”Man skulle ha kunnat tacka Gud för Eddie Hinton” skrev en gång icketroende Lennart Persson, och det hade han rätt i. Ändå fanns det inga möjligheter Eddie Hinton att någonsin kunna bli en stjärna.
Det berodde inte på bristande talang. Tvärtom. Hans gitarr hos artister som Wilson Pickett, Aretha Franklin, Solomon Burke, Elvis Presley, The Box Tops och inte minst Otis Redding tillhör fortfarande de funkigaste bluesgitarrerna någonsin. Men han stod i bakgrunden, och så småningom rasade hans tillvaro samman i mentalsjukdom och missbruk.
Hans glesa stundtals briljanta soloinspelningar har förblivit obskyra godbitar för kännare. Främst bland dessa ställer sig Drive-by Truckers, som hyllade honom med Sandwiches for the Road redan på sin debut, och som nu sjunger hans lovsång igen.
Med avstamp i Everybody Needs Love och Where’s Eddie, två Eddie Hinton-covers som Drive-By Truckers spelade in för ett hyllningsprojekt och som inkluderats här, lägger de bort den onyanserade rock’n’roll som präglade förra albumet The Big To-Do. Istället ges utrymme för nyanser och variation.
Deras Nashvillecountry, i ganska små doser och framför allt signerad Mike Cooley, är oantastlig, men det är den briljanta countrysoulen, fördelad mellan Patterson Hood och Shonna Tucker, som är skivans största styrka. Used to Be À Cop är förmodligen den bästa låt de spelat in, i all sin sorgliga misär, och sammantaget gör allt detta Go-Go Boots till en värdig Eddie Hinton-efterföljare och det bästa Drive-By Truckers-albumet på mycket lång tid.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Band som snöat in på 80-talets indie, främst The Smiths, Dexys och Housemartins, finns i överflöd, men Frankie & The Heartstrings har något som gör dem helt unika. I deras ungdomliga hyperseriositet stoltserar de på ett charmerande sätt med hur belästa de är, men varken det eller en ett knippe popsånger lika starka som sina förebilders räcker för att förklara varför Frankie & The Heartstrings är så mycket mer angelägna än alla sina kollegor.
Den avgörande faktorn är istället den patina som uppstår i den lyckligaste kombinationen av teatral elegans och påtagliga tekniska tillkortakommanden, som tidigare gjort underverk för The Buzzcocks, tidiga Roxy Music och Pulp. Nu är det Frankie & The Heartstrings tur.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ännu en gång skyndar olyckskorparna till för att dödförklara den gitarrbaserade musiken. Men både The Vaccines och Frankie & The Heartstrings står beredda att ta kampen och ge dem fel. Nöjesguiden åkte till England för att undersöka den nya gitarrocken.
I England har mäktiga krafter som BBC och The Guardian just förutspått gitarrbandens och därmed rockmusikens snara utrotning. Just BBC har visserligen räknat ut den sortens musik en gång i halvåret under de senaste åren, men den här gången har de siffrorna på sin sida. Knappt något gitarrband återfanns på den brittiska albumlistan under 2010, och bland de hundra mest storsäljande singlarna under året finns totalt tre gitarrbaserade, om vi accepterar en väldigt generös tolkning av begreppet. Nu är det över för rockmusik och för gitarrer i pop, konstaterar de brittiska olyckskorparna triumferande.
Rock för gitarr har dödförklarats förut. ”Groups are out, four-piece groups with guitars particularly are finished” ska till exempel en anonym beslutsfattare på skivbolaget Decca ha sagt redan 1962, när han tackade nej till att signa The Beatles. Men redan innan våren kommer har till exempel The Vaccines sparkat in musikbranschens dörr med de mest högljudda poplåtarna vi hört sedan Jesus & Mary Chain, och strax bakom dem bjuder Frankie & The Heartstrings på en helt egen skrammelvariant av åttiotalets bästa gitarrpop.
Samtidigt som den ena handen hos BBC förutspådde gitarrbandens död hamnade Londonbandet The Vaccines på tredje plats i BBC:s Sound of 2011-listning. I en oansenlig replokal i en taxiverkstad i Chelsea funderar Justin Hayward-Young på hur det känns att leda ett band som är en succé efter bara åtta månaders existens.
– Nå, än är vi inte där, ännu är det bara förutsägelserna om succé som varit omedelbara. Men det är rätt läskigt och samtidigt smickrande. Och även om det känns som att det har gått fort för dig, har vi allihop varit på gång länge, med andra band.
I andra änden av London sitter halva Frankie & The Heartstrings och sippar på varsin kopp te. Det gick nästan lika fort för dem att lämna den punkfixerade publiken hemma i Sunderland för att bli en av först Londons och sedan resten av Englands mest angelägna band. Gitarristen Michael McKnight ler åt tanken på att de kan försörja sig på sin musik långt innan debutalbumet är släppt.
– På sex månader har vi hunnit med mycket mer än vad vi vågade drömma om, med skivor, med spelningar, med resor i Europa, med att leva på musik. Jag tänker att om det skulle sluta nu, här, skulle det ändå överträffa allt jag hoppats på.
– Vi hade andra jobb innan allihop, minns han. Det var rätt surrealistiskt. ”Vad gjorde ni igår då”, frågade arbetskompisarna, och jag svarade att jag gjorde en utsåld konsert i London. ”Lägg av!”. När man har gjort sådant uppskattar man chansen att få ägna sig åt musik mycket mera, att slippa gå upp på morgonen och masa sig till jobbet. Jag vet en massa band från stadig ekonomisk bakgrund som aldrig har gjort något annat än att plugga och spela musik, och de förstår inte riktigt hur bra de har det.
– Men länge behöll vi våra jobb, minns Frankie & The Heartstrings sångare och blickfång Frankie Francis. Jag minns när vi skulle ha vår första London-spelning, och det var rätt uppmärksammat. Då ringde chefen och frågade om jag kunde jobba imorgon. ”Jovisst”, sa jag, och så gick jag upp och soundcheckade.
För båda banden var succén omedelbar. Demon till The Vaccines If You Wanna skickades bland annat till inflytelserika Zane Lowe som prompt spelade den i radio och utnämnde den till ”Hottest record in the world”. Det var i augusti, två månader efter bandets bildade, och The Vaccines hade fortfarande inte spelat ett enda gig.
– Konstigt, funderar Justin Hayward-Young. Ibland händer saker i en annan ordning än man föreställt sig.
– Vi trodde att vi skulle få lite respons på våra demos, skrattar Peter Robertson, bandets trummis. Inte att den skulle spelas i radion, och definitivt inte med sådana omdömen.
Skräniga gitarrband är ofta en reaktion på en mer välkammad tidigare trend. Så var det när Sex Pistols kom som en reaktion på svulstiga stadiumdinosaurier i mitten av sjuttiotalet, när Jesus & Mary Chain överröstade det tidiga åttiotalets cocktailpop och när The Strokes för ett decennium sedan visade fingret åt oansenligheter som Coldplay och hela quiet is the new loud-vågen.
– Allt är cykliskt, konstaterar Justin Hayward-Young. Men de som har velat döma ut gitarrbanden var fel ute, sådana band finns alltid. Efter The Libertines och The Strokes för fem år sedan blev det för många, och folk blev skittrötta på det. Nu har istället det där syntetiska Lady Gaga-soundet som kändes fräscht ett tag blivit standard och trist.
– Jag vet inte om vi går längst fram i en våg eller inte, fnyser Peter Robertson. Och jag skiter ganska mycket i det.
– Det finns massor av gitarrband därute, men kanske inte så många med bra låtar och stora refränger, småler Justin Hayward-Young självsäkert.
Frankie & The Heartstrings ledare Frankie Francis har en blygare framtoning, men precis som The Vaccines startade han sitt band eftersom den gitarrmusik han ville höra inte fanns att tillgå. Att Frankie Francis jämförs med Morrissey har inte bara med James Dean-frisyren att göra när Englands skribenter slåss om att tillskriva Frankie & The Heartstrings alla sina gamla favoritbands finaste egenskaper. På samma sätt rabblar man rutinmässigt influenser som Ramones, girl groups och The Strokes så fort The Vaccines kommer på tal.
Beror referenserna på att vi journalister är lata, eller fångar de ert sound?
– Det är väl ett enkelt sätt för journalister att få läsarna att associera i rätt riktning, ler The Vaccines Peter Robertson överseende. Jag tror egentligen att journalister kan hitta tydligare influenser om de vill, men inte lika välkända för deras läsare.
– Allihop finns där, medger Justin Hayward-Young. Särskilt girl groups-soundet, med de klockrena melodierna och sångstämmorna. Men det är bara en liten del av det. Vi satte ihop ett mixtape med våra 100 viktigaste sånger när vi startade, och där fanns också grejer som The Cramps, Circle Jerks, Panda Bear och The Zombies. Och The Monks, inte minst. Men jag vill och hoppas verkligen att vår musik är akut dagsaktuell. Det är det unika och egna som skiljer bra band från dem som bara återskapar.
– Jag läste en bok om de stora jazzmusikerna nyligen, fortsätter Peter Robertson. Charlie Parker, Miles, John Coltrane, du vet. Där stod det att de byggde sin musik helt på tradition, både arr och låtval. Minst 95 procent var gammalt. Men sedan tillsatte de en egen gnista, något personligt, något nytt, något revolutionerande – det är vad vi strävar efter.
Jag upplever er som väldigt nutida, inte alls bara retro.
– Uppfattas man som ett retroband betyder det att man saknar perspektiv på nuet, fräser Frankie & The Heartstrings Michael McKnight ifrån. Sådana band har korta liv.
– Vi lyssnar jättemycket på ny musik också, förklarar Frankie Francis. Those Dancing Days till exempel, på samma etikett som vi. De är grymma. Bara deras trummis, till exempel, som är så jävla snabb att man inte fattar. Hon är otrolig. Jag har faktiskt sjungit med dem, live i en duett som sångaren i Maccabees gör på deras kommande skiva.
Precis som The Vaccines är Frankie & The Heartstrings också angelägna om att framhålla att de inte bara är summan av sina influenser.
– Vi vill ha ett eget sound, förklarar gitarristen Michael McKnight. Vi vill inte hålla på med överdrivet reverb-användande som så många andra just nu. Jag gillar när folk gör olika tolkningar av vilka influenser vi har, för det visar att det är svårt att sätta fingret på vår musiks förebilder.
När The Vaccines väl började spela live var hypen redan ett faktum. På deras första London-gig i oktober fick 200 köande avvisas medan Alex Kapranos och folk från Mumford & Sons, White Lies och The Maccabees trängdes i publiken. I slutet av januari hade de redan hunnit med ett par varv i England och gjorde sin första spelning i New York, med drottning Debbie Harry i publiken. Resten av året fortsätter på samma sätt. Englandsturnéer, SBSW-spelningar, Europaturnéer och festivaler.
– Det är rätt galet, säger Justin Hayward-Young och himlar med ögonen. Nästa stund som inte är inbokad i almanackan är i december.
– Jag ser fram emot att spela i Skandinavien, medger Peter Robertson. Flera av oss har spelat där förut.
– Hoppas vi får spela på Debaser i Stockholm, myser Justin Hayward-Young. Jag har faktiskt aldrig sett fler fantastiskt vackra tjejer än där.
Även om Frankie & The Heartstrings framgång var nästan lika omedelbar hann de harva runt med småspelningar åtminstone någon månad, och har redan hunnit skaffa sig ett rykte som hårt arbetande liveband. Redan från början gav de allt på varje spelning, även om det bara var två betalande i publiken.
– Man måste alltid ge 100 procent, slår Frankie Francis fast. Jag måste vara genomsvettig och ha skrikit sönder rösten, annars skulle jag inte stå ut med mig själv. Man vore ju en skit om man inte gav valuta för pengarna till den som betalat för att lyssna på oss, och jag vet ju vad jag vill vara med om när jag ser ett band live. Jag vill se en frontman som arbetar stenhårt, jag är ointresserad av shoegazers.
Michael McKnight vet varför.
– Vi kommer ur Sunderlands punktradition. Där går det inte att ta det lugnt på scenen.
Frankie & The Heartstrings debutalbum Hunger (Wichita/Cosmos) släpps i dagarna. En månad senare är det dags för The Vaccines debut What Did You Expect from The Vaccines? (Columbia/Sony).
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det är en sak att tillåta sig att addera en gnutta av sig själv när man agerar Cornelis på film. Det är en annan sak att addera enbart en liten gnutta av sig själv när man under eget namn tolkar Cornelis sånger. När man som f d Hank von Helvete då enbart adderar tunn räddhågsenhet till Cornelis allra mest uttjatade dängor blir det uppenbart att skivan fått fel titel. I skuggan av Cornelis borde den naturligtvis ha hetat.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Under veckan har Iron and Wine besökt Sverige. Nöjesguiden slog sig ner i hans loge strax innan Stockholmsgiget för att peppa genom att tala allvar om framgång, rastlöshet och religiöst bildspråk.
Även om det senare under kvällen kommer att stå massor med folk på scenen tillsammans så är Iron and Wine inte ett band utan en person. Han heter Sam Beam, är en intellektuell tvättäkta sydstatsgentleman och ståtar med ett skägg så mäktigt att Will Oldham ryktas ha byggt en koja i det.
Med sitt sprillans nya album överträffar han alla sina tidigare självklara melodier och alla sina tidigare drastiska berättande. Självklart trängde sig alltså Nöjesguiden in i hans loge strax innan veckans Stockholmsspelning för ett allvarssamtal.
Du reser med ett stort band.
– Åtta personer är det just nu. Förra veckan var vi 11, men jag kunde inte ta med alla till Europa. Men det är trevligt med ett stort band, det ger utrymme för större variation. Jag kan välja att spela några låtar själv, några andra med litet band och ytterligare en del med komplett band. Och som omväxling till sologigen jag också brukar göra är det fantastiskt.
Men finns det verkligen ekonomi i att resa med så många på lönelistan?
– Haha, nej, verkligen inte. Man får lov att betrakta spelningarna med band som mitt artistiska statement, min show, medan solospelningarna är det som försörjer mig.
Recensenterna verkar ganska eniga om att ditt nya album Kiss Each Other Clean kommer att fungera som din språngbräda mot kommersiell framgång.
– Förhoppningsvis. Det har gått gradvis, ganska långsamt, ända från början. Jag gillar både mindre klubbgig och större spelningar, så jag hoppas kunna fortsätta med båda delarna.
Men det var ingen tanke du hade medan du arbetade med skivan?
– Nej, inte alls. Den enda tanke jag har är att aldrig upprepa mig. Jag trivs med att utvecklas och förändras mellan skivor. Ingenting varar för evigt och jag tycker om att befinna mig i nuet.
För de flesta artister innebär turnéer i samband med skivsläpp ett ständigt återskapande av skivan, det vill säga motsatsen till förändring.
– Inte för mig. Ok, vi spelar skivan, men det vi tar med oss upp på scenen är snarare skivans själ än dess ljud. Jag har jämt ändrat allt, ända sedan jag började, så jag tror att de flesta har tvingats vänja sig vid det. – När jag väljer låtar och när jag bestämmer hur de ska låta gör jag det för min egen del. Om någon har fastnat för en skiva jag har gjort så är det fantastiskt – de flesta människor gör ingen skillnad alls med sin musik. Men skulle jag försöka ge dem samma sak en gång till för att de ville ha det tidigare så skulle det inte gå. Vem vill ha samma sak en gång till?
Somliga beskriver skivan som en ny riktning, men jag upplever den betydligt mer som ett par steg till i samma riktning som tidigare.
– Så upplever jag den också. Jag tror att de som menar att det är ett avsteg från förr helt enkelt inte lyssnat på min musik sedan de allra första skivorna, och då verkar steget förstås både långt och udda. Men från mitt förra album The Shepherd’s Dog tycker jag inte att steget är så väldigt långt.
Likt John Grant, som tillsammans med Midlake gjorde förra årets bästa skiva Queen of Denmark, finns det en tydlig 70-talsreferens i soundet på Iron and Wines nya album. Men det var inget Sam Beam hade planerat i förväg, och John Grant har han inte ens hört talas om. Midlake däremot.
– Det är ett av mina favoritband. Deras låt Roscoe låter som Blue Öyster Cult och Fleetwood Macs kärleksbarn. Om du tycker att det finns likheter mellan sådant och mitt album så tar jag det som en komplimang. Men jag hade faktiskt inget särskilt mål när vi började spela in. Jag bjuder in musiker, vi kastar saker åt varandra och ser vad vi får lust att gå vidare med. Den här gången fastnade vi för ett Fender Rhodes-sound som jag tyckte förde tankarna till just Fleetwood Mac och till Elton John. Då kan man välja att följa det spåret på skivinspelningen, eller att välja bort det och leta efter ett annat spår istället.
De starka sångerna har löpt som en röd tråd genom Iron and Wines hela gärning, och på Kiss Each Other Clean är melodierna mer klockrena än någonsin.
– Melodier är det viktigaste av allt. Jag brukar säga att om man inte kan sjunga orden är det bättre att skriva en dikt istället.
Med den berättarförmåga du visar upp i Iron and Wines texter är kanske poesiskrivande eller varför inte prosa ett tänkbart tidsfördriv mellan skivorna.
– Kanske det. Men jag har aldrig känt någon dragning åt det hållet.
Måleri är däremot något den gamle konstnären och filmprofessorn stundom hänfaller åt.
– Fast bara när jag har en skiva som behöver en omslagsbild.
Växer den bilden fram parallellt med musiken eller efteråt, som din tolkning av den färdiga skivan?
– Intressant fråga. Jag börjar aldrig arbeta med skivomslaget förrän skivan är klar, och då lyssnar jag på helheten och försöker skapa en bild av den. På The Shepherd’s Dog var det enkelt, då visste jag precis hur musiken skulle illustreras. Den här gången var det svårare.
Men texternas återkommande flod finns i målningen, och på ett sätt också det återkommande religiösa temat.
– Jag växte upp i en religiös omgivning, men jag är inte troende själv. Men eftersom religionen är så omfattande i USA innehåller kristendomen så mycket bilder och klichéer som omedelbart ger lyssnaren en kontext. När jag kallar en gestalt i en sång för Lazarus förstår folk vilken symbolik jag eftersträvar. Om jag hade skrivit en historia om de två bröderna Bill och Bob varav den ena var väldigt våldsam hade det krävts många ord för att frammana en bild av dem hos lyssnaren. Men när jag kallar den Kain och Abel begriper nästan alla djupet i resonemanget.
Samtidigt är min föreställning att den amerikanska kristna högern är väldigt mån om sina symboler, figurer och klichéer, och inte gärna ser att man använder dem i profana sammanhang.
– Det finns säkert folk som skulle skälla mig för hädelse. Men jag är inte så vida spridd att de har uppmärksammat mig, och jag stannar aldrig så länge att jag hinner få höra sådant. Jag använder kristendomens symboler för att provocera fram tankar, inte hat.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Den här gitarristens CV är en mil lång och rymmer band som Pernice Brothers, Son Volt, Pretenders och Pogues, liksom inhopp med allt från Death In Vegas via Edwyn Collins till Jerry Lee Lewis. På sitt första soloalbum går allihop utom dansakterna att spåra, men viktigare är att han visar upp fler färdigheter i form av både en spännande sångröst och en melodikänsla som vi inte är bortskämda med hos sessiongitarrister. Vare sig vi försöker klumpa ihop honom med brittiska gamla pubrockhjältar eller amerikanska intellektuella singersongwritergiganter som självaste Warren Zevon så behöver inte James Walbourne skämmas för sig.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
På sin andra skiva i rad tror Adele att hennes låga ålder är det viktigaste hon har att stoltsera med, och kallar helt logiskt uppföljaren till 19 för 21. Det är förmodligen en på många sätt riktig iakttagelse, men annars har deviser som ”never trust anyone over 30” eller ”I hope I die before I get old” blivit allt mindre frekventa i takt med att rock-, pop och soulmusiken blivit äldre.
Det skulle förstås kunna förklaras med argument om att det är generationsbunden musik, där utövare och publik åldras tillsammans tills båda kategorierna har hämtat ut sin sista folkpension, precis som jazzen framstod innan folk som Esbjörn Svensson och senast Goran Kajfeš visade på genrens vitalitet. Sådant stämmer säkert på fossilerade överliggare som The Rolling Stones, men mot den sortens argument talar å andra sidan faktumet att återväxten inte minskar. Tvärtom, antalet tonåringar som bildar band är större idag än någonsin tidigare.
En annan orsak till att vi talar allt mindre om rock, pop och soul (och snart också hiphop) som utpräglad ungdomsmusik är det faktum att en hel del av den allra bästa musiken görs av människor som kommit upp i åren. Och just nu är det särskilt de äldre kvinnorna som kastar sina rullatorer och visar Adele hur man skapar groove.
Mavis Staples, 71, och Martha Reeves, 70, gjorde nyligen Sverigespelningar som fick den avsevärt yngre publiken att dansa tills lårbenshalsar rök, och bland vårens album dominerar tanterna fullständigt. Den ursprungliga rockabillydrottningen Wanda Jackson, 73, åstadkommer tillsammans med Jack White en tuffare rockskiva än någon annan just nu, och ATP-berättigade Marianne Faithfull släpper också ett ambitiöst nytt album. För att inte tala om Merit Hemmingson, 70, som nästa månad släpper EQ. Med sin Hammondorgel och ihop med ett dreamteam bestående av Tobias Fröberg, Peter Morén, Lars Skoglund och Ola Salo gör hon den mest hårdsvängande folkmusikgroove det här landet hört på mycket länge.
Att spela pensionssparandeslantarna – oberoende av odds – på att pantertanter är vårens musiktrend är med andra ord en tvärsäker investering.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Efter sin oförglömliga insats på Paul Simons Graceland var de hett stoff i väst, men när sensationen av en mäktig traditionell sydafrikansk kör klingade av blev de snabbt åter en angelägenhet enbart i snävare worldmusic-kretsar. Djupt orättvist kan tyckas när man återhör deras melodiska och rytmiska à capella-stämmor. De äldsta bandmedlemmarna har rotat i minnet efter sånger ur en uråldrig oral tradition, sådana de sjöng som barn på Zulufarmen på 40-talet, och med undantag av den fåniga kompromissen Old McDonald… Zulu Style är allt här diamanter om minst 0,2 carat.
Alexander Ebert har knåpat ihop sin solodebut helt och hållet på egen hand, varje sångstämma, klarinetton och violingnissel, som motvikt till kompromissandet hans alter ego som sångare och ledare ägnar sig åt i 10-mannakulten Edward Sharpe and The Magnetic Zeros. Med en lätthet som gränsar till nonchalans skramlar han fram charmerande små popsmycken, och låter på flera ställen som en infantil lofi-variant av Paul Simon. Fler sådana skulle göra världen till en bättre plats.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Vad finns kvar i ett uttjänt rockband där låtskrivaren, ledaren och den balanserade har försvunnit och lämnat kvar tre kompande bakgrundsfigurer tillsammans med en sångare vars främsta styrka alltid varit lynnighet och attityd, men definitivt inte komponerande? Förvånande mycket, visar det sig när fyra femtedelar av Oasis är tillbaka. De allt annat än subtila lånen från The Beatles, The Who och Slade (men inte längre från Paul Weller, n b) finns där, liksom givetvis kaxigheten och trallvänligheten. Men viktigare ändå är att Liam Gallagher i sin ständiga konkurrens med storebror har hittat tillbaka till en känsla av angelägenhet vi inte hört från någon i den familjen på femton år. Överraskande bra.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden