Fountains of Waynes har aldrig satt sitt ljus under skäppan, och under några år var det lätt att bländas av deras intellektuella popfinesser och finurliga lyrik. Men de smartaste killarna i klassen hade inte så många trick på repertoaren, och här upprepar de samma powerpopiga Beatles-harmonier och välformulerade men tomma fyndigheter ännu en gång. Nu gapar vi inte av imponerad häpnad längre – om munnen är öppen är det för att vi gäspar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I filmen Heartworn Highways finns några scener från ett julfirande vid Guy Clarks köksbord. Townes Van Zandt, Steve Earle och Rodney Crowell är bara några av många som byter sånger och historier runt det där bordet, och det är varmt, musikaliskt och mycket trivsamt (och inte så lite berusat).
I den här liveinspelningen från förra året bjuder Guy Clark in till en nästan lika intimt hemtrevlig (men avsevärt nyktrare) sittning med hans historier och sånger. När han intill egna pärlor som LA Freeway dessutom lyckas frammana en överjordisk skönhet i If I Needed You vars make vi inte hört sedan Townes levde är det komplett.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Om man vill göra världens flummigaste skiva, vad behöver man i så fall tänka på? Tja, till att börja med måste låtarna vara runt sju minuter långa, minst. De behöver vara meditativa i sitt akustiska gitarrkomp, och hey, trummisen måste få lite funky frihet här och där. Texterna bör utspela sig i Laurel Canyon, LA, och rymma 70-talsfantasier och spaceiga ökenhallucinationer om magi, kosmos och inre energi. Välbalanserade popmelodier är ett måste, vokalharmonierna ska givetvis påminna om CSN&Y, och om det fortfarande inte är tillräckligt stenat kan man ju alltid slänga in en och annan baklängeseffekt. Att bjuda in Vetiver och Chris Robinson från Black Crowes som gäst är egentligen en lite för enkel genväg, men Jonathan Wilson tänker inte låta något riskera hans status som 2011 års mest utpräglade hippie.
I vanliga fall hörs Jonathan Wilson i kretsarna kring Dawes, eller som musiker med Jackson Browne, Erykah Badu och Robbie Robertson. Hans kompetens är med andra ord obestridlig, och på något sätt gör hantverksskickligheten att Gentle Spirit på samma sätt som till exempel David Crosbys If I Could Only Remember My Name är en riktigt behaglig lyssning även för den som lyssnar mera nyktert.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Såväl i texter som i tonfall och i sånger utstrålar Kasey Chambers integritet. Hon har en attityd som gör att hon måste vara svårlanserad i mer konservativa countrykretsar, för att inte tala om det faktum att merparten av hennes material – allt som inte är ballader – egentligen är strålande pop och rock med countryrekvisita.
Samtidigt är den spruckna skönheten i balladerna en annan av hennes styrkor, eftersom australiensiskan vägrar gå i närheten av sina amerikanska kollegors sockerfabriker. Kasey Chambers fortsätter att vara en yngre och mer intensiv Lucinda Williams, och när hennes album nu äntligen får svensk release ett år efter hennes hemland är hon exakt rätt tidsfördriv för den som otåligt inväntar The Jayhawks skivåterkomst.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Det var nästan lika lätt att älska Baxter Dury som det var att älska hans far, och paradoxalt nog delvis av samma skäl. På sin London-pärla till debut i början av årtusendet, med en smart balans av stadens poptradition och modernitet, stod han så stadigt på egna ben att vi för en gångs skull kunde resonera om ett musikerbarns musik utan att nämna hans genetik.
Karriärmässigt var det inte lika smart, så när hans tredje album nu till sist når oss har Baxter Dury tagit den enklaste vägen. Han har reducerat sig själv till en urvattnad fortsättning på Ian Durys rhythm’n’blues-möter-punk-möter-music-hall, i halvfalsett och med utpräglad Londondialekt. Charmen som lyser igenom till exempel i Isabel är lånad från hans far, och lika paradoxalt innebär närmandet till pappas uttryck att Baxter Dury ger upp den integritet som tidigare var det positiva arvet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Den harmoniskt drömska pop som Spencer Stephenson klipper ihop i datorn hemma i Texas har en lätt psychedelisk touch med små nyanser och vändningar. Det gör att koncentrationen hålls uppe igenom de långa instrumentala stycken, och att aptiten inför höstens fullängdsdebut retas rejält.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Trots att det borde vara omöjligt att kombinera är det tydligt hur Buffalo Killers samtidigt tilltalar så väsensskilda band som The Black Crowes och The Black Keys. Dan Auerbach från de senare har producerat bröderna Zachary och Andrew Gabbards trio, som visar tydliga tecken på sympatisk soulig garageblues liknande The Black Keys. Samtidigt finns här en suggestivt släpig sydstatsgroove som går att känna igen från The Black Crowes. Lägg till det dessutom både tyngd och psychadelica-nyanser som i klassiska rocktrios, och en gnällcharm i sången, och summera det till en mycket trevlig rocköverraskning.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Min gissning är att Dave Stewart har foton på världens rockadel i så komprometterande situationer att till och med kungen skulle blekna. Hur kan man annars förklara att en person som kliniskt stelopererat upp så gott som samtliga sina producentjobb under 30 år konsekvent kan fortsätta jobba med rockmusikens största? Här drar han ner Bob Dylan och Stevie Nicks i det träsk av rikemansblues och låtsascountry som blir resultatet när hans mål är att vara organisk. Ändå är det förmodligen mer uthärdligt än hans kommande ”supergrupp” med Joss Stone, Ziggy Marley och Mick Jagger, som samtliga tydligen gjort något dumt i Dave Stewarts åsyn.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Dagstidningsartikeln om årets sommarplåga håller på att bli en lika självklar och plågsam förutsägbarhet som ärendet den behandlar. Rikstidning som lokalblaska, alla sätter de i början av sommaren sin minst ifrågasättande praktikant på jobbet att ”skriva något kul om sommarens radiohit”.
Och efter att praktikanten har googlat runt bland de andra tidningarnas artiklar på området är strukturen klar. Först en småseriös text om fenomenet sommarplåga, med någon sorts försök till sociologisk förklaring om att när vi har semester och slappnar av från allt ansvar och allvar vill vi ha vår musik enkel och strömlinjeformad, helst inom genrerna låtsasreggae, eurotechno eller dagispop (till skillnad från under resten året, tydligen, då vi gräver ner oss i seriösa och svåra kulturyttringar som Melodifestivalen och Idol).
Därefter följer ett resonemang om sommarplågans uppbyggnad (enkel/infantil, repetitiv/extremtjatig, i dur/dumflinande, allmängiltig/banal, beroende på praktikantens kredd-ambition), och sedan en obligatorisk sammanställning av ”sommarplågor vi minns”, trots att det är en paradox i sig. Själva idén med en sommarplåga är att den ska räcka just en sommar och inte längre, och de få stackare som inte lyckats utplåna minnet av någon gammal sommarhit mår oerhört dåligt av detta.
Alltihop avslutas med den småironiska intervjun med tillverkaren av årets sommarplåga. Han ställer alltid upp, överallt och på allt, eftersom han vet att det är just den här sommaren han dansar. I år heter han tydligen Eric Amarillo och har slängt ihop något om könsumgänge, verkar det.
Men vet du. Mygg- och fästingbeståndet är naturfenomen och styrs av faktorer utom vår kontroll. Sommarplågan är det inte. Sommarplågan är vår egen konstruktion, och den har inga förmildrande funktioner i ekologiska kretslopp. Sommarplågan finns för att vi låter den finnas, och den är en undermålig produkt, omöjlig att kränga under några andra omständigheter, därför att vi accepterar att konsumera den.
Vi kan välja att inte göra det. Vi kan välja att gå ut ur butiken där den spelas, att välja en plats långt ifrån ljudförorenaren på stranden, att stänga av radion. Vi kan välja att lyssna på nyutkomna återutgåvor av gamla Paul Simon-mästerverk som Still Crazy After All These Years när vi längtar efter fjäderlätt pop. Vi kan ha Fleet Foxes och My Morning Jacket på repeat, om vi är ute efter det repetitiva. Är vi tillräckligt många och tillräckligt envisa kan vi utrota sommarplågan, och på köpet bli av med biprodukter som de standardiserade sommarplågeartiklarna.
Låt oss!
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Först känns det nästan osannolikt. En omtumlande debut från en sketen Santa Barbara-kvintett som verkar ha anspråkslöshet som valspråk? Avslappnat subtila sånger fullproppade med spännande detaljer som en exakt afropopgitarr, en stiffunkig Tina Waymouth-bas, en statskyrklig tvärflöjt och en torr artpopekvation. Sådant ger behagliga associationer till Galaxie 500 och Pixies allra skiraste ögonblick. Att Richard Swift sitter i producentstolen förklarar en del av Gardens & Villas överväldigande smaklighet, men långtifrån allt, och när de om och om igen konstaterar att ”You and I are intertwined” innan skivan tonar ut känns det som ett glädjefyllt löfte.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden