Hollie Cook må vara en fjäderlätt popsångerska, men hon kombinerar det med en auktoritet på Lily Allens nivå. Delvis kan det bero på att hon har en Sex Pistols-legend som pappa och en Slits-legend som mentor.
Dessutom ser hon och Prince Fatty till att göra sin soliga lovers rock och popiga reggae autentisk med instick av Dennis Bovell och Omar, och med snygga dubdetaljer och Junior Murvin-samplingar. Med andra ord finns här något både för finsmakare, för hipsters och för vanliga sommarreggae-svennar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Namnet hävdar hyperprovokation, och samma gör den halva av Earth Sound System som är friformsnoise för saxofon och slagverk. Men insprängt däribland döljer sig det som är den verkliga provokationen, mot den amerikanska avantgardist-scen där Tom Greenwood sedan 15 år huserar. Han envisas nämligen med att sjunga varannan stilla rootsballad i Bonnie Prince Billy-traditionen, sårigt och ostadigt och bedårande vackert. Och det där ideliga oväsendet är faktiskt inte så oävet det heller.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med en intim liten grupp musiker, förstärkta av Marc Ribot på The Devil’s Sake, kliver Jolie Holland in i studion för att arbeta på det gamla hederliga sättet, med snabba tagningar där alla spelar tillsammans. Hon namncheckar såväl Velvet Underground och David Bowie som Neil Young och Grateful Dead i uppräknandet av sina classic rock-influenser, men tyvärr är det enbart de sistnämnda som lyser igenom. Därmed blir hennes midtempo-rootsrock rätt tråkig i längden.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ronnie Vannucci Jr är mitt emellan. När Nöjesguiden når honom på telefon sitter han i bilen mellan LA och Las Vegas. I LA har han repeterat med The Killers, och hemma i Vegas väntar soloprojektet Big Talk, som i dagarna debuterar både på album och live.
Att trummisar satsar solo brukar bero på endera av två orsaker. Antingen på bristande självinsikt i varför resten av bandet inte är så förtjusta i hans generande låtskrivarförsök. Eller på en gnagande känsla av att trumpallen är en alldeles för undanskymd plats för den som enligt honom borde vara bandets stora stjärna. Det första brukar kallas Ringo Starr-syndromet typ A, och det andra Ringo Starr-syndromet typ B. Båda slutar på ett och samma sätt, Dave Grohl undantagen – illa.
– Haha, jag vet, det är en kliché. Men jag har ju alltid skrivit låtar i The Killers, så det där håller inte på mig. Det handlar snarare om att jag var uttråkad. Vi hade bestämt oss för att ta en paus med The Killers, och två veckor in i den pausen insåg jag att jag inte behövde någon paus just då. Så jag satte igång att göra ny musik, eller rättare sagt att fylla i de återstående luckorna i musik som jag hade pulat med i flera år. Jag släpar alltid med mig gitarr och inspelningsutrustning, så det blir alltid något gjort.
– I The Killers brukar vi alltid ta med oss våra halvfärdiga grejor och lägga oss i varandras låtar, så att göra färdigt mina egna låtar på egen hand är det mest introspektiva jag gjort under mina 35 år i livet. Det var därför jag ringde Taylor Milne, så att vi kunde göra en del tillsammans. Han är en grym gitarrist och styrde ganska mycket hur gitarrsoundet på skiva kom att bli.
– Det som är helt nytt för mig är att sjunga, och det känns rätt konstigt. Jag har inte en så särskilt fantastisk röst, och jag förvånar mig själv genom att våga kliva längst fram. Jag är ju van vid att sitta längst bak.
Finns det inte risk att det uppstår svartsjuka, även om man lever i en uttalat öppen relation som den ni verkar ha i The Killers? ”Jaha, varför ville han behålla den låten för sig själv istället för att vi skulle få den till bandet?”
– Jag tror att vi alla tycker att det är hälsosamt att våga sig utanför normen, att våga ta risker. Åtminstone så länge som ingen glömmer bort var de har sin egentliga försörjning. Replicas är faktiskt den enda låten som var tänkt som en The Killers-låt, och isåfall hade den låtit helt annorlunda.
Musikaliskt är steget från The Killers inte jättestort. Låtarna är de allra enklaste, med klockrena melodier som borde varit använda och upptagna sedan årtionden.
– Under flera år har jag varit övertygad om att det enklaste alltid är det bästa. The Police, Tom Petty & The Heartbreakers, den sortens band valde alltid det enklaste. Eller Talking Heads, deras Once in a Lifetime har bara två ackord genom hela låten. Dudu-du-du, dudu-du-du. Fattar du?
Samtidigt är soundet gigantiskt, som 80-talets alternativstadiumrock, fast med modern inspelningsteknik. Sena Simple Minds eller Billy Idol 2.0.
– Tack! Det var precis vad vi siktade mot! Ju större desto bättre. Enkla låtar tål storslagna dräkter, tycker jag.
Finns det en fortsättning för Big Talk, eller var det en enstaka grej?
– Jag trivdes så bra att arbeta med Taylor Milne, så det vill jag gärna hitta en fortsättning på. Men vi får se, jag har ju ett annat band som behöver uppmärksamhet också.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Soloskivor från frustrerade trummisar som inte tycker sig uppskattas efter förtjänst? Nej tack, inte om vi kan slippa. Den rigida hållningen får sig en törn av Ronnie Vannucci från The Killers, som med Big Talk leker amerikansk radiorock från mitten av 80-talet. Med stadiga riff, syntetiska rytmer och refränger stora som Las Vegas-casinon rör han sig i de marker där Billy Idol, Cars och stadium-Simple Minds brukade klampa runt, och soundet får oss att undra om kliniska 80-taletsproducenter som Keith Forsey kommit in i värmen igen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ikväll tar Niclas Frisk med sig Chinatown till Trädgården för den första av fyra klubbkvällar där under sommaren. Nöjesguiden träffade honom i samband med att hans solodebut Deeper Down in Chinatown släpptes tidigare i år.
Somliga vill gärna förevisa bilder på sina barn eller husdjur. Inte Niclas Frisk. Han plockar fram mobiltelefonen och visar bilder sina gitarrer, utplacerade i ställ och fåtöljer. Samtliga är av samma modell, Gibson SG.
Att Niclas Frisk är ett gitarrfreak går inte att ta miste på, och att han dessutom är en ekvilibrist blir lika tydligt för den som lyssnar på hans solodebut Deeper Down in Chinatown. Men den vanliga skiljelinjen mellan ekvilibrism och känsla gäller inte honom.
— Jag kan i och för sig förstå att man gör den uppdelningen. Många ekvilister bryr sig bara om huvudet, tekniken, och inte alls om magen och känslan. Men det behöver inte vara en sådan konflikt. Jag har en känsla av att det är svårt att hinna lära sig hantverket som musiker idag. För min del har det tagit 20 år av hårt arbete att bli en bra gitarrist, och under den tiden har det ofta handlat om att gömma mina skills snarare att visa fram dem.
–Men det är just tekniken som gör att jag kan röra mig i musik som jag inte är hemmastadd i, och det gör att jag vågar tacka ja till sådant som jag inte begriper. Jag menar, en gitarrist som Steve Stevens tog sin teknik till helt nya områden. Om man lyssnar vad han spelar bakom Billy Idol i White Wedding till exempel, så är det renodlad flamenco, precis som Robbie Krieger gjorde i The Doors. Sådant tycker jag är ballt.
— Jag hade glömt bort att jag var gitarrist, men på Deeper Down in Chinatown tänkte jag låta gitarren få utrymmet den behöver. I första låten ville jag försöka korsa Mark Knopfler med Tom Verlaine, men jag hade också Mick Mars från Mötley Crüe i tankarna. Han är en underskattad gitarrist. Tom Verlaine behöver också förevisas i Niclas mobil, givetvis. Där han finns på bild tillsammans med Nathan Larson och James Iha, från den sistnämndes evighetslånga skivinspelning. Och Tom Verlaine kan ses symbolen för den andra huvudingrediensen på Niclas Frisk soloalbum, intill nämnda gitarrskills, nämligen klassisk New Yorksk rockestetik.
För det är New Yorks Chinatown som varit inspirationen till hans skiva, även om det inte var där det började.
— Jag visste inte att det skulle bli Chinatown från början, det hade inte helt trillat ner. Men på A Camps senaste album finns det en låt som heter just Chinatown. Den blev till när jag hade lämnat allt, efter att det hade tagit slut med en tjej, och låg som en uppspolad val i ett rum i Havannas Chinatown. Det var monsunregn under några dagar, men jag hade med mig min resegitarr som jag låg och plinkade på. Det är något särskilt med de där kinesiska korta tonerna, och det var egentligen där Chinatown-grejen började.
— Under tiden med A Camp-arbetet, när jag hade flyttat till New York, så brukade jag ta promenader på Avenue B och börja koka ihop något. Jag gillar ph-värdet i Chinatown, alla Chinatown jag besökt faktiskt. Det är obegripligt, det är ganska ogästvänligt, det är inte det minsta insmickrande och det försöker inte sälja på dig någonting.
Numera är Niclas Frisk hemma i Sverige igen, efter att ha bott i New York under ett år.
— Det var något av det häftigaste jag gjort. Det var lätt att hitta sitt sätt att leva, man behöver inte beskära delar av sig själv som är utanför ramarna. New York passar maximalister. Jag kände mig verkligen hemma där. Jag har ju bott i London också, och där blev jag aldrig hemmastadd. Men det är svårt att starta grejor medan man inte är på hemmaplan. Det är ju här vännerna som kan hjälpa till finns.
Är du klar med New York nu?
— Nej, jag är inte färdig med den staden. Jag har många goda vänner där, och har lärt känna folk som jag trivs att filosofera med. Det dröjde kanske två veckor innan man hade samma typ av umgänge som i Stockholm. Det fanns till exempel en bar på Avenue A som hade lite av den gamla Skånegatan-känslan från Hannas, med New Yorks svar på Magnus Högmyr som spelade skivor och alla sådana där The Strokes-typer som hängde. Där lärde jag känna folk, där trivs jag. Världen blir allt mindre, så det känns inte som så stora steg att bo på olika platser i olika perioder.
När Niclas Frisk nu kliver upp på scenen i Trädgården i Stockholm ikväll är det den första av fyra klubbkvällar där, och dessutom enstaka nedslag här och där i Sverige.
— Deeper Down in Chinatown började egentligen som ett konsertformat, inte som en skiva. Det skulle vara min kinesiska drake och mina låtar som skulle vara kärnan, och så skulle det få ta olika uttryck från det. Jag ser mig lite som riff raff, och har väntat på att komma upp i den åldern när man kan få bli som Dr John, när man kan se tillbaka på ett liv där man har spelat med precis alla och där det är ok att ha ryggproblem. Ju äldre, skrynkligare och surare jag blir, desto bättre blir musiken. Planen är att bjuda in gäster till varje spelningskväll, och att spela låtar från olika perioder i sitt musikliv.
— Hittills har gästandet mest blivit Titiyo, faktiskt. Jag bjöd med henne och det blev så bra så att det vore dumt att sluta. Jag ser henne som en protes, att förlänga mig själv med. Jag har redan packat väskan med en massa gammalt material dessutom, i sina standardutföranden, så får vi se vad Chinatown fertiliserar dem med. Utmaningen är att vara själv, att försöka kasta all trygghet och satsa solo när man har hunnit fylla 40 och ett par år till.
På skivan gör Niclas Frisk två Atomic Swing-låtar, Smile no 2 och Callboy, i nya versioner, och live har han till och med hörts spela Stone Me Into the Groove.
— Jag vet. Det är lite som en förälder som tar upp kontakten med sina barn igen, efter att ha hållit sig undan länge. Förut ville jag inte ha med dem att göra, men nu väljer jag att söka kontakt igen.
För medan andra lägger ner sina band och sedan talar illa om dem i 20 år, tills de återförenas igen, verkar Niclas Frisks olika konstellationer fortsätta existera parallellt med varandra genom åren. Härom året var han med i Perssons Pack igen, till exempel.
— Jag blir inte osams med mina ex heller, även om det är en jämförelse som haltar eftersom jag nog har varit trognare musiken än dem ibland. Däremot kanske man kan jämföra med historic racing. Då och då tar man ut sina gamla bilar och tävlar lite, och sedan ställer man in dem i garaget igen. Per Persson är orsaken till att jag har gjort skivor över huvud taget, så när han ringer och behöver en gitarrist så kommer jag. Numera delar jag det med Love Antell, så det blir inte så ofta.
Och A Camp finns fortfarande, antar jag?
— Absolut! Vi är tre personer som tar ganska mycket plats, så vi behöver vara ifrån varandra också. Men det är samma sak där, när det rinner till är det världens bästa. Vi delar både humor och estetiska uppfattningar. Inte ens Atomic Swing verkar definitivt avslutat.- Jag trodde länge att Atomic Swing var mitt livsverk. Jag investerade inte bara all min tid i det bandet utan också alla känslor. Så när det inte gick att fortsätta längre var jag förtvivlad. Men det gick inte längre. Jag har snott ett motto från Scarface – ”Don’t get high on your own supply” – och Atomic Swing hade kunnat bli helt fel. Men så småningom hade vi ju mognat, allihop, och då blev det kul att göra något tillsammans någon gång.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med den albumtiteln ihop med den musiken är det lätt att tro att det hela är ett skämt. Men de gulligt folkblommiga sångerna om en alternativ livsstil på landet i Kent vore omöjliga att parodiera hur långt man än drog det. Ännu värre blir det av att det bakom det äkta parets lantligt hemvävda hippieplinkande döljer sig popsånger så banala att de skulle funka i melodifestivalen, vore de bara en liten aning modernare till arrangemangen. Det är inget att vara stolt över.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I Ty Segalls mikrouniversum i källaren finns många olika livsformer, flera av dem lätt 60-talsflummiga. Utöver solojobbet driver han dessutom åtminstone fem parallella band. Men även om den unge amerikanen stundtals är charmig i sin vimsighet är han ingen Syd Barrett, och hans ofokuserade infall blir snabbt mer än lovligt spretiga.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Från den som är skivbolagsboss åt Real Estate, Vivian Girls, Kurt Vile, Crystal Stilts, och Wavves förväntar man sig både den här sortens extrem-lofi och några flummiga Brooklyn-grooves som prövar tålamodet. Men det som överraskar hos Jeremy Earl är de delikata krispiga popsångerna som likt blommor i kanten av en gammal asfaltsväg bryter igenom knastret. Med utsökt falsett och vokalstämmor, gitarrgnissel och ekande pukor är det melodier som ensamma kan göra en hel sommar.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Somliga bygger exakta modeller av Houses of Parliament av tandpetare. Andra återskapar soloskivor av Paul McCartney ton för ton ensamma hemma i sovrummet. Varför? Jo, för att de kan, och för att de inte har något bättre att använda sin tid till. Vi andra tittar på med förtjusning, avsevärt mer fascinerade av de excentriska (åter-)skaparna än av verken.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden