Columbia/Sony
Inget mindre än underverk, är svaret på Londonkvartettens retoriska skivitel. Vi förväntade oss ett debutalbum med ett pärlband kortfattade och distinkta poppärlor där melodikänsla och gitarrlarm drabbats av hybris. Vi förväntade oss att både Spector och The Strokes första EP skulle lysa igenom på ett sätt som hade varit pinsamt om vi enbart hyllat innovation. Men vi älskar hårstrån som står rakt upp mer, och vi älskar utlevelse, och The Vaccines uppfyller våra förväntningar med råge.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
679/Sony
The View lever på lånad tid, och de vet om det. På sitt tredje album har de slutat kämpa emot, eftersom de förstår att Kyle Falconer är så mycket större än sitt sketna gitarrband från Dundee. Hans pojkcharmiga karisma och bredd har redan gjort honom till favorit både hos de bredare brittiska lagren och hos Mark Ronson, och hur mycket The View än anstränger sig för att ge honom en palett med både gitarrkaxigheter, simpel pop, modernare instick och oumpa-oumpa är det som soloartist han kommer att röra sig i jetsetkretsarna framöver.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Erland & The Carnival gör ingen större affär av att gitarristen heter Simon Tong och tidigare spelat både i The Verve och med Damon Albarn. Klokt, eftersom ett sådant fokus skulle kunnat locka en publik som inte alls är intresserad av lättpsykedelisk folkpop, inte ens när den är så lättuggad som här. Å andra sidan undrar man vem annars som skulle orka engagera sig i ett Dungen utan vare sig ekvilibrism, egensinne eller minnesvärda sånger.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Första gången J Mascis gjorde en akustisk skiva – för 15 år sedan – var han dogmatisk. Bara han, bara en akustisk gitarr, bara sånger. När han nu övertalats att göra ännu en förhåller han sig annorlunda. Sångerna finns förstås där, märkvärdigt igenkänneliga i relation till hans sedvanliga molokna noisepärlor med Dinosaur Jr, liksom J Mascis röst och akustiska gitarr. Men han tar också tillfället i akt att bjuda in mer eller mindre kända kollegor för att lägga till slide och andra stämningsskapare, och när det behövs plockar han till och med fram fuzzboxen för lite ljuvt gnissel. Strålande.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Seabird är visserligen Johannes Vidéns första skiva, men vi ska vara lite försiktiga med att betrakta den som hans debut. Snarare är det en senkommen eftertanke, och en klok sådan, att de där gamla engelskspråkiga sångerna inspelade för ett par år sedan borde få se dagens ljus. De är ofta av demokvalitet, och musikaliskt är de uppenbart ett inte helt moget avstamp mot det dramatiska Springsteen-möter-Taube-möter-Mink-DeVille-uttryck som kännetecknar hans senare svenskspråkiga och stundtals omtumlande musik. I de här dystra akustiska sångerna lutar han sig snarare åt folk som Townes Van Zandt, och även om det inte är lika storslaget är det likväl mycket fint.
På några ställen hittade han redan här helt rätt. Out in the Traffic till exempel är en klassisk evergreen, eller borde vara det, och Johannes Vidén sjunger på ett croonersätt som egentligen bara Magnus Carlson tidigare rott iland i Sverige. Där kan man ana det speciella som kommer att göra hans riktiga debut, på svenska, så stor och unik.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”I’m off to save the world” ursäktar sig Josh T Pearson inledningsvis på sitt första soloalbum, men redan i nästa spår konstaterar han att Honey, I Ain’t Your Christ. Någon oproblematisk profet är han med andra ord inte, trots alla sina bibliska referenser och rentav gammaltestamentliga stämningar. Snarare är han en förtvivlat sökande och förvirrad domedagsprofet, isåfall.
På Last of the Country Gentlemen vacklar han på ett djupt oroande sätt mellan självmord och smekmånad, mellan Jesus Kristus och Djävulen, i tio minuter långa långsamma noveller som alldeles för ofta känns självbiografiska. Borta är det oväsendet från Lift to Experiences debut, det enda album han hann göra innan den tio år långa ökenvandring som föregått den här solodebuten. Borta är elektriciteten överhuvudtaget, intill hans försiktiga gitarrplockande och nästan Jeff Buckley-hypnotiska stämma ryms bara något enstaka stråkinstrument.
Men det bidrar än mer till skivans apokalyptiska stämningar, och kraften i hans musik har vuxit avsevärt sedan hans gamla högljudda dagar. Även om det stundtals är mycket obehagligt att lyssna på Josh T Pearsons svavel och aska-predikningar känner man sig till slut märkligt renad.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Vid det här laget är Docenterna långt förbi alla resonemang om modernitet och aktualitet. De är en gedigen popinstitution där lärjungar som Jakob Hellman, Håkan Hellström, Annika Norlin och för all del de flesta som förvaltat och förnyat den svenskspråkiga gitarrpopen under de senaste decennierna själva nått olika grad av legendstatus.
Detär en position som Docenterna förvaltar med mer finess än man vågar hoppas på. Förra årets EP-spår Vanligt folk sticker ut med sin kombination av pur pop och flerbottnade samtidskommentarer, och lägstanivån är precis som alltid mycket hög. Med sitt sätt att använda sina begränsningar till sin fördel är Joppe Pihlgren en av landets mest angelägna sångare 2011, precis som han var 1981.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I hälarna på sin forna mentor J Mascis släpper Buffalo Tom sitt andra album efter återkomsten från sitt nästan decennielånga uppehåll. Det mesta är sig likt, med Paul Q Kolderie som producent, med en pre-grungehjälte som gäst (Tanya Donnelly, den här gången) och med sympatiskt snälla sånger som de omedelbart manglar sönder och samman.
Texterna behandlar kanske lite mer läggning av barn och medelålders existentialism än förr, men eftersom Buffalo Toms publik åldrats i samma takt som bandet är det väl knappast något problem.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med Golden Greats No. 1 i slutet av förra året sammanfattade The Soundtrack of Our Lives sin historia so far. Inför utlandslanseringen av samlingen ringde Nöjesguiden upp Ebbot för att få veta hur han kunde gå med på något som ”luktar loser lång väg”.
Senast Nöjesguiden satt ned för ett samtal med The Soundtrack of Our Lives, för två år sedan, var Ebbot ordentligt negativ till tanken på samlingsalbum. ”Skivbolaget ville till och med att vi skulle ge ut en Best of. Hur hemskt hade inte det varit? Sådant luktar loser lång väg”, slog han fast den gången.
— Eh. Jo. Men samtidigt… Äh, vafan, jag vek ner mig nu. Men. Å andra sidan var det första Rolling Stones jag lyssnade på samlingsalbum, så man kan inte vara så kategorisk. Men jag ska inte lägga så mycket energi på den diskussionen.
Nu blev det ändå ett samlingsalbum, i Sverige precis lagom till julhandeln.
— Haha, jo, det är väl skivbolagens halmstrå kan jag tänka. Det känns ju väldigt tajmat. Och så kanske man kan betrakta den som någon slags märklig pensionsförsäkring.
Inte ett delbokslut då?
— Man vet aldrig. Vi kommer att fortsätta med The Soundtrack of Our Lives så länge vi inte suger, vi har hållit på så länge att vi för länge sedan har gått över gränsen för när man borde sluta.
Innebär det 15 år till?
— Jag kan inte svara på det. Vi kommer aldrig att göra som Rolling Stones och ge upp det konstnärliga.
Vad ligger bakom valet av låtar till samlingen?
— Det är jobbigt, för det blev en sorts konstig kompromiss mellan våra favoriter och skivbolagets. Som ett udda blandband, eller som ett collage. Det går inte att kalla det Greatest Hits i alla fall. Vi bestämde oss för att skippa skivornas öppningslåtar, och att satsa på låtar som är mer typiska för singelformatet. Instant Repeater 99 är längsta låten.
Från början betraktades The Soundtrack of Our Lives som en fortsättning på det avsevärt mer betydelsefulla Union Carbide Productions. Men ganska snart slog tyngpunkten över och The Union Carbide Productions uppfattades snarare som avstampet mot något större och viktigare. Minns Ebbot exakt när brytpunkten inträffade?
— Inte riktigt. Jag var jävligt besviken på slutet av Union Carbide Productions, vårt sista album blev inte helhjärtat. Så idén om The Soundtrack of Our Lives fanns där, till och med omslaget till första skivan var klart långt innan skivan fanns.
På tal om återblickar och samlingar, vart tog den där stora Union Carbide Productions-boxen som utlovades för ett par år sedan vägen?
— Lustigt att du frågar, Martin Kann sitter faktiskt och jobbar med omslaget till den boxen as we speak. Men det är en märklig röra att tänka tillbaka på det förflutna med Union Carbide Productions och The Soundtrack of Our Lives, det var helt klart en annan plats i världen.
Märkligt, säger du. Menar du att det är jobbigt att titta tillbaka?
— Inte alls. Energin från det finns kvar och påverkar fortfarande. Tvärtom faktiskt. 80-talet var någon slags tidigt 60-tal, på många sätt. Inom musiken gjorde man som då och försökte döda rockenrollen. Det är skönt att få ha varit ett svin just på den tiden.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Sub Pop/Border
Vi har kanske inte saknat The Twilight Singers lika mycket som Afghan Whigs, men deras första album på fem år visar att det enbart beror på vårt oförstånd. Här har tidigare dans-blinkningar tonats ned, men larm- och grungegenerationens soulman Greg Dulli fortsätter göra mörkret själfyllt även som lagom rund man i sina bästa år. Höjdpunkten är när Mark Lanegan i Be Invited påminner om att vi saknar deras gemensamma duo The Gutter Twins också, faktiskt lika mycket. För egentligen är kontexten underordnad – Greg Dulli är fortfarande hårdast i stan närhelst han så vill.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden