Liberty/Capitol
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2003)

Nu faller bitarna på plats. När Elvis Costello försökte sig på solskenspop i Tear Off Your Own Head (It’s A Doll Revolution) förra året, och lät synnerligen tungfotad, var det egentligen en låt tänkt för The Bangles. När den återförenade originalsättningen tar sig an den med Cheap Trick-gitarrer och fyrstämmig refräng måste det bli en minst lika stor hit som gamla dängor som Manic Monday eller Hazy Shade of Winter, annars har vi det yttersta beviset på att världen är orättvis. 

Men The Bangles har alltid varit ett singelband, och de 15 låtarna här lider av två åkommor. Dels är allihop så sockrade att bara en människa i behov av massiv insulinchock kan svälja dem på en gång, och trots det söta är två tredjedelar av materialet ganska anonymt. Hade alla spår varit som Costello-covern, som Single by Choice, eller som Ask Me No Questions hade vi sorterat in skivan tätt intill deras Greatest Hits, men nu säljer vi båda och väntar på nästa samling, uppdaterad med det bästa från Doll Revolution.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Secret City/Playground

BETYG: 3 av 6

I samband med bröderna Barrs förra album för åtta år sedan hade Brad Barr tröttnat rejält på sin bror Andrew. När de nu till slut tagit sig igenom sin kris tillräckligt för ett nytt album är den uttalade avsikten att låta uppgörelsen färga av sig på musiken. Men Let It Hiss låter märkligt fri från musikalisk konfrontation eller ens problematisering, och texterna är mer allmängiltigt vaga i sina sammanfattande livsbetraktelser och -råd.

Deras spröda och finkänsliga folk i låtar som Another Tangerine och English Harbour med Jim James från My Morning Jacket hade mått bra av att dissonansen kunnat anas. Ännu mer gäller det brödernass intrikata och välbalanserade hade-velat-vara-80-tals-hits, som upptempopopen i Run Right Into It i samarbete med Land of Talk och den vänliga Vampire Weekend-baktakten i She Doesn’t Sleep with the Covers On.

Take It From Me är en fin Harry Nilsson-klingande ballad, och Upsetter har suggestiva soulrockiga 1970-talsgroove och larmiga gitarrexcesser. En av de avgörande orsakerna till att de är albumets två bästa låtar är att det är de enda tillfällena på Let It Hiss där de faktiskt låter det väsa en aning. The Barr Brothers hade varit mycket mer angelägna om de hade låtit sina våndor och uppgörelser höras mer.

Av Patrik Forshage

Den 27 oktober 2025

Skivrecension

Secret City/Border
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2014.)

Tumregeln för Brad och Andrew Barrs sånger är ju stillsammare desto bättre, med den plockande och harmonistarka Even the Darkness Have Arms som främsta exempel. Med gedigna minnesvärda sånger och obskyra små instrument är det väldigt lite att anmärka på i kanadensarnas innerliga americana och folk med vekt anslag. Möjligen finns där en lätt överentusiastisk spretighet i deras visserligen fina utflykter till västafrikansk jord och i gästinhopp av mer namnkunniga kollegor från till exempel Arcade Fire. Men med en varm och intim produktion som hade kunnat vara signerad deras landsman Daniel Lanois har de inga svårigheter att hålla ihop det till ett av årets bästa americanaalbum.

Skivrecension

Yep Roc
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2014)

Det var nördigt redan från början, men när det här allstarbandet nu hunnit fram till sitt tredje temaalbum om baseball har det slagit alla rekord. Över 18 spår gräver Steve Wynn (Dream Syndicate), Peter Buck och Mike Mills (R.E.M.) och Scott McCaughey (Young Fresh Fellows) ner sig i hymner till lag, i ofta fyndiga hyllningar till sportens legender och obskyra profiler (Lenny Dykstra, någon, eller Dock Ellis?) och i andra närsynta baseball-detaljer. Den sortens extremt nörderi kan vara fascinerande, och när bandets rockmusik dessutom rymmer såväl de bästa nyanserna från medlemmarnas respektive bakgrunder som smarta små populärkulturella blinkningar (som Shel Silverstein-bugningen i A Boy Named Cy) finns det inget att invända mot. Hur obegriplig sporten baseball än ter sig.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Adrian/Border

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2009)

Trots att man vet att man inte har en aning om vad som väntar lyckas The Bear Quartet ändå alltid överrumpla fullständigt. Efter några års bortavaro återvänder de nu med en skiva med året 89 som tema, valfritt århundrade, som inte är retro utan klädsamt tidlös. 

Ljudet är storslaget, med mullrande pukor och frenetiska baskaggar, ekoeffekter och gitarrer som gång på gång hänfaller åt 80-talsmetal. Samtidigt förankrar Matti Alkbergs sång och Jari Haapalainens stadiga produktionshand dem både i årtionden av artrock och i det akut aktuella, och 89 har dessutom melodier som är avsevärt tillgängligare än vad The Bear Quartet intresserat sig för hittills under 2000-talet.

A West Side Fabrication

BETYG 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2001)

Beatles släppte två plattor om året under mitten av 60-talet, och David Bowie mer än en om året under 70-talets hälft. Med sin nionde fullängdare sedan 1992 och mindre än ett år efter My War är snart Bear Quartet uppe i samma utgivningstakt. 

Gemensamt för Beatles och Bowie, och för all del också för alla andra framgångsrika band under rockmusikens adolescens, är att utgivningstakten då var nödvändig för bibehållen popularitet. Det gällde att smida medan järnet var varmt och skivförsäljningen var i topp. Det gäller förstås inte Bear Quartet, som aldrig sålt mer än ett par tusen exemplar av sina skivor. 

Drivkraften för Lulebandet är snarare kreativitet, de har så många idéer och spelar in så mycket att det enda logiska blir att släppa ut skiten på skiva med jämna mellanrum, för att rensa systemet och ge plats för nya infall.

 På nya skivan hävdar Lulepojkarna att de är gladare än förr. Men jag misstänker att de mest är uppgivna och fulla i fan. The Bear Quartet har insett att de ändå inte kommer att slå igenom, så va fanken. 

Per Gunnerfeldt och gitarristen Jari Haapalainen har producerat Gay Icon, och skivan är av ljudet att döma till stora delar inspelad i basisten Peter Nuottaniemis lägenhet. I Portrait Painter kan vi välja att lyssna på radions väderrapport bakom ensamma försiktiga gitarrer och sång genom hela låten, som om radion stått på i replokalen när man prövade en låtidé från början till slut för första gången. Be A Stranger påminner om tiden innan portastudion slog igenom. Kaffeburkstrummor och diskant som får högtalarna att skorra låter som när vi spelade in demos på mammas monokassettbandspelare. Synd, för låten är bra refrängstark pop som kastas bort. 

Några låtar är direkt kassa. Inledande From Nowhere är falsettsång mot piano, och låter som Freddy Mercury eller värre som Bad News tolkning av Bohemian Rhapsody, eftersom Mattias Alkbergs sång vacklar betänkligt. Även instrumentala A Man Walks Into A Bar är ett direkt olyssningsbart skämt, vilket Bear Quartet mycket väl vet om. 

Men bandet vet förstås fortfarande hur man gör lysande pop, och när man väl koncentrerar sig på det blir resultatet mycket njutbart. Load It med dominerande klockspel och Monkeeskör är klockren i allt utom ljud, och på The Plain No märks de gamla Dinosaur Jr-influenserna tydligt. J Mascis gjorde en gång i början på 90-talet en cover på Neil Youngs Lotta Love, och den lät som Bear Quartets Capable, ett enda stort fuck you med dist, rundgång och falsksång. 

På några ställen går det att spåra en ny riktning på Gay Icon. Open The Door, Open, Brother John och instrumentala titelspåret är lågmäld pop med bättre ljud. Liksom den skränigare replokalsdemon Hunchback skvallrar de om ett nyväckt intresse för band som Flaming Lips och Mercury Rev. Spännande och genomarbetat. 

”Fuck your slow songs and while you’re at it fuck the fast ones too, fucking oldtimers, you’re not doing anything new” sjunger Bear Quartet på skivans bästa spår Fuck Your Slow Songs. De känner sympati och kanske släktskap med det unga långhåriga Liverpoolband från Liverpool som en gång i tiden nekades kontrakt med skivbolaget Decca. ”Get this into your head – guitars are dead” suckar Mattias och gästande Kristofer Åström och hoppas inte längre på försäljningsframgångar. 

Det är förmodligen en korrekt analys av den kommersiella potentialen. Men om Bear Quartet vill att vi niohundrafemtiotre personer som troget skaffar varje nytt alster inte ska tröttna och ge upp krävs det mer genomarbetade skivor än den här.

A West Side Fabrication

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2002)

Bear Quartet fortsätter att göra det svårt för sina lyssnare. På sin tionde platta på lika många år är de betydligt mer fokuserade än på förra årets Gay Icon, vars spontana infall gjorde den skivan extremt ojämn. Här är låtmaterial och ljud av betydligt jämnare kvalitet. Men det betyder inte att Bear Quartet har blivit lättillgängliga. 

Vokalt och instrumentalt i en ganska jämn fördelning, men när låtarnas titlar inte presenteras i ordning någonstans på konvolutet tvingas vi famla oss fram bland de malande, långsamma och monotona gitarrer som dominerar skivan. Den avvaktande Trust Island, där Mattias Alkberg gång på gång sjunger ”Luleå Kil och Helsingborg” ger oss ledtrådar om vilket ljud Bear Quartet har velat bygga den här gången. Och det har inget med Ny Våg att göra. 

Om inget annat så avslöjar Tuna förebilderna. Över gitarrers malande återvänder Alexandra Dahlström till landsortshålan för att läsa en vardagsnovell. ”Deras liv är en finsk tango, men det brukade vara punkrock.”, förklarar hon i Bear Quartets egen Murder Mystery, och Sterling Morrisons ande svävar över förstärkarna. Även instrumentala 10.20.100, ett ljudexperiment på gitarr och trummor som efter två minuter blir en evighetslång malande Velvet Underground-drone är för övertydlig för att Bear Quartet ska kunna hävda oberoende. 

Men på några ställen frigör sig Bear Quartet från arvet efter New York 1968. Number är en löjligt stark poplåt, en sådan sorgsen sak som Bear Quartet verkar kunna haspla ur sig i sömnen, och när Mattias Alkberg efter halva Super Confidence plötsligt går över från engelska till svenska för att släppa fram mygg, syrener och älven skryter jag vitt och brett om att mina svärföräldrar kommer från Luleå.

Go! Discs/Universal
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2003.)

Man får förstå Paul Heatons frustration. Han skriver smarta popsånger och schlagers som ingen annan längre gör, för en publik som inte längre finns, och så får han inget utrymme för musiken i radio. ”Radio 1 should be playing me. Radio 1 should be playing songwriters”, menar han, men istället för att som Status Quo hota att stämma kanalen har Paul Heaton under flera år lagt The Beautiful South på is, som en bojkott mot radions konspiration. 

Under tiden har han flyttat till Manchester, blivit pappa, genomfört soloprojektet Biscuit Boy och rekryterat sångerskan Alison Wheeler – med samma röst som sina båda föregångare – till bandet. Annars har det inte hänt särskilt mycket alls. Paul Heaton fortsätter skriva samma genomtänkta singalong-smart snällpop med fyndiga texter som lockade till leenden på debutsingeln Song for Whoever för 14 år sedan och några gånger efter det, men som idag enbart låter genomtänkt och snäll, men inte bra eller underhållande. 

Faktiskt tvärtom. I Just a Few Things That I Ain’t är han så bitter över pressens behandling av honom att prinsessan Victoria framstår som överslätande och generös. ”I’ve been scruffbag, dirtbag, always someone’s binbag, but never been Bono or Sting”. Det är nästan generande, och värre blir det. 101% Man, med ett insprängt Tom Robinson Band-citat, skulle kunna vara en hyllning till gaymannen. Men den är så vag och klumpig att den lika gärna kan vara motsatsen. 

Någon enstaka höjdpunkt, som Life Vs the Lifeless, hjälper inte, med så här svagt material lär det bli svårt att höras i radion. Så The Beautiful Souths nästa tystnadsbojkott borde kunna bli riktigt lång.

Polydor/Universal
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2001.)

The Bee Gees hade bland annat Massachusetts på USAs topp 10 på 60-talet. På 70-talet var de megastora med soundtracket till Saturday Night Fever. Tro det eller ej, men de hade hits också på 80- och 90-talet, till exempel låg de bakom Islands in the Stream med Kenny Rogers och Barbara Streisand.

Nu är det 00-tal, och tvillingarna Maurice och Robin har hunnit över 50-årsstrecket medan storebror Barry börjar närma sig sextio. Det stoppar inte bröderna Gibb från att göra allt för att försöka ordna fler hits. De skulle sälja sin trogne kokainlangare och slänga in kvarlåtenskapen efter lillebror Andy som delbetalning för chansen att utmana Rolling Stones och Bob Dylan i kampen om att vara först med att ha listhits under fem decennier. 

Under hela sin karriär har bröderna på samma sätt som Brian Wilson haft ett sätt att presentera självklara melodier och ljuvliga stämmor lika naturligt och vardagligt som att gå på muggen. Men liksom Brian Wilson har de inte riktigt hängt med i utvecklingen av arrangemang och produktion. This Is Where I Came In är inspelad i Florida med alla tre bröderna runt en och samma mikrofon i ett försök att återskapa det som en gång gav de största framgångarna. Skivans syntetiska trummor, synthbas och trötta gitarriff gör att den snarare låter som om den försöker konkurrera med Tina Turners Private Dancer eller Phil Collins In the Air Tonight på topplistorna. Någon borde berätta för brödratrion att just de skivorna inte ligger på listorna längre. En låt som Walking on Air hade kunnat nå hur högt som helst, men arrangemanget ger en svårsmält svulstighet. 

This Is Where I Came In är en skiva som Patrick Bateman skulle hålla långa hyllningstal till medan han tar fram sin Black & Decker. En hel del av det unkna går dock att förlåta för Bee Gees melodier, och när titellåten spelas på radio kommer inte jag att stänga av.

Skivrecension

Badman/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2007.)

Tre göteborgare och en trummaskin vill gärna påminna oss om hur Echo & The Bunnymen brukade låta, och försäkrar sig därmed både om en publik med höga hårfästen och om internationellt kontrakt innan de hunnit få någon uppmärksamhet här hemma. Här äger ju redan The Mary Onettes den scenen, och för att kunna konkurrera med dem hade The Bell mått bra av att få tid att växa i låtskrivande och slipa bort de påfallande Stone Roses mk I-influenserna innan albumdebut.

Skivrecension
Av Patrik Forshage