Gomez är den där sortens band som plockade hem utmärkelser och priser hemma i England på 90-talet, men som aldrig fick något vidare genomslag någon annanstans i världen. Nu har Ben Ottewell åtminstone tillfälligt slängt all barlast överbord, både band och stora spretande arrangemang, och det visar sig vara ett klokt beslut.

För så här koncentrerad, i en stämningsfull och relativt avskalad miljö samplanerad tillsammans med Sam Genders från Tunng, kommer både auktoriteten i hans röst och de välkomponerade sångerna till sin rätt på ett helt annat sätt än i hans vanliga ofokuserat eklektiska bandmiljö. Med andra ord – dumpa bandet permanent, Ben Ottewell, så kan vi prata fortsatt relation.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Trots sina americana-ambitioner förmår inte David McDonnell och hans band frigöra sig från en nedärvd mellangrå nordengelska midtempo-indie exakt så fantasilös som det hopplösa bandnamnet antyder. Förmodligen hade de inte fått skivkontrakt om det inte vore för The Coral-kopplingarna, och buzzen kan bara förklaras av att The Sand Band sägs vara Noel Gallaghers nya musiker. I den rollen finns det kanske anledning att återkomma till dem, men på egen hand finns det ingen anledning att ägna Liverpool-bandet någon uppmärksamhet.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Känslan är lättsam, och löjligt smidiga melodier och smarta ordrika texter säger hantverksskicklig intellektuell pop. Men det räcker inte för att fånga alla bottnar hos en av 2010 års mest förbisedda (jo, även av undertecknad) överraskningar. För lyriken gömmer tragiska familjedramer och känslan att leva under terrorhot, medan arrangemang med bastubor, blås, banjo och tvättbräda leder tankarna till New Orleans, soul, americana och till och med ragtime. Where the East Ends är helt enkelt just den skiva som Elvis Costello under drygt ett decennium förgäves försökt åstadkomma.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Jack White kommer att få välförtjänt cred för såväl arr och utsökt låturval, för att inte tala om initiativet till skivan, men den mäktigaste på The Party Ain’t Over är Wanda Jackson själv. Den ursprungliga rockabillydrottningen, inspirationskälla och flört för den väldigt unge Elvis för dryga fem årtionden sedan, har kvar all sin kraft och finess än idag. Med låtar från allt från Hank Williams via Eddie Cochran till Amy Winehouse, och med Jack Whites usual suspects i ryggen åstadkommer den här 73-åringen kaxigare rock än någon annan i år.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Artighet kan vara katastrofalt. När Os Mutantes-mannen Sergio Dias från Brasilien sammanstrålar med franska Tahiti Boy and the Palm Tree Family, med inhopp av såväl Iggy Pop som Jane Birkin, har ingen inblandad integritet nog att säga ifrån. Det innebär att alla galna psych-, garage-, tropicalia- och popinfall får full exponering utan någon som helst redigering. Om någon bara hade satt ned foten hade vi sluppit att den initiala fascinationen ofelbart övergår i huvudvärk efter en knapp kvarts lyssning.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Om man med singersongwriter menar det ursprungliga – en röst, en gitarr eller ett piano och en melodi – skulle Daniel Martin Moore från Kentucky kunna vara självaste arketypen. Med assistans av Jim James från My Morning Jacket finns visserligen utrymme också för andra instrument (så länge de funnits i minst 100 år), men det är ingen tvekan om var fokus ligger. Här är temat spirituals med beprövade gospellåtar och hymner, men en noggrann inspektion visar att det bland Closer Walk with Thee och liknande standards smugit sig in flera egna kompositioner i traditionen. Hade kyrkan bara varit lite mer alert hade du snart kunnat hitta dem i en psalmbok nära dig.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I Detroits undervegetation med MC5, Alice Cooper och Stooges som förebilder härjade i början av sjuttiotalet osannolika prepunkarna Death. Det var en hårt rockande afroamerikansk brödratrio som snubblade på tröskeln till skivkontrakt när de vägrade namnbyte, och som i stället blev inte obskyra utan fullständigt bortglömda. Efter upprättelsen med den mäktiga arkivrensningen …For the Whole World to See härom året kommer nu en samling gamla demos och outtakes, och även om ljudkvaliteten svajar betänkligt finns här tillräckligt mycket urkraft för att skriva om punkens historia och placera Death intill Rocket from the Tombs, Television och Ramones som ett av de ursprungliga punkbanden. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I slutet av 70-talet gick Gang of Four i avantgardet för en kulturrevolution som gav oss punk som det gick att dansa till. Idag är de proppmätta och patetiska konservativa utan vare sig visioner eller retorik, och med styggelser som rapmetal och Red Hot Chili Peppers som sina ideologiska avkommor. Var finns Deng Xiaoping och Folkets Högsta Domstol när man behöver dem?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Jämförelserna med Dolly Parton är förstås helt uppåt väggarna, och de flesta andra kvinnliga singersongwriters som nämnts i samma mening som den amerikanska nomaden Heidi Spencer. Men hennes stilla pianosånger är fina i all sin anspråkslöshet, och hennes vemod är spretigt och lekfullt i både vändningar och instrumentering. Det räcker tillräckligt långt för de flesta av oss, och till och med ännu längre för dem av oss som saknar Victoria Williams, för att använda en avsevärt mer träffande jämförelse.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Allt som oftast ombeds vi musikkännare besvara några av de där universellt allmängiltiga och eviga frågorna. Den vanligaste är, som ni vet, den om hur några specifika ultimata fantasikonstellationer skulle låtit. Om Lou Reed slog sig ihop med Thelonious Monk, när båda stod på toppen av sina respektive karriärer, och gav sig ut i öknen för att spela in tillsammans med Calexico, hur skulle det låta? Och om de gästades av en pigg Miles Davis, en skojfrisk Kurt Wagner och varför inte en barnkör, vad skulle resultatet bli? När vi får just den frågan, och det händer inte sällan, är det väldigt bekvämt att Howe Gelb envisas med att spela in skivor som Melted Wires.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden