Att Joan Wassers tid inom avantgardet är över är inget att gråta över, när den mainstreampop som utgör huvuddelen av The Deep Field är så här engagerande. Och även om hon själv utnämner sitt tredje album till sitt gladaste, med hörbara influenser från Stevie Wonder och (i någon mån) Funkadelics freakigare stunder, så finns där samtidigt ett stort allvar. Human Condition kombinerar båda delarna och utgör skivans absoluta höjdpunkt, tillsammans med skivans programförklaring och centralpunkt I Was Everyone, där Joan Wasser tar Jean D’Arcs perspektiv för att skildra konsekvenserna för kvinnan som inte tiger i församlingen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Teenage Fanclub turnerade tillsammans med Gorky’s Zygotic Mynci i slutet av nittiotalet upptäckte snabbt bandens ledare Norman Blake och Euros Childs hur bra de trivdes tillsammans.

Så Norman hoppade in på gitarr när det passade, och därifrån har det bara fortsatt. Deras gemensamma projekt Jonny startade i all anspråkslöshet med planer på att spela in bara ett par sånger.

– Ursprungstanken var nog bara att vi skulle göra en ep, men vi kom aldrig riktigt till skott att släppa den. Så var det någon jag känner som fick höra låtarna och som ville höra mer.

Det mesta tillkom i helt bakvänd ordning. Först kom skivomslaget, och genom det slogs bandnamnet fast automatiskt. Omslaget föreställer fem muntra män som för att fira en kompis födelsedag har skrivit varsin bokstav på sina bara bröst. J. O. N. N. Y.

– Norman såg den polaroidbilden på en av sina kompisars hemsidor och älskade den. Den bilden var liksom ett färdigt skivomslag, utan att den visste om det. Och då var det klart vad vårt projekt skulle heta.

Hur känns det att arbeta i en konstellation igen?

–Än så länge har vi bara spelat som duo, även om vi använde några fler musiker på skivan. Men vi har inte hamnat i några diskussioner där vi har behövt kompromissa. Vi har gått in i studion, tagit fram en låt, spelat igenom den två-tre gånger och sedan spelat in. Det har varit väldigt spontant.

Euros Childs har just släppt det experimentella soloalbumet Face Dripping, och Norman Blake har knappt hunnit hämta andan efter Teenage Fanclubs senaste mästerverk. Men Euros Childs ser inga risker att Jonny-projektet krockar med deras respektive andra aktiviteter.

–Det är nog ingen fara. Norman släppte ju en Teenage Fanclub-skiva förra året, så det kommer att dröja innan han blir upptagen med dem igen. Och albumet jag släppte härom månaden gav ju inga direkta svallvågor, så det är okej. Man kan inte fundera så mycket på sådana saker – det vore så trist att sitta på det här materialet utan att ge ut det, så vi får väl leva med några krockar i värsta fall. Nu har vi i alla fall avsatt ganska mycket tid för att turnera tillsammans.

I början av mars kommer duon till Sverige.

–Det blir en annorlunda upplevelse att turnera bara vi två, jämfört med att åka runt antingen som bandmedlem eller som soloartist. Men Norman är den av oss som har körkort, så han får hantera bilen. Jag får sköta valet av musik i cd-växlaren.

Och sedan? Finns det en fortsättning för Jonny?

–Helt säkert. Med tanke på hur kul vi har det tillsammans blir det definitivt ytterligare en skiva.

Jonnys debutalbum (Turnstile/Border) släpps i dagarna. I mars besöker de Sverige.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är klart att det blir en aning bagatellartat när forne Gorky’s-ledaren Euros Childs slår sig ihop med Norman Blake från Teenage Fanclub för att ha kul och följa musikaliska infall. Men att det är spontant skapat påverkar inte kvaliteten negativt, eftersom vi har att göra med två melodi- och harmonigenier. De träffar lika rätt vare sig de travesterar Beach Boys, Nuggets-band eller Sparks (!), liksom när de slänger in sånger som hade varit pärlor i deras ordinarie bands kataloger. Kanske är Jonny det roligaste lättpsykedeliska popsidoprojektet sedan The Dukes of Stratosphear?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Titiyo och Theodor Jensen kan verka som ett otippat par. Men motpoler attraherar varandra, och deras duo Keep Company är fullständigt självklar och komplett. På samma sätt är de varandras perfekta motsatser och komplement också när Nöjesguiden träffar dem för ett samtal om hur de fann varandra, om den musikaliska kärnan och om överkörda kaniner. 

Att utreda ursprunget till Titiyo och Theodor Jensens nyinvigda duo Keep Company är som att prata med ett gift gammalt par som åter hittat till förälskelsen. De korrigerar ständigt varandras minnesbilder, och samtidigt kan de inte låta bli att titta på varandra eller att ta varje tillfälle att småretas kärleksfullt. Att deras historia började hos Fläskkvartetten är de överens om. 

 – De skulle göra en sådan där skiva där de bjöd in en massa gäster som skulle sjunga varsin låt, berättar Titiyo. Jag blev så nyfiken när jag fick höra inspelningen med den där Theodor Jensen som bara gormade sig igenom sin låt. Jag visste knappt vem han var. 

– Jag visste förstås vem Titiyo var, kontrar Theodor Jensen. Men jag hade faktiskt knappt lyssnat på något hon hade gjort. 

– Sedan skulle vi vara med på Fläskkvartettens spelning på Dalhalla, och jag ville träffa dig, Theodor. Så jag frågade Örjan i bandet var du var någonstans. Han svarade något om att du inte hade kommit än, men att ”när han kommer så kommer du att veta att han är här”. 

– Haha! Blev det så, frågar Theodor Jensen.

– Nä. Vi hälsade utan att jag visste att du var du, ler Titiyo. Och sedan hälsade jag en gång till, eftersom jag inte hade lagt dig på minnet. Sedan, efter konserten, så hade vi efterfest tillsammans med alla som hade varit med, bland annat Frida Hyvönen, minns Titiyo. 

 De trivdes så bra att de följde med på Fläskkvartettens nordiska turné, där också Freddie Wadling, Nicolai Dunger och Anna Ternheim passerade revy. 

– Titiyo hade en duett som hon brukade sjunga med Johan Renck, We Vie, och när han inte kunde vara med hoppade jag in och sjöng hans del, berättar Theodor Jensen. Det var extremt kul, och vi flippade ur rätt mycket på scenen tillsammans. 

– Du började kasta upp mig på axeln, skrattar Titiyo förtjust. Vi trivdes verkligen tillsammans.

Även parets andra sammanträffande kom tack vare initiativ från gemensamma bekanta.

– Jag skulle gästa Club Killers, minns Titiyo. Så började de prata om att kanske bjuda in dig också. Jag bara ”Yay”!

– Jag var i Göteborg och funderade på vad man skulle kunna göra tillsammans, och genom Club Killers var det ju naturligt att jag tänkte på ska-musik. Och när jag hade en skiss träffades vi för att testa om det funkade med en tonartshöjning. Vi gjorde en demo av Side by Side, och jag tyckte att det lät så bra att låten bara måste vara med på den skiva jag höll på med. 

 Så Titiyo hamnade i Göteborgs skärgård, hos Björn Olsson som arbetade med att producera Theodor Jensens solodebut. 

– Jag minns vad Björn sa till mig. ”Titiyo, det är härligt med en kvinna här”. Annars minns jag faktiskt den överkörda kaninen allra bäst.

– Jag har landställe där i närheten, förklarar Theodor Jensen, och av någon anledning skulle vi åka till mitt hus en sväng. Kanske för att hämta booze? Hursomhelst, på vägen såg vi en påkörd kanin, och undrade hur vi skulle hantera den. 

– Men den dog av sig själv, konstaterar Titiyo, inte utan sorg i rösten. Nå, Side by Side blev någon sorts favorit i recensionerna av skivan, och vi gjorde en video till den. 

Nu kallar sig paret Keep Company och har spelat in ett helt album tillsammans. Där handlar det inte om skamusik eller egentligen ens pop, utan om tidlösa melodier med lika tidlösa organiska arrangemang, inte så långt från M Wards och Zooey Deschanels samarbeten som She & Him. 

– Vad hette de, sa du, undrar Theodor Jensen. She & Him? Coolt namn. Låna mig din penna så att jag kan anteckna, det låter som något jag borde kolla upp. 

  Det finns med andra ord inga omedelbara förebilder för skivan?

– Nej, jag började tänka på musik för oss, och då kom Sweep Away, förklarar Theodor Jensen. 

– Du sa att du ville göra opera till oss. fyller Titiyo på.

– Ja, jag ville att vi skulle göra slutstycket ur Monteverdis Incarnatione di Poppeia tillsammans, det skulle vara fantastiskt. Helt seriöst. 

– Men istället fick Theodor fram Sweep Away, som blev avstamp för hela skivan. 

– För mig stod det klart när du skickade tillbaka ditt sångpålägg på den, Titiyo. ”Ah! Det här måste vi göra!” 

Och de tidlösa arrangemangen?

– Tja, funderar Theodor Jensen. För mig är det alltid melodierna som är det bärande, det där andra är bara en kostym. Ett tag var jag på väg att pröva att göra body music, till och med, men fortfarande med melodierna som det centrala. Då går det bra att låta dem ha en mer klassisk kostym också, som här.

– Ditt sätt att jobba är alltid väldigt traditionellt, och utgår från gitarren, resonerar Titiyo. För mig brukar det alltid vara tvärtom. Mina skivor har alltid låtit moderna när de har kommit. Det har hänt att vi utgått från ett bra beat eller ett coolt sound. Inför mitt senaste album pratade folk om att jag borde börja med Pro-Tools. Nä, tänkte jag, och köpte en analog gammal skitsynth. Det var annorlunda. 

– Det där att en låt ska gå att spela på gitarr, det är lite hårddraget. Men jag tycker att skillnaden ligger i anslaget, och jag är orolig att det hantverket att arrangera orkestrar runt melodier är en konstart som har dött ut. 

– Det har du nog rätt i, instämmer Titiyo. Jag tror att Pro-Tools innebar sista andetaget för den sortens hantverk. Det innebar att inspelningar slutade ha en sista tagning. Från den stunden finns det alltid någon liten detalj att gå in och fixa till och ordna. 

Live har ni redan hunnit skaffa er ert rätt vildsint rykte. 

– Jag vet, nickar Titiyo. Jag var lite skärrad först. Theodor är ju känd som ”Djuret” live. Men vi hittade rätt. 

– Vadå? Du är ganska vild själv! 

Hur ser framtiden för Keep Company ut? Tänker ni hålla varandra sällskap?

– Vi gör våra respektive grejor på våra kanter hela tiden, tvekar Theodor Jensen. Titiyo pular på ett soloalbum. 

– Jag tänkte släppa en egen skiva till hösten, bekräftar Tityio. Men det är klart att det finns en fortsättning för Keep Company också. Det går ju inte att bara göra en platta. 

– Det blir en annan helhet när man är två. Det kan bli en sorts pakt, en väldig närhet. 

– Inte som dina gamla band, Theodor.

– Nej, där har det alltid funnits någon form av hierarki, någon som har haft sista ordet. Men här krävs det verkligen att vi är helt överens om allt vi ger ut. 

– Vi var noga redan från början med att inte den ena av oss skulle stå längst fram utan att det verkligen skulle vara ett par. Det där vanliga tjafset i band om att ”höj mig i mixen. Nej, mig” skulle vi undvika. 

Lyckades ni?

– Hm, överväger Tityo. Jo. Någon gång kanske det fanns någon sådan kommentar, men väldigt väldigt sällan. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Stranded/Universal

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2011)

Måhända är tiden mogen igen för avmätt dekadens nådens år 2011, och för ett nytt Lustans-album runt 30 år efter det senaste angelägna de gjorde? Johan Kinde är inte längre en provocerande sprätt med världsvant manér utan den distingerade och blasé gentleman han ville vara redan då, och det klär honom givetvis. 

Likaså gör musiken, som gör anspråk på sådan åldrad modernitet som Lustans-romantiker känner sig hemma i. Någon elektronik är en aning uppdaterad, men annars handlar förändringarna om att Kinde närmat sig kamrat Orups schlager, oftast i ordets eventuella positiva bemärkelse och mest effektivt i Skönhet kräver ingen tolkning, som inte behöver skämmas för sig på framtida samlingsalbum.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Andreas Kleerups debut för två år sedan gav eko i hela västvärlden. Nu har han bildat bandet Me and My Army och får chansen att debutera igen.

– Haha. Jag gör allt för att undvika den svåra andra skivan. Nej, allvarligt. För mig är det inte konstigt att göra det som känns rätt just i den stunden, och det har sina fördelar att pröva många olika musikvarianter.

Minns du om du var nervös när du debuterade förra gången?
–Jag minns allt från då. Då hade jag en legendarisk pressdag i en svit på Anglais. EMI är fortfarande inte välkomna att boka rum där efter det.

Är det sant?
–Jag kände väl att jag ville prova det där med hur man hanterar hotellrum. Det är kul att kunna ha med på sin CV.

Är du debutantnervös på samma sätt nu, inför Me and My Armys skiva, som inför din debut?
–Faktiskt. Och det är lika kul att göra intervjuer fortfarande, att vara med och jobba på att nå ut. Det var precis vad jag drömde om när jag var liten. Jag går inte ut särskilt mycket längre, utan hänger mest hemma och övar gitarr och hänger med min son. Så att träffa journalister och sitta och prata om mig själv blir lite som att gå i terapi, det är en chans för mig att se mitt liv utifrån.

Du är väldigt öppenhjärtig i intervjuer, även om känsliga saker.
–Det finns folk som säger att man inte ska vara för privat, men jag vet inte var den gränsen går och jag skiter rätt mycket i det också. När jag läser intervjuer med folk, Ozzy, Shania Twain, vemsomhelst, så vill ju jag veta saker om dem, inte bara få något ytligt. ”Jag vill värna om mitt privatliv”, säger folk. Byt fucking yrke i så fall säger jag. Jag menar visst, jag får kritik för att jag sitter i en tv-soffa och är sjuk, men jag bryr mig inte. Så länge mamma vet att jag är okej bryr jag mig inte om vad andra tror. Och folk på gatan är snälla. Det kanske är tre personer totalt som har varit otrevliga, de flesta säger något snällt i förbifarten och jag blir skitglad.

Så tidningarna kan skriva vad de vill?
–Så länge det är sant. Annars räcker det med att hota med stryk. Jag var på väg hem till Alex Schulman med ett baseballträ för att han ville ha med något jag inte hade sagt i en intervju. ”Okej, kom då”, sa han, men sedan ringde han igen och då hade han strukit det jag ville få bort.

Du menar alltså att Me and My Army verkligen är ett band och inte ett Kleerup-projekt?
–Det beror väl på ur vems perspektiv man ser det. De andra ska inte känna sig utanför, och jag vill inte att någon ska inbilla sig att jag gör det ”bara för att få den där rockgrejen ur blodet”. För min del innebär det att jag får diskutera med fem riktiga personer istället för fem röster i mitt huvud.

Är det fem röster som håller med om allt, eller är det ett ständigt tjafsande?
–I huvudet eller i bandet? Äh, i båda fallen är det en röst som alltid har sista ordet.

Den popmusik ni gör jämförs ganska konsekvent med sjuttiotalsrock.

–Och då brukar jag säga att den synt vi använder inte fanns på sjuttiotalet.

Jag tror mera att det handlar om ett slags hantverk som kännetecknade mycket pop då.
–Jo, det är ju inspelat som förr, och eftersom vi märkte att vi kunde sjunga trestämmigt bestämde vi oss för att använda det. En annan idé var att vi skulle göra en skiva som vi skulle kunna framföra live. Då får man inte göra The Ark-misstaget och vara mycket snyggare på bild än i verkligheten, för då blir folk besvikna. Det är bättre att göra som Mick Fleetwood och fotograferas när man står hängig utan tröja och ser ut som skit, då tycker folk att man är en hunk när de får se hur man egentligen ser ut. Eller låter.

Men de annonserade gästerna är inte med.
–Den enda du hör är me, myself and I. Tommy Lee skulle ha varit med på Chemicals, men det sprack. Jag vet inte, han är skyldig mig det, så jag är lite sur. Inte John Grant heller, men han och jag däremot ska faktiskt börja med vår gemensamma skiva nu på torsdag. Han är helt otrolig. Conny på Strand ringde och sa att det här popgeniet ville träffa mig, och mycket tveksamt gick jag dit. Sedan tog det bara en kvart innan vi hade insett hur mycket vi hade gemensamt. Vi funkar skitbra ihop. Han är gay, jag är det inte, och det betyder att vi inte hamnar i den där alfahanne-striden. När sådana überviktiga saker händer en efter en brukar jag titta upp och le. ”Okej, Gud, tack. Vad kommer nu?”

Nämnda Chemicals är en rätt modig text om hur stämningen i en relation får Andreas Kleerup att börja sakna just the chemicals. Med tanke på tidigare skriverier är sådant som att servera Aftonbladet en löpsedel, resonerar jag, och Andreas Kleerup flinar.

–Jag vet. Låt dem. Aftonbladet, här är jag, kom igen då!

Me and My Army släpper sitt debutalbum Thank God for Sending Demons (Parlophone/EMI) i slutet av februari.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Under en kvart på det Wannadies-anstrukna 90-talet var avsändaradressen Skellefteå på en skiva tillräckligt för att landets alla recensenter skulle spärra upp öronen och äska halvsidesutrymme i sina tidningar. Men när Amber Oak debuterar med ett album inspelat hemma hos David Sandström är allmänintresset inte lika omfattande. Det kan tyckas orättvist, men med deras tvärsäkert kaxiga attityd och klockrena gitarr-indie i skärningspunkten mellan Kinks och The Libertines, och framför allt med tanke på deras karismatiska sångare Jonathan Eriksson, har Amber Oak förutsättningarna att återupprätta stadens pop-anseende.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Freakpopsångerna om att inte hitta favorittröjan eller om armageddon från Ben och Vesper, på gitarr och barytonsång respektive piano och alt, är påhittiga och stundtals väldigt lättrallade. Att Sufjan Stevens spelar piano på skivan ger en del ledtrådar hur det låter när musiken på ett charmerande sätt vinglar fram mellan smart dialogpop som Holly Home? och groove-njutningar som Cheer Up, Cheers!

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Har du hört den där om när tre tråkiga musiker träffades på musikerförbundets årsmöte?
– Jag har tråkigt, klagade Dhani Harrison.
– Jag också, instämde Joseph Arthur.
– Men hörni grabbar, jag vet! Kan ni inte komma över så kan vi ha tråkigt ihop, föreslog Ben Harper. Vi skulle kunna slösjunga grejer som I Don’t Want to Waste Your Time i midtempo i bortåt fyra minuter, för att testa vårt och andras tålamod?

Och så gjorde de det.
En rolig historia? Inte direkt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Nu breder han ut sig ordentligt, Sveriges bästa trumpetare. Utöver alla uppdrag han åtar sig och utöver sin egen skivetikett Headspin hinner han släppa hela två album lagom till jul. X är en ensembleskiva med de bästa av de bästa, däribland Per Ruskträsk Johansson, Jonas Kullhammar och Andreas ASS Söderström och med en musikalisk, geografisk och influensvarierad bredd som sträcker sig från post-bebop via modern jazzfunk till afro, från Harlem via Centralafrika till Indien, från Sun Ra via Miles Davis och Don Cherry till The Budos Band.

Y är på många sätt dess antites, som sig bör, och består av Goran Kajfeš experimenterande på egen hand. Det innebär inte alls svårtillgänglighet, som man skulle kunna förledas att tro, utan utmynnar istället i ambientstycken där en spröd electronicabotten fungerar som fundament till nästan sakrala blåsmelodier.

Som om inte det vore nog kommer de 500 första exemplaren förpackade i en vacker liten bok med bildkonst för att illustrera skivornas alla stycken, så smaklig att den precis som musiken hade klarat sig helt på egna ben.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden