På Way Out West i sommar kommer Dan Bejar och hans åtta personer starka Destroyer att spela den luftigaste popdisco vi hört den här sidan Don Henley. Det är inte riktigt så vi är vana att höra honom.

Vi har vant oss vid att få många olika musikaliska varianter från Dan Bejar. Som medlem i superalliansen Swan Lake med bland andra Spencer Krug från Wolf Parade har det handlat mycket om offentligt experimenterande. Som en del av den lösare superalliansen The New Pornographers (”Åh, det handlar om tre sånger vart tredje år, och kanske en vecka i turnebuss lika ofta, mest för att det är enda chansen att träffa vänner som Carl Newman och Neko Case”) är han en habil rock’n’roll-sångare. Med huvudsysslan Destroyer har det på senare år handlat om utmärkt intellektuell indie av typisk nordamerikansk karaktär. 

Men nu har något hänt. På nyutkomna Kaputt har hans väl avvägda popsånger iklätts elegant fretless bas, luftiga syntsjok och soft saxofon. Snarare än om Guided by Voices talar Dan Bejar nu om det tidiga åttiotalets eleganter, som Sade och Steely Dan.

– Jag hamnade i en period där jag var dödstrött på pop och rock. Jag lyssnade enbart på ambient och jazz, och funderade på hur en sådan som David Sylvian lyckades göra ambientmusik och experiment till mjuka och tillgängliga popmelodier. Tidigare hade jag älskat band som Roxy Music, eller Eno solo, men jag hade enbart lyssnat på deras tidiga rockiga skivor. Nu upptäckte jag Avalon och Enos ambient, och bestämde mig för att jag ville hitta sätt att sjunga mjukt.

Ryktet säger att du till och med spelade in en del sångstämmor liggande på soffan.
– Det är sant. Jag ville få fram en effekt där sången lät bekväm och melodisk. Förr har det ofta låtit som om jag först druckit whiskey och sedan hållit tal. 

Tidigare har Dan Bejar varit noggrann med att framhålla att Destroyer är ett band, inte ett soloprojekt. Men även om det har varit många musiker inblandade i inspelningen av det nya albumet är det ingen tvekan om vem som är centralfigur. 

– Om det någonstans går att ana en gruppkänsla på Kaputt är det bara en illusion. Vi såg till att alla musiker kom vid olika tider, och att ingen av dem var i studion tillsammans med någon annan. 

Så det där pratet om att Destroyer skulle vara ett helt band är inte sant, alltså?
– Jag spelar nog minst av alla på skivan. Något syntreglage här och där, som sedan producenterna har förvandlat till något helt annat i alla fall. Jag är snarare curatorn, som sett till att rätt människor med rätt instrument kommer in vid rätt tillfällen. Men jag skulle aldrig komma på tanken att säga åt någon musiker vad de ska spela, det är upp till dem. Däremot kan jag utan tvekan fånga fragment av vad de spelar och highlighta till bärande slingor eller så, om de håller för det. Ingen i bandet hade en aning om vad det skulle bli av deras insatser. Några blev väldigt överraskade när de hörde resultatet. Istället för att vara så fragmentariskt som de uppfattat inspelningarna tyckte de att skivan var en tydlig helhet. 

Till stora delar skrevs albumet efterhand i studion, med andra ord.
– Ett par demos fanns det väl, och enstaka låtidéer. Jag hade nog ett par intron klara också, tror jag. Men framför allt var det känslor, stämningar och sound som var klart redan vid start. Paletten av instrument och sound var klar, och den använde vi för att skapa Kaputt.

När Destroyer spelar på Way Out West blir det inte fullt så laidback som på Kaputt, enligt Dan Bejars ganska exakta prognos.
– Vi blir åtta personer på scenen, och vi offrar delar av de små finesserna för ett hårdare sväng live. Räkna med att blåset kommer att vara centralt, tillsammans med lite aggressivare rytmer. Det blir hård disco och smart jazzfusion, helt enkelt. ■

Destroyers Kaputt (Dead Oceans/Border) har äntligen släppts i Europa, och är det enda sättet att klara av väntan på att Destroyer står på Way Out Wests scen i augusti.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Föreställ dig klichéns allra sketnaste redneckbar vid en amerikansk highway, med sur bärs och frätande bourbon. Föreställ dig sedan att en ung blond sångerska som fullständigt blasé intar scenen, givetvis skyddad mot flaskkastning av hönsnät, för att sjunga tårfyllda countryballader och uråldrig rock’n’roll. Banalt och förutsägbart? Oerhört, ända tills sångerskan öppnar munnen och det visar sig att hennes ballader inte bara orsakar en och annan tår i ölen utan krossade hjärtan, att hennes rhythm’n’blues har barytonsaxofoner som skär rätt igenom allt försvar och att hennes återhållna rockabillyexplosioner inte står ens Wanda Jackson långt efter. Än är inte Eilen Jewell sitt tonläges drottning, men hon är damn near dess kronprinsessa.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

För varje svettglittrande Sharon Jones, Eli Paperboy Reed och Charles Bradley på den ständigt växande retrosoulscenen går det minst fem oinspirerade eller plastiga pastisher som The Pepper Pots, Duffy och senast Raphael Saadiq. Den LA-baserade franske bandledaren Fitz, hans partner Noelle Scaggs och deras band placerar sig mitt emellan ytterligheterna, med antydningar till den första gruppens groove och åtrå, med försök till minnesvärda låtar, men å andra sidan med alltför uppenbara lån från soulstandards och alltför nördig noggrannhet med autencitetsdetaljer. Säkert en kul kväll på dansbanan, men inget att lägga på minnet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Folkpunkhjälte” utropar skivbolaget honom till, trots att vi trodde att sådana var utrotade sedan flera decennier. Men hans fräna protestsånger och jag-behöver-inga-imperialistiska-mikrofoner-gapighet gör att inget annat ord kan komma i fråga. Och tro det eller ej, men han ror det iland. Med fylligare arr än förr, tack vare bland andra ex-The Hold Steady-keyboardisten Franz Nicolay, blir Frank Turners tidigare nästan löjligt Billy Bragg-lika tonfall något mindre påfallande, och någon enstaka Albion-romantiserande medeltida folkvisa är den enda egentliga plumpen här.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att vara ett ungt, kaxigt och mycket argt band är absolut snabbaste sättet att få uppmärksamhet och uppskattning, och i nio fall av tio också säkraste sättet att snabbt avpolleteras. För från det läget kan man bara antingen dö, splittras, fortsätta vara juvenilt upprorisk oberoende av hur pinsamt det blir för barnbarnen, eller – hemska tanke – mogna.

Trots risken för spott och spe har Arctic Monkeys efter en del velande valt den sistnämnda vägen. Riffandet som redan tidigare övergav arg-indie till förmån för metal hamnar nu oftare i en fin poptradition istället, medan kvarvarande rester av hårdare ansats har tydliga kopplingar till kamrat Josh Homme och blir klumpigt enbart i Brick by Brick. När Alex Turner låter påfallande nära Richard Hawley och framför allt Lloyd Cole i både tonfall och sentimental smartness, särskilt i återanvända Piledriver Waltz, återstår inte mycket av Arctic Monkeys ursprungliga fräsande nihilism. Men deras mognad sker numera med stil, och förhoppningsvis hittar en och annan som givit upp om dem tillbaka till vad som mycket väl kan vara Arctic Monkeys bästa album.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Redan den överröstade klantiga saxofonen i det inledande utbrottet Family Tree sätter tonen för Black Lips amerikanska 60-talsgaragerock. Oron för att producerande Mark Ronson skulle förvandla dem till hipsters var obefogad när de fortsätter med idel klockrena popmelodier, texter om Peter Parker, intensivt skrammel, handklapp och fuzz-excesser i en enda röra. Deras Ramones-homage Raw Meat fungerar till skillnad från de flesta hyllningar faktiskt hedrande, men oftast håller de sig på de avancerade popnivåer i Nuggets-skolan där de inte har någon jämlike idag.

Det handlar inte alls om att casha in, försäkrar Buzzcocks två kvarvarande originalmedlemmar Pete Shelley och Steve Diggle. Nä, det är först nu som 35 år gamla låtar som Boredom, Orgasm Addict och Ever Fallen In Love (with Someone You Shouldn’t’ve) ”mognat” tillräckligt för att tåla ordentliga studioversioner, i jämförelse med den ”demokvalitet” som de ursprungliga inspelningarna enligt bandet har.

Så på 24 nya och fullständigt onödiga studioinspelningar visar Pete Shelley att han är hyfsat bra på att härma hur han lät i sin rebelliska ungdom. Det handlar enbart om att casha in.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Proper/Cosmos

För de allra flesta vore det en ganska stor sak om Leonard Cohen i egen hög person ville säga några vänliga ord innan vi sjöng en Cohen-cover. Men för Charley och Hattie Webbs skönsjungande syskonduo som turnerat med honom i tre år är det lika klockrent självklart som deras båda stämmor i tolkningen av hans If It Be Your Will. Konstigare är att de nedlåter sig till kompromissande, och använder sina fjärilsröster till varannan banal slentrianarrangerad pop intill de bedårande visorna. Det var mindre välbetänkt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det värsta är inte det habilt trötta gubbrockkompet, med Dylans tidiga 80-tal som riktmärke. Sådant kan man ha överseende med. Det värsta med den här skivan är Thorsten Flinck. Visst, skådespelare på skiva får man också ha visst överseende med, men aldrig förr har någon vältrat sig i den här sortens överspelsexcesser. 

Flinck kastar sig över Taube- och Afzelius-tolkningar och översättningar av Nick Cave och Townes Van Zandt med ett utspel som får Johannes Brost och Ulf Brunnberg att framstå som subtila. Här ska varje r-ljud rullas länge i munnen, och när han lyckas peta in ord som ”smärta”, ”sorg” ”heroin” och ”dö” (inte helt sällan, givetvis) går han ner på knä för att dramatiskt krama sista blodsdroppen ur varje ord. Bara den som ogenerat bejakar lyteskomiken uppskattar Thorsten Flincks mustiga sällskap.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Thurston Moore är ett klassiskt exempel på att kunna men inte vilja. Solo plockar han fram en stilla elegans som inte hörs antydan till i Sonic Youths experiment och mangel. Även om en del av hans vackra sånger påminner om moderskeppets låtstruktur finns i den här luftigheten utrymme för subtiliteter och avancerade små finesser på akustisk gitarr. Stråkar och andra detaljer bidrar ytterligare till den intimitet som producerande Beck skapar, och samme man fungerar tillsammans med J Mascis akustiska stunder samtidigt som Thurston Moores viktigaste samtida referens.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden