. Tillsammans med Jon Hopkins och Leo Abrahams improviserar han fram exempel från hela sin repertoar, från ambient via klassisk pianokomposition, konstskolekraut och frijazzpunk till suggestiva modernelektroniska rytmer utan att fastna i upprepningar av tidigare bedrifter.
Han kanske inte står i avantgardets första led längre, men han är fortfarande en mästare på att göra musik som likt den allra bästa sortens soundtracks accentuerar och förstärker istället för att ta huvudrollen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Någonstans trampade någon snett. Efter försäljningssuccéer, Mercury-utmärkelser och Hollywooduppvaktning är Damon Gough med sitt femte album tillbaka på ruta ett, på sin egen lilla etikett igen, utan åthävor och utan uppbackning. Ett fall från grace precis sådant som Håkan Hellström drömmer bitterljuva mardrömmar om. Men sådana fall är kanske inte så illa, för även om karriären gått i stå och även om det stämmer som han sjunger att han är ”a failure at heart” så är han fortfarande en jävel på stilla popsånger med fina detaljer som försiktiga stråkar, lågmäld elektronik och ögonkast mot den soliga amerikanska västkusten. Att hans vemod nu tenderar att slå över i bitterhet kanske till och med kan vara en tillgång.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Christian Kjellvanders fjärde soloalbum innebär ett paradigmskifte, trots frånvaron av stora åthävor och tvära kast.
Vemodet är fortfarande monumentalt, och de tidlösa sångerna är lika vackra som vanligt. Ljudmässigt tillåts de sträva i fler riktningar den här gången, med någon distad gitarr här, någon suggestiv basfiol där och några felor som låter minst lika mycket Dalarna som amerikanska södern.
Och det är i det sista som förändringen blir tydligt, när att allt vi trott oss veta om att Christian Kjellvander är synonymt med americana får sig en ordentlig törn av hans numera bredare singersongwriterestetik. Den är faktiskt ännu bättre.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ketchupeffekten känner Ola Joyce till bättre än de flesta. Efter år av psykologiskt, andligt och geografiskt sökande fann han sig plötsligt först med underskrivet skivbolagskontrakt på storbolaget, sedan på turné med Tomas Andersson Wij och om en vecka med albumdebut. Men när Nöjesguiden slog sig ned för att ta en öl med honom visade det sig att karriär inte var något han prioriterar särskilt högt.
– Karriär är bara intressant utifrån perspektivet att det kan ge möjlighet att leva ett drägligt liv med musiken som försörjning. Men det är rätt kul, när jag var 18 och ute på en ö i skärgården sjösatte jag i en flaskpost. Där skrev jag om vad jag ville med mitt liv om tio år, att då skulle jag ägna min tid åt musik. Till dess ville jag leva, resa, samla på mig erfarenheter. Det är skönt att se att det faktiskt har blivit så.
Du känns som en musikers musiker, på sitt sätt. En sådan som lever för att göra ditt och inte bryr dig särskilt mycket om hur det uppfattas av andra.
– Ja, om man ser den där musikern som ena änden av en skala och den som vill dricka gratisöl på skivbolagens bekostnad i andra änden så ligger jag mycket närmare den där musiknörden. Och musiken är väldigt viktig för hur jag mår. Ångesten jag hade när jag var yngre kunde jag enbart hantera med hjälp av musik.
Du har sagt att du har försökt hänga på musiktrender, men att du inte lyckats.
– Jag är inte så intresserad. Jag går inte igång på det där att gå i bräschen för något. Det kommer sig ända från min barndom. Min mamma var helt disconnected från samhällsandor och trender och traskade fram i sitt. Det var i det som jag fostrades.
Samtidigt nämner du en person som David Bowie som förebild.
– Det har du rätt i, det kan framstå som en paradox. Jag är av motsägelsefull natur. Men det jag uppskattar hos David Bowie, mer än bara hans musik, är den frihet från slaveri som han representerar, att inte behöva följa med. Annars var Pulp väldigt viktiga för mig, längst fram i en brokig skara folk som också rymde sådana som Manu Chao och gammal finkultur som fanns i familjen.
Så din familj var musikalisk?
– Det måste man säga. Alla i familjen spelar minst ett och ofta flera instrument, så det är klart att musiken fanns runtomkring mig hela tiden. Efter estetgymnasiet klev jag rätt ut i Stora Nojan, och den höll i sig. Jag visste inte alls vad jag ville, utom musiken.
– Jag hade levt så många år på ett sätt där vardagsliv inte behövdes, så jag hade ingen aning om hur man hanterade sådant. På ett sätt är det en fälla att man blir så präglad under uppväxten, och för min del är det svåra att inte nörda in på musiken. Ibland lyssnar jag mer professionellt, för att jag vill lära mig något särskilt. Det var så jag snöade in på punken, när jag snubblade över den medan jag surfade runt på Spotify.
Utöver musik är litteratur är viktigt för dig, förstår jag.
– Ja. Jag har ju recenserat en del. Inte så mycket, och det höll inte att bara göra det ibland. Om man haft det som sin sysselsättning skulle man ju hittat rutiner, men utan rutin blev det för ansträngande.
Vad läser du?
– Under min snurrigaste period läste jag nästan enbart Schopenhauer och böcker om parapsykologi, om folk som upplevde sig ha olika extra egenskaper och gåvor. Men för ett känsligt ungt och romantiskt hjärta kan det sluta illa att läsa för mycket sådant.
Till och med ditt namn är litterärt.
– Jo. Men jag tror inte att det grundar sig i James Joyce, även om den som läser honom säkert kan hitta något där som påminner om mig. Men från början fick jag namnet medan jag bodde i Grekland. Jag blev kallad Joyce där några gånger, lite på skämt. Sedan har det funnits med, och i och med att min identitet utvecklades kände jag till slut att jag hade blivit en annan person. Då tog jag namnet Joyce. Men visst, det är ett förpliktigande namn.
Efter musikaliteten och litteraturintresset är nästa omedelbart tydliga egenskap hos Ola Joyce att han är en andlig sökare.
– Det stämmer, och det är ett medvetet val eftersom jag tycker att sökandet är ett sympatiskt tillstånd. Att aldrig slå sig till ro och aldrig sluta söka är ett sätt att rädda världen. Och dessutom får man inte glömma att det ju finns många sökare som också hittar, som inte bara famlar omkring.
Det har tagit dig till många olika platser.
– Och varje gång har det mer eller mindre varit en slump. Jag har en sådan egenskap i mig att bejaka impulser. Amsterdam först hamnade jag i som man gärna gör när man är ung, och där fick jag jobb i en ostfabrik. Dubai hamnade jag igenom en kompis som hade jobbat där. Han kände någon som jag tog kontakt med. Grekland, senast, reste jag till tack vare en kille som jag lärde känna i Dubai. Jag tror att det nästan är lättare att irra bort sig om man bara stannar på en plats och aldrig rör på sig.
Under en period tog sökandet dig till klosterlivet, till och med.
– Det var faktiskt en av de bästa sakerna jag gjort i mitt liv, ett mycket sundare alternativ till israelisk värnplikt. Kloster är inte så mycket en fysisk plats som en mental, och jag tror att många fler än jag har något att lära om sig själva genom tystnaden.
Beskriver du dig själv som troende?
– Om jag är kristen? Det vet jag inte vad det är för något. Etikettering är alltid av ondo. Däremot är det min ständiga strävan att försöka leva ett andligt liv, även om det är svårt. Förr eller senare är man ju sticka ut handen utanför bilden och börja rota i det osannolika. Det är ju samma sak som de där böckerna jag fastnade i – det finns så många saker som är universella att det förutsätter en andlig dimension.
En iakttagelse under några veckors vistelse i till exempel Kairo var hur religiositeten är en mycket offentlig företeelse, med böneutrop i högtalare och bönemattor på offentliga platser. Hos oss är ju religiositeten något mycket privat, medan till exempel förhållandet till alkohol är det omvända om vi jämför samma samhällen.
– Jag såg inte den sortens religiositet i Dubai. Det var ju en liten fiskeby för bara 30 år sedan, och har byggts upp för att vara ett nöjesfält för västerlänningar. Visst, det är ett muslimskt land, men de har gjort oerhörda eftergifter för att vi ska trivas där. Alkoholen finns på alla hotell, som funkar som någon slags frizon. Motsatsförhållandet gäller däremot inte, vi behandlar inte deras traditioner med minsta respekt. Det var en stor affär kring några engelsmän som tyckte att de blivit kränkta för att arresterats när de haft offentlig sex på stranden. Och då hade de ändå blivit tillsagda vid två tillfällen först, innan de arresterades.
Vi avbryts för att Olas telefon ringer, och han ursäktar sig för att snabbt svara och göra upp planer för kvällen, som verkar kunna rymma både repetition och sedan en del festande. När han är färdig plockar vi upp andlighetstråden igen, och resonerar om hur det för bara några år sedan var omöjligt med andlighet i musikbranschen. Det var något som Carola och Di Leva hade lagt beslag på.
– Nu har sådant förändrats, tack och lov. Haha, det var faktiskt Jonathan Johansson som ringde precis, och jag är på turné med Tomas Andersson Wij som också skriver mycket på temat. Jag menar att det bara skulle kännas inskränkt att nonchalera något så universellt. Att totalt exkludera den andliga delen av livet och tillvaron känns inte neutralt, det är ett ganska kraftigt ställningstagande.
Den fjärde dimensionen som står tydlig med dig är att du är oerhört självutlämnande.
– Du vill veta varför? Tja, det har alltid varit min metod, Om jag släpper på garden så leder det mycket längre. Till exempel till att vi sitter här och talar om människor och kulturer istället för att prata om tekniska detaljer angående min debutskiva.
Du berättar till och med att du varit en sväng på psyket i din pressrelease.–
Gör jag? Det är sant, jag var på psyket och gästade lite under en period av mitt liv, för ganska länge sedan. Jag skrev dikter och blev snurrig – psyken är bräckliga saker, du vet. Det var knark inblandat också, och då är det ännu bräckligare. Jag var en mycket allvarlig herre som ung, och det var tungt att släpa runt på alla stenar. Numera skjuter jag in lite självdistans, lite humor, så att jag orkar med mig själv. Ola Joyces debutalbum Happily Supressed (Universal) släpps den 5 maj.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ryko/Warner
Fortfarande har inget band misslyckats värre med att splittras än The Posies. Har inte Ken Stringfellow och Jon Auer ”tillfälligt” återförenats som singer-songwriterduo eller ryckt in i Big Star så har de varit där och petat på The Posies-namnet igen. Har man en gång hört den klockrena powerpop de åstadkommit ihop är det lätt att begripa varför, och det är därför deras första The Posies-album på fem år är en sådan besvikelse.
Visst finns här sådant som gjorde dem så viktiga och mäktiga, i melodikrokar, i tuggummirefränger och i klockrena röstharmonier, men ambitionen är försvunnen. Det låter oinspirerat, anspråkslöst, som att de inte vill störa, eller som om de helt enkelt inte vill vara The Posies. Det kanske är dags att splittras på riktigt den här gången?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Bella Union/Playground
Något väsentligt har hänt Harlembandet. Tidigare har deras utveckling varit linjär och stadig, möjligen med en viss vridning från den New Yorkska alternativrocken mot en gnutta folktendens. Men här har utvecklingen tagit fart. Nej, det handlar inte i första hand om någon vilsen marschorkester från New Orleans, eller om att sångaren Hamilton Leithauser hittat sin personliga röstvariant av en ung Rod Stewart. Det handlar om en nyfunnen klarhet, i ambition, i anslag, i ton, och i ljud. Framför allt handlar det om ett allt starkare låtmaterial, tätt i storebröderna The Nationals hälar. Genombrott, here they come.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden