För Fleet Foxes ledare Robin Pecknold är långa pressdagar inte det minsta pressande. Tvärtom. Han använder intervjuer som terapi, och sjunger gärna en sång om andan faller på.
Robin Pecknold behöver en liten rökpaus innan vårt samtal, och det är inte konstigt. Han har nästan tagit sig igenom en andra London-dag av intervjuer med journalister från hela Europa. Men Robin viftar undan medkänslan.
– Nej, nej, nej. Jag får ägna mina dagar åt att träffa människor som bryr sig om min musik. De vill prata om mig och om det jag lägger min tid och min själ i. Hur skulle det kunna vara jobbigt? Det är som att få betalt för att gå i terapi.
Så häller Robin Pecknold upp varsitt glas vatten åt oss och lutar sig fram över bordet. Han plirar nyfiket på mig, som om han inte kan vänta på att få börja inta patientrollen i vår session.
Det har gått lång tid sedan Fleet Foxes debut 2008. Jag kan tänka mig att det är svårt att skriva nytt material när man turnerar så mycket som Fleet Foxes har gjort.
– Egentligen inte. Jag skriver alltid låtar, och jag började faktiskt fundera på den här skivan redan innan debuten var helt färdig. Så för mig har det varit en konstant process. Under 2010 spelade vi nästan inga gig. Vi gick in i inspelningsläge.
Ett helt år? Tanken inför Helplessness Blues var väl att spela in snabbt och enkelt?
– Jag vet. Van Morrisons Astral Plane var modellen. Tre dagars inspelning och sedan ett odödligt album. Jag vet inte riktigt vad som… När man börjar fundera och pula tar det för evigt.
Att döma av tidiga liveversioner på YouTube har det pulats en hel del.
– Vet du, just de där YouTube-inspelningarna påverkade faktiskt skivan jättemycket. För plötsligt hade en massa folk lagt ut covers av de där låtarna, precis som First Aid Kit gjorde med Tiger Mountain Peasant Song. Några av dem var faktiskt bättre än mina versioner. ”Va fan”, tänkte jag, och så skrev jag om låtarna helt – jag vill vara den som gör de bästa versionerna av mina egna sånger.
Det kanske är en bra arbetsmetod? Att lägga upp hemmademos på nätet för att utmana sig själv?
– Det funkade uppenbarligen här.
Du har sagt att pop var mindre intressant den här gången, och arrangemangen är väldigt komplexa. Samtidigt tycker jag paradoxalt nog att Helplessness Blues är mer lättillgänglig än på debuten.
– Jo, det känns som att skivan är nästa logiska steg. Jag hade inget behov av att göra allt annorlunda, men samtidigt hade jag en massa nya tankar som jag ville använda mig av. Det där med att vara subversiv bara för att krossa förväntningar är inte för mig.
Jag tycker att melodierna är mer omedelbara den här gången.
– Åh, tack. Men där ligger faktiskt min största svårighet. Jag lyckas inte alltid matcha de vackraste melodierna med mitt förstahandsval av ord i texterna. Till och med en sådan som Bob Dylan lyckades inte riktigt med det, några av hans bästa melodier har rätt banala texter, medan hans bästa texter ibland har rätt ointressanta melodier. Jag har funderat på det i flera år, men nu har jag blivit tillfreds med den insikten, och det är skönt. Ibland kan någondera delen få halta en aning, en del melodier har anpassats för att kunna bära de vackraste orden.
De allt ambitiösare arrangemangen då? Afropopgitarren i Lorelei, till exempel?
– Jag tycker att den är mera The Beatles. Du vet?
Och så brister Robin Pecknold ut i sång. Lågmält och stilla, men med övertygelse och engagemang.
– Wednesday morning at five o’clock as the day begins, silently closing her bedroom door, leaving the note that she hoped would say more…
Han ser ut att kunna fortsätta hela sången, och hur trevligt det än är med en strålande sångare som sjunger Beatlessånger på tu man hand har jag fler frågor, och vår tid är knapp. I augusti är Fleet Foxes tillbaka på Way Out West-festivalen i Göteborg, precis som 2008.
– Det ser jag fram emot. Jag gillar verkligen att spela i Sverige och Skandinavien. Där lyssnar folk, och så visar de när de gillar musiken.
Vad kan vi förvänta oss av den spelningen?
– Vi ska repa en hel del hemma i Seattle först, så att musiken får lite mer muskler. Vi gör inga galet långa turnéer, men jag hoppas att vi får komma runt och spela lite bra klubbgig, gärna i Sverige till hösten.
Jag är ledsen att behöva vara den som kommer med beskedet, men med tanke på den succé som Fleet Foxes är på väg mot är nog klubbgig något som blir svårt att arrangera.
– Haha, du kanske har rätt. Jag menade mer konserter i mindre konsertlokaler. Till hösten. Det borde väl funka?
Helplessness Blues (Bella Union/Cosmos) släpps den 2 maj, och i augusti spelar Fleet Foxes på Way Out West.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
På debuten förra året hade Nicke Andersson redan det mesta på plats. Ett mäktigt elektriskt sound, en stenhård attityd – som alltid med glimten i ögat – och exakt rätt rockreferenser. Det som fattades var låtar med samma höga profil. På det här helt och hållet studioinspelade minialbumet har idogt turnerande förstärkt alla de styrkor Imperial State Electric hade innan. Det där sista återstående problemet löser Nicke Andersson åtminstone tillfälligt med sex utsökta covers av Rasperries, The Runaways och allra mest lyckat annars så uttjatade Chuck Berry.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Producerande Jari Haapalainen har förklarat att han som tonåring var kär i Tant Struls karismatiska sångerska, och det var han inte den enda unga punkgrabben om. Så efter hennes förra skiva, den misslyckade kvinnofängelse-tematiska Brott & Straff, hoppas man att Kajsa Grytt ska återupprätta sitt namn.
Och vid första anblicken verkar En kvinna under påverkan vara just den skiva vi hoppats på, när Kajsa Grytt med hjälp av Jari Haapalainen balanserar det intima tilltalet med ett mäktigt sound av den högljudda och taggiga sort som vi brukade kalla new wave för 30 år sedan.
Men Kajsa Grytt lägger paradoxalt nog krokben för sig själv genom att ta sin paradgren ett steg för långt. De intima och personliga texter som brukar vara en av hennes största styrkor blir ofta för introverta här, och man får snart känslan av att höra Kajsa Grytt sjunga fragmentariska privata brev där kontexten trots noggrant lyssnande förblir okänd och sammanhanget därmed obegripligt. Det håller lyssnaren på avstånd och förtar en del av vad både hennes självsäkra anslag och inbjudande melodier med distinkta gitarriff annars ger.
Nyproggen i desto mera rättframma Därför är däremot en pärla.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Alla knäppa instrument är nogsamt bortrensade, och de vrickade infallen från förr hålls till ett minimum. Istället spelar de metalliskt gnistrande listpop á la 80-tal (eller á la Mark Ronson om du hellre vill), och det gör de med smittande entusiasm i pillemariska dansgolvspopen Contact High och än mer i Denial Styles löjligt självhäftande barnramserefräng.
Resten når inte samma standard, men humöret är gott, AutoTune- och synthbasanvändningen idog och ironiskyddet kompakt. Och kunde Luke Steele återuppfinna sig själv som Empire of the Sun så borde ju vägen ligga öppen även för landsmännen i Architecture in Helsinki.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Den här recensenten har varit tveksam till Alf på senare år. Hans talang har börjat framstå som oförlöst, hans spretighet som riktningslös och hans stadsromantik som lite bonnig. Men här skiter han äntligen i alla krav och förväntningar med inspelningar gjorda helt på egen hand och med den initiala känslan avsevärt högre prioriterad än hifi, och plötsligt faller allt på plats. Ungefär samma plats som hans tidigaste alster, visserligen, men det gör alls ingenting när man har med små murriga Byrds-pärlor som Du och jag att göra. Mest övertygar flera av de larmiga poputbrotten, som med Malmö-köpenhamnskärleken i Kongens by i spetsen påminner om våra allra mest älskade svenska punkpopsinglar från tidigaste 80-tal. Strålande!
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Uppenbarelseboken är uppskakande och ödesmättad läsning. Men det är en text som är lika omtumlande också genom sin poesi och sin skönhet, och på samma sätt förhåller det sig med Bill Callahans Apocalypse. Grovhugget och dramatiskt som sig bör, men melodierna är lika vackra och trösterika som Höga Visan.
Mest överväldigande är episka America, som gör upp med hanteringen av ursprungsbefolkningen, Vietnam och Afghanistan i en bisats och dröjer sig kvar aningen längre hos David Letterman i sin suggestiva groove med friformsansatser. Den är inte ensam om att verka korsbefruktad av den Callahan-cover som Gil Scott-Heron gjorde till titelspår på sitt senaste album. Här fladdrar tvärflöjter tätt över en gitarr som har avsevärt mer med soul än med altcountry att göra.
Så om du skulle säga att det gått inflation i ordet ”geni” får vi väl kalla Bill Callahan gudabenådad istället.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Bootsy Collins betydelse för frigörelseprocessen hos världens samlade bakdelar och medvetanden kan inte överdrivas. Här fortsätter den med en sammanfattning av både funkens och hans egen historia, och det är det påfallande hur tätt sammanflätade de är.
Bootsy Collins exposé i 16 delar rymmer allt aspekter från James Brown via Funkadelic och George Clinton till Snoops G-funk, liksom i samplad eller nyinspelad form Jimi Hendrix, Samuel L Jackson, Chuck D och Bobby Womack i en aldrig avtagande stjärnparad.
Det spretar lika hejdlöst och livfullt som på de klassiska gamla P-funk-albumen, och det är överrraskande vitalt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”När det började bli för spaceigt hos George Clinton satt alltid James Brown som en liten ängel på axel och viskade ”Disciplin!” i mitt öra.” Nöjesguiden ringer funkens ryggrad Bootsy Collins.
Bootsy Collins fyller strax 60, men det hindrar inte att hans nya album Tha Funk Capital of the World är löjligt funkigt. Hur kan man fortsätta att vara så funkig under så många årtionden?
– Funken bara finns där, och det är tvunget att den kommer ut. Det är på samma sätt som när universum bildades, först var det bara ett litet korn, och sedan började det expandera med en otrolig hastighet. Så är det med funken också, och precis som universum fortsätter den att expandera. Funken är en stor sak som man inte får ta lätt på. Den bara fortsätter växa inom mig, inte bara en eller två gånger utan hela tiden.
På Tha Funk Capital of the World trängs namnkunniga kollegor i gästlistan. Gamla bandkollegor som George Clinton och Bernie Worrell dyker förstås upp, liksom såväl soullegender som Bobby Womack och filmdito i form av Samuel L Jackson. Sheila E spelar percussion, och Musiq Soulchild gör ett inhopp. Dessutom cashar Bootsy in gentjänster från Ice Cube, Snoop Dogg och Chuck D. Det är nämligen en speciell skiva han har gjort.
– Tha Funk Capital of the World är kanske en av mina allra viktigaste skivor. Jag har försökt ta med mig allt jag vet och kan till bordet, allt jag har upplevt och allt jag är. På ett sätt är den min musikaliska biografi, och jag har så mycket jag vill berätta.
De namnkunniga vännerna hörs inte bara i gästinhoppen. Eftersom det är Bootsys musikaliska biografi tar sig uttryck i en radda hyllningslåtar.
– Jag ville berätta om Jimi Hendrix, till exempel. Han var min musikaliska ark, det var han som bar mig på sina armar in i att göra egen musik. Han och folk som Little Richard. Jag var skyldig honom det. För även om rockpubliken tycker att han är självklar så finns det massor med svarta amerikaner idag som inte vet att den bästa rockgitarristen genom tiderna var svart.
Över ett funkigt beat och en virtuos Hendrix-gitarr hörs Jimi Hendrix resonera om dagsaktuella företeelser från då..
– Tanken var att sampla hans röst, eftersom det är en av de där rösterna från det sena 60-talet som verkligen betyder något. Och dessutom så är Jimis röst så undervärderad i relation till hans sätt att spela gitarr. Men gitarren är inte samplad. Däremot är den ett försök att spela på Jimis sätt.
Träffade du någonsin Jimi Hendrix?
– Aldrig. Tyvärr. Vid något tillfälle åkte hans tjej med oss i turnébussen, och hon tjatade om att jag borde åka till New York och träffa honom. Men du vet hur det var, gig sju dagar i veckan. Det fanns ingen tid för sådant.
JB – Still the Man är en annan av skivans tributer, självfallet till James Brown. Under elva frenetiska månader 1970 och 1971 var Bootsy Collins hjärtrytmen i James Browns The JB’s, och under den korta tiden hann bandet inte bara turnera hela USA utan dessutom spela in klassiker som Get Up (I Feel Like Being a) Sex Machine, Soul Power och Talkin’ Loud and Sayin’ Nothing. Men medan han var en del av James Brown band var Bootsy Collins allt annat än positiv till sin boss.
– Det är sant. Men det dröjde inte särskilt länge efter att jag kom ut ur bandet som jag började tina upp och förstå vad han hållit på med. Först då förstod jag att James Brown gav mig mer positiva saker än negativa. Han klagade hela tiden på mitt spelande, ”spela tightare, det måste svänga mer”, och jag tyckte ju att jag gav hela armen redan. Men han var aldrig nöjd, utan tvingade oss att jobba hårdare, hårdare, hårdare. Han var en sträng chef. Samtidigt är det ingen tvekan om att det är just det som ledde till att jag blev bra, och utan det hade vi inte haft det här samtalet idag.
– Jag visste att jag skulle få en del kritik för att jag bjöd in pastor Al Sharpton att inleda James Brown-hyllningen. Han är kontroversiell. Jag säger till kritikerna att det är en hyllning till Jimi, inte till pastorn, och att om man lyssnar på vad han har att säga här så är det bara fina saker.
Nästa steg efter James Brown var Parliament/Funkadelic, där regimen var avsevärt mindre strikt. ”George Clinton satt i ett hörn, hög på LSD, och lät alla göra vad de hade lust med”, har Bootsy tidigare beskrivit det.
– Det var också bra för min utveckling. George gav mig utrymme att expandera. Fundamentet hade jag med mig från James Brown, och i Funkadelic fanns plats att spacea ut. Men utan James Brown hade jag aldrig överlevt det. Jag växte upp i ett hem utan pappa, och James Brown blev den där stränga fadern med strikt disciplin. Jag hatade det under tiden, som man gör, men efteråt förstod jag hur mycket det betydde för mig. När det började bli för spaceigt hos George Clinton satt alltid James Brown som en liten ängel på axel och viskade ”Disciplin!” i mitt öra.
I Minds under Construction på nya albumet hävdar du att ”if you wanna lead the orchestra, you might have to turn your back on the audience”. Men det stämmer väl varken på James Brown, George Clinton eller för den delen på dig själv?
– Det är en av skivans viktigaste textrader, men du får inte tolka den bokstavligt. Den handlar om hur jag till slut lyckades bryta med drogerna. Och det var inte särskilt länge sedan, vet du. Men för att göra det, för att återta kontrollen över mitt liv och för att bli fri och frisk var jag tvungen att vända ryggen åt mycket av det jag älskar mest. Åt James Brown och George Clinton. Åt mitt band. Shit, för att bli fri var jag till och med tvungen att vända funken ryggen. Ett tag.
En ytterligare tribut är till din storebrorbror, Phelps Catfish Collins. Låt mig beklaga sorgen.
– Han var verkligen en speciell cat. Han var med mig hela tiden. Hos James Brown, i Parliament/Funkadelic, i Bootsy’s Rubber band. Han fanns alltid vid min sida, och det enda jag hoppades var att skivan skulle hinna komma ut innan han dog. Nu blev det inte så, men jag har hittat sätt att hantera sorgen, så jag mår bättre nu.
Visst hade han dragit sig tillbaka från musiken för mer än ett decennium sedan? Men han är med på Tha Funk Capital of the World.
– O ja. Han är med på mer än hälften av skivans låtar. Han var väldigt sjuk, men han kom till studion i alla fall. ”Don’t take my funk”, sa han och började spela.
Berätta om ditt digitala basskola Funk University.
– Funk U! Det fortsätter att växa! Vi startar just andra terminen nu, och då har vi signat Larry Graham, Stanley Clarke och Jack Bruce som lärare, och Marcus Miller kommer också.
Det låter strålande. Men hinner du turnera med allt sådant på gång?
-Det är ju att turnera som är mitt liv. Hälsa alla i Sverige att jag är redo att komma, att jag står beredd att bring the funk to the house!
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Deckarförfattaren Andrew Vacchs arbetar som jurist med fokus på att stötta barn som utsatts för övergrepp, och när han inte kommer åt förövarna juridiskt skipar han rättvisa genom att baka in dem i sina böcker. Man hade kunnat föreställa sig liknande resonemang bakom William Fitzsimmons tredje singersongwriteralbum, som med sitt varma och kloka lugn borde kunna göra jobbet med de patienter han inte når fram till på dagjobbet som psykoterapeut. Och även om det sedan visar sig handla om hans systematiska behandling av egna trauman påverkar det inte att sångerna och hans milda stämmas helande förmåga har samma effekt även på lyssnaren.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Primal Screams mästerverk Screamadelica fyller 20 år av modernitet, och inför jubileumsbox och hela-albumet-spelning på den återupplivade Hultsfredsfestivalen ringde Nöjesguiden upp Bobby Gillespie för att fira.
En av modernitetens grundläggande principer är att den måste vara ständigt uppdaterad och ständigt förgänglig. Modernitet ska inte bara omkullkasta våra föreställningar och ta oss till platser och drömmar vi aldrig upplevt förut. Det ska också lika snabbt bli omodernt, för att låta något ännu modernare armbåga sig fram och göra upp med det gamla. Någon enstaka gång i historien finns dock exempel på modernitet som vägrat bli omodernt. Den har varit så majestätisk modernitet att det står klart att från och med nu kommer inte bara kommer vår egen utan också omgivningens omvärldsuppfattning att förändras för överskådlig tid.
De enstaka tillfällena har flera saker gemensamt. Viljan att skaka om och samtidigt underhålla är en. En annan är att idéerna och visionerna vida överträffat konstnärernas tekniska kunnande. Cabaret Voltaire, till exempel. En grupp konstnärer med Tristan Tzara, Jean Arp och inte minst Hugo Ball slog sig ihop för en kulturmanifestation som inte bara utmanade den rådande konsten utan skrattade åt den, pissade på den och för evigt skickade den till stofilernas dammiga Östermalmsväggar.
Men det stannade inte där, eller ens vid att lägga grunden för inte bara dadaismen och surrealismen utan all nittonhundratalskonst, punkt. Det som nämnda konstnärer och deras kollegor Kandinsky, Paul Klee och Max Ernst visade upp där i Zürich 1916 har fortsatt vara mer medryckande, mer provocerande och mer dagsaktuellt än alla sina efterföljare tillsammans.
Velvet Underground är ett annat exempel. De använde Andy Warhols inflytande för att skaffa sig en plattform för sin kolsvarta avantgarderock, avsevärt mer idérik än kompetent. I farten skar de halspulsåldern av hela hippierörelsen och gav upphov till varenda mörk monoton sång som spelats in under snart 50 år. Men det spelar det ingen roll vad efterföljare som Bowie, Suicide, Jesus & Mary Chain eller My Bloody Valentine har åstadkommit, Velvet har alltid tornat upp sig större, mäktigare och mörkare än någon annan.
Screamadelica kan räknas in bland sådana omvälvande ögonblick av omedelbar och evig revolutionerande modernitet. När Primal Screams mästerverk släpptes för 20 år sedan hade vi visserligen haft mer än ett år att förbereda oss, efter releasen av den fantastiska Andrew Weatherall-behandlade tolvtummaren Loaded på våren 1990. Men hur övertygande Peter Fondas röst hade mässat ”We wanna be free to do what we wanna do, and we wanna get loaded” över ett beat som var den ultimata kombinationen av 90-talsdansgolv och Sympathy for the Devil hade vi inte förstått vad vi hade att vänta. Vi golvades vi fullständigt av Screamadelica.
Medan efterföljare som Chemical Brothers, The Rapture och TTA – med olika angelägenhetsgrad – radat upp sig för att tulla på Screamadelicas mixtur av själfull rock och suggestiv klubbmusik stod det klart att vi hade att göra med en skiva som var en klassiker av samma omvälvande magnitud som Exile on Main St och One Nation Under A Groove.
– Omvälvande som vilka album sa du, undrar Bobby Gillespie när Nöjesguiden ringer honom i London. Oj oj oj. Menar du det? Det är väldigt stort att få höra.
Det måste du väl ha hört förut?
– Det är helt obegripligt att ha varit med om att göra en skiva som jämförs med den sortens mästerverk. Obegripligt och fantastisk.
När gick det upp för dig att Screamadelica skulle vara ett ämne för intervjuer fortfarande 20 år efter att den släpptes?
– Det förstår jag fortfarande inte. Jag menar, vi visste att vi hade något väldigt bra medan vi spelade in Screamadelica. När vi lyssnade på mastertapen var vi oerhört stolta, och vi anade att skivan skulle kunna ha en lång livslängd. Men 20 år? Glöm det.
Precis som med rockhistoriens andra viktigaste skivor fortsätter Screamadelica att fascinera inte bara dem som upplevde skivan när den först släpptes utan lika mycket en generation som är lika gammal som skivan.
– Jag hade inte riktigt förstått att det var så. När Screamadelica var färdig fortsatte vi i att spela live och att göra ny musik i andra riktningar. Det har alltid varit många unga på våra konserter, men eftersom vi alltid koncentrerar oss på vårt nya material live så såg vi inte intresset för Screamadelica. Det är först nu, i samband med att vi har spelat hela skivan live som en del av jubileet, som vi märker att vi har fler 20-åringar än 40-åringar i publiken.
När Primal Scream spelar Screamadelica i sin helhet på Hultsfredsfestivalen i sommar kommer det alltså att resultera i det startas mängder av band som kombinerar klubbmusik och rock i smålandstrakten under de närmaste åren. Bakgrunden till Screamadelica är mera underground.
– 1989 kom acid house, och det fuckin’ blew my mind. Det var något helt nytt, och det var fullständigt utanför all kommersiell eller samhällelig kontroll. Vi började hänga på raves, och hittade all den där energin som vi hade letat efter. Den var försvunnen ur rockmusiken, indie var helt dött.
Det var där Primal Scream lärde känna Andrew Weatherall, som var DJ och rörelsens galjonsfigur. Men deras samarbete, som kom att bli så omvälvande, var egentligen följden av Primal Scream inte hade något att förlora.
– Det var bara ett experiment. Vi hängde på den sortens undergroundklubbar hela tiden, och så pratade vi om att vi ville kolla om vi kunde göra en låt som skulle kunna spelas där. Så vi gav Andrew vår gamla I’m Losing More Than I’ll Ever Have och bad honom massakrera den.
”We wanna be free to do what we wanna do”. Samplingen av Peter Fonda från den gamla obskyra motorcykelfilmen The Wild Angels har kommit att bli programförklaringen för hela den våg av dansant rock som sedan början av 90-talet vällt fram i Loadeds kölvatten. Och Peter Fonda själv hade inget emot det.
– När vi skulle lanseras i USA, på etiketten Sire där favoritband som The Replacements, Dead Boys och The Ramones låg, så var vi tvungna att försöka cleara våra samplingar. Någon på etiketten kände Jane Fonda, och via henne fick vi fram frågan om Peter tyckte det var ok. Det tyckte han, och det tyckte Roger Corman som hade regisserat filmen.
Inspelningen av Screamadelica präglades av experimenterande och av nyfikenhet. ”Målet var att göras en extatisk skiva”, har Bobby Gillespie sagt.
– När jag hörde Sex Pistols Never Mind the Bollocks så blev jag helt omtumlad. Mitt liv förändrades. När jag gick och såg The Buzzcocks var det på samma sätt, jag kunde inte prata om något annat i tre veckor efter det. Det jag ville med Screamadelica var att skapa en skiva som hade den sortens effekt.
Även om ytan var rockbaserad dansmusik med gospelinslag så har Bobby beskrivit sitt samarbete med Andrew Weatherall som utpräglad punkestetik.
– Han var en DJ, ett coolt ansikte på undergroundscenen, men han hade aldrig satt sin fot i en inspelningsstudio. Andrew hade verkligen ingen aning om hur man gjorde någonting ljudmässigt, men han visste precis hur han ville att saker skulle låta. För mig är det punkens grundläggande tanke, att man inte behöver veta hur för att göra något. Loaded var idéns triumf över tekniken.
Också i samarbetet med Rob Throb Young, Andrew Innes och Bobby Gillespie fanns en tillåtande generositet, där alla idéer var värda att testa.
– Vi testade alla infall, och så kastade vi bort de idéer som inte höll och behöll allt som funkade. Vi hade ju fantastiska musiker i bandet då.
Har Primal Scream fortsatt arbeta på samma prövande kollektiva sätt?
– Nja, eh… Rob Young har inte varit med i bandet på många år nu, och det är svårt att ersätta. Om Little Barrie som spelar gitarr istället bidrar på samma sätt? Eh… Det är en lite känslig fråga. Kan jag slippa svara på den?
Bland andra medverkande musiker märks till exempel Jah Wobble, den legendariska basisten från Public Image Ltd, och intill unga hippa dansproducenter som Andrew Weatherall och The Orb ryms också den gamla Rolling Stones-producenten Jimmy Miller.
– Jah Wobble var Andrews idé. Men jag var ett stort Public Image Ltd-fan. När jag började spela musik var det just Jah Wobbles basslingor som var grejen. Gitarr var för svårt, tyckte jag, men när jag kunde lära mig basen i Albatross och de andra låtarna på Metal Box insåg jag att jag faktiskt skulle kunna bli musiker i alla fall.
– Jimmy Miller var otrolig. Vi hade en annan tekniker från början, men han slutade efter 4-5 dagar. Då letade vi upp Jimmy, som räknades som en utbränd föredetting i branschen. Men han visste precis hur man skulle få fram det varma rocksoundet.
Gamla punkbasister och utbrända rockproducenter, okunniga acid house-DJ:s och gospelkörer, och ett band som går in i studion utan att ha en aning. Hur stor är chansen att ett band utan tidigare framgångar skulle få den chansen idag?
– Jag vet, det är helt otroligt. Vi skulle aldrig kunnat göra Screamadelica på något annat skivbolag än Creation. En stor etikett skulle aldrig låtit oss hållas, de skulle satt dit någon för tillfället hit-säker producent att övervaka det hela, och sedan hade de dragit i nödbromsen efter bara ett par dagar. Men Alan McGhee var lika galen, som vi, och kanske ännu mer våghalsig än vi.
New Musical Express utnämnde nyss Screamadelica till ”the druggiest record of all time”, i konkurrens med till exempel Sly & The Family Stone och Stooges.
– Det är hedrande. Det är fantastiskt. Och det är förmodligen sant.
På den återuppståndna Hultsfredsfestivalen framför Primal Scream Screamadelica i sin helhet i sommar. Jubileumsboxen är löjligt påkostad.